7 februari 2012

Ett år med Sonja


Vid den här tiden för ett år sedan, strax före sju fast på en måndag, väntade jag på ett telefonsamtal. När det kom skyndade jag mig ner för trapporna, rätt nervös, för att ta emot min nya sambo. En katt som jag halvt impulstingat några dagar tidigare, fast jag inte skulle skaffa katt än på ett tag. Och nu skulle jag vara matte för en lång tid framöver, kanske fortfarande när jag fyller femtio. Det kändes stort.

Mitt första intryck av mitt blivande husdjur var "den här kommer det ju aldrig bli fart på". Hon satt i mitt knä, i en fåtölj i hennes dåvarande hem, och observerade de två hundarna som nosade omkring i rummet. Knappt ett ljud gav hon ifrån sig förutom täppta andetag från nosen. Men det kom att ändra sig. Kort efter flytten började hennes personlighet träda fram. Hon pep, inte jamade, och ville umgås. En sann sällskapskatt. En bekant som hon hittills aldrig sett ringde på dörren och några minuter senare hade han kattungen i nacken där han satt vid köksbordet.

Jag har aldrig hört en katt låta som hon, och inte så mycket. Vi pratar ofta med varandra, långa meningar i höga frekvenser. Under våldsamma bit- och klöslekar låter hon som en plågad vildkatt i slagsmål, och drar man undan sin rödrepade hand piper hon för att få fortsätta leken.

Hela hemmiljön har präglats av samboskapet. När jag skriver det här vet jag att hon ligger och iakttar mig en bit bort på köksgolvet, på ett skrynklat presentpapper. Hon är tyst, men pappret prasslar lite. Och nu plingar torrfoderbitarna mot den fiskformade glasskålen på golvet bakom mig. Ett typiskt inslag i de flesta kattägares ljudvardag, tänker jag mig. Många nätters sömn har avbrutits av nyfiket utforskande, envisa försök att dra ut byrålådor (och det lyckas efter ett par minuters oupphörligt krafsande), pillra loss affischer, välta krukor, klättra på undersidan av madrassen - ett ljud som fortplantar sig som ett våldsamt buller medan vi på ovansidan slänger ett öga på klockan som närmar sig fem.

Jag hade nog inte kunnat föreställa mig hur en katt skulle kunna ta så stor plats i min vardag, men nu vet jag. Vi lämnade henne kvar på landet efter jul och vi som tog bussen tillbaka till stan möttes av en märklig tystnad och stillhet när vi låste upp dörren. Ingen som klämde sig ut genom dörrspringan och hälsade med ett kort knorrande läte för att sedan rusa upp en våning i trapphuset och svara på våra rop med ekande pip. Alldeles dött kändes det här hemma, bara vi människor som lät. Inget sandkrafs från badrummet, ingen som pep ihärdigt för att få uppmärksamhet och ostbitar vid frukost. Vi längtade efter att bli väckta av klor i madrassen igen. Efter närmare en månads vistelse på landet, och till stor del utomhus, hämtade vi hem henne. Hur skulle det gå, tro? Allt blev som vanligt. Häromnatten, just som vi börjat somna, brakade det till som av en jordbävning. På golvet låg den stora och alldeles nyinköpta ramen och den gamla Helga Henschen-affischen som jag under månader planerat att rama in, och glassplitter. Ett ganska passande sätt att markera vår ettårsdag som katt och matte.

Februari, 2011 och 2012.