Allt för ljuden – fältinspelarens ofrivilliga koreografi

Ovanpå dammluckorna, Skebobruk. Foto: Karin Mattsson

När jag har spelat in ljud, som jag har gjort sedan ett drygt decennium, har det ofta inte varit så bekvämt, rent fysiskt. Jag blev påmind om den kroppsliga aspekten av field recording i helgen när jag satt hukad, stilla på en snötäckt träspång under dammluckorna i Skebobruk, min uppväxtby i norra Roslagen. Dit ner, till spången alldeles nära vattnet som är spegelblankt på sjösidan av dammluckorna och livligt forsande vidare på andra sidan, klättrade jag efter att först ha stått en stund uppe på bron med min lilla inspelare. Mamma som följde med under på inspelningspromenaden gjorde mig uppmärksam på att det bildats isformationer vid själva dammväggen och när vattnet rann inuti dem uppstod ett speciellt läte. Gick det att klättra nerför den branta trappan, trots mycket snö, och spela in det porlande fenomenet riktigt nära kanske? Jo, någon hade nyligen klättrat i trappan, fotspåren såg färska ut. Jag gjorde detsamma. 

Där nere satte jag mig på huk och sträckte fram mikrofonen mot isformationen, tryckte på den röda cirkeln och lät inspelningen pågå i några minuter. När knappen väl tryckts ner, då finns det inget utrymme för att skifta position, sträcka ut benen, lägga tyngdpunkten på andra foten. Minsta lilla rörelse kan sätta avtryck i inspelningen. Rör jag något av fingrarna som håller i inspelaren kommer rörelsen sannolikt att höras när jag spelar upp ljuden. Man får hålla ut. 

För kanske tio år sedan hade jag fått idén att göra en längre inspelning på en plats där Stockholms innerstad hörs som en matta, på håll. Det var en vintereftermiddag och valet föll på Erstaterrassen på Södermalm. Där uppe stod jag i säkert 20, 30 minuter, närmast blickstilla i kylan. När jag kom hem och förde över inspelningen till datorn upptäckte jag ett irriterande upprepat läte genom inspelningen, en detalj som jag inte uppfattat under inspelningen. Bortkastad tid i minusgrader, kan man tycka. Samtidigt är de där orörliga stunderna med mikrofonen speciella i sig, oavsett hur inspelningarna blir. Det är en särskild närvaro att stå stilla, inte kunna pilla på en mobiltelefon eller så. Tiden går snabbt när man har roligt, och tiden går ganska snabbt när man lyssnar. Det kan ta en stund att liksom landa i stunden, men det händer så småningom, då framträder ljuden mer och mer. 

Att spela in är också tillfällen att komma nära inpå platsen, närmare marken eller vart man nu riktar sig. Det är en närhet och rörlighet som jag ibland saknar sedan barndomen, jag skrev om det i höstas när löven föll (>>). En vuxen kropp är sällan riktigt nära omgivningen, men oftast upprätt stående eller sittande på någon möbel. 

Alla ljudfilerna på datorn, i mappar som heter 12, 13, 14..., den nyaste 18, efter årtal, är påminnelser om alla de där tillfällena när jag hängt över räcken fastän revbenen värker, stått med armen sträckt genom kohagens elstängsel tills det surrar i handen av bristande blodcirkulation, och som idag känt kylan från fönsterbrädans marmor mer och mer tränga in i handen jag stödde mig på medan mikrofonen fångade Hesa Fredriks råmande utanför fönstret (det var förresten första gången jag hann med att spela in signalen, som annars har kommit som en överraskning).

Den här aspekten av field recording-verksamhet, kroppen som anpassas på alla möjliga och närmast omöjliga sätt för att fånga ljuden, är vad man brukar kalla tyst kunskap. Fältinspelarnas ofrivilliga koreografi. Få som spelar in tänker nog på vad kroppen ägnar sig åt i dessa situationer, det är inget som går att planera i förväg. Uppmärksamheten fokuseras i lyssnandet och kroppen stannar upp, hur länge det blir vet man inte. 

(Hur stretchar en fältinspelare?)

Foto: Elin Franzén

Ett år med Sonja

Vid den här tiden för ett år sedan, strax före sju fast på en måndag, väntade jag på ett telefonsamtal. När det kom skyndade jag mig ner för trapporna, rätt nervös, för att ta emot min nya sambo. En katt som jag halvt impulstingat några dagar tidigare, fast jag inte skulle skaffa katt än på ett tag. Och nu skulle jag vara matte för en lång tid framöver, kanske fortfarande när jag fyller femtio. Det kändes stort.

Mitt första intryck av mitt blivande husdjur var "den här kommer det ju aldrig bli fart på". Hon satt i mitt knä, i en fåtölj i hennes dåvarande hem, och observerade de två hundarna som nosade omkring i rummet. Knappt ett ljud gav hon ifrån sig förutom täppta andetag från nosen. Men det kom att ändra sig. Kort efter flytten började hennes personlighet träda fram. Hon pep, inte jamade, och ville umgås. En sann sällskapskatt. En bekant som hon hittills aldrig sett ringde på dörren och några minuter senare hade han kattungen i nacken där han satt vid köksbordet.

Jag har aldrig hört en katt låta som hon, och inte så mycket. Vi pratar ofta med varandra, långa meningar i höga frekvenser. Under våldsamma bit- och klöslekar låter hon som en plågad vildkatt i slagsmål, och drar man undan sin rödrepade hand piper hon för att få fortsätta leken.

Hela hemmiljön har präglats av samboskapet. När jag skriver det här vet jag att hon ligger och iakttar mig en bit bort på köksgolvet, på ett skrynklat presentpapper. Hon är tyst, men pappret prasslar lite. Och nu plingar torrfoderbitarna mot den fiskformade glasskålen på golvet bakom mig. Ett typiskt inslag i de flesta kattägares ljudvardag, tänker jag mig. Många nätters sömn har avbrutits av nyfiket utforskande, envisa försök att dra ut byrålådor (och det lyckas efter ett par minuters oupphörligt krafsande), pillra loss affischer, välta krukor, klättra på undersidan av madrassen - ett ljud som fortplantar sig som ett våldsamt buller medan vi på ovansidan slänger ett öga på klockan som närmar sig fem.

Jag hade nog inte kunnat föreställa mig hur en katt skulle kunna ta så stor plats i min vardag, men nu vet jag. Vi lämnade henne kvar på landet efter jul och vi som tog bussen tillbaka till stan möttes av en märklig tystnad och stillhet när vi låste upp dörren. Ingen som klämde sig ut genom dörrspringan och hälsade med ett kort knorrande läte för att sedan rusa upp en våning i trapphuset och svara på våra rop med ekande pip. Alldeles dött kändes det här hemma, bara vi människor som lät. Inget sandkrafs från badrummet, ingen som pep ihärdigt för att få uppmärksamhet och ostbitar vid frukost. Vi längtade efter att bli väckta av klor i madrassen igen. Efter närmare en månads vistelse på landet, och till stor del utomhus, hämtade vi hem henne. Hur skulle det gå, tro? Allt blev som vanligt. Häromnatten, just som vi börjat somna, brakade det till som av en jordbävning. På golvet låg den stora och alldeles nyinköpta ramen och den gamla Helga Henschen-affischen som jag under månader planerat att rama in, och glassplitter. Ett ganska passande sätt att markera vår ettårsdag som katt och matte.

Februari, 2011 och 2012.

Snötäcket

Den där ljuddämpningen när det snöat ordentligt för första gången, den upplevelsen har jag missat i år. Och nu har snön legat ett tag så jag kan inte jämföra. Jag som gillar när ljudbilden plötsligt skiftar och stan blir bomullstyst.

Om snön ligger kvar i jul förväntar jag mig riktig vintertystnad på landet, sådan som är dämpad ända in i öronen. Jag minns hur det låter, på promenad längs slingriga skogsvägen och bilen som närmar sig bakom svängen hörs bara som ett dovt basbuller.

Bloggarens grannar

Det är sällan jag hör några starkare ljud här i huset. Hör bussarnas dova brummande när de passerar, det är ett fint ljud. Grannen vägg i vägg som öppnar och stänger hallgarderoberna. Bob Dylan svagt genom ventilerna från lägenheten ovanför. Tillfällena som jag har störts är lätträknade.

Dels beror det nog på miljonprogramsbetongen, den isolerar väl. Men så slog det mig också; tänk om de vet att de bor granne med en ljudbloggare? En som kommenterar varje mer eller mindre spektakulära ljudhändelse. Min förra granne och hennes märkliga steg om nätterna omnämndes, dock ovetandes vill jag tro, i Expressens helgbilaga. Och nu har jag grannar som tassar omkring.

Lördagsambitionerna

En granne borrar och hamrar. Det är något med sådana ljud som jag gillar, att höra folk fixa och pyssla där hemma på fritiden. Ett typiskt lördagsljud. Kanske har de hunnit med en sväng till IKEA på förmiddagen också, gått längs varuhusets snirkliga gångar med trögstyrd kundvagn, penna bakom örat och antecknat lagernummer.

Funderar på varför jag ofta blir glad av hemrenoveringsljuden och jag tror det finns flera förklaringar: 1. Ljuden väcker minnen från barndomens helger då det borrades och spikades både i det egna och i grannarnas hus. 2. De vill något med hamrandet, förändra till något bättre. Ambitioner och framtidsplaner.

Men nu är det tyst. De kollar kanske att det blir rakt.

Skor som hörs

Jag har nästan alltid haft bara tysta skor, inget klick-klack som ekar när jag går förbi. Dels hänger det ihop med vilka typer av skor jag har en tendens att skaffa, men också att jag är obekväm med att höras (ungefär samma obekvämlighet som kan få mig att låta det klia i halsen i stället för att hosta ombord på bussen). Tanken på att vandra från den ena till den andra änden av en hyfsat tyst tunnelbaneperrong i skor som klick-klackar har alltid varit motbjudande. Men nu har något hänt; jag är plötsligt rätt bekväm i ett par lite ljudliga skor som jag haft sedan i vintras. Det var ovant under våren när de var nya, men nu under höstsäsongen märker jag att jag till och med trivs med det där ljudet, något jag aldrig trodde om mig.

Den nya välstämda vardagen

På senare tid, kanske under det senaste halvåret eller så, händer det ovanligt ofta att ljuden omkring mig stämmer tillsammans, särskilt kring min bostad. Det spelar ingen roll vad det är som låter; sms-signaler, datorns låg-batterinivå-varningssignal, klirrande köksredskap, trafiken utanför, dammsugaren - allt stämmer ihop med musiken jag råkar lyssna på just då. Är det min vardag som faktiskt plötsligt börjat låta bättre eller har jag på något sätt fått upp öronen för dessa detaljer först nu? Hur som helst tycker jag mycket bra om alltihop, låt det fortsätta.

Så här kan det låta i en välstämd vardag >>

Och så här >>

Och så en till scen bara för att den är så fin >>

Luriga lurar - och ett möjligt bot på problemet

Om jag hade en modern mobiltelefon hade den här nya appen varit något för mig: Awareness! skickar in ljuden som stängs ute när man lyssnar på musik eller annat i lurar.

Att ljuden från omgivningen är till stor hjälp när jag rör mig ute bland folk och trafik märker jag ännu tydligare sedan jag rätt nyligen började behålla lurarna med radioprogrammen i öronen mycket mer än jag har gjort tidigare. Jag tappar förmågan att smidigt parera diverse stadssituationer som kräver lite tajming och kvickhet, och även normalt hyfs.

Tidigare tog jag alltid ur lurarna när jag klev på en buss, klarade inte av att heja på chauffören när jag inte riktigt hörde min egen röst. Nu har jag märkt att jag med lurarna i också blir mindre uppmärksam på om jag t.ex. råkar knuffa till någon på t-banan. Jag märker det inte riktigt, eller om jag märker det glömmer jag bort att ursäkta mig, p.g.a. ljudet i lurarna. Jag som stör mig så på puttande utan ursäkter. Drar slutsatsen att det hela rör sig om akustisk simultankapacitet, och att den inte är något vidare.

Appen Awareness! >>

Plötsligt blev Stockholm tyst

Aldrig har jag upplevt Stockholm som så tyst som efter Pride-paraden. Efter två timmar på trottoaren med högtalarmusik (dessutom varierande, samtidigt) från alla håll (måste ha varit här söndagens heshet orsakades) upplöstes snabbt folkmassorna vid Slussen och musiken ersattes av de vanliga ljuden. Mäh, låter det så här lite i vanliga fall?? tänkte jag. Det är ju tyst. Fick anstränga mig för att själv sänka röststyrkan till normalnivån när jag mötte min vän som inte varit med under de högljudda timmarna intill paraden. Alla ljud som annars bidrar till en viss utmattning efter en dag på stan framstod plötsligt som typ ingenting.

Hear and now - fin film!

Filmen som jag skrev skulle sändas i kväll på Svt var fantastiskt bra. Gripande, häftig och fin! Jag skulle kunna återberätta massor av detaljer ur olika scener (hur Sally lyssnade på musik med foten mot högtalaren, sov med en hand på spädbarnen för att vakna av vibrationerna om de började skrika, hur Paul utforskade bilens tutljud och besökte biltvätten två gånger på en dag för ljudupplevelsens skull, hur de upptäckte ljudet av lampknappen, stegen i snön, varandras röster...) Men det är mycket bättre att se själva filmen. Jag hoppas att den dyker upp på Svt Play. Här är ett kortare klipp, så länge.

Samtidigt som jag fick en inblick i Sallys och Pauls liv (som döva och som nykomlingar i ljudvärlden) fattade jag också hur van jag själv är vid ljud. Alla vi som hör har lärt oss att inte lyssna.

Ljudminne: En särskild typ av tystnad

Idag promenerade vi (efter två långa inomhusdagar höll vi på att helt sega ihop, man blir trött av att ta det lugnt). Jag gillar att det är kallt och snö, att det biter i kinderna, att man plågas lite, lite så det blir en skillnad. Vi var tre och det blev mycket prat under promenaden, men så stannade vi upp för att se på nåt och det blev tyst på ett särskilt sätt. Ett sånt sätt som när jag har legat i overall i snön och bara tittat upp i mörkret och jag tror att jag har gjort det många gånger. Först byggde vi till exempel små gångar i snön där vi ställde in värmeljus så att mössen skulle trivas. Sen kunde man vid något tillfälle bli liggandes i snön med den där speciella tystnaden. När jag hörde den på promenaden tänkte jag att jag nog hörde den oftare när jag var liten. Nuförtiden är jag utomhus i olika ärenden, det blir inte av att ligga ner.

Tystnaden efteråt

Det blir så högt ljud på julafton, det märktes efteråt. Alla som ska höra och höras samtidigt, en stunds intensivt paketpappersprassel (finns det tystare papper tro?) och vid midnatt när vi som bor i huset var ensamma i huset igen blev det tyst. Först då fattade jag hur mycket det hade låtit.

Ljuden kring bostaden - en uppföljning

Det är så tyst där jag bor. Det beror nog på betongen. Betong på alla håll och kanter. Hela det här bostadsområdet består av tjock betong, med fina träd emellan och det gillar jag. Betong och natur om vartannat.

Minns ni mopparna? De som jag skrev skulle kunna bli till en sorts ljudterror i min nya bostad. Det blev inget med dem. Lite åkande i slutet av sommaren men det verkar som om mopederna parkerades ungefär samtidigt som höstlöven började singla ner och slippra till det. Utifrån hör jag dov trafik, bussarna känner jag igen, de kommer ofta och stannar vid hållplatsen i närheten.

Inuti huset låter det nästan ingenting. Hissen som jag tycker borde höras gör det inte. Inga dörrar som smäller, inga grannar som ligger. Eller, alltihop händer nog men censureras av betongen. Ett trevligt litet ljud som jag faktiskt hör är garderobsdörrarna i min grannes hall. När hon stänger dem låter det på ett litet och fint klicksätt på andra sidan väggen, i mitt sovalkov.

Ganska ofta bullrar det till om mitt kylskåp, det riktigt ruskar på sig. Det är en termostatsak tror jag. Men så våldsamt. Det är det högsta ljudet som min lägenhet kan göra utan min hjälp.

En enda fest har jag hört i huset, inget att skriva insändare om.

Tack vare betongkonstruktionen hoppas jag att grannen under inte har behövt lida medan jag har flyttat alla tunga möbler runt i rummet eller haft kattbesökare som jagat varandra och olika små föremål och utan framgång försökt bromsa farten med klorna mot parketten.

Tenta

Det är hemtenta och jag isolerar mig i lägenheten fram till fredag eftermiddag då alltihop ska vara färdigt, välformulerat och ivägmailat. Det blir ganska tyst här när jag måste koncentrera mig så många timmar i sträck. Ingen musik eller radio som ofta annars. Men så insåg jag att jag faktiskt har pratat en del under dagen, lite i telefon då och då men framförallt med katterna. Det går automatiskt; "Har du tråkigt?", "Vad vill du ha för mat då?", "Nej! Om du biter i växterna ställer jag dem ända här uppe". Själva bjuder de på Chewbacca-liknande knorrljud och hasande steg på parketten pga av all päls under tassarna. De liknar inte riktigt katter.

En av de två besökarna.

Min nya ljudmiljö

Jag har målat i min nya bostad, med assistans av A. Under arbetet med att måla som tog två dagar, inklusive tidskrävande tvivel om nyanser på högsta i-landsnivå, hann jag med en viss förhandslyssning på ljudmiljön kring huset.

Sopnedkastet som jag tidigare noterat sitter alldeles bredvid min dörr visade sig vara ur bruk, luckan låst, och kan därmed strykas från listan "Potentiella akustiska störningsmoment".

Däremot la jag märke till något annat som jag med stor sannolikhet kommer att få höra framöver, och mycket. Mopedister. Ungdomar på mopeder, fram och tillbaka precis utanför huset. Ett gällt och liksom ilsket läte. Jag som för första gången ska ha en balkong kommer kanske inte stå ut med att ha dörren öppen på grund av allt körande. Men, som vanligt när det gäller jobbiga ljud vill jag inte gärna gnälla utan i stället göra ett (eller många) försök bemöta ljudfenomenet på ett mer konstruktivt sätt. Och medan vi målade vardagsrummet hände en grej som jag ska lägga på minnet, kanske till och med ha nytta av i hanteringen av mopedljuden.

Vi lyssnade på musik, en låt av Kama Aina, och en ilsken moped for förbi. Exakt samma tanke slog oss båda där vi stod och rollade var sin vägg: mopeden och musiken stämde ihop. De flöt samman, som om de var meningen att höras tillsammans. Det var otroligt fint. Mopedljudet fick plötsligt en ny och uppskattad roll, den tillförde något som låten faktiskt är lite tråkigare utan. Det här är något som jag särskilt fascineras av med ljud, när det uppstår musik, eller bara vackra/häftiga ljud, ur något som aldrig var tänkt att vara musik eller vackra/häftiga ljud. Utan att det är meningen blir det finare än någon annan musik som komponerats. Just sådana fenomen gjorde att jag måste starta en blogg om ljud.

När jag bor där i lägenheten och hör mopederna utanför ska jag tänka på det här. De kan låta fint. Kanske spelar jag in dem och kanske gör jag till och med något musikaliskt med mopedinslag så småningom. Kanske kommer jag att vara glad att jag har dem åkandes där utanför, ständigt redo att fångas med Zoomen.

En störig syssla

Nu har jag dammsugit. Det var länge sedan sist. Att dammsuga är ett asigt jobb och därför dröjer det mellan tillfällena. Jag blir så irriterad. Av sladden som trasslar så dammsugaren kör fast, av att kliva över slangen som snor sig kring benen, av att det är svettigt att krypa omkring och nå in på olika ställen. Jag har nog alltid tyckt illa om att dammsuga. Försöker tänka positivt och uppskatta att en sådan behändig maskin finns, till skillnad från innan den gjorde det. Så jävla jobbigt är det ju inte om man tänker på allt som inte var uppfunnet förut. För ett par år sedan bodde jag i ett hushåll som saknade dammsugare (eller själva maskinen fanns men inte röret). Vi fick sopa ihop dammet så gott det gick med sopkvast, det blev inte särskilt rent. Jag vill inte tänka på vad en bacillanalys av den begagnade plyschsoffan skulle få för resultat. Då saknade jag faktiskt att dammsuga. Men annars är det jobbigt.

Jag har försökt förstå mig på exakt vad med dammsugandet som väcker min irritation och kommit fram till att ljuden som sysslan ger upphov till kan vara en trolig orsak. Dels är det det konstanta höga dånet som liksom förstärker känslan av att nu dammsuger jag, som om jag inte skulle känna av det ändå. Och sedan är det de enstaka ljuden som uppstår när dammsugaren krockar mot olika föremål. Ljud som bidrar till en upplevelse att städningen inte går så smidigt, utan mer bökigt. En händelse som alltid tycks inträffa, och detta ljud är nog det allra mest störande just för att det är så typiskt, är att dammsugarröret välter. Gärna om och om igen. Jag hör ljudet av metall på glid och så smäller det till. Det här ljudet är bökigt och osmidigt personifierat, om det går att säga så. Du fattar.

Nu är det gjort i alla fall och det känns alltid fantastiskt. Men om jag hade möjligheten att dela städningen med någon och fick välja mellan dammsugning och golvtorkning väljer jag utan att blinka det sista. Det kan nästan vara roligt att torka, och så är ju grovjobbet med dammet redan gjort när jag kommer med moppen. Det finns lite utrymme för slarv.

För att det här inlägget inte ska sluta som ett okonstruktivt gnällinlägg avslutar jag med ett par tips till dem som jobbar med konstruktion av dammsugare.

Att tänka på hos dammsugartillverkarna:

1. Ljuddämpare, kom ihåg att sätta in nån sorts ljuddämpare, eller gör helt tysta maskiner. Det finns redan, har jag hört. Gör fler.
2. Använd material när ni tillverkar dammsugarna som inte låter så mycket när de krockar med andra material.
   
3. Ordna så att dammsugarröret kan stå upp utan att glida iväg och orsaka hemska smällar när det faller mot hårda golv och annat. En liten gummikant, inte svårare än så.
4. Sedan en grej som inte har med ljud att göra, utan lukt. Måste luften blåsa rakt upp från dammsugaren? Råkar man böja sig lite över maskinen så kommer den där ljumna och förmodligen genom gammalt damm filtrerade luften rätt i ansiktet. Det måste finnas ett bättre sätt.
   

Rovkatten

Nu har A haft sin katt ett litet tag. Den har ett mycket ynkligt läte. Det liknar en rovfågels, och vilken rovfågels har jag just tagit reda på. Sökte på olika rovfågelnamn på Freesound och fann att det är en vråk han låter som. Ganska exakt faktiskt. Detta läte gör han så fort skon klämmer, natt och dag. Det är svårt att veta vad han menar, vi tror det kan vara ett uttryck för rastlöshet, de korta stunder då ingen leker med honom eller han glömmer bort att jaga tygråttan.

Jag har försökt hjälpa till att hitta på ett namn till katten. Det har tagit lång tid, men nu heter han visst S/pdif. Nåt datorrelaterat, minns inte vad det var. Det tog lång tid att välja namn eftersom det måste uppfylla flera kriterier; det ska helst innehålla bokstaven s så katten reagerar, det ska kännas bra att ropa ute på gatan inför grannarna, det ska passa själva katten, men kanske främst passa ägaren. Vad folks husdjur och barn heter speglar väl mer deras egen självbild än djurets/barnets. A är en person som gillar datorer. Men mest tror jag att han gillar själva ordet, Spdif!

En lektion i katt-taktik

Idag flyttar en liten randig katt in hos A. Och alldeles lägligt kommer en intressant artikel om hur katter med hjälp av ljud får människorna att göra som de vill. Vi tror att vi kan tolka katters beteenden - typ: svansen upp = glad katt, spinnande katt = nöjd - men det handlar om något långt mer avancerat än vad vi med våra dumma människogissningar kan genomskåda.

Läs artikeln >>

Fråga barnen

Lyssnar på programmet Fråga barnen i P1, där vuxna får ringa in och fråga vad barnpanelen tänker i olika frågor. Intressant att höra hur de pratar, hur de har lärt sig att tycka. Egentligen får man inte riktigt veta vad just barn tycker, utan vad vuxna lär barn. Det hörs så tydligt. Förutom själva samtalsämnena hörs också andra saker tydligt; andning, smackande, att ingen tycks sitta riktigt stilla, det är fullt av aktivitet i studion som avslöjas genom alla små ljud. Det blir plötsligt uppenbart hur stilla alla vuxna i radio sitter, hur tyst de måste andas, svälja.

Intervju

Det roligaste under gårdagens intervju var när journalisten själv började berätta om sina ljuderfarenheter. Kanske är det etnologistudenten i mig som inte vill släppa taget trots avlagd examen (men det är ju inte heller avsikten, utan snarare tvärtom). När någon sätter igång att berätta kan jag slås av en känsla av att liksom lyckas; "Ja! Nu kommer en intressant historia att slå de kulturanalytiska klorna i!". Som om det var jag som intervjuade. Sedan uppsatsen blev färdig har jag ingenstans att göra av mina analytiska slutsatser, de som slår mig då och då, men det är lika intressant för det.