En ny kurs och tillhörande effekt

Så har nästa termin börjat, idag. En lång dag med mycket information. Teorier, metoder. Mest sånt jag hört om förr. Men en sak som jag inte har hört förr var det klickande, eller knäppande kanske, som kom från läraren under hela föreläsningen. Jag ville gärna tro att det var glasögonbågarna som knarrade, då slipper jag tänka på mer mystiska förklaringar, men jag är faktiskt inte alls säker på att det var bågarna. Jag har aldrig haft en sån lärare förut. Ser med spänning fram emot nästa föreläsning!

Ett klirrande minne dök upp

Av en slump fick jag just syn på ett Kalaha-spel på nätet. Det var verkligen länge sen jag spelade Kalaha, på fritids tror jag. Alltså rör det sig om minst femton år sen. Jag måste ha spelat ganska mycket Kalaha på fritids för jag kan lätt som en plätt känna glaskulorna som plockas upp ur trägroparna och höra det speciella klirrande, eller kanske snarare knorrande, ljudet när de släpps ner i nya gropar, en efter en. Jag hör det som igår.

Det ser ut som lakrits på den här bilden, på fritids var kulorna genomskinliga
med en färgad strimma, som ett konstigt öga, typ.

Art's birthday

Jag vill berätta om två ställen jag har varit på, men jag orkar bara ta ett nu, det är ganska sent.

Kom just hem från Moderna museet och Art's birthday, hur mycket den fyllde vet jag inte. En helkväll (och natt om man vill) med ljud, mer och mindre melodiöst. Av det jag hörde och såg var ungefär hälften roligt och fint. Nu efteråt kan jag se att kvällen hade ett tema, fåglar. Jag fick nämligen tag på skivan Pausfågeln remixad (för en mycket rimling peng!) där olika artister har gjort tolkningar av ett antal fågelsånger, har länge velat höra. Jag tycker om den korta stunden när p1 slutar sända om natten och spelar en fågel tills långa tonen tar vid. Det andra som tyder på att det fanns ett fågeltema ikväll var fåglarna som överraskade mig med sin livliga sommarsång när jag sneddade genom mörka mitten av Kungsträdgården på vägen hem. Det verkade så osannolikt att de skulle vara där och sjunga nu, en halv vinter och en hel vår bort från sommaren. När jag tänkte att det skulle jag skriva nånting om i bloggen kunde jag inte låta bli att misstänka att det kanske var en bluff. Kanske någon har installerat ljuden för att påminna om en annan årstid, och här sitter jag och avslöjar att jag gick på det. Oavsett om jag är lurad, kvällens finaste konsert hörde jag där.

Luigi och maskinerna

Under arbetet med min uppsats har Luigi Russolo blivit en ny bekantskap.

"Six Families of Noises for the Futurist Orchestra

Russolo sees the futurist orchestra drawing it's sounds from "six families of noise":

1. Roars, Thunderings, Explosions, Hissing roars, Bangs, Booms
2. Whistling, Hissing, Puffing
3. Whispers, Murmurs, Mumbling, Muttering, Gurgling
4. Screeching, Creaking, Rustling, Humming, Crackling, Rubbing
5. Noises obtained by beating on metals, woods, skins, stones, pottery, etc.
6. Voices of animals and people, Shouts, Screams, Shrieks, Wails, Hoots, Howls, Death rattles, Sobs" (från artikel på Wikipedia, se länk nedan)
   

En artikel om manifestet The Art of Noises.

Förresten,

apropå förra rubriken så tänkte jag för några sekunder igår kväll, mitt i nån annan tanke eller om det var ett samtal, att jag tycker om åskväder. Kanske är det vädret det jag tycker bäst om, jag har bara aldrig tänkt det.

Det finns ett litet hot och spänning i det, som ett undantag från det normala. Saknar man åskledare på huset man är i måste man dra ur alla sladdar. Det är ett väder med allvar och kanske kan man inte göra annat än vänta. Sitta inne och avvakta. Nackdelen är att jag ofta får ont i huvudet före, fördelen är stämningen medan och luften efter.

Elektricitet i luften

Idag är vi arbetsmyror här hemma, jag med uppsats och A med katalog. Jag har tagit paus nu (men klarar jag att sätta undan datorn, nej...) och tänkte just Vad tyst det är, men sen hörde jag hur det surrar. Det är så elektriskt här, helt fullt i luften.

Arbetet med uppsatsen går framåt, i vilken riktning vet jag inte. Den har i alla fall blivit längre. Igår besökte jag Gallerian för att studera ljudinstallationerna som ska vara med i uppsatsen. Det var andra gången som jag var där i studiesyfte och liksom förra gången var jag nära att gå i fällan, köpfällan. Jag skulle ingenting ha men dras ändå in här och där och får syn på saker som jag inte vetat om förrän då, och sen finns de i begärets medvetande. Jag klarade mig undan igår men jag måste klart jobba på min proffesionalitet när jag ska ut och observera. Jag har inte råd med den typen av deltagande observation.

Något att lyssna på

Jag funderar på om jag ska ha lite ljud på sidan i alla fall. Det skulle ju inte vara det, bara text text text... Men jag är lite sugen på att lägga upp små inspelade observationer då och då. Vi får se.

Min vakna tid

Vår kökskran är inte tät. Det upptäckte vi ganska snart efter inflytten. Men till skillnad från andra otäta kranar fascinerar den mer än den irriterar. Den kan så många rytmer! Vi sitter vid köksbordet och måste sluta prata för att höra och häpna över de fantasifulla och avancerade dropprytmerna. Just nu rinner den så man blir kissnödig.

Jag är fortfarande vaken när tidningen kommer. Först hör man porten, sen hissen, brevinkastluckan och tidningen som faller in på golvet. Jag känner igen ljudförloppet från väntan på posten när jag bodde på landet. Postbilens motorljud som närmar sig vid rätt tidpunkt, stannar i korsningen mellan grusvägarna, brevlådornas lock, ett efter ett, och bilen som försvinner bort på vägen.

Det kom förresten snö sen, men den är borta igen. Har inte lust att gå ut över huvud taget.

Ljud på heltid

De närmaste veckorna kommer jag ägna ljuden all min arbetstid, det ska bli en liten uppsats om dem. Ljuden i staden, på olika sätt. Buller och oljud, fina ljud som gör staden spännande och vacker, påhittade ljud och verkliga diskbänksljud. Hur tänker de om ljudet, de som planerar? Det är den intressanta kursen Stadsliv som är upphovet till detta uppsatsskrivande. Jag blir alltmer fäst vid Staden.

Några som bryr sig om ljuden är Urban Sound Institute.

Ljuden är den osynliga staden, på delad plats med doften.

Privata samtal i det offentliga

När tunnelbanetåget anländer till perrongen och är av det äldre slaget tänker jag oftast "nej, ett gammalt", dom låter så mycket. Jag uppskattade när dom nya tågen kom, även om sätena är konstiga i mönstret. Dom var så tysta, som att åka bibliotek. Även folk ombord blev tysta. På dom gamla tågen måste man överrösta bullret för att prata. Men nu när jag bott här ett tag och åkt ofta börjar jag lägga märke till en negativ sida hos dom nya tysta. Det som sägs hörs, allt hörs. Under dom senaste veckorna har jag säkert fyra fem gånger råkat hamna vid sidan av människor som är mitt uppe i känslofyllda konflikter, med varandra, om någon annan, på telefon. Jag tycker det är jobbigt. Dom fattar ju att jag hör, alla runtomkring hör, men det spelar visst ingen roll. Det är obekvämt när folk är arga i närheten. Jag som ändå tycker det är svårt att veta var jag ska göra av mig på tåget, ingen gratistidning i världen kan stänga ute grälet från sätet bredvid.