När bibliotekarien slutade hyscha

Nu har de hopat sig, sakerna jag har tänkt skriva om bibliotek. Först var det bara en grej för ett år sen, men den blev inte av att skriva om. Sen har jag varit med om några till biblioteksupplevelser som borde delges här i bloggen.

Jag börjar med det jag tänkte skriva om redan för ett år sen. Jag besökte Fisksätra bibliotek för att berätta om mina ljudprojekt och i fikapausen började jag prata med en bibliotekarie som var med och arrangerade sammankomsten. Av någon anledning kom vi in på att det ofta är bibliotekarierna själva som hörs mest på biblioteken och inte besökarna. Jag har tänkt på det här flera gånger under biblioteksvistelser. Bibliotekarierna pratar ofta med varann på normalhög, om inte högre, volym medan de går omkring bland hyllor och läsande besökare. Föreställningen om den hyschande bibliotekarien, har den någon verklighetsförankring idag?

Bibliotekarien jag pratade med, som jobbat i yrket länge vad jag förstod, gav sin förklaring vad gäller den högljudda personalen. Hon sa, ungefär: 'Förr hade bibliotekarierna håret i stram knut på huvudet, men sen fick vi veta att vi inte skulle vara så stränga längre. Vi skulle inte hyscha på besökarna.' Bibliotekariekårens image skulle förändras till en mer avslappnad. Och plötsligt var det bibliotekarierna som hördes mest! Så småningom kom tangentbordens knattrande som i och för sig inte behöver vara särskilt högljutt men ett kontinuerligt inslag i många av dagens biblioteksrum. Ändå lever väl biblioteket som symbol för tystnad vidare? ' Tyst som på ett bibliotek'.

Jag tyckte det var väldigt roligt att höra bibliotekarien berätta om den här förändringen. Kanske kan någon bloggläsare berätta mer?

Nästa biblioteksspaning. Jag gick till biblioteket i Hornstull i Stockholm för att förtidsrösta till EU-valet. Det var oerhört smidigt. Ingen kö, klart på en minut! Dessutom kändes det väldigt trevligt att rösta just där, det är praktiskt och sympatiskt att ett bibliotek också kan vara vallokal ibland. När jag och A var färdiga i röstningsrummet kom jag på att jag ju kunde passa på att låna några böcker också. Hade ganska länge planerat att låna några Barbro Lindgren-böcker, men förstås inte kommit iväg till bibblan förrän nu, EFTER att Lindgren tilldelats Alma-priset och Högalids samtliga Lindgren-fans hunnit norpa åt sig de populäraste titlarna. Två fanns det i alla fall kvar.

När vi gick mot lånestationen möttes vi av ett oväntat och fint ljud som kom från en gong-gong! Tydligen var det här stängningsritualen, att en av bibliotekarierna vandrade genom gången förbi alla bokhyllorna och läsplatserna med den lilla gong-gongen. Är det vanligt? Jag har aldrig upplevt det förut, men gillar det skarpt! Mycket bättre än ett torrt utrop i högtalarna.

Och det tredje gällande bibliotek (för tillfället). Jag gick tillbaka till samma bibliotek för att lämna tillbaka de första Lindgren-böckerna och låna ännu fler. Den här gången tänkte jag se vilka titlar som fanns inne på barnavdelningen. Barnavdelningen är främmande mark. Senast jag uppehöll mig på en sådan kan ha varit när vi, ett gäng högstadieelever, brukade äta risifrutti på bibblan i Norrtälje i väntan på orkesterrepititionerna på musikskolan. (Risifrutti var förmodligen förbjudet där inne, och kanske lämpade sig barnavdelningens soffhörn väl för att äta i smyg.) Inne på barnavdelningen i Hornstull var det fullt av just barn, små små, med föräldrar som satt på golvet utan skor.

Här var det, av förståeliga skäl, inte särskilt tyst eftersom både barnen och deras respektive vuxna pratade hela tiden. Jag fattade inte riktigt hur böckerna var sorterade, vilka som stod i vilka sektioner, och bläddrade lite hastigt här och där. En pytteliten hand grep tag i mitt ena ben där jag stod och bläddrade i en back. Att vara på bibblan handlade lika mycket, om inte mest, om att lära sig stå och hålla balansen som att vistas bland böcker för biblioteksminstingen intill mig. Och om att umgås förstås, med vuxna och andra barn.

Ett bibliotek är så många olika platser på samma gång och vilka sorts platser de är speglas i ljuden. Rop, skratt, intim (lågmäld) högläsning, koncentrerad tystnad, ivrigt knattrande. Och uppsluppna samtal bibliotekariekollegor emellan.

Bonus:
Radioprogrammet Hassan i P3 busringer till bibblan >>