 |
| Ovanpå dammluckorna, Skebobruk. Foto: Karin Mattsson |
När jag har spelat in ljud, som jag har gjort sedan ett drygt decennium, har det ofta inte varit så bekvämt, rent fysiskt. Jag blev påmind om den kroppsliga aspekten av field recording i helgen när jag satt hukad, stilla på en snötäckt träspång under dammluckorna i Skebobruk, min uppväxtby i norra Roslagen. Dit ner, till spången alldeles nära vattnet som är spegelblankt på sjösidan av dammluckorna och livligt forsande vidare på andra sidan, klättrade jag efter att först ha stått en stund uppe på bron med min lilla inspelare. Mamma som följde med under på inspelningspromenaden gjorde mig uppmärksam på att det bildats isformationer vid själva dammväggen och när vattnet rann inuti dem uppstod ett speciellt läte. Gick det att klättra nerför den branta trappan, trots mycket snö, och spela in det porlande fenomenet riktigt nära kanske? Jo, någon hade nyligen klättrat i trappan, fotspåren såg färska ut. Jag gjorde detsamma.
Där nere satte jag mig på huk och sträckte fram mikrofonen mot isformationen, tryckte på den röda cirkeln och lät inspelningen pågå i några minuter. När knappen väl tryckts ner, då finns det inget utrymme för att skifta position, sträcka ut benen, lägga tyngdpunkten på andra foten. Minsta lilla rörelse kan sätta avtryck i inspelningen. Rör jag något av fingrarna som håller i inspelaren kommer rörelsen sannolikt att höras när jag spelar upp ljuden. Man får hålla ut.
För kanske tio år sedan hade jag fått idén att göra en längre inspelning på en plats där Stockholms innerstad hörs som en matta, på håll. Det var en vintereftermiddag och valet föll på Erstaterrassen på Södermalm. Där uppe stod jag i säkert 20, 30 minuter, närmast blickstilla i kylan. När jag kom hem och förde över inspelningen till datorn upptäckte jag ett irriterande upprepat läte genom inspelningen, en detalj som jag inte uppfattat under inspelningen. Bortkastad tid i minusgrader, kan man tycka. Samtidigt är de där orörliga stunderna med mikrofonen speciella i sig, oavsett hur inspelningarna blir. Det är en särskild närvaro att stå stilla, inte kunna pilla på en mobiltelefon eller så. Tiden går snabbt när man har roligt, och tiden går ganska snabbt när man lyssnar. Det kan ta en stund att liksom landa i stunden, men det händer så småningom, då framträder ljuden mer och mer.
Att spela in är också tillfällen att komma nära inpå platsen, närmare marken eller vart man nu riktar sig. Det är en närhet och rörlighet som jag ibland saknar sedan barndomen, jag skrev om det i höstas när löven föll (>>). En vuxen kropp är sällan riktigt nära omgivningen, men oftast upprätt stående eller sittande på någon möbel.
Alla ljudfilerna på datorn, i mappar som heter 12, 13, 14..., den nyaste 18, efter årtal, är påminnelser om alla de där tillfällena när jag hängt över räcken fastän revbenen värker, stått med armen sträckt genom kohagens elstängsel tills det surrar i handen av bristande blodcirkulation, och som idag känt kylan från fönsterbrädans marmor mer och mer tränga in i handen jag stödde mig på medan mikrofonen fångade Hesa Fredriks råmande utanför fönstret (det var förresten första gången jag hann med att spela in signalen, som annars har kommit som en överraskning).
Den här aspekten av field recording-verksamhet, kroppen som anpassas på alla möjliga och närmast omöjliga sätt för att fånga ljuden, är vad man brukar kalla tyst kunskap. Fältinspelarnas ofrivilliga koreografi. Få som spelar in tänker nog på vad kroppen ägnar sig åt i dessa situationer, det är inget som går att planera i förväg. Uppmärksamheten fokuseras i lyssnandet och kroppen stannar upp, hur länge det blir vet man inte.
(Hur stretchar en fältinspelare?)
 |
| Foto: Elin Franzén |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar