Jag kommer att sakna er

Jag ska byta plats på jobbet, från en ganska ensam tillvaro i rummet på det extremt låga våningsplanet ('John Malkovich-våningen', fick jag höra så snart jag börjat jobba i huset) till en gemenskap högst upp under taket. Igår packade jag ner sakerna i en låda och bar upp till nya rummet och nu är det så gott som bara datorn som återstår att flyttas, men det blev inte av idag och jag tror jag vet varför jag låter flytten dröja.

Sedan maj när jag började på mitt jobb har jag suttit vid ett fönster med sikt ut över gården. Där nere sitter semesterlediga, pensionärsgäng och jobblunchare och klirrar med bestick på uteserveringen, små barn springer av sig på den stora öppna ytan, en alltför ivrig trutunge spatserade under flera veckor pipande och skrikande omkring i väntan på att lyfta. Och så ljuden utifrån hela Slussen, ett dovt och behagligt muller i bakgrunden. Jag blev fort förtjust i alla ljuden som kom in genom mitt fönster och har många gånger valt att småfrysa framför att stänga dem ute. 

Det nya rummet har fönster åt himlen och trafikbuller. Det behöver inte vara illa att arbeta till, jag kan uppskatta en monoton trafikmatta, men jag kommer att sakna ljuden av folklivet där nere på gården. Under månaderna på Malkovich-våningen har jag gjort flera ljudupptagningar genom fönstret. Dem har jag kvar att lyssna till i lurar, om saknaden blir alltför stor.

På programmet: H-A-C-K på Färgfabriken

Fick just en förhandsglimt av vad som alldeles snart ska stå färdigt på Färgfabriken; en stor samling gamla apparater av olika slag som fått nytt liv med hjälp av trion Dittrich, Lidbo och Tilliander. Det har samlats, pillats och byggts och från och med torsdag 25 augusti får vi andra träffa teknikmonstret. Jag ser fram emot att återse apparater som jag förmodligen inte sett skymten av på många år, eller aldrig tidigare skådat, men allra mest nyfiken är jag på lätena de ger ifrån sig...

H-A-C-K >>
Färgfabriken >>

Nya vardagsljud #2: Kaffekarriären.

Vid tjugonio års ålder har jag till slut inlett min kaffedrickarkarriär. Har hinkat i mig te i många år, men lockats av kaffe. Dels doften som jag alltid gillat, och så tanken på att kanske en dag kunna betrakta mig lite som en finsmakare av kaffe. Efter noggrann research för bästa möjliga start på kaffekarriären i form av engagerade inlägg från vänner i en facebooktråd var tiden inne. En eftermiddag efter jobbet gick jag, i sällskap av pådrivande kaffedrickare, och skaffade mig en klassisk mokabryggare. Jag gillar det där med ångan.

De första dagarna ansvarade A, i egenskap av proffskaffedrickare, för själva bryggningen medan jag koncentrerade mig på att känna efter om det smakade gott. Men så blev jag lämnad ensam med bryggaren någon dag och fick se till att klara av alltihop på egen hand. När man brygger med den här typen av bryggare spelar ljuden en central roll. Man måste lyssna för att veta när det är färdigt. Och jag har märkt att det blir knepigare med andra ljud i närheten, en dånande vattenkokare eller annat. Då hör jag inte om det kokat klart och övergått till tystnad. Men det här kritiska momentet gör det bara roligare. Man kan inte vara passiv som med en vanlig kaffebryggare som ju klarar sig själv.

Kaffeinslaget känns som ett väldigt fint tillskott bland vardagsljuden. Jag inser varför så många dricker kaffe, det låter ju så gott.

Nya vardagsljud #1: Min katt, Mariah.

Sonja, min katt, har blivit nästan vuxen och för någon månad sedan började hon prata på ett nytt sätt. Pratsam har hon varit sedan jag fick henne, men det nya är långa meningar, haranger av småläten. Sonja är kanske den pipigaste katten jag har mött. Tänk Mariah Carey och de där övernaturligt höga tonerna. Sådana piprop blandade med fågelliknande - ibland som en rovfågel, ibland som en tupp - läten. Jag som redan hade utsett min katts läten till de sötaste jag hört är mycket nöjd med den här förändringen. Sällskapligare husdjur finns inte.

Fluga i lampan, smattrande katt.

Skammen/Comebacken

Folk som jag borde inte få ha bloggar. Twittrade skamset härom veckan att det gått två långa månader sedan senaste inlägget. Och skyndade jag mig därpå till bloggen för att gottgöra det hela? Knappast. Skämstweeten lättade samvetet för stunden och jag fortsatte att inte skriva. Som vanligt har uppehållet ingenting med idétorka att göra. Har haft en liten kö av inlägg i huvudet, småinlägg som skulle författas, snart. Har insett att jag måste börja med småinlägg. Inte långa tystnader brutna av essäinlägg.

Hur som helst. I kväll har jag hemmafredag. Det regnar trivsamt mot balkongräcket och det är höstmörkt bakom gardinerna. Perfekt bloggtid. De där länkarna till olika roliga projekt som tillsammans skulle utgöra något av en comeback för Kitchen Sink Sounds, de borde ligga som bokmärken i mappen 'Ljud'. Eller i 'Spex', med diverse roliga nätfynd. I 'Musik' då? Nä. Jag hittar dem inte. Jag tycks ha bokmärkt de där sidorna enbart i huvudet. Måste leta och tänka efter. Men, det viktigaste; tystnaden är bruten. Välkommen till höstterminen.