7 oktober 2017

Lokal musikhistoria via kollektivtrafikens högtalarsystem


Ombord på monorailtåget på Okinawa.
Bild ur en youtubevideo, se länken sist i texten.
En av de field recording-bitar som hörs på min och Andreas Tillianders färska skiva Japan (>>) spelade vi in under färden med monorailtåget mellan flygplatsen på Okinawa och staden Naha, där vi skulle tillbringa ett par dagar under vår månad i Japan våren 2015. Det var en ganska kort färd, kanske 20 minuter, men innan det blev dags att kliva av hade vi hunnit höra bitar ur en rad traditionella låtar från området. Inför varje stationsstopp spelades nämligen en melodi i tågets högtalare och stationens namn ropades ut. Det lät gulligt, ett glatt pling-plongigt ljud. Att det var just traditionella, lokala melodier insåg vi lite senare när vi började vandra omkring i Naha. Från butikers och restaurangers högtalare hörde vi vissa låtar om och om igen. Vi fattade att det måste vara hitsen.

Haisai Ojisan är en av de låtar som dök upp flera gånger längs våra promenader, här finns den i en fin 70-talsinspelning >> Jag ska inte fördjupa mig i genren just nu, men jag gillar verkligen den glada stämningen i den här låten. Rytmen, klangen i den typiska 'okinawaukulelen', lyssningen känns som en vitamininjektion! Jag vill läsa in mig mer på områdets musiktradition så småningom...

Varför har vi ingen motsvarighet i den svenska kollektivtrafiken? En kort snutt av en lokal melodi när tåget närmar sig stationen. Rättvikarnas gånglåt (>>) t.ex., skulle nog pigga upp såväl en hemvändande resenär som en på tillfälligt besök i Dalarna (och kanske specifikt Rättvik). Det rör sig inte om någon längre bit som stör det eventuella lugnet i tågkupén, men en kort musikalisk markering för just det geografiska område som tåget rullar in i kanske inte vore så tokigt? Det som först mest blev en glad överraskning ombord på monorailtåget till Naha, kom så småningom att bli en av våra ingångar till den lokala musiken. När melodierna senare dök upp på fler ställen och vi började känna igen dem blev det ännu roligare. Ett sätt att lära känna platsen, och efter vår vistelse i Japan har jag återkommit till musiken genom googlingar och lyssning på nätet. En liten Okinawa-'ucke' har vi också här hemma, men den behöver stämmas och jag har ännu inte försökt lära mig tekniken för att få till den spänstiga Okinawa-rytmen.

Vilka musikstycken kunde vara lämpliga för kollektivtrafiken runtom i Sverige? Känner du till några exempel där musik redan används på det här sättet?

Här kan du höra hur det låter ombord på tåget på Okinawa. Ungefär vid 00:40 börjar en melodi >>

5 juli 2017

Nu ropar hon IGEN!

Den digitala skärmen i busskuren är paj sen ett tag. Den som visar tiden för de två-tre närmaste avgångarna. Det är bara grått på skärmen. Dessutom har vårens tidtabell just ersatts av sommarsäsongens glesare, nu går bussen bara en gång i halvtimmen tror jag, eller var tjugonde minut kanske. Det blir mer väntan, längre tid att undra när bussen ska dyka upp nere i backen.

Det finns ju en tryckt tidtabell i kuren, så ovissheten är inte fullkomlig utan skärmen. Men folk undrar förstås. Under dagens hemmakontor - på jobbet bonar de golven - har fönstret stått på glänt och nerifrån busskuren har en välartikulerad kvinnoröst vid flera tillfällen ropat ut tiden för nästa avgång. Rösten ekar mellan husfasaderna. Första gången, under förmiddagen, tittade jag ut när jag hörde den. Jag var ganska säker på att det var ett barn som hade tryckt på röstinfoknappen, jag har sett och hört det förr, i olika kurer. En så stor och tydligt placerad knapp liksom ropar efter att bli tryckt på av ett barnfinger. Det stod två barn i kuren, så något av dem var det nog som hade tryckt. Men lite senare hörde jag rösten igen, och senare igen. Då började jag fundera om det kanske inte bara var barnfingrar som tryckte.

Antagligen är det den trasiga skärmen som ligger bakom flera av trycken. Kvinnan som ropar ut när bussen kan väntas dyka upp ger snabbare besked än den finstilta inramade papperstabellen. Några resenärer har hackat systemet, de behöver varken vara barn eller svagsynta för att trycka på infoknappen. Medan golven på jobbet bonas och torkar - det beräknas ta två dagar - hinner jag kanske göra ytterligare några observationer av rösten och knapptryckarna i kuren uppifrån mitt hemmakontor.


6 februari 2017

In! Ut!

Vissa röster blir förknippade med särskilda ord eller repliker. 

Av alla möjliga roller som jag har sett Björn Granath i genom åren är det en karaktärs ord som jag framförallt hör i mitt huvud när jag tänker på honom, och det är Götes i Sällskapsresan II - Snowroller (1985). 

Familjefadern, välmenande men jobbig, försöker hålla nere semesterutgifterna genom att få med samtliga fyra familjemedlemmar på samma remsa i fotoautomaten: »IN!! UT!! IIIN!!«

Det är inte den rollen jag har hört nämnas under dagens minnesinslag om Björn i radio och det är kanske inte den rollen som tillhörde hans egna favoriter (eller så var det det?). Men jag tror inte att jag är ensam om att höra just de där utropen i huvudet och le för mig själv. 

»Men vi skämmer ut oss!« 
»SKITSNACK!«

Tyvärr finns bara en video med dåligt ljud och hackig bild att tillgå just nu >>
Och en bonus med Göte >>




21 januari 2017

Det är inte kor som råmar - tillbaka i Arvidsjaur


Bloggar från samma gästbostad som för sex år sen. Då var jag i Arvidsjaur i egenskap av fieldrecordande kulturstipendiat, nu i syftet att samla in material till mitt avhandlingsarbete om radiolyssnande. Det var sommar då och nu är det vinter. Snödrivorna når långt högre än vi som rör oss mellan dem på gatorna.

I eftermiddag, i sista rycket innan skymningen la sig, tog jag en promenad. Någon lördagsrusning såg jag inte till, men om den inträffat var det säkert mer mot förmiddagen till, medan jag drömde som livligast. Några hundar med människor i sällskap, några som klev ur bilar vid medborgarhuset lagom till konserten klockan tre, en del bilar på genomfart.

Gick upp till sjukhusets helikopterplatta med fri sikt mot fjällen i horisonten. Det var där jag hörde råmandet. Det lät som råmande kor, i en avlägsen kör bortom skogen. Den första tanken var nog att källan till lätet var nån form av racingaktivitet, eller kanske en såg eller annan maskin. Inte konstigt, mina referenser vad gäller råmande ljud bortom skogen är sedan uppväxten i norra Uppland tisdagskvällarnas speedway som hördes tydligt en mil bort om vinden låg rätt. Och så sågverket nån kilometer från hemmet.

Men snart slog det mig, det måste vara skotrar som råmar! En kör av skotrar som släppts ut på helgäventyr.


3 februari 2016

Vad händer när man blir tyst?

Under varje resa (inklusive promenadsträckorna) till och från jobbet lyssnar jag på något i lurar. I höstas blev det en del musik, särskilt på morgonen när nåt stillsamt ambientstycke gav en behagligare inramning i rusningsvimlet på tunnelbanan (värst är att behöva stå upp i stället för att mjukstarta dagen sittandes med slutna ögon och med lurarna i öronen). På senare tid har jag inte lyssnat på så mycket musik under resorna men mer prat, podcaster och radioprogram som verkar passa humöret.

Igår började jag lyssna på ett halvgammalt sommarprat i P1 till morgonbestyren. Det fick göra mig sällskap när jag lämnade lägenheten, promenerade mot tunnelbanan och åkte vidare till universitetet (sittandes). Lena Endre var sommarprataren, men vad hon skulle prata om visste jag inte när jag tryckte på play. Det visade sig till stor del handla om en speciell upplevelse som hon varit med om en gång och som präglade både yrkestillvaron som skådespelare och vardagen utanför arbetet. En halsåkomma tvingade henne att låta bli att använda rösten under fem veckor. Det är lång tid och hon började snart märka hur hennes tystnad förändrade både henne själv och människorna i hennes närhet.

Jag ska inte återge mer här, Lena berättar såklart bäst >>


14 januari 2016

Efterlysning: Berätta om radion i ditt liv!

Ängbybadet i Stockholm, juli 1957. Bild: Stockholmskällan >>

Första terminen som etnologidoktorand är snart till ända, fort har den gått! De månaderna har jag bland annat ägnat åt att sätta mig in i mitt forskningsområde, radiolyssnandets betydelser i människors liv, och försöka komma fram till en spännande avgränsning att jobba vidare med.

Idén, som den ser ut just nu, är att följa radion genom några personers liv, så långt tillbaka minnet tillåter och fram till idag. Ett slags radiolyssnarbiografier. Vad lyssnar du på (och inte)? Hur lyssnar du - med vilken utrustning och i vilka situationer? Vad förknippar du med radio och hur minns du radio från andra tidpunkter i livet?  Det är några frågor som jag vill undersöka genom intervjuer med personer i olika åldrar.

Under våren (februari-mars) kommer jag att göra några första intervjuer och söker därför efter personer som skulle vilja berätta om att lyssna på radio, nu och tidigare i livet. Gärna i Uppland och Sörmland.

Jag har använt bloggen för att hitta intervjupersoner förut när jag undersökte vardagsljud, och jag vet att det innebär en viss risk. Allmänheten i stort har (konstigt nog!) inte hittat till Kitchen Sink Sounds, utan främst nyfikna individer som snokar sig in i internets trängre vrår. Det är i alla fall vad jag tror. Nu, liksom inför ljudprojekten, vill jag hitta personer som vill berätta om sina liv, det handlar inte om att kunna mycket om själva ämnet radio. Och det är en fördel om vi inte redan är bekanta.

Vill du vara med? Skicka ett mail till mig på adressen elin.franzen[snabel-a]etnologi.su.se och berätta lite om vem du är. Jag är också mycket tacksam för hjälp att sprida den här efterlysningen, så berätta gärna för bekanta (unga som gamla) att jag samlar in berättelser om att lyssna på radio!

Här finns en kort intervju med mig på institutionens sida där jag berättar om mig och mitt radioprojekt >>


8 januari 2016

Mer om vintertypiska läten - reflexen!

Strax efter att jag bloggat (igår) att det inte har kommit särskilt mycket snö i Stockholm kom det särskilt mycket snö. En tidsfråga innan vi får höra plogbilarna dundra och skrapa förbi om natten alltså!

I alla fall kom jag att tänka på ett annat säsongstypiskt ljud när jag promenerade från tunnelbanan och hem för en stund sen. Jag hittade en gammal reflex i en byrålåda tidigare i vintras, en sån i hård plast som hänger i snöre med säkerhetsnål, snöflingeformad. Den har förmodligen varit med sen 80-talet eller så men reflekterar ännu som den ska. Den fäste jag i kappfickan och har hängt ut den främst under sträckan tunnelbanan-hemmet när jag tar mig hem från jobbet och det är mörkt.

Ensam tycks jag vara om att ha en reflex som dinglar ur fickan här i stan där de flesta gator är upplysta, men jag gillar reflexen och det kan ju inte skada att ha den. Dessutom har reflexer som den här ett alldeles eget ljud som bara den typen av plast har, vad jag har hört. Visst kan du höra det i huvudet, den hårda lätta plasten som slår i någonting? Om du har använt såna reflexer under ditt livs vinterhalvår vill säga. En snöflinga, ett hjärta, en katt...


7 januari 2016

Ingen vinter utan nattplogen

Vintern (som i snön) kom ju till slut, lite efter själva julen. Men blygsamt. Lätta virvlande flingor samtidigt som solen sken. Något som jag förknippar med vintern, och som jag har bloggat om förut, är lätet av en snöplog som jobbar utanför på vägen när jag själv ligger inne i mörkret och väntar på att somna, eller somna om.

Det känns som ett ganska ovanligt ljud numera, kanske har jag bara hört det enstaka gånger på senare år. Desto oftare under uppväxten på landet. Fullständigt tyst natt och plogbilen som passerar huset två gånger, på väg nerför vår smala raka grusväg tills den tar slut och sen upp igen till byn. Så här skrev jag 2012:
Det krävs en raksträcka intill huset för att få uppleva ljudet av plogen som drar fram i ordentlig fart, och så ser det inte ut vid min nuvarande adress. Tryggheten låg kanske i vetskapen om att någon var vaken där ute, och dessutom skötte om vår väg.
På den lilla byvägen kör nog plogen nu om nätterna för jag fick en väderrapportering i form av en bild i ett sms från mamma igår och snötäcket såg ut att vara djupt nog att helt bädda in min katt om jag släppte ner henne ute på gräsmattan (eller på ytan där gräsmattan annars brukar synas). Här i Stockholm täcker snön inte ens marken, inget att starta plogbilarna för. I väntan på deras ensliga buller kanske jag får se om Lars Molins plogdrama Midvinterduell...


28 december 2015

Sjön fryser till

Mellandagar på landet, som vanligt. Till slut, tre dagar efter julafton, kom lite snö. Ett tunt puder som inte täcker höstlöven på marken men bättrar på vinterstämningen. Och temperaturen har sjunkit efter några veckor på plussidan.

I eftermiddags tog jag en promenad, precis innan solen försvann bakom trädtopparna. Genade genom herrgårdsparken för att hålla mig på solsidan. Kallt var det och jag tog stigen uppför backen för att få upp värmen. Där uppifrån var utsikten fin över sjön. Himlen skymningsblå med rosa molnstrimmor, orange nedåt träden. Blev stående en stund, först för utsikten men sen för ljuden. Strax efter att jag stannat upp på backkrönet och tittade på sjöisen hördes ett plötsligt ljud som rörde sig snabbt från ena sidan sjön åt motsatta, det elektriska lätet av isspänningar.

Jag hoppades få höra det igen och stod en stund medan tårna blev allt kallare. Men det kom inget mer och jag gick vidare nerför backen och funderade på vad isfenomenets läte bäst skulle kunna liknas vid. Elektriskt på nåt vis ja, men också likt nåt som skär genom luften, ett hopprep?

Resten av promenaden utan överraskningar. Forsen nedanför dammluckorna, porlande bäcken i parken, båda överröstar allt annat om man går nära. I övrigt nästan tyst bortsett nåt rop från lekande barn. De otåliga fyrverkerismällar som brukar börja höras så här några dagar före nyår har inte kommit ännu. Jag hoppas mer på isen än på smällarna.


21 november 2015

Intervju

Vilket är mitt första ljudminne? Hur arbetar en ljudetnolog? Varför har jag gjort en kassett med ljud från Marocko och Arvidsjaur?

Har svarat på några frågor om ljudupplevelser, field recording och mina kassettsläpp på kulturbloggen Det Tornas Rymd. Intervjun finns nu att läsa här >>

Fler ord om min första kassett Det är som musik skrevs på samma blogg för några veckor sedan >>