Hemmaseger

Just när jag passerade sporthallen bröt en våldsam ljudstorm lös där inne; jubel, hög musik, fötter som stampade mot läktaren så hallen nästan skakade. Jag gissar att det var ljudet av sann lycka, koncentrerad inom fyra väggar.

Då och då blir jag stående en stund med dörren på glänt

Då och då blir jag stående en stund med dörren på glänt när jag ska lämna lägenheten, i stället för att bara stänga och gå. När jag har lämnat musiken på där inne och den läcker ut i trapphuset blir det en väldigt fin stämning. Musik på håll kan vara så mycket finare, att höra klanger men inte riktigt melodin eller sången i detalj. Den där fina stämningen vill jag gärna bjuda på när den uppstår, om någon granne råkar vistas ute i trapphuset just då. Det är oftast ingen annan där, vad jag har hört. Igår var det Håkan Hellström som läckte ut och fyllde trapphuset med finstämdhet och jag ville knappt stänga, men var tvungen att hinna med bussen.

Fåglar

Häromdagen läste jag en bokrecension som jag klippte ut ur tidningen för att spara i någon låda, för den var så fin. Det var DN:s Sverker Lenas som skrev om nyutgåvan av Erik Rosenbergs "Fåglar i Sverige" (som först kom ut på 50-talet), och hur boken som är tänkt som en handbok också bjuder läsaren på poesi.

När man läser hans personliga och litterära artbeskrivningar märker man snabbt att han lyssnade på fåglar lika mycket som han tittade på dem; hans ljudpoetiska beskrivningar av fåglars läten har blivit klassiska. Nötväckan uttrycker sitt missnöje genom att säga "tvätt tvätt tvätt" medan hägern utstöter "ett rungande, rått och gräsligt k r ä n k". Rödhaken "knäpper som när man drar upp ett urverk med en nyckel" medan bofinken, när den sjunger på viss dialekt, säger: "si-si-si-si-si-ja-ja-ja-ja-ja ä bolschevik". [DN 10.12.31]

Under tiden som jag bodde i Örebro i början av 2000-talet besökte jag vid flera tillfällen Erik Rosenbergs hus i naturreservatet Oset intill Hjälmaren. Ett litet rött hus med vita knutar. Dörren stod öppen för alla passerande att kika in, elda i spisen och äta matsäck. Åt alla väderstreck fanns fönster med utsikt över området, ett riktigt fågelskådarhus. Där satt han med kikaren på sin tid. Och antagligen ägnade han minst lika mycket tid ute på området, kanske med anteckningsblocket redo för att fånga fågelramsorna. Om han också spelade in lätena vet jag inget om. Det finns någon poäng med att försöka fånga ljuden i text. Varför vet jag inte riktigt, men själv envisas jag med att fortsätta att enbart skriva om ljuden här i bloggen, hur roligt det än vore med ljudklipp. Man får föreställa sig, höra ljuden i huvudet medan man läser, tänker jag nog.

När jag läste om fågellätena kom jag att minnas ett avsnitt av fina musikdokumentärserien This Is Our Music (MTV och SVT runt 2003-2005). Argentinska Juana Molina beskrev Morrisseys musik som starkt influerad av fågelsång, hur han rörde sig upp och ner mellan ett fåtal toner precis som vissa fåglar gör. Det kunde jag hålla med om. Vilken fågels sång det skulle vara kan jag inte säga. Det här med att känna igen fåglar till utseende och läte har jag lyckats dåligt med hittills. Kan inte skilja mes från mes. Men så är favoriterna också en helt annan familj. Från köksbordet har jag perfekt uppsyn över hela "skurkfamiljen"  - kaja, kråka, skata - i stora björken. I vår när det blir varmt nog att ha balkongdörren på glänt igen ska jag skriva ner hur de låter.