3 februari 2016

Vad händer när man blir tyst?

Under varje resa (inklusive promenadsträckorna) till och från jobbet lyssnar jag på något i lurar. I höstas blev det en del musik, särskilt på morgonen när nåt stillsamt ambientstycke gav en behagligare inramning i rusningsvimlet på tunnelbanan (värst är att behöva stå upp i stället för att mjukstarta dagen sittandes med slutna ögon och med lurarna i öronen). På senare tid har jag inte lyssnat på så mycket musik under resorna men mer prat, podcaster och radioprogram som verkar passa humöret.

Igår började jag lyssna på ett halvgammalt sommarprat i P1 till morgonbestyren. Det fick göra mig sällskap när jag lämnade lägenheten, promenerade mot tunnelbanan och åkte vidare till universitetet (sittandes). Lena Endre var sommarprataren, men vad hon skulle prata om visste jag inte när jag tryckte på play. Det visade sig till stor del handla om en speciell upplevelse som hon varit med om en gång och som präglade både yrkestillvaron som skådespelare och vardagen utanför arbetet. En halsåkomma tvingade henne att låta bli att använda rösten under fem veckor. Det är lång tid och hon började snart märka hur hennes tystnad förändrade både henne själv och människorna i hennes närhet.

Jag ska inte återge mer här, Lena berättar såklart bäst >>


14 januari 2016

Efterlysning: Berätta om radion i ditt liv!

Ängbybadet i Stockholm, juli 1957. Bild: Stockholmskällan >>

Första terminen som etnologidoktorand är snart till ända, fort har den gått! De månaderna har jag bland annat ägnat åt att sätta mig in i mitt forskningsområde, radiolyssnandets betydelser i människors liv, och försöka komma fram till en spännande avgränsning att jobba vidare med.

Idén, som den ser ut just nu, är att följa radion genom några personers liv, så långt tillbaka minnet tillåter och fram till idag. Ett slags radiolyssnarbiografier. Vad lyssnar du på (och inte)? Hur lyssnar du - med vilken utrustning och i vilka situationer? Vad förknippar du med radio och hur minns du radio från andra tidpunkter i livet?  Det är några frågor som jag vill undersöka genom intervjuer med personer i olika åldrar.

Under våren (februari-mars) kommer jag att göra några första intervjuer och söker därför efter personer som skulle vilja berätta om att lyssna på radio, nu och tidigare i livet. Gärna i Uppland och Sörmland.

Jag har använt bloggen för att hitta intervjupersoner förut när jag undersökte vardagsljud, och jag vet att det innebär en viss risk. Allmänheten i stort har (konstigt nog!) inte hittat till Kitchen Sink Sounds, utan främst nyfikna individer som snokar sig in i internets trängre vrår. Det är i alla fall vad jag tror. Nu, liksom inför ljudprojekten, vill jag hitta personer som vill berätta om sina liv, det handlar inte om att kunna mycket om själva ämnet radio. Och det är en fördel om vi inte redan är bekanta.

Vill du vara med? Skicka ett mail till mig på adressen elin.franzen[snabel-a]etnologi.su.se och berätta lite om vem du är. Jag är också mycket tacksam för hjälp att sprida den här efterlysningen, så berätta gärna för bekanta (unga som gamla) att jag samlar in berättelser om att lyssna på radio!

Här finns en kort intervju med mig på institutionens sida där jag berättar om mig och mitt radioprojekt >>


8 januari 2016

Mer om vintertypiska läten - reflexen!

Strax efter att jag bloggat (igår) att det inte har kommit särskilt mycket snö i Stockholm kom det särskilt mycket snö. En tidsfråga innan vi får höra plogbilarna dundra och skrapa förbi om natten alltså!

I alla fall kom jag att tänka på ett annat säsongstypiskt ljud när jag promenerade från tunnelbanan och hem för en stund sen. Jag hittade en gammal reflex i en byrålåda tidigare i vintras, en sån i hård plast som hänger i snöre med säkerhetsnål, snöflingeformad. Den har förmodligen varit med sen 80-talet eller så men reflekterar ännu som den ska. Den fäste jag i kappfickan och har hängt ut den främst under sträckan tunnelbanan-hemmet när jag tar mig hem från jobbet och det är mörkt.

Ensam tycks jag vara om att ha en reflex som dinglar ur fickan här i stan där de flesta gator är upplysta, men jag gillar reflexen och det kan ju inte skada att ha den. Dessutom har reflexer som den här ett alldeles eget ljud som bara den typen av plast har, vad jag har hört. Visst kan du höra det i huvudet, den hårda lätta plasten som slår i någonting? Om du har använt såna reflexer under ditt livs vinterhalvår vill säga. En snöflinga, ett hjärta, en katt...


7 januari 2016

Ingen vinter utan nattplogen

Vintern (som i snön) kom ju till slut, lite efter själva julen. Men blygsamt. Lätta virvlande flingor samtidigt som solen sken. Något som jag förknippar med vintern, och som jag har bloggat om förut, är lätet av en snöplog som jobbar utanför på vägen när jag själv ligger inne i mörkret och väntar på att somna, eller somna om.

Det känns som ett ganska ovanligt ljud numera, kanske har jag bara hört det enstaka gånger på senare år. Desto oftare under uppväxten på landet. Fullständigt tyst natt och plogbilen som passerar huset två gånger, på väg nerför vår smala raka grusväg tills den tar slut och sen upp igen till byn. Så här skrev jag 2012:
Det krävs en raksträcka intill huset för att få uppleva ljudet av plogen som drar fram i ordentlig fart, och så ser det inte ut vid min nuvarande adress. Tryggheten låg kanske i vetskapen om att någon var vaken där ute, och dessutom skötte om vår väg.
På den lilla byvägen kör nog plogen nu om nätterna för jag fick en väderrapportering i form av en bild i ett sms från mamma igår och snötäcket såg ut att vara djupt nog att helt bädda in min katt om jag släppte ner henne ute på gräsmattan (eller på ytan där gräsmattan annars brukar synas). Här i Stockholm täcker snön inte ens marken, inget att starta plogbilarna för. I väntan på deras ensliga buller kanske jag får se om Lars Molins plogdrama Midvinterduell...


28 december 2015

Sjön fryser till

Mellandagar på landet, som vanligt. Till slut, tre dagar efter julafton, kom lite snö. Ett tunt puder som inte täcker höstlöven på marken men bättrar på vinterstämningen. Och temperaturen har sjunkit efter några veckor på plussidan.

I eftermiddags tog jag en promenad, precis innan solen försvann bakom trädtopparna. Genade genom herrgårdsparken för att hålla mig på solsidan. Kallt var det och jag tog stigen uppför backen för att få upp värmen. Där uppifrån var utsikten fin över sjön. Himlen skymningsblå med rosa molnstrimmor, orange nedåt träden. Blev stående en stund, först för utsikten men sen för ljuden. Strax efter att jag stannat upp på backkrönet och tittade på sjöisen hördes ett plötsligt ljud som rörde sig snabbt från ena sidan sjön åt motsatta, det elektriska lätet av isspänningar.

Jag hoppades få höra det igen och stod en stund medan tårna blev allt kallare. Men det kom inget mer och jag gick vidare nerför backen och funderade på vad isfenomenets läte bäst skulle kunna liknas vid. Elektriskt på nåt vis ja, men också likt nåt som skär genom luften, ett hopprep?

Resten av promenaden utan överraskningar. Forsen nedanför dammluckorna, porlande bäcken i parken, båda överröstar allt annat om man går nära. I övrigt nästan tyst bortsett nåt rop från lekande barn. De otåliga fyrverkerismällar som brukar börja höras så här några dagar före nyår har inte kommit ännu. Jag hoppas mer på isen än på smällarna.


21 november 2015

Intervju

Vilket är mitt första ljudminne? Hur arbetar en ljudetnolog? Varför har jag gjort en kassett med ljud från Marocko och Arvidsjaur?

Har svarat på några frågor om ljudupplevelser, field recording och mina kassettsläpp på kulturbloggen Det Tornas Rymd. Intervjun finns nu att läsa här >>

Fler ord om min första kassett Det är som musik skrevs på samma blogg för några veckor sedan >>


24 oktober 2015

Slagg! Nya ljud på kassett

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Under våren och sommaren gjorde jag ny musik. Jämfört med kassetten från 2013, Det är som musik, är lätena på den alldeles nysläppta kassetten ännu mer som musik. Vilken sorts musik det är mer precist får andra öron än mina bestämma.

Liksom förra gången är det Zeon Light som släppt ut musiken. Djurens karneval av Slagg finns att få tag på, som kassett och digitalt, här >>




5 juli 2015

Japanska ljud och ett stort besked: försommarsummering i en blogg som inte hänger med

Ingenting har jag bloggat under försommaren fast jag kunde ha skrivit varje dag. Nästan en månad tillbringade jag i Japan, dit jag och Andreas kommit för att ägna oss särskilt åt alla ljud vi mötte. Det var mitt första besök och det finns så mycket att tänka och säga om upplevelserna under de veckorna. Och det är själva kruxet, det är för mycket, jag vet inte hur det ska omvandlas till bloggtext. Jag tror att japanvistelsen kan dyka upp i form av fragment här i bloggen framöver. Ett minne här och där. På sätt och vis har jag nog inte riktigt kommit hem. Det känns som vanligt här hemma i Stockholm (som visade sitt tjusigaste jag när vi möttes igen), men så kommer jag på mig själv ibland, att jag funderar på om vi kanske ska gå till ett visst kafé eller en nyfunnen liten favoritbar nån dag, bara det att det är på andra sidan jordklotet.

Men vad gjorde vi egentligen där då? Det kan jag ju börja med att tala om, kortfattat: vi sökte och fick ett projektbidrag från Musikverket (tusen tack!) och vårt drömprojekt (och första samarbete) blev av, nämligen att kombinera våra respektive inriktningar - Andreas elektroniska musikskapande och mitt intresse för field recording och ljud ur ett etnografiskt perspektiv - under ett slags fältarbete i Japan. Massor av ljud från olika platser har vi samlat och i projektets andra fas ska vårt material bli musik. Ett ljud- och musikporträtt av platser och stämningar som vi har upplevt. Hur det här utvecklas får jag återkomma om!

En annan stor händelse under min försommar var ett hemskt roligt besked som kom i mailen dagen efter hemkomsten från Japan. Några veckor tidigare satt jag i soffan i vårt tillfälliga tokyohem, supernervös, och väntade på ett inkommande skypesamtal (video dessutom!). Precis samtidigt som klockan fem-melodin ljöd utanför lägenheten ringde det och jag blev intervjuad för en doktorandtjänst i etnologi. Supernervöst var det för att tankarna om att gå just den forskarutbildningen har funnits med i flera år - tänk om jag får chansen - och det här var andra försöket, efter förra sommarens nära-men-nej-besked. Efter intervjun väntade ett par veckors ovisshet. Till att börja med släppte jag in Andreas i lägenheten igen, han hade fått driva omkring på stan under skypetimmen och återvände med stans veganhyllade falafel. Kvällen firade jag med att höra hans TM404-spelning på en klubb i närheten. Tillbaka i Stockholm fick jag mailet, jag blev antagen! I september börjar min doktorandtid vid Stockholms universitet och mitt forskningsprojekt kommer att handla om radio ur ett lyssnarperspektiv: vad innebär det i vardagen att lyssna på radio? Längre tillbaka i tiden och kanske också idag, det får vi se...

Så, nu känns det nog ändå som att jag någorlunda fyllt bloggluckan i kategorin dagbok. Det dåliga bloggarsamvetet över texter som ingen vet att de skulle ha kunnat läsa om jag var lite mer på hugget har lindrats en smula.



2 juli 2015

Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då.

Cornelis sjunger om Sonja och Siw i lägenheten ovanför. Men det är långtifrån det enda som sipprar genom balkongdörrspringan och väggarna in till mig i soffan. Sedan utetemperaturen steg hörs ett konstant sorl i kvarteret om kvällarna. Rösterna och musiken från uteserveringen runt knuten studsar mot det närmsta grannhusets slätrappade vägg och kunde lika gärna komma från ett öppet lägenhetsfönster precis mittemot oss, av volymen att döma. Eftersom sorlet är konstant är det rätt ok. Men med utelivet kommer också en del högljudda rop, ett gatugräl igår och ett idag har jag hört...

I natt var jag och Sonja, katten alltså, på balkongen vid tvåtiden. Koltrasten hade just vaknat och sjöng högt på granntaket. Nån sorts ställning eller antenn har den valt som sin utropsplats, natt efter natt. Medan jag åt spagettimiddag på balkongen för en stund sen tänkte jag på den ljudbilden, att den skiljer sig så från kvällssorlet, och att jag kan få uppleva den om några timmar igen. Det är ganska trivsamt, det livliga sorlet och rytmerna om kvällen, men det är en desto mer exklusiv stämning där på balkongen om natten. Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då. Man kanske kan tycka att sorl är ljudet av gemenskap, och det är det ju, men om nån mer än vi står på balkongen och hör på koltrasten i natt vid två rymmer den upplevelsen en märkvärdigt stark gemenskap. Så är det med nätterna.



8 maj 2015

Audiogram 2

Tänkte att jag ska uppdatera om det här med öronen; locket, tjutet, yrseln.

Efter några snurriga dagar med både sämre och känsligare hörsel (se förra inlägget) kom jag till en öronspecialist. Eller tre personer, närmare bestämt, engagerade sig i min hörsel. Det blev stämgafflar med olika toner mot skallen (och det har jag ju varit med om förut >>), en hemskt tjutande sugapparat som på egen hand borde orsaka hörselnedsättning och tinnitus, och audiogram - dvs jag fick sitta i ett ljudisolerat bås och trycka på en knapp för varje signal jag kunde uppfatta i lurarna (inte så lätt när vissa signaler lika gärna kunde vara tinnitustjutet i öronen eller mina egna dova hjärtslag.)

Det var svårt att säga vad det var för fel. Något sämre hörsel på ena örat. Trycket och yrseln skulle kunna vara tecken på en viss öronsjukdom, men omöjligt att slå fast vid första besöket. Jag fick komma tillbaka en vecka senare för ett nytt audiogram. Dagarna mellan besöken höll jag mig undan starka ljud så gott det gick, använde öronproppar för att slippa de ljud som vibrerade som värst mot trumhinnorna, det kunde vara både trafik och tv-program. Dessutom oroade jag mig för att yrseln plötsligt skulle komma tillbaka, vid ett tillfälle gjorde den det. Men till audiogramtest nummer två hade trycket och yrseln avtagit och bara tjutet var kvar. Nog så irriterande, särskilt när det är tyst omkring mig.

Läkaren konstaterade att jag är ett komplicerat fall. Det går ännu inte att veta vad det rör sig om, men jag gick från sjukhuset med gott humör för hörseln visade sig vara helt bra igen, ja till och med 'övernaturligt bra' på de högsta frekvenserna. Men det visste jag redan.

Mamma undrade hur det hade gått och jag berättade om min övernaturliga hörsel. Så har det visst alltid varit, enligt henne. Inga höga volymer ville jag höra som liten - sänk! Det stämmer fortfarande, jag skruvar väldigt sällan upp musik på riktigt hög volym, och kanske är det helt enkelt för att mina öron uppfattar ljuden så bra redan på lägre nivåer. Men det handlar också om att jag inte är så bekväm med att bre ut mig så att andra, kanske mot sin vilja, måste lyssna på min musik.

Nu får jag se vad som händer, om tjutet avtar. Prognosen är god eftersom hörseln är bra i övrigt, menar läkaren. Kanske hjälper det att åka till Japan, lyssna till och spela in en massa nya röster och andra ljud? Det ska jag hur som helst göra alldeles snart.


Audiogram 1 och 2. Längst till höger i undre bilden
syns min övernaturliga förmåga.