16 februari 2018

Möjliga och omöjliga steg

En liten person passerade just i korridoren utanför dörren till mitt arbetsrum. Jag såg det inte men hörde. Det är stor skillnad på en liten, som i ung, persons steg och en vuxens. Nu passerade den lilla personen igen, med ett slags hoppsasteg, dem känner man ju igen. Och nu en gång till, i full fart strumpfota och med högljudd andning.

En vuxen förväntas gå i en fast takt, gärna målmedvetet. Vid något tillfälle i mellanstadieåldern, eller om det var något senare, kommenterade pappa min slängiga gångstil och upplyste mig om riktlinjerna för rekommenderad gångstil i lumpen: 'man ska gå som att man är på väg någonstans'. Men vart vet man ju inte alltid så exakt. Dessutom är en mellan- eller högstadiekropp så fylld av självmedvetenhet att ingen rörelse är självklar – hur går man normalt?? Senare, som vuxen, kommer allt det där falla sig naturligt, tänkte jag. Inte går väl en vuxen omkring och tänker på huruvuda hon går normalt eller ej? Men det gör de, har det visat sig. För jag gissar att jag inte är ensam.

Jag avundas barnens rörelsefrihet, det är mycket som inte längre är möjligt i högre åldrar. Springa spontant i korridoren om man känner för det (långa korridorer vill ju bli sprungna i), hoppa i löv (som jag beklagade mig om i ett höstinlägg), testa en rolig gångstil på väg till tunnelbanan, balansera på någon kant, stock eller sten.

Det är ett ganska ovanligt inslag här på arbetsplatsen, att höra snabba, tassande, oregelbundna steg fram och tillbaka i korridoren. Det låter fint.


11 februari 2018

Händelser en fredag

Fredag förmiddag satt jag hemma i soffan med datorn när jag hörde intensiva utrop från småfåglar utanför. Det går oftast att höra och se många olika fåglar i träddungen utanför vardagsrummets fönster, men lätena måste ha stuckit ut från det vanliga för jag tittade upp från skärmen och såg en större fågel uppe i stora tallen. Den var i färd att slita något (eller någon, förstod jag genast) i stycken. Därav småfåglarnas rop i den vinterkala syrenbusken intill. För andra gången inom en veckas tid såg jag just det här hända, föregående helg under en promenad i Aspudden. Det förvånade mig lite att småfåglarna hade modet att stanna kvar så nära den rovfågel som alldeles nyss slagit klorna i en, kan man anta, släkting. De ropade och tittade upp mot tallgrenen så länge rovfågeln satt där. Så snart den flög iväg med sitt byte tystnade det i busken. Jag undrade om de skulle minnas vad som inträffat resten av dagen, kanske för en längre tid framöver, eller om de glömde och gick vidare i sitt småfågelsliv så snart de upphört med ropen.

-

Jag går ogärna in på stora Ica-butiken när det är som mest folk i farten, runt 17-18 om vardagarna. På fredag eftermiddag, eller snarare mot kvällen, behövde jag i alla fall gå in där på vägen hem från jobbet för att köpa något enkelt till middag. När jag svängt av mot det långa hyllpartiet med chips hörde jag musik som lät som att den framfördes live i butiken. Efter den välsorterade folköls- och läskavdelningen passerade jag baren (en sådan finns!) och där satt han, trubaduren. Jag som då och då brukar fnysa åt att man förväntas vilja slå sig ner inne i butiken och ta ett glas vid charken fnös nog lite extra inombords när jag bevittnade detta fredagstilltag. Kanske är kunderna som sitter där med sina glas smartare än oss andra som sneglar och går förbi. Medan jag själv vill ta mig genom den stora butiken så fort jag kan och efteråt ta ett glas i lugn och ro hemma har de kanske gett upp och liksom omfamnat det som annars är ett ont måste. I stället för att stressa genom hyllgångar och fnysande vänta på folk som blockerar gångarna sätter de sig ner och tittar på alltihop, och lätt berusade av ett glas vin orkar de inte stressa vidare, helgen har redan börjat. Det är väl jag som är ovan vid att matbutiken inte främst är en nödvändig passage, och ljudet av U2-låten från enmansbandet i Ica-baren väckte en kluven reaktion: 'Är det möjligt?!/Det är väl typiskt och självklart!'. 


15 januari 2018

Tilltagande vind

När radiodokumentären om Jakob Hellman tystnar börjar jag genast fundera på något annat att lyssna på, men jag hejdar mig när jag hör blåsten utifrån. En rejäl blåst! Eftersom den mulna himlen över Stockholm reflekterar stans belysning syns trädgrenarna vaja som svarta siluetter mot det grå fastän klockan är över elva. Det är ett favoritväder det här, när blåsten tilltar och jag själv sitter i lä inomhus men hör alltihop. Kanske tycker jag så mycket om blåsten för att jag inte råkat ut för den på allvar, inte befunnit mig för nära ett fallande träd eller för långt från värmen inomhus och möjligheten att tina upp. Det är ett spännande ljud, som att något är på väg (ska man helst stanna inne i morgon? Ett undantagstillstånd från det vanliga?) Fastän lägenheten ligger i en stad kan den kännas som en stuga med dånet i den mörka dungen utanför. Allra närmast hörs suset från elementet som står på max.

14 januari 2018

I väntan på vinterns läten och tystnader

Det slog mig just att den där dämpade effekten som upplevs så tydligt efter det första kraftigare snöfallet, som jag har skrivit om säkert flera gånger genom åren, ännu inte har infunnit sig den här vintern. Eller gjorde den det vid första snön redan i november? Jag minns inte.

Det är en hittills närmast snöfri vinter i stockholmsområdet. Tjugondag Knut har just passerat, adventsstjärnan ska väl plockas ner snart, men det känns snopet på något vis, att gå mot våren utan att det har knarrat nämnvärt under skorna. Både tystnaden och lätena som hör vintern till (eller kanske föreställningen om Vintern), är frånvarande än så länge.

Snöplogarna har jag ju skrivit om förut (bl.a. här >>), också de är frånvarande. Inget skrapande buller om nätterna, bara den vanliga trafiken som avtar på kvällen och hörs igen mot morgonen. Prognosen har utlovat ett riktigt snöfall i veckan som kommer, öronen är förväntansfullt spetsade inför de ljud och tystnader som eventuellt kan uppstå.

27 oktober 2017

Alla löv jag lekte bland + 10 år med bloggen!

För några dagar sedan gick jag på trottoaren intill vägen som löper förbi vår lägenhet. Jag var strax framme vid infarten till huset och på den sluttande asfalten låg nyfallna, gula lönnlöv. De var så många att de börjat lägga sig i lager och när jag gick över dem la jag märke till det särskilda ljud som uppstår just när man rör om bland fallna löv.

Kanske hörde jag ljudet i en halv sekund, men det räckte för att jag skulle påminnas om hur mycket tid jag vistades bland gula löv som liten. Att löven föll innebar särskilda lekar som inte var möjliga resten av året. Samla löv i högar att ta sats och landa i, kratta löven till fantasiväggar på gräsmattan inom vilka en lekvardag spelades upp (och det var lätt att ändra planlösningen!), plocka särskilt fina löv som blev till pysselmaterial inomhus...

Som vuxen har det där intima umgänget med höstlöv upphört helt, tänkte jag medan jag fortsatte mot vårt hus. Aldrig är jag bland löven längre, med näsan mitt i den härliga doften. Skor som rör upp några löv i förbifarten är allt, och både ljuden och dofterna upplevs numera från ett visst avstånd, det mellan fötter och huvud. Det är tråkigt att tänka på att jag kanske aldrig kommer att använda löv och njuta av dem med alla sinnen igen på det sättet jag gjorde i barndomen. Vad hindrar mig? Att jag är vuxen. Att bli vuxen är i det här avseendet en riktig nitlott. Få vuxna människor skulle nog, utan barns sällskap, ta den risk det skulle innebära att ta sats mot en lövhög och hoppa med full kraft (efter att först ha räfsat ihop högen). Jag tänker inte på den kroppsliga skaderisken, utan främst den sociala. Någon kan ju se! Och en vuxen går, bara går förbi löven, som om de inte var det mest inbjudande man kan tänka sig under en oktoberpromenad.

I stället får vi vuxna smyga till oss umgänge med löven. Räfsa ihop dem i högar som bärs till en kompost om vi har en sådan, eller som när jag gick där på trottoaren, passa på att plöja genom löven med skorna och påminnas om större lövupplevelser i det förflutna. Det är ju också ganska härligt.

Samtidigt som löven faller för fullt fyller Kitchen Sink Sounds tio år. Vid en närmare titt i bloggarkivet står det 16 oktober 2007 på det allra första inlägget. Det handlade om en iakttagelse under promenadsträckan över campusområdet vid Stockholms universitet (>>). Hösten 2007, när jag fick idén om en blogg med ljud som tema, började jag läsa etnologi på SU. Och ljud blev snart min inriktning även där. Och så har det fortsatt, avhandlingen som jag jobbar med om dagarna på etnologiska avdelningen handlar om ljud i människors vardag (närmare bestämt via radiolyssnande). I bland har det nog verkat som att jag övergett bloggen. Kan man säga att man bloggar om arkivet skvallrar om två-tre inlägg på ett år? Det är i glesaste laget, men genom åren har jag faktiskt alltid tänkt att det ska komma mer, vid tillfälle. Bloggen lever, hipp hipp hurra!

Om du vill fira tioårsjubileet blir jag glad för kommentarer under inlägget. Om löv, bloggen, vad du vill.


7 oktober 2017

Lokal musikhistoria via kollektivtrafikens högtalarsystem


Ombord på monorailtåget på Okinawa.
Bild ur en youtubevideo, se länken sist i texten.
En av de field recording-bitar som hörs på min och Andreas Tillianders färska skiva Japan (>>) spelade vi in under färden med monorailtåget mellan flygplatsen på Okinawa och staden Naha, där vi skulle tillbringa ett par dagar under vår månad i Japan våren 2015. Det var en ganska kort färd, kanske 20 minuter, men innan det blev dags att kliva av hade vi hunnit höra bitar ur en rad traditionella låtar från området. Inför varje stationsstopp spelades nämligen en melodi i tågets högtalare och stationens namn ropades ut. Det lät gulligt, ett glatt pling-plongigt ljud. Att det var just traditionella, lokala melodier insåg vi lite senare när vi började vandra omkring i Naha. Från butikers och restaurangers högtalare hörde vi vissa låtar om och om igen. Vi fattade att det måste vara hitsen.

Haisai Ojisan är en av de låtar som dök upp flera gånger längs våra promenader, här finns den i en fin 70-talsinspelning >> Jag ska inte fördjupa mig i genren just nu, men jag gillar verkligen den glada stämningen i den här låten. Rytmen, klangen i den typiska 'okinawaukulelen', lyssningen känns som en vitamininjektion! Jag vill läsa in mig mer på områdets musiktradition så småningom...

Varför har vi ingen motsvarighet i den svenska kollektivtrafiken? En kort snutt av en lokal melodi när tåget närmar sig stationen. Rättvikarnas gånglåt (>>) t.ex., skulle nog pigga upp såväl en hemvändande resenär som en på tillfälligt besök i Dalarna (och kanske specifikt Rättvik). Det rör sig inte om någon längre bit som stör det eventuella lugnet i tågkupén, men en kort musikalisk markering för just det geografiska område som tåget rullar in i kanske inte vore så tokigt? Det som först mest blev en glad överraskning ombord på monorailtåget till Naha, kom så småningom att bli en av våra ingångar till den lokala musiken. När melodierna senare dök upp på fler ställen och vi började känna igen dem blev det ännu roligare. Ett sätt att lära känna platsen, och efter vår vistelse i Japan har jag återkommit till musiken genom googlingar och lyssning på nätet. En liten Okinawa-'ucke' har vi också här hemma, men den behöver stämmas och jag har ännu inte försökt lära mig tekniken för att få till den spänstiga Okinawa-rytmen.

Vilka musikstycken kunde vara lämpliga för kollektivtrafiken runtom i Sverige? Känner du till några exempel där musik redan används på det här sättet?

Här kan du höra hur det låter ombord på tåget på Okinawa. Ungefär vid 00:40 börjar en melodi >>

5 juli 2017

Nu ropar hon IGEN!

Den digitala skärmen i busskuren är paj sen ett tag. Den som visar tiden för de två-tre närmaste avgångarna. Det är bara grått på skärmen. Dessutom har vårens tidtabell just ersatts av sommarsäsongens glesare, nu går bussen bara en gång i halvtimmen tror jag, eller var tjugonde minut kanske. Det blir mer väntan, längre tid att undra när bussen ska dyka upp nere i backen.

Det finns ju en tryckt tidtabell i kuren, så ovissheten är inte fullkomlig utan skärmen. Men folk undrar förstås. Under dagens hemmakontor - på jobbet bonar de golven - har fönstret stått på glänt och nerifrån busskuren har en välartikulerad kvinnoröst vid flera tillfällen ropat ut tiden för nästa avgång. Rösten ekar mellan husfasaderna. Första gången, under förmiddagen, tittade jag ut när jag hörde den. Jag var ganska säker på att det var ett barn som hade tryckt på röstinfoknappen, jag har sett och hört det förr, i olika kurer. En så stor och tydligt placerad knapp liksom ropar efter att bli tryckt på av ett barnfinger. Det stod två barn i kuren, så något av dem var det nog som hade tryckt. Men lite senare hörde jag rösten igen, och senare igen. Då började jag fundera om det kanske inte bara var barnfingrar som tryckte.

Antagligen är det den trasiga skärmen som ligger bakom flera av trycken. Kvinnan som ropar ut när bussen kan väntas dyka upp ger snabbare besked än den finstilta inramade papperstabellen. Några resenärer har hackat systemet, de behöver varken vara barn eller svagsynta för att trycka på infoknappen. Medan golven på jobbet bonas och torkar - det beräknas ta två dagar - hinner jag kanske göra ytterligare några observationer av rösten och knapptryckarna i kuren uppifrån mitt hemmakontor.


6 februari 2017

In! Ut!

Vissa röster blir förknippade med särskilda ord eller repliker. 

Av alla möjliga roller som jag har sett Björn Granath i genom åren är det en karaktärs ord som jag framförallt hör i mitt huvud när jag tänker på honom, och det är Götes i Sällskapsresan II - Snowroller (1985). 

Familjefadern, välmenande men jobbig, försöker hålla nere semesterutgifterna genom att få med samtliga fyra familjemedlemmar på samma remsa i fotoautomaten: »IN!! UT!! IIIN!!«

Det är inte den rollen jag har hört nämnas under dagens minnesinslag om Björn i radio och det är kanske inte den rollen som tillhörde hans egna favoriter (eller så var det det?). Men jag tror inte att jag är ensam om att höra just de där utropen i huvudet och le för mig själv. 

»Men vi skämmer ut oss!« 
»SKITSNACK!«

Tyvärr finns bara en video med dåligt ljud och hackig bild att tillgå just nu >>
Och en bonus med Göte >>




21 januari 2017

Det är inte kor som råmar - tillbaka i Arvidsjaur


Bloggar från samma gästbostad som för sex år sen. Då var jag i Arvidsjaur i egenskap av fieldrecordande kulturstipendiat, nu i syftet att samla in material till mitt avhandlingsarbete om radiolyssnande. Det var sommar då och nu är det vinter. Snödrivorna når långt högre än vi som rör oss mellan dem på gatorna.

I eftermiddag, i sista rycket innan skymningen la sig, tog jag en promenad. Någon lördagsrusning såg jag inte till, men om den inträffat var det säkert mer mot förmiddagen till, medan jag drömde som livligast. Några hundar med människor i sällskap, några som klev ur bilar vid medborgarhuset lagom till konserten klockan tre, en del bilar på genomfart.

Gick upp till sjukhusets helikopterplatta med fri sikt mot fjällen i horisonten. Det var där jag hörde råmandet. Det lät som råmande kor, i en avlägsen kör bortom skogen. Den första tanken var nog att källan till lätet var nån form av racingaktivitet, eller kanske en såg eller annan maskin. Inte konstigt, mina referenser vad gäller råmande ljud bortom skogen är sedan uppväxten i norra Uppland tisdagskvällarnas speedway som hördes tydligt en mil bort om vinden låg rätt. Och så sågverket nån kilometer från hemmet.

Men snart slog det mig, det måste vara skotrar som råmar! En kör av skotrar som släppts ut på helgäventyr.


3 februari 2016

Vad händer när man blir tyst?

Under varje resa (inklusive promenadsträckorna) till och från jobbet lyssnar jag på något i lurar. I höstas blev det en del musik, särskilt på morgonen när nåt stillsamt ambientstycke gav en behagligare inramning i rusningsvimlet på tunnelbanan (värst är att behöva stå upp i stället för att mjukstarta dagen sittandes med slutna ögon och med lurarna i öronen). På senare tid har jag inte lyssnat på så mycket musik under resorna men mer prat, podcaster och radioprogram som verkar passa humöret.

Igår började jag lyssna på ett halvgammalt sommarprat i P1 till morgonbestyren. Det fick göra mig sällskap när jag lämnade lägenheten, promenerade mot tunnelbanan och åkte vidare till universitetet (sittandes). Lena Endre var sommarprataren, men vad hon skulle prata om visste jag inte när jag tryckte på play. Det visade sig till stor del handla om en speciell upplevelse som hon varit med om en gång och som präglade både yrkestillvaron som skådespelare och vardagen utanför arbetet. En halsåkomma tvingade henne att låta bli att använda rösten under fem veckor. Det är lång tid och hon började snart märka hur hennes tystnad förändrade både henne själv och människorna i hennes närhet.

Jag ska inte återge mer här, Lena berättar såklart bäst >>