Nu ropar hon IGEN!

Den digitala skärmen i busskuren är paj sen ett tag. Den som visar tiden för de två-tre närmaste avgångarna. Det är bara grått på skärmen. Dessutom har vårens tidtabell just ersatts av sommarsäsongens glesare, nu går bussen bara en gång i halvtimmen tror jag, eller var tjugonde minut kanske. Det blir mer väntan, längre tid att undra när bussen ska dyka upp nere i backen.

Det finns ju en tryckt tidtabell i kuren, så ovissheten är inte fullkomlig utan skärmen. Men folk undrar förstås. Under dagens hemmakontor - på jobbet bonar de golven - har fönstret stått på glänt och nerifrån busskuren har en välartikulerad kvinnoröst vid flera tillfällen ropat ut tiden för nästa avgång. Rösten ekar mellan husfasaderna. Första gången, under förmiddagen, tittade jag ut när jag hörde den. Jag var ganska säker på att det var ett barn som hade tryckt på röstinfoknappen, jag har sett och hört det förr, i olika kurer. En så stor och tydligt placerad knapp liksom ropar efter att bli tryckt på av ett barnfinger. Det stod två barn i kuren, så något av dem var det nog som hade tryckt. Men lite senare hörde jag rösten igen, och senare igen. Då började jag fundera om det kanske inte bara var barnfingrar som tryckte.

Antagligen är det den trasiga skärmen som ligger bakom flera av trycken. Kvinnan som ropar ut när bussen kan väntas dyka upp ger snabbare besked än den finstilta inramade papperstabellen. Några resenärer har hackat systemet, de behöver varken vara barn eller svagsynta för att trycka på infoknappen. Medan golven på jobbet bonas och torkar - det beräknas ta två dagar - hinner jag kanske göra ytterligare några observationer av rösten och knapptryckarna i kuren uppifrån mitt hemmakontor.