30 juni 2014

När bibliotekarien slutade hyscha

Nu har de hopat sig, sakerna jag har tänkt skriva om bibliotek. Först var det bara en grej för ett år sen, men den blev inte av att skriva om. Sen har jag varit med om några till biblioteksupplevelser som borde delges här i bloggen.

Jag börjar med det jag tänkte skriva om redan för ett år sen. Jag besökte Fisksätra bibliotek för att berätta om mina ljudprojekt och i fikapausen började jag prata med en bibliotekarie som var med och arrangerade sammankomsten. Av någon anledning kom vi in på att det ofta är bibliotekarierna själva som hörs mest på biblioteken och inte besökarna. Jag har tänkt på det här flera gånger under biblioteksvistelser. Bibliotekarierna pratar ofta med varann på normalhög, om inte högre, volym medan de går omkring bland hyllor och läsande besökare. Föreställningen om den hyschande bibliotekarien, har den någon verklighetsförankring idag?

Bibliotekarien jag pratade med, som jobbat i yrket länge vad jag förstod, gav sin förklaring vad gäller den högljudda personalen. Hon sa, ungefär: 'Förr hade bibliotekarierna håret i stram knut på huvudet, men sen fick vi veta att vi inte skulle vara så stränga längre. Vi skulle inte hyscha på besökarna.' Bibliotekariekårens image skulle förändras till en mer avslappnad. Och plötsligt var det bibliotekarierna som hördes mest! Så småningom kom tangentbordens knattrande som i och för sig inte behöver vara särskilt högljutt men ett kontinuerligt inslag i många av dagens biblioteksrum. Ändå lever väl biblioteket som symbol för tystnad vidare? ' Tyst som på ett bibliotek'.

Jag tyckte det var väldigt roligt att höra bibliotekarien berätta om den här förändringen. Kanske kan någon bloggläsare berätta mer?

Nästa biblioteksspaning. Jag gick till biblioteket i Hornstull i Stockholm för att förtidsrösta till EU-valet. Det var oerhört smidigt. Ingen kö, klart på en minut! Dessutom kändes det väldigt trevligt att rösta just där, det är praktiskt och sympatiskt att ett bibliotek också kan vara vallokal ibland. När jag och A var färdiga i röstningsrummet kom jag på att jag ju kunde passa på att låna några böcker också. Hade ganska länge planerat att låna några Barbro Lindgren-böcker, men förstås inte kommit iväg till bibblan förrän nu, EFTER att Lindgren tilldelats Alma-priset och Högalids samtliga Lindgren-fans hunnit norpa åt sig de populäraste titlarna. Två fanns det i alla fall kvar.

När vi gick mot lånestationen möttes vi av ett oväntat och fint ljud som kom från en gong-gong! Tydligen var det här stängningsritualen, att en av bibliotekarierna vandrade genom gången förbi alla bokhyllorna och läsplatserna med den lilla gong-gongen. Är det vanligt? Jag har aldrig upplevt det förut, men gillar det skarpt! Mycket bättre än ett torrt utrop i högtalarna.

Och det tredje gällande bibliotek (för tillfället). Jag gick tillbaka till samma bibliotek för att lämna tillbaka de första Lindgren-böckerna och låna ännu fler. Den här gången tänkte jag se vilka titlar som fanns inne på barnavdelningen. Barnavdelningen är främmande mark. Senast jag uppehöll mig på en sådan kan ha varit när vi, ett gäng högstadieelever, brukade äta risifrutti på bibblan i Norrtälje i väntan på orkesterrepititionerna på musikskolan. (Risifrutti var förmodligen förbjudet där inne, och kanske lämpade sig barnavdelningens soffhörn väl för att äta i smyg.) Inne på barnavdelningen i Hornstull var det fullt av just barn, små små, med föräldrar som satt på golvet utan skor.

Här var det, av förståeliga skäl, inte särskilt tyst eftersom både barnen och deras respektive vuxna pratade hela tiden. Jag fattade inte riktigt hur böckerna var sorterade, vilka som stod i vilka sektioner, och bläddrade lite hastigt här och där. En pytteliten hand grep tag i mitt ena ben där jag stod och bläddrade i en back. Att vara på bibblan handlade lika mycket, om inte mest, om att lära sig stå och hålla balansen som att vistas bland böcker för biblioteksminstingen intill mig. Och om att umgås förstås, med vuxna och andra barn.

Ett bibliotek är så många olika platser på samma gång och vilka sorts platser de är speglas i ljuden. Rop, skratt, intim (lågmäld) högläsning, koncentrerad tystnad, ivrigt knattrande. Och uppsluppna samtal bibliotekariekollegor emellan.

Bonus:
Radioprogrammet Hassan i P3 busringer till bibblan >>

23 maj 2014

Ögonen blir blanka när tåget passerar, gång efter gång.


Nedanför min balkong på Skarpövägen

Idag läste jag om den årliga Ormingekarnevalen i DN:s reportage om Marko 'Markoolio' Lehtosalo som växte upp i Orminge. Jag har själv upplevt bitar av denna festhelg som har ägt rum på Nackaorten sedan 1980. Under närmare tre år bodde jag i en av de så kallade sockerbitarna, betonghusen som ligger liksom utströsslade över berg och grönska. 

En gång smög sig karnevalen på mig när jag satt vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag trummor spela sambarytmer och tittade upp och ut genom fönstret. Där borta på gångvägen kom ett långt och färgglatt karnevalståg med barn från skolan vars skolgård jag hade utsikt mot från min lägenhet. Hundratals barn. Ljudet blev allt starkare och jag plockade fram min inspelare för att fånga festligheterna från balkongen. 

I bland har jag lyssnat på den där inspelningen igen och vid varje lyssning inträffar samma sak. Jag blir tårögd. Mot slutet av inspelningen hörs barnen ropa sin karnevalsramsa och i mina öron är det ljudbilden av en stark gemenskap, stolthet och glädje. Några barn bor i sockerbitar av betong, som jag, medan andra bor i radhus och villor som omger miljonprogramsområdet. Hemma hos några står säkert flera stycken bilar på uppfarten och kanske en jättestudsmatta på gräsmattan, hos andra inte. Men de går i samma tåg genom samhället som är hemma för dem alla. I förmiddags kunde tåget vandra i sommarvärme från skolan och vidare förbi sockerbit efter sockerbit. Om det var till samma rytmer vet jag inte, men jag tror det lät minst lika glatt.

Lyssna på inspelningen >>

5 maj 2014

Podpromenader

Oftast promenerar jag ungefär samma vägar. Helst varje dag, men det blir inte riktigt så ofta. Fastän jag vet att det är skönt att gå där ute kan det ta emot att komma iväg. Tanken på promenadvägen kan kännas lite tradig, samma vägar igen och igen (även om de är de kanske finaste man kan gå i stan). Men jag vet ett knep för att jag inte ska ledsna och vända hem alltför tidigt. Det långa programmet

Innan jag ger mig iväg från lägenheten blir jag stående en stund i hallen med ytterkläderna på. Jag bläddrar genom mobilens radio- och podcastappar efter något som räcker för de närmaste tre kvartarna, minst. Men det ska inte bara vara något som varar en stund, det måste vara något jag känner för att lyssna på just då också, och med det är jag kinkig. Det är inte säkert att favoritmusikpodcasten som jag hade lust att höra på morgonen lockar just för promenaden. 

Till slut har jag hittat något. Lite varm har jag hunnit bli under jackan och halsduken, eftersom jag är så petig. Trasslar ut hörlurssladdarna, trycker på play och lämnar lägenheten. Jag går mina vanliga vägar i sällskap av rösten i lurarna. Promenadrutinen började nog på allvar under hösten och många berättelser, diskussioner och musikstycken har spelats i mina öron medan jag traskat på stigar av djup lera, hängt i svajiga trädgrenar för att ta mig uppför isiga backar, fotograferat stadssiluetter under vinterns alltför tidiga eftermiddagsskymningar, känt doften av benarolja när jag passerat småbåtarnas uppställningsplatser, sett hur träden plötsligt fått knoppar för att en vecka senare explodera i grönt. 

När jag går på de här ställena minns jag rösterna och berättelserna. Musiken precis när stigen svängde. Skånska i backen, amerikanska på raksträckan intill vattnet, västkust uppför trappan. Och jag minns mina promenader. Promenaden när jag funderade på något särskilt som rösten i lurarna berättat om, när jag tappade snytpappret och letade förgäves på snötäckta stigen, när jag försökte formulera en klok idé. I bland har jag nog inte lyssnat så noga vad de säger i lurarna, tankarna har vandrat iväg på egen hand. Och i bland är det just det som sagts i lurarna som blivit ett slags tema för den promenadstunden, då glömmer jag var jag är, vart jag går och hur länge. En gång i vintras fick jag skarva i promenaden med ytterligare en slinga för att få höra klart på hela det långa, långa programmet innan jag gick hem igen. I bland har jag stannat till, plockat ur lurarna och upptäckt allt jag stängt ute med hjälp av rösterna och musiken. Vissa gånger var det alldeles stilla, bara ett dovt dånande från trafiken långt bort i mörkret. Utan rösten i lurarna hade jag kanske inte ens vågat gå där ensam. Men först när rösten upphörde insåg jag att jag faktiskt var helt ensam där på stigen och att jag inte hade mött någon på en halvtimme.

Jag har tänkt ta en sådan här podpromenad strax. Vilken röst som får göra mig sällskap har jag inte bestämt än. Men jag vet att när jag kommer hem har jag hört berättelser som jag inte hade hört förut. Det gör inte så mycket att jag har gått samma väg för hundrade gången.



23 april 2014

Fynd ur tv-arkivet och ett instrument som aldrig tystnar


Bild: Svt, Öppet arkiv
Som du kanske känner till spelade jag in en speciell orgel för några år sedan under min vistelse i Arvidsjaur med omnejd. Det var en "automatisk" orgel som spelade melodier från skivor med stansade hålmönster, som jag fick chansen att höra på plats med egna öron under ett besök i den lilla, lilla byn Gallejaur. Och ännu närmare bestämt i systrarna Karlssons hus, Anderslarsagården. Systrarna fanns inte längre när jag kom dit, men allt i huset fanns kvar. Orgeln, möblerna, diamantinristningen i fönsterrutan.

Orgelinspelningen laddade jag upp på Soundcloud men sedan har ljudfilen vilat i en mapp under åren, tills förra året när orgeln vävdes samman med andra inspelningar från trakten och från Marocko på kassetten Det är som musik >>

Häromveckan botaniserade jag i Svt:s fantastiska Öppet arkiv och jag vet inte riktigt hur jag klickade mig fram till mitt fynd. I ett knappt fem minuter långt reportage berättar Ebba Karlsson, sist kvar i byn av syskonskaran, om livet på platsen. Och i en sekvens ljuder orgeln med Ebba vid veven. Med en annan melodi än den min inspelningsapparat fångade. Det var fint att se den här lilla filmen, den påminde mig om hur orgelns ljud har klingat i många tider och i mångas öron; först för dem som bodde i byn, senare för dem som kommer dit för att se hur livet var förr, och genom min kassett kanske den ljuder också hemma i någons vardagsrumshögtalare eller hörlurar.

Här finns filmen Ebba i Gallejaur att se >>











8 januari 2014

Ljudet av en katt som drömmer

Efter nästan två veckors jul- och nyårsvistelse på landet kom vi tillbaka hem till Stockholm och lägenheten. För katten Sonjas del innebar jullovet en betydligt äventyrligare tillvaro än den vanliga hemma i stan. Efter några dagar på ferieorten övergick värdkattens reserverade och småfräsiga attityd i mer inbjudande och vilda jaktlekar där de två turades om att jaga varandra runt i huset så det bullrade, ibland flera timmar i sträck. Ingen trasmatta gick säker. Och inte heller småfåglarna utanför, visade det sig sista dagen innan hemfärd när Sonja bankade på kattluckan med munnen full av spretiga vingar.

Kattluckan som man skulle kunna tro ger frihet att röra sig som man vill mellan inne och ute har dock också kommit att stå för ett yttre hot. Då och då smäller det till och någon av katterna flyger in genom luckan och vidare in i huset, gärna upp på övervåningen. Utanför luckan står grannkatten Pelle. Hans dåliga ovana att jaga våra katter har gett kattluckans ljud en starkt orosfylld laddning. Varje litet läte från luckan får katterna att på millisekunden väckas ur den djupaste sömn, för det kan vara Pelle.

Strax efter att vi släckt lampan och sagt godnatt första kvällen tillbaka i stan hördes ett märkligt ljud. Ett pipigt gläfsande, kanske från en liten hund ute på gatan? Vi lyssnade till de små, höga ropen och förstod att de måste komma från vardagsrummet och den sovande katten. Vi vet att hon besitter en sådan pipig stämma, det kommer små rop då och då, men aldrig hade vi hört henne ropa i sömnen. Efter en stund bytte hon sovplats och somnade om mellan våra fötter i sängen. Jag kände hur det ryckte i kattkroppen, drömryckningar, små smackanden och så fler piprop! Jag försökte hålla mig för skratt och föreställde mig allt som kunde tänkas röra sig i kattdrömmen; jakter över hopkorvade mattor, Pelle som bankar på luckan, småfåglarna som hoppar retfullt mellan trädgrenarna ovanför huvudet...

En gång lyckades jag dokumentera Sonjas karaktäristiska piprop. Bara ett enda litet tjut, men det kan vara till hjälp för att förstå hur det kan låta när en katt kommit hem från sitt jullov. Pass på vid 00:06! >>



24 oktober 2013

Minnen och magnetisk magi; med anledning av en släppt kassett och en märkvärdig återförening


B för Banda, PÅ för På, S för Stoppa.

Jag var nog ungefär sex år, kanske något yngre, när min kusin fick en bandspelare i födelsedagspresent, eller om det var i julklapp. Den var i ljusrosa plast med lila knappar, utom inspelningsknappen som var orange. Den hade handtag och på sidan en mikrofonhållare med en mikrofon i samma ljusrosa färg. Jag ville så klart ha en jag med. 

Att jag redan hade en liten bandspelare som fungerade utmärkt hade inte med saken att göra. Den var silverfärgad, inte rosa med lila knappar och handmikrofon. Jag tror jag tjatade rätt så ihärdigt om den där plastbandspelaren. Den fanns med i någon leksakskatalog och jag antar att jag noga informerade mamma och pappa om detta. 

Tjatet fick efter en stund effekt. Jag fick en ljusrosa bandspelare. Pappa monterade isär min silverfärgade Philips D6305, spraymålade omsorgsfullt delarna och monterade ihop dem igen. Ett tag senare fick jag en likadan plastbandspelare som min kusin hade. Den gamla bandspelaren hängde med ändå och turades om att finnas i mitt och min lillasysters rum under uppväxtåren. Den nyare bandspelaren i plast fick en mer portabel roll vad jag minns. Jag och kusinen spelade till exempel in ett slags dramatiserat dokumentärt äventyrsinslag innehållande möte med orm på grusväg med mera, med våra röster som guider. Material som presenterades under mellanstadieklassens roliga timme. 

Kassettbandspelarna och kassetterna var fantastiska just på det viset. Vi var i tioårsåldern och kunde på egen hand producera dessa ljudberättelser, samla våra favoritlåtar genom att varje lördag sitta beredda med pekfingret på REC under Tracks-sändningen i P3, göra egna radioprogram att spela upp för oss själva eller familjen. Bandspelarna rullade under dessa år också i många, många timmar i syfte att hålla oss sällskap i väntan på nattsömnen eller underhålla oss i baksätet på semesterresorna. 

Jag blev äldre och bandspelarens roll kom alltmer att handla om produktionen av blandband. Och möjligheten att kunna kopiera någon kompis kassett eller cd-skiva eller spela in en hel konsert från radio. Den radiosända och inspelade konserten med David Hasselhoff från lågstadietiden kunde spelas över med Radiohead och The Verve. Vad gällde blandbanden var jag perfektionist. Kändes låt nummer tre på b-sidan inte helt hundra spelade jag in sidan på nytt. Väntade medan varje låt spelades upp och in, försökte skapa precis lagom långa pauser. Sedan dog sysslan så småningom ut. Det sista blandbandet kan ha kommit till runt 2002 eller 2003. 

Ett decennium senare har jag bett pappa plocka fram min spraymålade bandspelare och jag tog med den hem efter senaste besöket i hembyn. Anledningen till detta var att jag snart skulle göra ett slags kassettcomeback, denna gång med min egen musik. Under våren fick jag frågan av Joakim Granlund som driver det högproduktiva enmansbolaget Zeon Light Kassett om jag inte skulle vilja göra en kassett med field recordings. Det ville jag gärna! Jag har under ganska många år spelat in ljud på alla möjliga platser och i olika mer och mindre vardagliga sammanhang, så det fanns att ta av. Men jag såg nu tillfället att göra något mer av dessa ljuddokumentationer, något som rörde sig mot ett mer musikaliskt uttryck samtidigt som ljudens dokumentära kvaliteter fanns kvar. Det blev ett arton minuter långt verk där inspelningar från två geografiska områden, Arvidsjaur med omnejd och Marocko, smälte samman med instrumentala inslag (inspelade i en klädgarderob och med en hemgjord kontaktmikrofon). För att själv kunna uppleva mitt verk på kassett behövde jag hämta hem min gamla bandare. 

Känslan var så bekant, inte alls ett eller två decennium bort, när jag i helgen plockade ut den fina oranga plastkassetten ur fodralet (vars "gångjärn"gnisslade till precis som de ska), satte den i däcket, stängde luckan och tryckte på "PÅ". Ljuden lät gälla, vissa partier kände jag knappt igen när de hördes från den här lilla högtalaren. Men jag ville lyssna i bandspelaren, inte via datorn och genom de vanliga, bra högtalarna. För det är inte bara musiken, det är alla ljuden. Varje moment som det innebär att lyssna på kassett, moment i vilka minnena från alla de gånger jag någonsin har upplevt dessa ljud finns lagrade. Plastigheten, fodralgnisslet, kassettskallret, bandspelarsuset tillsammans med känslorna musiken väcker och så hackandet när bandet tar slut. Det var en fin och högtidlig stund.

"Det är som musik" finns att köpa på kassett (klart roligast och då ingår en fin, lång text av Johan Jacobsson) och i digital form från Zeon Light Kassett >> Jag har också en hel trave kassetter om du befinner dig i stockholmsområdet och känner att du måste få lyssna på stört.

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

11 september 2013

Högtalarfunktionens förföriska frekvenser

Sedan min mobiltelefon var nästan ny har ljudet i "luren" (men inte högtalaren) varit paj. När någon ringer hörs min röst men jag hör ingen i andra änden. En vanlig sjukdom bland telefoner av den sorten, har jag förstått. Jag måste därför snabbast möjligt leta rätt på handsfreelurarna när det ringer, för med dem hör jag den jag pratar med. Ibland hinner jag inte hitta dem och svarar ändå men då måste jag slå på högtalarläget så att den som ringer hörs i högtalaren i stället för i luren.

När detta händer och jag befinner mig i samma lokal som katten Sonja blir det ett väldigt liv. Och det hände nyss. Jag tryckte på "svara" när det ringde, och sedan högtalarfunktionen. Sonja vilade i sin (som den snabbt kom att bli) fruktkorg i fönstret. Medan jag pratade i telefonen lämnade hon, utan att jag la märke till det, korgen och följde i stället varje steg jag tog mellan hallen och vardagsrummet. Samtidigt ropade hon ivrigt mot mig.

Varje gång det här inträffar har jag glömt att detsamma hände förra gången också. Att Sonja reagerar så starkt på telefonens högtalarröster. Hon vill vara nära telefonen, eller rättare sagt ljudet. Detta och munspel har samma effekt. Tar jag fram och börjar blåsa i munspelet har hon strax klättrat upp på mig och stångar mitt ansikte. Den som har en idé om vad dessa, båda hyfsat gälla, läten väcker inom katten är välkommen att höra av sig.

4 september 2013

En som ger fan i tystnaden

Jag stod i busskuren utanför Coop vid Zinkensdamm en eftermiddag, förra hösten tror jag att det var. I samma kur stod en kvinna som jag la märke till direkt när jag kom dit. Kornblå täckjacka och ett ansikte som påminner om såna där vykort med gamlingar utan tänder som ler pillemariskt i svartvitt, men gissningsvis var hon bara medelålders. Jag hade inte stått länge i kuren förrän kvinnan tilltalade mig: "Skaru till Reimers?" Vi väntade på samma buss, 66:an som har Reimersholme som slutstation. "Njae, men nästan" sa jag nog, eller något liknande. "Det är fint där" fortsatte hon, "jag bor där med mamma." 

Efter det första mötet i busskuren har jag sett henne - i blå jacka, sommar som vinter - de flesta gånger jag rör mig i trakterna Reimersholme och Hornstull, och det är ofta eftersom det är mina hemkvarter. Jag tror att hon tillhör de mest välkända på den här kanten av Södermalm, kanske inte till namnet (det vet jag själv inget om), men som en person som finns här. Hon är på bussen, i kvartersmatbutiken, på promenad eller, som ofta, sitter hon på en kaféstol utanför tobaksaffären likt en välkomnande tullväktare ropandes till människor som kommer och går över bron intill. Hon verkar så hemma här. Pratar med dem hon möter, oavsett om det är personer hon kanske träffar dagligen eller för första gången. Och det kan hon göra för att hon är just hon. Vi andra kan inte, bara precis lagom mycket i så fall. Några korta meningar hund- eller kattpromenerare emellan är till exempel ok, men det finns en gräns som man ständigt måste förhålla sig till. Pratar man vidare för att det är trevligt och roligt - för egentligen är det ofta det, jag vill gärna prata - blir det samtidigt lite ängsligt och det är nog ömsesidigt. Är det en människa som inte har koll på de överenskomna sociala gränserna jag pratar med? kan man tänka. Och så avslutas det artiga, korta samtalet precis lagom snart.

Det där ger hon fan i. Hon frågar om det hon vill veta, säger det hon tänker på. Att det är fint väder, att någon har en jätteliten bebis, att kvartershandlaren kan få köpa den gamla mobiltelefonen om han vill. Och det funkar nog bra för det är hennes regler som gäller i hennes kvarter. De som inte kan de reglerna förlorar.

10 augusti 2013

Mokatjutet

Har just bryggt kaffe för att vakna till. Tröttheten efter den hyfsat sena festen igår har inte velat ge sig av trots en längre lur på eftermiddagen. Nu hoppas jag att kaffet ska rädda kvällen, ska äta på restaurang och umgås, helst pigg. Den här gången gick bryggprocessen smärtfritt och det gjorde den för att jag bara fyllde mokabryggaren med hälften så mycket vatten och kaffepulver. Annat är det när man kör full dosering. Sedan ett tag tillbaka, kanske i våras, är kaffetillredningen ett öronbedövande moment med risk för hörselkonsekvenser långt efter kaffet druckits upp. När bryggprocessen når det skede där kaffet börjar bubbla upp inuti kannan uppstår också ett för jävligt tjut. Första gången det inträffade kom jag att tänka på Pip-Larssons och deras tjutande kastruller (men vad var det egentligen tjutet signalerade? Att innehållet började koka? Att maten kokat klart? Hur kunde kastrullen veta det? Gick det att i förväg ställa in om det var potatis eller rödbetor som skulle tillagas?).

När bryggaren sätter igång att tjuta går det inte att vistas i köket. Man får stå ut med att höra det från vardagsrummet om kaffet ska kunna bli klart, och det tar en stund. Katten Sonja däremot tycks inte plågas av det gälla, högfrekventa oväsendet. Hon går gärna in i köket för att se vad som pågår. Jag minns att en av mina barndomskatter, Nalle, gärna lyssnade till, i människors smak, alltför höga läten. Förmodligen har det med katternas annorlunda upplevelse av frekvenser att göra, att vi människor talar i och helst lyssnar till lägre tonlägen medan katterna uppfattar detta som väl lågt och mullrande. En spekulation grundad i ett svagt minne från något radioinslag. Noggrannare upplysningar välkomnas.

Hur som helst, det är något med ventilen. Ventilen är som en mutter som går att justera, men vilket som är det optimala läget vet vi inte. A vred lite på muttern nyligen, men det känns farligt. Tänk om det uppstår ett onormalt jättetryck i bryggaren. Och tänk om tjutet också betyder att det är ett onormalt jättetryck. För en stund sedan satt jag och Sonja på balkongen och njöt av en förvånansvärd stillhet (det är lördag och sol, ändå så folktomt nedanför på gatan). Under tidningsläsningen hördes smäll från någonstans ganska nära och strax därpå hade stillheten ersatts av brandbil efter brandbil som tutade fram till lilla parken intill huset. En explosion i en lägenhet, fick jag veta efter en stund, men inga skadade. Problemet med kaffetjutet känns än mer angeläget. En ekologisk mokaexplosion på Knivsöder skulle bara spä på medias töntiga tjat om kravmärkta hipsterkvarter. Det vore olyckligt.



8 augusti 2013

Rokia och måsarna

2008 kom jag på att jag aldrig läser nyhetstidningar från andra länder, fastän många finns tillgängliga bara en url bort. Jag läste min vanliga dagstidning som jag prenumererat på länge. Jag kom på att det vore kul att se till exempel vilken musik andra länders tidningar uppmärksammar genom recensioner och tips. Varför jag valde att besöka New York Times vet jag inte, jag knappade nog bara in något som spontant dök upp i huvudet. De hade nyligen recenserat en artist som hette Rokia Traoré. Recensionen måste ha varit entusiastisk för jag letade genast upp det nysläppta albumet, Tchamantché. Det blev en favorit och sedan upptäckten har jag återkommit till albumet då och då.

I våras såg jag Rokia Traorés namn i Södra teaterns konsertprogram inför sommaren och det blev direkt avgjort, klart jag skulle höra henne live! Den här veckan började därför på ett fantastiskt vis med stjärnan från Mali och hennes band inför en kvällssolig och fullsatt terass på Mosebacke. Förväntningarna var höga och det känns alltid riskabelt i sådana lägen, möjligheten att bli besviken och få den tidigare så positiva relationen till musiken fördärvad. Tänk om hon har ändrat musikalisk riktning så pass att det jag från början fastnade för inte finns kvar! 

Men nej, den här upplevelsen gav mig precis det jag hade hoppats på, och mer. Flera faktorer som präglade kvällen på terassen vore omöjliga att uppleva genom att lyssna på albumet hemma. Utstrålningen och värmen från scenen som smittade av sig på oss i publiken, en klarblå kvällshimmel (till stjärnans förvåning, det var ju kväll, det borde vara mörkt så dags!) och kanske det bästa av allt - måsarna som emellanåt cirkulerade över oss och deras skrin som blandades med musiken på ett sådant sätt som jag är så svag för. Ljud som tar sig in i musikbubblan och påminner mig om platsen jag befinner mig på. I det här fallet att vi, hundratals stockholmare och tillresta, stod där med sommarstaden bakom oss och att vi stod där just en sådan solig kväll när just en sådan otroligt fin musik spelades. 

Medan jag lyssnade till musiken med sången på ett språk som jag inte kan undrade jag dels vad texterna berättade och dels hur en publik där de flesta inte förstår den sjungna texten ska handskas med detta. Tänk om Rokia sjunger om krig men det låter så vackert, rent musikaliskt, att hon möts av en märkligt opassande leende publik. Det var svårt att avgöra. Jag kom fram till att artisternas egna uttryck kanske var något att gå på. Det här blev också något speciellt på så sätt att också sången upplevdes som en del i det instrumentala, ett av många ljud och fritt att fylla med betydelser för den som lyssnade. (Men jag tänker ändå leta efter någon av texterna och se om jag lyckas översätta den, jag är för nyfiken.)

Jag är glad att jag läste den där recensionen för fem år sedan. Den hade lätt kunnat slinka förbi mitt medvetande, för några fler besök på andra länders nyhetstidningars hemsidor blev det nog varken då eller senare, vad jag minns.