Tilltagande vind

När radiodokumentären om Jakob Hellman tystnar börjar jag genast fundera på något annat att lyssna på, men jag hejdar mig när jag hör blåsten utifrån. En rejäl blåst! Eftersom den mulna himlen över Stockholm reflekterar stans belysning syns trädgrenarna vaja som svarta siluetter mot det grå fastän klockan är över elva. Det är ett favoritväder det här, när blåsten tilltar och jag själv sitter i lä inomhus men hör alltihop. Kanske tycker jag så mycket om blåsten för att jag inte råkat ut för den på allvar, inte befunnit mig för nära ett fallande träd eller för långt från värmen inomhus och möjligheten att tina upp. Det är ett spännande ljud, som att något är på väg (ska man helst stanna inne i morgon? Ett undantagstillstånd från det vanliga?) Fastän lägenheten ligger i en stad kan den kännas som en stuga med dånet i den mörka dungen utanför. Allra närmast hörs suset från elementet som står på max.

I väntan på vinterns läten och tystnader

Det slog mig just att den där dämpade effekten som upplevs så tydligt efter det första kraftigare snöfallet, som jag har skrivit om säkert flera gånger genom åren, ännu inte har infunnit sig den här vintern. Eller gjorde den det vid första snön redan i november? Jag minns inte.

Det är en hittills närmast snöfri vinter i stockholmsområdet. Tjugondag Knut har just passerat, adventsstjärnan ska väl plockas ner snart, men det känns snopet på något vis, att gå mot våren utan att det har knarrat nämnvärt under skorna. Både tystnaden och lätena som hör vintern till (eller kanske föreställningen om Vintern), är frånvarande än så länge.

Snöplogarna har jag ju skrivit om förut (bl.a. här >>), också de är frånvarande. Inget skrapande buller om nätterna, bara den vanliga trafiken som avtar på kvällen och hörs igen mot morgonen. Prognosen har utlovat ett riktigt snöfall i veckan som kommer, öronen är förväntansfullt spetsade inför de ljud och tystnader som eventuellt kan uppstå.