Alla löv jag lekte bland + 10 år med bloggen!

För några dagar sedan gick jag på trottoaren intill vägen som löper förbi vår lägenhet. Jag var strax framme vid infarten till huset och på den sluttande asfalten låg nyfallna, gula lönnlöv. De var så många att de börjat lägga sig i lager och när jag gick över dem la jag märke till det särskilda ljud som uppstår just när man rör om bland fallna löv.

Kanske hörde jag ljudet i en halv sekund, men det räckte för att jag skulle påminnas om hur mycket tid jag vistades bland gula löv som liten. Att löven föll innebar särskilda lekar som inte var möjliga resten av året. Samla löv i högar att ta sats och landa i, kratta löven till fantasiväggar på gräsmattan inom vilka en lekvardag spelades upp (och det var lätt att ändra planlösningen!), plocka särskilt fina löv som blev till pysselmaterial inomhus...

Som vuxen har det där intima umgänget med höstlöv upphört helt, tänkte jag medan jag fortsatte mot vårt hus. Aldrig är jag bland löven längre, med näsan mitt i den härliga doften. Skor som rör upp några löv i förbifarten är allt, och både ljuden och dofterna upplevs numera från ett visst avstånd, det mellan fötter och huvud. Det är tråkigt att tänka på att jag kanske aldrig kommer att använda löv och njuta av dem med alla sinnen igen på det sättet jag gjorde i barndomen. Vad hindrar mig? Att jag är vuxen. Att bli vuxen är i det här avseendet en riktig nitlott. Få vuxna människor skulle nog, utan barns sällskap, ta den risk det skulle innebära att ta sats mot en lövhög och hoppa med full kraft (efter att först ha räfsat ihop högen). Jag tänker inte på den kroppsliga skaderisken, utan främst den sociala. Någon kan ju se! Och en vuxen går, bara går förbi löven, som om de inte var det mest inbjudande man kan tänka sig under en oktoberpromenad.

I stället får vi vuxna smyga till oss umgänge med löven. Räfsa ihop dem i högar som bärs till en kompost om vi har en sådan, eller som när jag gick där på trottoaren, passa på att plöja genom löven med skorna och påminnas om större lövupplevelser i det förflutna. Det är ju också ganska härligt.

Samtidigt som löven faller för fullt fyller Kitchen Sink Sounds tio år. Vid en närmare titt i bloggarkivet står det 16 oktober 2007 på det allra första inlägget. Det handlade om en iakttagelse under promenadsträckan över campusområdet vid Stockholms universitet (>>). Hösten 2007, när jag fick idén om en blogg med ljud som tema, började jag läsa etnologi på SU. Och ljud blev snart min inriktning även där. Och så har det fortsatt, avhandlingen som jag jobbar med om dagarna på etnologiska avdelningen handlar om ljud i människors vardag (närmare bestämt via radiolyssnande). I bland har det nog verkat som att jag övergett bloggen. Kan man säga att man bloggar om arkivet skvallrar om två-tre inlägg på ett år? Det är i glesaste laget, men genom åren har jag faktiskt alltid tänkt att det ska komma mer, vid tillfälle. Bloggen lever, hipp hipp hurra!

Om du vill fira tioårsjubileet blir jag glad för kommentarer under inlägget. Om löv, bloggen, vad du vill.

Lokal musikhistoria via kollektivtrafikens högtalarsystem

Ombord på monorailtåget på Okinawa.
Bild ur en youtubevideo, se länken sist i texten.

En av de field recording-bitar som hörs på min och Andreas Tillianders färska skiva Japan (>>) spelade vi in under färden med monorailtåget mellan flygplatsen på Okinawa och staden Naha, där vi skulle tillbringa ett par dagar under vår månad i Japan våren 2015. Det var en ganska kort färd, kanske 20 minuter, men innan det blev dags att kliva av hade vi hunnit höra bitar ur en rad traditionella låtar från området. Inför varje stationsstopp spelades nämligen en melodi i tågets högtalare och stationens namn ropades ut. Det lät gulligt, ett glatt pling-plongigt ljud. Att det var just traditionella, lokala melodier insåg vi lite senare när vi började vandra omkring i Naha. Från butikers och restaurangers högtalare hörde vi vissa låtar om och om igen. Vi fattade att det måste vara hitsen.

Haisai Ojisan är en av de låtar som dök upp flera gånger längs våra promenader, här finns den i en fin 70-talsinspelning >> Jag ska inte fördjupa mig i genren just nu, men jag gillar verkligen den glada stämningen i den här låten. Rytmen, klangen i den typiska 'okinawaukulelen', lyssningen känns som en vitamininjektion! Jag vill läsa in mig mer på områdets musiktradition så småningom...

Varför har vi ingen motsvarighet i den svenska kollektivtrafiken? En kort snutt av en lokal melodi när tåget närmar sig stationen. Rättvikarnas gånglåt (>>) t.ex., skulle nog pigga upp såväl en hemvändande resenär som en på tillfälligt besök i Dalarna (och kanske specifikt Rättvik). Det rör sig inte om någon längre bit som stör det eventuella lugnet i tågkupén, men en kort musikalisk markering för just det geografiska område som tåget rullar in i kanske inte vore så tokigt? Det som först mest blev en glad överraskning ombord på monorailtåget till Naha, kom så småningom att bli en av våra ingångar till den lokala musiken. När melodierna senare dök upp på fler ställen och vi började känna igen dem blev det ännu roligare. Ett sätt att lära känna platsen, och efter vår vistelse i Japan har jag återkommit till musiken genom googlingar och lyssning på nätet. En liten Okinawa-'ucke' har vi också här hemma, men den behöver stämmas och jag har ännu inte försökt lära mig tekniken för att få till den spänstiga Okinawa-rytmen.

Vilka musikstycken kunde vara lämpliga för kollektivtrafiken runtom i Sverige? Känner du till några exempel där musik redan används på det här sättet?

Här kan du höra hur det låter ombord på tåget på Okinawa. Ungefär vid 00:40 börjar en melodi >>

Nu ropar hon IGEN!

Den digitala skärmen i busskuren är paj sen ett tag. Den som visar tiden för de två-tre närmaste avgångarna. Det är bara grått på skärmen. Dessutom har vårens tidtabell just ersatts av sommarsäsongens glesare, nu går bussen bara en gång i halvtimmen tror jag, eller var tjugonde minut kanske. Det blir mer väntan, längre tid att undra när bussen ska dyka upp nere i backen.

Det finns ju en tryckt tidtabell i kuren, så ovissheten är inte fullkomlig utan skärmen. Men folk undrar förstås. Under dagens hemmakontor - på jobbet bonar de golven - har fönstret stått på glänt och nerifrån busskuren har en välartikulerad kvinnoröst vid flera tillfällen ropat ut tiden för nästa avgång. Rösten ekar mellan husfasaderna. Första gången, under förmiddagen, tittade jag ut när jag hörde den. Jag var ganska säker på att det var ett barn som hade tryckt på röstinfoknappen, jag har sett och hört det förr, i olika kurer. En så stor och tydligt placerad knapp liksom ropar efter att bli tryckt på av ett barnfinger. Det stod två barn i kuren, så något av dem var det nog som hade tryckt. Men lite senare hörde jag rösten igen, och senare igen. Då började jag fundera om det kanske inte bara var barnfingrar som tryckte.

Antagligen är det den trasiga skärmen som ligger bakom flera av trycken. Kvinnan som ropar ut när bussen kan väntas dyka upp ger snabbare besked än den finstilta inramade papperstabellen. Några resenärer har hackat systemet, de behöver varken vara barn eller svagsynta för att trycka på infoknappen. Medan golven på jobbet bonas och torkar - det beräknas ta två dagar - hinner jag kanske göra ytterligare några observationer av rösten och knapptryckarna i kuren uppifrån mitt hemmakontor.

In! Ut!

Vissa röster blir förknippade med särskilda ord eller repliker. 

Av alla möjliga roller som jag har sett Björn Granath i genom åren är det en karaktärs ord som jag framförallt hör i mitt huvud när jag tänker på honom, och det är Götes i Sällskapsresan II - Snowroller (1985). 

Familjefadern, välmenande men jobbig, försöker hålla nere semesterutgifterna genom att få med samtliga fyra familjemedlemmar på samma remsa i fotoautomaten: »IN!! UT!! IIIN!!«

Det är inte den rollen jag har hört nämnas under dagens minnesinslag om Björn i radio och det är kanske inte den rollen som tillhörde hans egna favoriter (eller så var det det?). Men jag tror inte att jag är ensam om att höra just de där utropen i huvudet och le för mig själv. 

»Men vi skämmer ut oss!« 
»SKITSNACK!«

Tyvärr finns bara en video med dåligt ljud och hackig bild att tillgå just nu >>
Och en bonus med Göte >>

Det är inte kor som råmar - tillbaka i Arvidsjaur

Bloggar från samma gästbostad som för sex år sen. Då var jag i Arvidsjaur i egenskap av fieldrecordande kulturstipendiat, nu i syftet att samla in material till mitt avhandlingsarbete om radiolyssnande. Det var sommar då och nu är det vinter. Snödrivorna når långt högre än vi som rör oss mellan dem på gatorna.

I eftermiddag, i sista rycket innan skymningen la sig, tog jag en promenad. Någon lördagsrusning såg jag inte till, men om den inträffat var det säkert mer mot förmiddagen till, medan jag drömde som livligast. Några hundar med människor i sällskap, några som klev ur bilar vid medborgarhuset lagom till konserten klockan tre, en del bilar på genomfart.

Gick upp till sjukhusets helikopterplatta med fri sikt mot fjällen i horisonten. Det var där jag hörde råmandet. Det lät som råmande kor, i en avlägsen kör bortom skogen. Den första tanken var nog att källan till lätet var nån form av racingaktivitet, eller kanske en såg eller annan maskin. Inte konstigt, mina referenser vad gäller råmande ljud bortom skogen är sedan uppväxten i norra Uppland tisdagskvällarnas speedway som hördes tydligt en mil bort om vinden låg rätt. Och så sågverket nån kilometer från hemmet.

Men snart slog det mig, det måste vara skotrar som råmar! En kör av skotrar som släppts ut på helgäventyr.