Mokatjutet

Har just bryggt kaffe för att vakna till. Tröttheten efter den hyfsat sena festen igår har inte velat ge sig av trots en längre lur på eftermiddagen. Nu hoppas jag att kaffet ska rädda kvällen, ska äta på restaurang och umgås, helst pigg. Den här gången gick bryggprocessen smärtfritt och det gjorde den för att jag bara fyllde mokabryggaren med hälften så mycket vatten och kaffepulver. Annat är det när man kör full dosering. Sedan ett tag tillbaka, kanske i våras, är kaffetillredningen ett öronbedövande moment med risk för hörselkonsekvenser långt efter kaffet druckits upp. När bryggprocessen når det skede där kaffet börjar bubbla upp inuti kannan uppstår också ett för jävligt tjut. Första gången det inträffade kom jag att tänka på Pip-Larssons och deras tjutande kastruller (men vad var det egentligen tjutet signalerade? Att innehållet började koka? Att maten kokat klart? Hur kunde kastrullen veta det? Gick det att i förväg ställa in om det var potatis eller rödbetor som skulle tillagas?).

När bryggaren sätter igång att tjuta går det inte att vistas i köket. Man får stå ut med att höra det från vardagsrummet om kaffet ska kunna bli klart, och det tar en stund. Katten Sonja däremot tycks inte plågas av det gälla, högfrekventa oväsendet. Hon går gärna in i köket för att se vad som pågår. Jag minns att en av mina barndomskatter, Nalle, gärna lyssnade till, i människors smak, alltför höga läten. Förmodligen har det med katternas annorlunda upplevelse av frekvenser att göra, att vi människor talar i och helst lyssnar till lägre tonlägen medan katterna uppfattar detta som väl lågt och mullrande. En spekulation grundad i ett svagt minne från något radioinslag. Noggrannare upplysningar välkomnas.

Hur som helst, det är något med ventilen. Ventilen är som en mutter som går att justera, men vilket som är det optimala läget vet vi inte. A vred lite på muttern nyligen, men det känns farligt. Tänk om det uppstår ett onormalt jättetryck i bryggaren. Och tänk om tjutet också betyder att det är ett onormalt jättetryck. För en stund sedan satt jag och Sonja på balkongen och njöt av en förvånansvärd stillhet (det är lördag och sol, ändå så folktomt nedanför på gatan). Under tidningsläsningen hördes smäll från någonstans ganska nära och strax därpå hade stillheten ersatts av brandbil efter brandbil som tutade fram till lilla parken intill huset. En explosion i en lägenhet, fick jag veta efter en stund, men inga skadade. Problemet med kaffetjutet känns än mer angeläget. En ekologisk mokaexplosion på Knivsöder skulle bara spä på medias töntiga tjat om kravmärkta hipsterkvarter. Det vore olyckligt.

Rokia och måsarna

2008 kom jag på att jag aldrig läser nyhetstidningar från andra länder, fastän många finns tillgängliga bara en url bort. Jag läste min vanliga dagstidning som jag prenumererat på länge. Jag kom på att det vore kul att se till exempel vilken musik andra länders tidningar uppmärksammar genom recensioner och tips. Varför jag valde att besöka New York Times vet jag inte, jag knappade nog bara in något som spontant dök upp i huvudet. De hade nyligen recenserat en artist som hette Rokia Traoré. Recensionen måste ha varit entusiastisk för jag letade genast upp det nysläppta albumet, Tchamantché. Det blev en favorit och sedan upptäckten har jag återkommit till albumet då och då.

I våras såg jag Rokia Traorés namn i Södra teaterns konsertprogram inför sommaren och det blev direkt avgjort, klart jag skulle höra henne live! Den här veckan började därför på ett fantastiskt vis med stjärnan från Mali och hennes band inför en kvällssolig och fullsatt terass på Mosebacke. Förväntningarna var höga och det känns alltid riskabelt i sådana lägen, möjligheten att bli besviken och få den tidigare så positiva relationen till musiken fördärvad. Tänk om hon har ändrat musikalisk riktning så pass att det jag från början fastnade för inte finns kvar! 

Men nej, den här upplevelsen gav mig precis det jag hade hoppats på, och mer. Flera faktorer som präglade kvällen på terassen vore omöjliga att uppleva genom att lyssna på albumet hemma. Utstrålningen och värmen från scenen som smittade av sig på oss i publiken, en klarblå kvällshimmel (till stjärnans förvåning, det var ju kväll, det borde vara mörkt så dags!) och kanske det bästa av allt - måsarna som emellanåt cirkulerade över oss och deras skrin som blandades med musiken på ett sådant sätt som jag är så svag för. Ljud som tar sig in i musikbubblan och påminner mig om platsen jag befinner mig på. I det här fallet att vi, hundratals stockholmare och tillresta, stod där med sommarstaden bakom oss och att vi stod där just en sådan solig kväll när just en sådan otroligt fin musik spelades. 

Medan jag lyssnade till musiken med sången på ett språk som jag inte kan undrade jag dels vad texterna berättade och dels hur en publik där de flesta inte förstår den sjungna texten ska handskas med detta. Tänk om Rokia sjunger om krig men det låter så vackert, rent musikaliskt, att hon möts av en märkligt opassande leende publik. Det var svårt att avgöra. Jag kom fram till att artisternas egna uttryck kanske var något att gå på. Det här blev också något speciellt på så sätt att också sången upplevdes som en del i det instrumentala, ett av många ljud och fritt att fylla med betydelser för den som lyssnade. (Men jag tänker ändå leta efter någon av texterna och se om jag lyckas översätta den, jag är för nyfiken.)

Jag är glad att jag läste den där recensionen för fem år sedan. Den hade lätt kunnat slinka förbi mitt medvetande, för några fler besök på andra länders nyhetstidningars hemsidor blev det nog varken då eller senare, vad jag minns.