Valborgssoundet

På valborgsmässoafton skulle jag författa ett inlägg, men vädret kom emellan och jag tillbringade i stället större delen av sista april ute i solen där jag tittade på katten som stirrig av all friluftsstimuli jagade fjärilar, humlor, prasslande löv. Det jag hade tänkt skriva om var ett valborgsljudminne. Inte ljudet av sprakande brasor eller fyrverkerier, utan det alldeles särskilda ljudet av en kommunal musikskoleorkester.

Från fjärde klass och högstadiet igenom innebar valborg att spela diverse marchmusik - valborgsbetonat blandat med amerikanska armédängor - under en ca 500 meter lång promenad (under vilken vi samtliga år vid en viss passage mötte en SL-buss). Det var inte helt lätt att promenera med blicken fäst på miniatyrnotbladen i klämman strax framför näsan. Orkesterns koordinerade steg - Höger! Vänster! Höger! - övergick nog ganska snart till en masspromenad med ett 50-tal individuella gångstilar (tänk koreansk marchorkester, och sedan motsatsen). De frusna fingrarna i vantar med avklippta fingertoppar hade ingen vidare känsel de kyligare valborgarna, i stället tryckte fingrarna ner saxofonens knappar mer per automatik. Efter alla repetitioner hade melodierna nötts in rätt väl. Over There, American Eagle, Sköna Maj...

Och ljudet då. Den som själv spelat i blåsorkester anar kanske vilket jag tänker på. Och den som är eller varit anhörig till en orkestermedlem. Det är inte nödvändigtvis ett falskt ljud, som kanske är den spontana associationen. Det är dels en viss falskklang, men det är något annat också med orkestersoundet. Jag har stött på det också på senare år, långt efter min sista valborgsmarch, och det är verkligen något speciellt. Jag vet inte om det är sammansättningen av instrument, antalet instrument, sättet att spela melodierna på (ett verkligt sväng tycks aldrig riktigt infinna sig), en klang som jag bara hört från just sådana orkestrar.

Jag har haft svårt för orkestrar när jag råkat möta dem på någon gata. Den där fasta takten som liksom tvingar sig på mig, jag börjar genast tänka på min egen gångtakt; jag går väl inte i takt nu? Jag vill inte ha ett soundtrack att promenera till! Samtidigt gillar jag ju det där särskilda ljudet... Det närmaste jag har kommit detta ljud utanför musikskolekretsar måste vara när jag upptäckte den japanska artisten/konstnären/krukmakaren Maher Shalal Hash Baz som, inte till följd av mellanstadieskills i musicerande utan snarare av stor skicklighet, nästan lyckas återskapa det unika lätet Kommunal musikskoleblåsorkester åk 4-9®.

Hur ser din relation till detta ljud ut? Har du själv varit med om att skapa det? Eller stått i duggregn med en varmkorv och lyssnat till det?

Bonus: mitt livs orkestrar och deras namn
Känn dig blåst, ett namn vi tredje- och fjärdeklassare gemensamt röstade fram.
Blåslaget. Efter sammanslagning med äldre orkester. Senapsgula tröjor i för stora storlekar beställdes. En dirigentgubbe med blåtira prydde tröjans ena ärm.
Norrtelje Symphonic Band. Fortfarande oklar på graden av allvar/ironi i namnet.