31 augusti 2020

Tunnelbaneresenärernas transformationer – med anledning av nykomlingen C30

Det känns inte som särskilt länge sedan de nya tågen sattes i drift i Stockholms tunnelbana, alltså de nya tågen runt millenieskiftet. Jag minns första resan med ett av de nya. Då bodde jag inte i Stockholm, utan var i stan över dagen. Klev väl på vid Tekniska högskolan, som vanligt när jag anlänt med buss norrifrån. Det jag minns från detta nya tåg är akustiken. Tyst som på ett bibliotek, minns jag att jag tyckte. Själva tåget gled fram i tunneln alldeles tyst, och resenärerna anpassade sig och talade med dämpade röster. På de tåg som hittills transporterat oss i tunnlarna bullrade det en del och emellanåt tjöt så det skar i öronen. Så låter det ju fortfarande på de gammeltåg som ännu rullar i stan, de med honungsgula väggar och bruna plyschsäten.

Nu blev jag just varse de nyaste nya tågen som är på väg att ersätta de äldre. Om det är de äldsta som ersätts eller t.o.m. de förra "nya", millenietågen, vet jag inte. Det jag hittills har snappat upp om de här nya, C30 heter de visst, är att de har en ny klädsel på sätena som ska vara inspirerad av gatumönstret på Sergels torg. I övrigt har jag inte satt mig in i vad det nya innebär, men nyss gjorde jag en sökning och hittade flera videosnuttar av ivriga tågentusiaster som vill dela med sig av sina premiärfärder med C30. Det ser nytt ut, lite "framtid", som man kunde vänta sig. Men också lite framtid på ett retrosätt, framtid som man föreställde sig den förr. 

Vad som inte framgår så tydligt i videosnuttarna jag sett är hur det låter ombord. Är de nya tågen ännu tystare än de förra? Är det ens eftersträvansvärt att konstruera allt tystare tåg även om det är tekniskt möjligt? Vi som åker blir formade av dessa miljöer. Innan de nuvarande tågen kom fick vi ta i för att överrösta tågets ljud om vi ville samtala under resan och vara beredda att hålla för öronen när det tjöt som värst. De tåg som skjutsat oss de senaste årtiondena har däremot tillåtit oss att lyssna på musik, ljudböcker och poddar i lurar utan att vi behövt höja volymen till ohälsosamma nivåer, så länge livet i vagnen varit hyfsat lugnt vill säga. 

Hur blir vi med de nya tågen, kan man undra? Vi får börja lokalisera på nytt, var i vagnen vi helst vill vara (sätena har en annan placering än på de äldre tågen), testa våra röster gentemot den nya akustiken. Vi tar ju också med oss andra läten in i tågen jämfört med när de äldre tågen var nya. De med de honungsgula väggarna har bland annat fyllts av pappersprasslet från tidningar i pre-tabloidformat, medan millenietågen har haft mängder av de behändigare (och gratis) Metro-tidningarna liggandes på sätena och inkilade vid fönsterhandtagen. Tidningsprassel kommer C30 knappast att få uppleva.

Den som reser ofta kommer hur som helst snart att integrera C30 i sin kropp, vänja sig vid ljudmiljön och ta plats på sitt favoritsäte (när det är ledigt). Lite otur är det att saker och ting inte är som vanligt när de nya tågen rullar ut längs röda linjen nu i sensommaren. Ännu är vi många som jobbar hemma p.g.a. corona och som går och cyklar så långt det är möjligt. För oss blir C30 en present att se fram emot, när det nu kan bli dags att åka igen. Men någon resa blir det ändå för mig då och då, jag får se vilket slags tåg som rullar in på perrongen nästa gång. Och hur jag blir som C30-resenär. 

Om nya tågen >>

Inga kommentarer: