9 april 2011

Läget

Snön har hunnit smälta, återvända, smälta igen. Inte olikt mitt eget arbete med masteruppsatsen. Redan tidigt under hösten visste jag vad den skulle handla om. Så började terminen och efter ett par veckor insåg jag att det inte skulle fungera, jag fick tänka om och det kändes som att jag stod på ruta ett igen. Men den nya idén blev minst lika bra som den jag övergav, kan jag konstatera så här en bit på väg.

Fem personer som är bosatta i Stockholm har fått uppgiften att dokumentera ljuden i sin vardag under en veckas tid, som ljuddagböcker. De har fått spela in ljud var som helst, när som helst och hur mycket de vill. Efter veckans slut har vi träffats för att lyssna på alla ljuden tillsammans, jag och en person åt gången. Med så gott som alla dagböcker färdiga har jag ett fantastiskt spännande, och stort, material. De många timmar jag ägnat åt intervjutranskribering har innehållit många skratt och det är sällan man får möjligheten att kika in i mer eller mindre främmande människors vardagsliv så som jag får genom det här projektet. Jag får följa med på vägen till jobbet och in på kontoret, på konsert, in i hemmet vid frukost, tårtbak och tidningsläsning, på helgpromenaden och i taxin.

Kvällspyssel. Filar på uppsatsdispositionen. Får hjälp av Sonja.

Det är dags för själva uppsatsen att börja ta form, hitta röda trådar, teman. Att känna mig så entusiastisk inför materialet innebär också en enorm press att göra det bästa möjliga av det. Har en bild i huvudet av en uppsats som lyckas fånga mötet med vardagsljuden så att de blir levande också för den som läser, som visar hur ljuden är med och formar våra liv i staden på massor av sätt. Så, det är bara att sätta igång.

7 april 2011

Skräckfärd mot Sumpan

Igår var det onsdagsmiddag hos min vän H i Sumpan. Dit åker jag helst pendeltåg eftersom tunnelbanelinjen ligger en miljon meter ner under jorden. Och jag gillar att det ofta är rätt stillsamt på pendeln, och att se ut. Någonstans efter Karlbergs station bryts dock den behagliga stillheten och övergår i något mer ängsligt. När tåget passerar ojämnheter i marken och gungar lite upp och ner uppstår ett gnisslande läte som närmast på pricken kan liknas vid skräckstråkarna i Psycho, så här >>

På pendeln blev skräckljudet mest komiskt, jag tror jag log lite för mig själv, vänd mot fönstret förstås. Tveksamt om jag delade ljudskojet med mina medresenärer, och man vill inte skratta ensam till ljudet av vansinnesstråkar, gärna.