Möjliga och omöjliga steg

En liten person passerade just i korridoren utanför dörren till mitt arbetsrum. Jag såg det inte men hörde. Det är stor skillnad på en liten, som i ung, persons steg och en vuxens. Nu passerade den lilla personen igen, med ett slags hoppsasteg, dem känner man ju igen. Och nu en gång till, i full fart strumpfota och med högljudd andning.

En vuxen förväntas gå i en fast takt, gärna målmedvetet. Vid något tillfälle i mellanstadieåldern, eller om det var något senare, kommenterade pappa min slängiga gångstil och upplyste mig om riktlinjerna för rekommenderad gångstil i lumpen: 'man ska gå som att man är på väg någonstans'. Men vart vet man ju inte alltid så exakt. Dessutom är en mellan- eller högstadiekropp så fylld av självmedvetenhet att ingen rörelse är självklar – hur går man normalt?? Senare, som vuxen, kommer allt det där falla sig naturligt, tänkte jag. Inte går väl en vuxen omkring och tänker på huruvuda hon går normalt eller ej? Men det gör de, har det visat sig. För jag gissar att jag inte är ensam.

Jag avundas barnens rörelsefrihet, det är mycket som inte längre är möjligt i högre åldrar. Springa spontant i korridoren om man känner för det (långa korridorer vill ju bli sprungna i), hoppa i löv (som jag beklagade mig om i ett höstinlägg), testa en rolig gångstil på väg till tunnelbanan, balansera på någon kant, stock eller sten.

Det är ett ganska ovanligt inslag här på arbetsplatsen, att höra snabba, tassande, oregelbundna steg fram och tillbaka i korridoren. Det låter fint.