16 oktober 2014

Throwback thursday: ICQ-ropet!

Ljud behöver inte låta mycket för att etsa sig fast i minnet. Ett litet läte som för alltid kommer att väcka minnen från tonåren och den allra första vuxentiden är ropet från ICQ-rösten (>>).

Efter några år som Facebookanvändare framstår den gamla kommunikationskanalen ICQ som fascinerande i sin enkelhet. För den som inte ICQ:ade: det var en kontaktlista där bekanta och obekanta människor kunde läggas till. Och så skrev vi till varandra och när ett meddelande kom hördes det lilla ropet - o-ow! Ett litet rop som snabbt kom att laddas med många olika betydelser. Förväntan, glädje, nervositet, irritation, magpirr och annat...

Jag undrar hur många gånger detta läte ljöd i familjens dator. Framförallt från mitt ICQ-konto tror jag ropet kom, följt av lillasysters. Programmet hängde med länge, till och med min förra dator - min första laptop, en vit Macbook från 2007 - hade ännu programmet installerat vid pensioneringen tidigare i år. Det blev dock tydligt att något annat hade fångat mina ICQ-kontakters intresse på internet och allt färre syntes i kontaktlistans onlinesektion. Och det lilla ropet, det hördes till slut aldrig längre.

Det fanns ingen poäng med att använda den här meddelandetjänsten när Facebook slukat och samlat så gott som hela bekantskapskretsar. Själv vägrade jag Facebook ganska länge. Först 2010 loggade jag in. Vid det laget bestod ICQ-listan av ett enda namn som tittade fram vid skärmens kant ibland, en vän som också fanns på Facebook men, kanske liksom jag, bara lät programvaran och kontaktlistan vara kvar i datorn. Nu har jag förstått att ICQ finns som mobilapp, men jag har inte hört talas om någon som använder den.

ICQ hade förutom det lilla lätet också en estetik som väcker minnen vid återseende. Jag hittade en lista som summerar programvarans speciella karaktärsdrag - titta, lyssna och minns! >>

Dela gärna med dig av dina ICQ-minnen i kommentarsfältet. Vad betydde lätet för dig? Och för andra i din närhet? Var det konfliktfritt att vara inloggad med ljudet på eller en källa till irritation? Minns du när du hörde lätet för första och sista gången? Berätta!


13 oktober 2014

I högstadiets milslånga korridorer hade en ljudgömma som den här varit bra att ha.

För några år sen hade jag aldrig hörlurar på mig ute. Bara under bussresor. Dels hade jag ingen smart telefon med allt möjligt i att lyssna på, som jag har numera. Och dels tyckte jag att det var svårt att gå omkring med andra ljud än de som fanns runtomkring mig. Jag kände mig liksom handikappad när jag inte riktigt uppfattade vad som hände för att jag hade ljuden i öronen. Och om jag skulle kliva ombord på bussen till exempel, då måste jag ta ur lurarna eftersom jag annars blev osäker på hur högt jag skulle heja på chauffören. Känslan av den egna kroppen, rösten och allt som hände i närheten blev avtrubbad. Därför lyssnade jag på min lilla fickradio när jag tagit plats på bussen, inte så mycket annars.

Men nu! Nästan jämt promenerar jag med lurar. Det bästa är längre promenader där jag kan lyssna sammanhängande på en lång intervju eller nåt annat. Men lurarna är med även under kortare turer exempelvis till affären. Jag måste förstås fortfarande ta ur dem när jag hamnar i nåt direkt socialt läge, om jag ska betala för varor eller bara säga hej till butikspersonal när jag går in i nån mindre butik.

Jag skrev ju om podpromenader för ett tag sen (här >>), men nu gäller det en annan aspekt av att röra sig ute med lurarna. Jag har märkt att det här är ett bra gömställe, i ljuden från lurarna. Att det är en effektiv avskärmning från omvärlden är inget nytt; tankarna fokuserar på rösterna, berättelserna och musiken i stället för på saker där jag går. (Ibland uppstår ett speciellt samspel mellan det som hörs i lurarna och stämningen på platsen, som jag skrev om förut, men också det sker ju i ett sorts avskärmat tillstånd.) Gömstället skapas genom den här avskärmningen där jag inte går ensam med bara mina egna tankar om allt jag möter, utan med fokuset förflyttat exempelvis till radiopratet. Vad det gömmer en för? Folk!

När jag började på högstadiet var vi plötsligt flera hundra fler elever än i skolan där jag hade gått mina sex första år. I en stor entréhall med jättehögt i tak hade vi våra skåp och längs väggarna, både i stora hallen och i de milslånga korridorerna satt det elever på bänkar när man gick förbi. Usch! I sällskap med klasskamrater gick det bra, det kunde till och med vara spännande det här uppehållslivet i rastutrymmena. Men att gå förbi de där häckande eleverna ensam - det hände till exempel om jag kom tillbaka till skolan efter en saxofonlektion på musikskolan - var en liten pina. Den stora öppna busstationen var också jobbig. Folk som satt i kurer runtom när man skulle ta sig över till den andra änden (för min busslinje hade förstås sin kur allra längst bort). Det fanns ingen gräns för hur mycket andra, i mina tankar, kunde glo på en. Och vad tänkte de? Att man var konstig förstås.

Så där var det under alla åren i stora skolbyggnader med alltför långa korridorer, men jag tror att jag tänkte att så här kommer det ju inte kännas sen när man är vuxen. Vuxna tänker väl inte att andra tittar på dem när de går omkring på stan eller på jobbet? Men sen visade det sig att det inte gick över. Fortfarande går jag hellre i sällskap på torg och andra ställen där folk sitter och häckar. Sommartid är det uteserveringarna som är högstadiets entréhall. Och det är ju rätt så tätt med uteserveringar att passera inne i stan. Man får gå bakgator och byta till motsatt trottoar så gott det går.

Det är här ljudgömman hjälper. Med en röst i öronen är jag nästan inte ensam när jag går förbi ölhakets rökare på vägen hem från kontoret. Det är nästan så att jag glömmer bort mig själv emellanåt. För det är nog snarare mig själv och inte alla andra jag behöver glömma när jag går där. Oftast är jag glad för att det inte fanns smarta telefoner när jag var tonåring. Men just i såna här situationer, det hade varit ett skönt gömställe, kanske som en osynlig hand att hålla i, på vägen över busstationen eller från skåpet till klassrummet.