Högtalarfunktionens förföriska frekvenser

Sedan min mobiltelefon var nästan ny har ljudet i "luren" (men inte högtalaren) varit paj. När någon ringer hörs min röst men jag hör ingen i andra änden. En vanlig sjukdom bland telefoner av den sorten, har jag förstått. Jag måste därför snabbast möjligt leta rätt på handsfreelurarna när det ringer, för med dem hör jag den jag pratar med. Ibland hinner jag inte hitta dem och svarar ändå men då måste jag slå på högtalarläget så att den som ringer hörs i högtalaren i stället för i luren.

När detta händer och jag befinner mig i samma lokal som katten Sonja blir det ett väldigt liv. Och det hände nyss. Jag tryckte på "svara" när det ringde, och sedan högtalarfunktionen. Sonja vilade i sin (som den snabbt kom att bli) fruktkorg i fönstret. Medan jag pratade i telefonen lämnade hon, utan att jag la märke till det, korgen och följde i stället varje steg jag tog mellan hallen och vardagsrummet. Samtidigt ropade hon ivrigt mot mig.

Varje gång det här inträffar har jag glömt att detsamma hände förra gången också. Att Sonja reagerar så starkt på telefonens högtalarröster. Hon vill vara nära telefonen, eller rättare sagt ljudet. Detta och munspel har samma effekt. Tar jag fram och börjar blåsa i munspelet har hon strax klättrat upp på mig och stångar mitt ansikte. Den som har en idé om vad dessa, båda hyfsat gälla, läten väcker inom katten är välkommen att höra av sig.

En som ger fan i tystnaden

Jag stod i busskuren utanför Coop vid Zinkensdamm en eftermiddag, förra hösten tror jag att det var. I samma kur stod en kvinna som jag la märke till direkt när jag kom dit. Kornblå täckjacka och ett ansikte som påminner om såna där vykort med gamlingar utan tänder som ler pillemariskt i svartvitt, men gissningsvis var hon bara medelålders. Jag hade inte stått länge i kuren förrän kvinnan tilltalade mig: "Skaru till Reimers?" Vi väntade på samma buss, 66:an som har Reimersholme som slutstation. "Njae, men nästan" sa jag nog, eller något liknande. "Det är fint där" fortsatte hon, "jag bor där med mamma." 

Efter det första mötet i busskuren har jag sett henne - i blå jacka, sommar som vinter - de flesta gånger jag rör mig i trakterna Reimersholme och Hornstull, och det är ofta eftersom det är mina hemkvarter. Jag tror att hon tillhör de mest välkända på den här kanten av Södermalm, kanske inte till namnet (det vet jag själv inget om), men som en person som finns här. Hon är på bussen, i kvartersmatbutiken, på promenad eller, som ofta, sitter hon på en kaféstol utanför tobaksaffären likt en välkomnande tullväktare ropandes till människor som kommer och går över bron intill. Hon verkar så hemma här. Pratar med dem hon möter, oavsett om det är personer hon kanske träffar dagligen eller för första gången. Och det kan hon göra för att hon är just hon. Vi andra kan inte, bara precis lagom mycket i så fall. Några korta meningar hund- eller kattpromenerare emellan är till exempel ok, men det finns en gräns som man ständigt måste förhålla sig till. Pratar man vidare för att det är trevligt och roligt - för egentligen är det ofta det, jag vill gärna prata - blir det samtidigt lite ängsligt och det är nog ömsesidigt. Är det en människa som inte har koll på de överenskomna sociala gränserna jag pratar med? kan man tänka. Och så avslutas det artiga, korta samtalet precis lagom snart.

Det där ger hon fan i. Hon frågar om det hon vill veta, säger det hon tänker på. Att det är fint väder, att någon har en jätteliten bebis, att kvartershandlaren kan få köpa den gamla mobiltelefonen om han vill. Och det funkar nog bra för det är hennes regler som gäller i hennes kvarter. De som inte kan de reglerna förlorar.