Alla löv jag lekte bland + 10 år med bloggen!

För några dagar sedan gick jag på trottoaren intill vägen som löper förbi vår lägenhet. Jag var strax framme vid infarten till huset och på den sluttande asfalten låg nyfallna, gula lönnlöv. De var så många att de börjat lägga sig i lager och när jag gick över dem la jag märke till det särskilda ljud som uppstår just när man rör om bland fallna löv.

Kanske hörde jag ljudet i en halv sekund, men det räckte för att jag skulle påminnas om hur mycket tid jag vistades bland gula löv som liten. Att löven föll innebar särskilda lekar som inte var möjliga resten av året. Samla löv i högar att ta sats och landa i, kratta löven till fantasiväggar på gräsmattan inom vilka en lekvardag spelades upp (och det var lätt att ändra planlösningen!), plocka särskilt fina löv som blev till pysselmaterial inomhus...

Som vuxen har det där intima umgänget med höstlöv upphört helt, tänkte jag medan jag fortsatte mot vårt hus. Aldrig är jag bland löven längre, med näsan mitt i den härliga doften. Skor som rör upp några löv i förbifarten är allt, och både ljuden och dofterna upplevs numera från ett visst avstånd, det mellan fötter och huvud. Det är tråkigt att tänka på att jag kanske aldrig kommer att använda löv och njuta av dem med alla sinnen igen på det sättet jag gjorde i barndomen. Vad hindrar mig? Att jag är vuxen. Att bli vuxen är i det här avseendet en riktig nitlott. Få vuxna människor skulle nog, utan barns sällskap, ta den risk det skulle innebära att ta sats mot en lövhög och hoppa med full kraft (efter att först ha räfsat ihop högen). Jag tänker inte på den kroppsliga skaderisken, utan främst den sociala. Någon kan ju se! Och en vuxen går, bara går förbi löven, som om de inte var det mest inbjudande man kan tänka sig under en oktoberpromenad.

I stället får vi vuxna smyga till oss umgänge med löven. Räfsa ihop dem i högar som bärs till en kompost om vi har en sådan, eller som när jag gick där på trottoaren, passa på att plöja genom löven med skorna och påminnas om större lövupplevelser i det förflutna. Det är ju också ganska härligt.

Samtidigt som löven faller för fullt fyller Kitchen Sink Sounds tio år. Vid en närmare titt i bloggarkivet står det 16 oktober 2007 på det allra första inlägget. Det handlade om en iakttagelse under promenadsträckan över campusområdet vid Stockholms universitet (>>). Hösten 2007, när jag fick idén om en blogg med ljud som tema, började jag läsa etnologi på SU. Och ljud blev snart min inriktning även där. Och så har det fortsatt, avhandlingen som jag jobbar med om dagarna på etnologiska avdelningen handlar om ljud i människors vardag (närmare bestämt via radiolyssnande). I bland har det nog verkat som att jag övergett bloggen. Kan man säga att man bloggar om arkivet skvallrar om två-tre inlägg på ett år? Det är i glesaste laget, men genom åren har jag faktiskt alltid tänkt att det ska komma mer, vid tillfälle. Bloggen lever, hipp hipp hurra!

Om du vill fira tioårsjubileet blir jag glad för kommentarer under inlägget. Om löv, bloggen, vad du vill.

In! Ut!

Vissa röster blir förknippade med särskilda ord eller repliker. 

Av alla möjliga roller som jag har sett Björn Granath i genom åren är det en karaktärs ord som jag framförallt hör i mitt huvud när jag tänker på honom, och det är Götes i Sällskapsresan II - Snowroller (1985). 

Familjefadern, välmenande men jobbig, försöker hålla nere semesterutgifterna genom att få med samtliga fyra familjemedlemmar på samma remsa i fotoautomaten: »IN!! UT!! IIIN!!«

Det är inte den rollen jag har hört nämnas under dagens minnesinslag om Björn i radio och det är kanske inte den rollen som tillhörde hans egna favoriter (eller så var det det?). Men jag tror inte att jag är ensam om att höra just de där utropen i huvudet och le för mig själv. 

»Men vi skämmer ut oss!« 
»SKITSNACK!«

Tyvärr finns bara en video med dåligt ljud och hackig bild att tillgå just nu >>
Och en bonus med Göte >>

Det är inte kor som råmar - tillbaka i Arvidsjaur

Bloggar från samma gästbostad som för sex år sen. Då var jag i Arvidsjaur i egenskap av fieldrecordande kulturstipendiat, nu i syftet att samla in material till mitt avhandlingsarbete om radiolyssnande. Det var sommar då och nu är det vinter. Snödrivorna når långt högre än vi som rör oss mellan dem på gatorna.

I eftermiddag, i sista rycket innan skymningen la sig, tog jag en promenad. Någon lördagsrusning såg jag inte till, men om den inträffat var det säkert mer mot förmiddagen till, medan jag drömde som livligast. Några hundar med människor i sällskap, några som klev ur bilar vid medborgarhuset lagom till konserten klockan tre, en del bilar på genomfart.

Gick upp till sjukhusets helikopterplatta med fri sikt mot fjällen i horisonten. Det var där jag hörde råmandet. Det lät som råmande kor, i en avlägsen kör bortom skogen. Den första tanken var nog att källan till lätet var nån form av racingaktivitet, eller kanske en såg eller annan maskin. Inte konstigt, mina referenser vad gäller råmande ljud bortom skogen är sedan uppväxten i norra Uppland tisdagskvällarnas speedway som hördes tydligt en mil bort om vinden låg rätt. Och så sågverket nån kilometer från hemmet.

Men snart slog det mig, det måste vara skotrar som råmar! En kör av skotrar som släppts ut på helgäventyr.

Efterlysning: Berätta om radion i ditt liv!

Ängbybadet i Stockholm, juli 1957. Bild: Stockholmskällan >>

Första terminen som etnologidoktorand är snart till ända, fort har den gått! De månaderna har jag bland annat ägnat åt att sätta mig in i mitt forskningsområde, radiolyssnandets betydelser i människors liv, och försöka komma fram till en spännande avgränsning att jobba vidare med.

Idén, som den ser ut just nu, är att följa radion genom några personers liv, så långt tillbaka minnet tillåter och fram till idag. Ett slags radiolyssnarbiografier. Vad lyssnar du på (och inte)? Hur lyssnar du - med vilken utrustning och i vilka situationer? Vad förknippar du med radio och hur minns du radio från andra tidpunkter i livet?  Det är några frågor som jag vill undersöka genom intervjuer med personer i olika åldrar.

Under våren (februari-mars) kommer jag att göra några första intervjuer och söker därför efter personer som skulle vilja berätta om att lyssna på radio, nu och tidigare i livet. Gärna i Uppland och Sörmland.

Jag har använt bloggen för att hitta intervjupersoner förut när jag undersökte vardagsljud, och jag vet att det innebär en viss risk. Allmänheten i stort har (konstigt nog!) inte hittat till Kitchen Sink Sounds, utan främst nyfikna individer som snokar sig in i internets trängre vrår. Det är i alla fall vad jag tror. Nu, liksom inför ljudprojekten, vill jag hitta personer som vill berätta om sina liv, det handlar inte om att kunna mycket om själva ämnet radio. Och det är en fördel om vi inte redan är bekanta.

Vill du vara med? Skicka ett mail till mig på adressen elin.franzen[snabel-a]etnologi.su.se och berätta lite om vem du är. Jag är också mycket tacksam för hjälp att sprida den här efterlysningen, så berätta gärna för bekanta (unga som gamla) att jag samlar in berättelser om att lyssna på radio!

Här finns en kort intervju med mig på institutionens sida där jag berättar om mig och mitt radioprojekt >>

Mer om vintertypiska läten - reflexen!

Strax efter att jag bloggat (igår) att det inte har kommit särskilt mycket snö i Stockholm kom det särskilt mycket snö. En tidsfråga innan vi får höra plogbilarna dundra och skrapa förbi om natten alltså!

I alla fall kom jag att tänka på ett annat säsongstypiskt ljud när jag promenerade från tunnelbanan och hem för en stund sen. Jag hittade en gammal reflex i en byrålåda tidigare i vintras, en sån i hård plast som hänger i snöre med säkerhetsnål, snöflingeformad. Den har förmodligen varit med sen 80-talet eller så men reflekterar ännu som den ska. Den fäste jag i kappfickan och har hängt ut den främst under sträckan tunnelbanan-hemmet när jag tar mig hem från jobbet och det är mörkt.

Ensam tycks jag vara om att ha en reflex som dinglar ur fickan här i stan där de flesta gator är upplysta, men jag gillar reflexen och det kan ju inte skada att ha den. Dessutom har reflexer som den här ett alldeles eget ljud som bara den typen av plast har, vad jag har hört. Visst kan du höra det i huvudet, den hårda lätta plasten som slår i någonting? Om du har använt såna reflexer under ditt livs vinterhalvår vill säga. En snöflinga, ett hjärta, en katt...

Ingen vinter utan nattplogen

Vintern (som i snön) kom ju till slut, lite efter själva julen. Men blygsamt. Lätta virvlande flingor samtidigt som solen sken. Något som jag förknippar med vintern, och som jag har bloggat om förut, är lätet av en snöplog som jobbar utanför på vägen när jag själv ligger inne i mörkret och väntar på att somna, eller somna om.

Det känns som ett ganska ovanligt ljud numera, kanske har jag bara hört det enstaka gånger på senare år. Desto oftare under uppväxten på landet. Fullständigt tyst natt och plogbilen som passerar huset två gånger, på väg nerför vår smala raka grusväg tills den tar slut och sen upp igen till byn. Så här skrev jag 2012:

Det krävs en raksträcka intill huset för att få uppleva ljudet av plogen som drar fram i ordentlig fart, och så ser det inte ut vid min nuvarande adress. Tryggheten låg kanske i vetskapen om att någon var vaken där ute, och dessutom skötte om vår väg.

På den lilla byvägen kör nog plogen nu om nätterna för jag fick en väderrapportering i form av en bild i ett sms från mamma igår och snötäcket såg ut att vara djupt nog att helt bädda in min katt om jag släppte ner henne ute på gräsmattan (eller på ytan där gräsmattan annars brukar synas). Här i Stockholm täcker snön inte ens marken, inget att starta plogbilarna för. I väntan på deras ensliga buller kanske jag får se om Lars Molins plogdrama Midvinterduell...

Intervju

Vilket är mitt första ljudminne? Hur arbetar en ljudetnolog? Varför har jag gjort en kassett med ljud från Marocko och Arvidsjaur?

Har svarat på några frågor om ljudupplevelser, field recording och mina kassettsläpp på kulturbloggen Det Tornas Rymd. Intervjun finns nu att läsa här >>

Fler ord om min första kassett Det är som musik skrevs på samma blogg för några veckor sedan >>

Ljudkalendern: Lucka 6 - Kollektiva meddelanden

Sjätte luckan innehåller ett ljudfenomen som jag länge har tänkt skriva något om. Jag tror det var förra året jag råkade på ett blogginlägg som i förbifarten nämnde företeelsen som jag blev väldigt nyfiken på och började googla mig till mer info om. I Japan spelas en särskild melodi, Yuyake Koyake (Sunrise Sunset), i offentliga högtalare runtom i landet klockan fem på eftermiddagen. Melodin signalerar att det är dags att gå hem, främst för skolbarnens del om jag har förstått det rätt. Melodin komponerades för ungefär 80 år sedan av Nakamura Uko, läser jag. Och i hans födelsestad fanns busshållplatsen Yuyake Koyake.

Det finns en hel del videodokumentationer av det här på nätet, här är en där melodin hörs tydligt >>

När jag upptäckte fenomenet började jag fundera på vilka andra kollektiva ljudfenomen som finns. Ljud som inkluderar alla (hörande, i alla fall) på platsen och som bär på ett särskilt kollektivt budskap. Böneutrop var ett fenomen som dök upp i huvudet. Det var en häftig upplevelse under besöket i Marrakech för några år sen, att för första gången höra de många utropen ljuda och liksom spela tillsammans med sina individuella klanger och tempon från olika håll i staden. 

Vad finns det för kollektiva ljudmeddelanden i Sverige? Glassbilen, tänker jag genast. Och Hesa Fredrik (läs ett tidigare inlägg här >>). De här signalerna skiftar betydelse över tid, dels i relation till min egen ålder - glassbilens melodi väckte betydligt starkare reaktioner i mig som liten än nu för tiden - och dels beroende på samhället i olika tidsperioder. Hesa Fredriks klang har varit färgad av olika grader av allvar i olika tider. Vad betyder Yuyake Koyake för en vuxen japan tro? Det vill jag ta reda på under den kommande vistelsen i landet om ett tag!

Kommer du på fler kollektiva ljudfenomen? Skriv gärna en kommentar!

(Bild: https://www.youtube.com/watch?v=eBcWL4VRnv8)

Ljudkalendern: Lucka 4 - Sök bland arbetets läten

Jag blir emellanåt tipsad om alla möjliga ljudrelaterade projekt och företeelser, vilket är väldigt roligt. Flera av dessa tips stoppar jag in i denna ljudkalender. För ett tag sen kom ett tips om en häftig hemsida: Work With Sounds. Sidan och projektet är ett samarbete mellan sex europeiska museer (bl.a. Arbetets museum i Norrköping) och samlar ljudinspelningar från olika arbetsområden. Här t.ex. startljuden från en Macintosh, årgång 1989 >>

Ett heltidsarbete i sig att botanisera bland de många kategorierna, sätt igång! Work With Sounds >>

Själv har jag förresten länge haft en idé om att fånga ljuden på min pappas arbetsplats, ett tryckeri med härliga rytmiska maskinljud. Än har det inte blivit av, men dokumentationen står kvar på önskelistan.

Foto: http://www.workwithsounds.eu

Throwback thursday: ICQ-ropet!

Ljud behöver inte låta mycket för att etsa sig fast i minnet. Ett litet läte som för alltid kommer att väcka minnen från tonåren och den allra första vuxentiden är ropet från ICQ-rösten (>>).

Efter några år som Facebookanvändare framstår den gamla kommunikationskanalen ICQ som fascinerande i sin enkelhet. För den som inte ICQ:ade: det var en kontaktlista där bekanta och obekanta människor kunde läggas till. Och så skrev vi till varandra och när ett meddelande kom hördes det lilla ropet - o-ow! Ett litet rop som snabbt kom att laddas med många olika betydelser. Förväntan, glädje, nervositet, irritation, magpirr och annat...

Jag undrar hur många gånger detta läte ljöd i familjens dator. Framförallt från mitt ICQ-konto tror jag ropet kom, följt av lillasysters. Programmet hängde med länge, till och med min förra dator - min första laptop, en vit Macbook från 2007 - hade ännu programmet installerat vid pensioneringen tidigare i år. Det blev dock tydligt att något annat hade fångat mina ICQ-kontakters intresse på internet och allt färre syntes i kontaktlistans onlinesektion. Och det lilla ropet, det hördes till slut aldrig längre.

Det fanns ingen poäng med att använda den här meddelandetjänsten när Facebook slukat och samlat så gott som hela bekantskapskretsar. Själv vägrade jag Facebook ganska länge. Först 2010 loggade jag in. Vid det laget bestod ICQ-listan av ett enda namn som tittade fram vid skärmens kant ibland, en vän som också fanns på Facebook men, kanske liksom jag, bara lät programvaran och kontaktlistan vara kvar i datorn. Nu har jag förstått att ICQ finns som mobilapp, men jag har inte hört talas om någon som använder den.

ICQ hade förutom det lilla lätet också en estetik som väcker minnen vid återseende. Jag hittade en lista som summerar programvarans speciella karaktärsdrag - titta, lyssna och minns! >>

Dela gärna med dig av dina ICQ-minnen i kommentarsfältet. Vad betydde lätet för dig? Och för andra i din närhet? Var det konfliktfritt att vara inloggad med ljudet på eller en källa till irritation? Minns du när du hörde lätet för första och sista gången? Berätta!

Ögonen blir blanka när tåget passerar, gång på gång.

Nedanför min balkong på Skarpövägen

Idag läste jag om den årliga Ormingekarnevalen i DN:s reportage om Marko 'Markoolio' Lehtosalo som växte upp i Orminge. Jag har själv upplevt bitar av denna festhelg som har ägt rum på Nackaorten sedan 1980. Under närmare tre år bodde jag i en av de så kallade sockerbitarna, betonghusen som ligger liksom utströsslade över berg och grönska. 

En gång smög sig karnevalen på mig när jag satt vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag trummor spela sambarytmer och tittade upp och ut genom fönstret. Där borta på gångvägen kom ett långt och färgglatt karnevalståg med barn från skolan vars skolgård jag hade utsikt mot från min lägenhet. Hundratals barn. Ljudet blev allt starkare och jag plockade fram min inspelare för att fånga festligheterna från balkongen. 

I bland har jag lyssnat på den där inspelningen igen och vid varje lyssning inträffar samma sak. Jag blir tårögd. Mot slutet av inspelningen hörs barnen ropa sin karnevalsramsa och i mina öron är det ljudbilden av en stark gemenskap, stolthet och glädje. Några barn bor i sockerbitar av betong, som jag, medan andra bor i radhus och villor som omger miljonprogramsområdet. Hemma hos några står säkert flera stycken bilar på uppfarten och kanske en jättestudsmatta på gräsmattan, hos andra inte. Men de går i samma tåg genom samhället som är hemma för dem alla. I förmiddags kunde tåget vandra i sommarvärme från skolan och vidare förbi sockerbit efter sockerbit. Om det var till samma rytmer vet jag inte, men jag tror det lät minst lika glatt.

Lyssna på inspelningen >>

Podpromenader

Oftast promenerar jag ungefär samma vägar. Helst varje dag, men det blir inte riktigt så ofta. Fastän jag vet att det är skönt att gå där ute kan det ta emot att komma iväg. Tanken på promenadvägen kan kännas lite tradig, samma vägar igen och igen (även om de är de kanske finaste man kan gå i stan). Men jag vet ett knep för att jag inte ska ledsna och vända hem alltför tidigt. Det långa programmet. 

Innan jag ger mig iväg från lägenheten blir jag stående en stund i hallen med ytterkläderna på. Jag bläddrar genom mobilens radio- och podcastappar efter något som räcker för de närmaste tre kvartarna, minst. Men det ska inte bara vara något som varar en stund, det måste vara något jag känner för att lyssna på just då också, och med det är jag kinkig. Det är inte säkert att favoritmusikpodcasten som jag hade lust att höra på morgonen lockar just för promenaden. 

Till slut har jag hittat något. Lite varm har jag hunnit bli under jackan och halsduken, eftersom jag är så petig. Trasslar ut hörlurssladdarna, trycker på play och lämnar lägenheten. Jag går mina vanliga vägar i sällskap av rösten i lurarna. Promenadrutinen började nog på allvar under hösten och många berättelser, diskussioner och musikstycken har spelats i mina öron medan jag traskat på stigar av djup lera, hängt i svajiga trädgrenar för att ta mig uppför isiga backar, fotograferat stadssiluetter under vinterns alltför tidiga eftermiddagsskymningar, känt doften av benarolja när jag passerat småbåtarnas uppställningsplatser, sett hur träden plötsligt fått knoppar för att en vecka senare explodera i grönt. 

När jag går på de här ställena minns jag rösterna och berättelserna. Musiken precis när stigen svängde. Skånska i backen, amerikanska på raksträckan intill vattnet, västkust uppför trappan. Och jag minns mina promenader. Promenaden när jag funderade på något särskilt som rösten i lurarna berättat om, när jag tappade snytpappret och letade förgäves på snötäckta stigen, när jag försökte formulera en klok idé. I bland har jag nog inte lyssnat så noga vad de säger i lurarna, tankarna har vandrat iväg på egen hand. Och i bland är det just det som sagts i lurarna som blivit ett slags tema för den promenadstunden, då glömmer jag var jag är, vart jag går och hur länge. En gång i vintras fick jag skarva i promenaden med ytterligare en slinga för att få höra klart på hela det långa, långa programmet innan jag gick hem igen. I bland har jag stannat till, plockat ur lurarna och upptäckt allt jag stängt ute med hjälp av rösterna och musiken. Vissa gånger var det alldeles stilla, bara ett dovt dånande från trafiken långt bort i mörkret. Utan rösten i lurarna hade jag kanske inte ens vågat gå där ensam. Men först när rösten upphörde insåg jag att jag faktiskt var helt ensam där på stigen och att jag inte hade mött någon på en halvtimme.

Jag har tänkt ta en sådan här podpromenad strax. Vilken röst som får göra mig sällskap har jag inte bestämt än. Men jag vet att när jag kommer hem har jag hört berättelser som jag inte hade hört förut. Det gör inte så mycket att jag har gått samma väg för hundrade gången.

Minnen och magnetisk magi; med anledning av en släppt kassett och en märkvärdig återförening

B för Banda, PÅ för På, S för Stoppa.

Jag var nog ungefär sex år, kanske något yngre, när min kusin fick en bandspelare i födelsedagspresent, eller om det var i julklapp. Den var i ljusrosa plast med lila knappar, utom inspelningsknappen som var orange. Den hade handtag och på sidan en mikrofonhållare med en mikrofon i samma ljusrosa färg. Jag ville så klart ha en jag med. 

Att jag redan hade en liten bandspelare som fungerade utmärkt hade inte med saken att göra. Den var silverfärgad, inte rosa med lila knappar och handmikrofon. Jag tror jag tjatade rätt så ihärdigt om den där plastbandspelaren. Den fanns med i någon leksakskatalog och jag antar att jag noga informerade mamma och pappa om detta. 

Tjatet fick efter en stund effekt. Jag fick en ljusrosa bandspelare. Pappa monterade isär min silverfärgade Philips D6305, spraymålade omsorgsfullt delarna och monterade ihop dem igen. Ett tag senare fick jag en likadan plastbandspelare som min kusin hade. Den gamla bandspelaren hängde med ändå och turades om att finnas i mitt och min lillasysters rum under uppväxtåren. Den nyare bandspelaren i plast fick en mer portabel roll vad jag minns. Jag och kusinen spelade till exempel in ett slags dramatiserat dokumentärt äventyrsinslag innehållande möte med orm på grusväg med mera, med våra röster som guider. Material som presenterades under mellanstadieklassens roliga timme. 

Kassettbandspelarna och kassetterna var fantastiska just på det viset. Vi var i tioårsåldern och kunde på egen hand producera dessa ljudberättelser, samla våra favoritlåtar genom att varje lördag sitta beredda med pekfingret på REC under Tracks-sändningen i P3, göra egna radioprogram att spela upp för oss själva eller familjen. Bandspelarna rullade under dessa år också i många, många timmar i syfte att hålla oss sällskap i väntan på nattsömnen eller underhålla oss i baksätet på semesterresorna. 

Jag blev äldre och bandspelarens roll kom alltmer att handla om produktionen av blandband. Och möjligheten att kunna kopiera någon kompis kassett eller cd-skiva eller spela in en hel konsert från radio. Den radiosända och inspelade konserten med David Hasselhoff från lågstadietiden kunde spelas över med Radiohead och The Verve. Vad gällde blandbanden var jag perfektionist. Kändes låt nummer tre på b-sidan inte helt hundra spelade jag in sidan på nytt. Väntade medan varje låt spelades upp och in, försökte skapa precis lagom långa pauser. Sedan dog sysslan så småningom ut. Det sista blandbandet kan ha kommit till runt 2002 eller 2003. 

Ett decennium senare har jag bett pappa plocka fram min spraymålade bandspelare och jag tog med den hem efter senaste besöket i hembyn. Anledningen till detta var att jag snart skulle göra ett slags kassettcomeback, denna gång med min egen musik. Under våren fick jag frågan av Joakim Granlund som driver det högproduktiva enmansbolaget Zeon Light Kassett om jag inte skulle vilja göra en kassett med field recordings. Det ville jag gärna! Jag har under ganska många år spelat in ljud på alla möjliga platser och i olika mer och mindre vardagliga sammanhang, så det fanns att ta av. Men jag såg nu tillfället att göra något mer av dessa ljuddokumentationer, något som rörde sig mot ett mer musikaliskt uttryck samtidigt som ljudens dokumentära kvaliteter fanns kvar. Det blev ett arton minuter långt verk där inspelningar från två geografiska områden, Arvidsjaur med omnejd och Marocko, smälte samman med instrumentala inslag (inspelade i en klädgarderob och med en hemgjord kontaktmikrofon). För att själv kunna uppleva mitt verk på kassett behövde jag hämta hem min gamla bandare. 

Känslan var så bekant, inte alls ett eller två decennium bort, när jag i helgen plockade ut den fina oranga plastkassetten ur fodralet (vars "gångjärn"gnisslade till precis som de ska), satte den i däcket, stängde luckan och tryckte på "PÅ". Ljuden lät gälla, vissa partier kände jag knappt igen när de hördes från den här lilla högtalaren. Men jag ville lyssna i bandspelaren, inte via datorn och genom de vanliga, bra högtalarna. För det är inte bara musiken, det är alla ljuden. Varje moment som det innebär att lyssna på kassett, moment i vilka minnena från alla de gånger jag någonsin har upplevt dessa ljud finns lagrade. Plastigheten, fodralgnisslet, kassettskallret, bandspelarsuset tillsammans med känslorna musiken väcker och så hackandet när bandet tar slut. Det var en fin och högtidlig stund.

"Det är som musik" finns att köpa på kassett (klart roligast och då ingår en fin, lång text av Johan Jacobsson) och i digital form från Zeon Light Kassett >> Jag har också en hel trave kassetter om du befinner dig i stockholmsområdet och känner att du måste få lyssna på stört.

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

En uppsats som till slut blev klar och en delvis oviss framtid

I början av mars 2011 skrev jag ett inlägg där jag gjorde en efterlys-ning. Jag hade på ett ungefär kommit fram till vad masteruppsatsen som jag skulle skriva under våren skulle handla om och det var dags att hitta några personer som var sugna på att delta i min undersökning. Liksom i min kandidatuppsats Hur låter vardagen? (2009) stod de vardagliga upplevelserna av ljud i centrum också i denna uppsats, men nu med större tyngdvikt på metoderna för att komma åt dessa upplevelser. Ett antal entusiastiska personer hörde av sig efter efterlysningen. Den första idén om att jag skulle gå på promenad med var och en och under promenaden lyssna till och prata om ljuden kom att ändras och i stället gav jag mina fem informanter en uppgift att utföra på egen hand. Under ungefär en veckas tid skulle de spela in valfria vardagsljud och sedan spela upp och berätta om dem för mig i intervjuer.

Det blev ett otroligt spännande och roligt material, de inspelade vardagsljuden och berättelserna om dem. Mina ambitioner om att göra det mesta möjliga av detta blev skyhöga, men mitt under arbetet med att omvandla materialet till uppsats dök ett jobbtillfälle upp som etnolog, något jag aldrig tidigare sett eller vågat hoppas skulle dyka upp. Jag fick jobb som etnolog på Stockholms stadsmuseums dokumentationsenhet och uppsatsen lades på is. Jag trodde att jag snart skulle återkomma till den, tjänsten skulle bara vara ett halvår, men nya museiprojekt dök upp, väldigt spännande sådana, och två år hade plötsligt passerat sedan uppsatsarbetet inleddes. Till slut nådde min anställning den berömda las-gränsen och det fortsatta uppsatsarbetet blev aktuellt på riktigt. Det kändes roligt att uppsatsen och det roliga insamlade materialet väntade när jobbet upphörde och när jag satte igång igen upptäckte jag att jag tyckte arbetet var ännu roligare än sist; att få dyka ner i den teoretiska litteraturen och fundera på vad jag mer specifikt skulle välja att inrikta mig på i uppsatsen. Jag njöt så pass av den nygamla tillvaron att denna fas, att botanisera i teorin och fundera, kom att dra ut ganska mycket på tiden. Sedan blev det bråttom och perioden mellan påsk och vårterminens slut blev en intensiv skrivtid. Världen utanför min stadsdel såg jag inte mycket av. De längsta utflykterna bestod i resorna till Dieselverkstaden i Nacka där uppsatshandledningen ägde rum över en kopp te med ett par veckors mellanrum. 

Sedan drygt en vecka tillbaka är nu uppsatsen inlämnad och opponerad och böckerna om space, place, sinnen och ljud inte längre utspridda i lägenheten, utan prydligt hopsamlade på skrivbordet. Det är en speciell sak att plötsligt bli klar. Att inte längre fundera på möjliga sätt att skriva under sömnlösa nätter, att inte leva i informanternas ljudvardag längre. Andra projekt väntar under sommaren och första veckan efter slutseminariet har jag brottats med känslan att inte riktigt veta hur ledig jag borde känna mig. Jag ska släppa egna inspelade ljud på kassettbolaget Zeon Light Kassett under sommaren, ett mycket roligt och lite pirrigt projekt eftersom jag tidigare inte gjort så mycket med mina ljud, mest spelat in och sparat dem i mappar på datorn, i bland delat på Soundcloud. Jag ska skriva om ljuddokumentationens möjligheter till den nybildade museiplattformen Sprängskiss och om sakers betydelser i hemmet för den kommande etnologiska antologin på Stadsmuseet. När våren närmade sig sommaren landade dessutom ett mail i inkorgen med frågan om jag ville göra en bok under sommaren (>>). En bok om vadå? Jag vet inte än! Därmed rivstartar sommarlovet med nya grubblerier, strax efter att de kring uppsatsen klingat av. Vad som händer när sommaren övergår till höst är ännu oklart. Kanske kommer ett besked på posten redan nästa vecka. Jag välkomnar varmt tips om nya spännande upptåg! 

Den alldeles färska uppsatsen Inspelade platser, berättade liv - En etnografisk studie om ljuddagbokens möjligheter som metod och berättelse finns att läsa här! >>

Tusen tack till er fem som fångade en vecka av era liv i form av ljudinspelningar och delade upplevelserna och tankarna med mig och med dem som vill ta del av min uppsats.

Ikas has

I kväll kom jag hem, gick fram till hissen på bottenvåningen för att trycka på knappen och hörde något bekant i ljudet av mina egna steg. Det hasande lätet från skorna när jag stannade framför hissdörren förde tankarna till Ikas ensamma steg på det stora rutiga golvet, där varje rörelse liksom förstärktes just för att ljuden var ensamma i rummet. Ett fint minne i väntan på hissen.

Här ett klipp med ganska bra has >>

"Död mans röst tillbaka i t-banan"

För de flesta resenärer är nog den förinspelade rösten som ropar ut tunnelbanelinjens nästa station främst ett informativt ljud och en vardagsföreteelse som inte väcker några starkare känslor, men för några människor är "automatrösterna" långt ifrån vem som helst.

"Död mans röst tillbaka i t-banan" >>

Här finns rösten att lyssna till >>

Smygpremiär: OLJUD STHLM fortsätter utforska staden med hjälp av stockholmarnas öron

Stockholm Sound Map

Sommaren 2010 satt jag i ett regnigt Arvidsjaur och började fantisera om en karta som berättar om upplevelser och minnen från Stockholm utifrån det som hörs i stan. En karta, men en högst subjektiv sådan, där stockholmarnas personliga relationer till stan får komma fram.

Från och med torsdag 24 januari smäller, pyser, susar, bullrar och svänger det lite mer om Stockholm! I en utställning på Kulturhuset och på vår nya hemsida, där ljudkartan är ett av flera projekt. Ladda upp dina vardagsljud på kartan och upptäck stan genom andras öron. 

Välkommen att dela med dig av dina ljudupplevelser och upptäcka ett Stockholm helt likt och olikt det du känner >>

OLJUD STHLM på Kulturhuset 24 januari - 24 mars >>

Jag och Håkan har haft de bästa arbetarna på bygget; tusen tack till Max Stein, Håkan Ullberg och Jonatan Liljedahl som har designat och snickrat ihop projekten och vår fina nya hemsida. Och fotograferna Johan Kindbom, Gunnar Fernlund och Simon Carlgren. OCH, inte minst, alla artister som komponerat ljuvlig musik av och för Stockholms ljud.

Foto: Simon Carlgren

Ljudkalendern - Lucka 22: En god affär med bättre ljud

Innan jag packade ihop katt, kläder och klappar och åkte till en ännu vintrigare vinter var det några saker jag behövde fixa. Städa lägenheten så att vi blir överraskade när vi kommer tillbaka, gå till sopsorteringen och till sist skaffa några jul- men också födelsedagsrelaterade grejer. Det snöade otroligt fint när jag promenerade iväg till Kate´s organic market, stora och mycket långsamma flingor som inte hade bråttom att landa, utan tyngdlöst svävade runt.

Kate´s ligger på ett hörn på Heleneborgsgatan och jag skriver vad butiken heter eftersom det är så bra att sådana butiker börjar synas här och där i stan. Inte bara för att allt är ekologiskt där inne. Det är något annat att gå till en mindre butik som inte liknar Ica eller Coop. Inga automatiska dörrar, inga blipljud från kassor eller körer av surrande fläktar och kylar.

När jag klev in genom dörren, som jag fick öppna och stänga helt själv, plingade en klocka ovanför mitt huvud. Inte som en digital signal som många butiker har, utan en klocka som ringer för att den skakas om. Fastän det var dagen före dagen före dagen och butiken, vad jag vet, är ensam i sitt slag i det här området var det inte många där inne. Inte fler än att jag kunde höra de olika konversationerna, någon som pratade med mannen i kassan eller med någon annan i lokalen. När jag hade tittat runt och bestämt vad jag skulle ha (också en fördel med en liten butik, man behöver inte plocka på sig direkt bara för att man ändå är vid just den avdelningen, man kan titta och tänka först!) gick jag till mannen i kassan som i lugnt tempo slog in varje vara på apparaten. Jag har fått kläm på självscanningsystemet som Coop och andra börjat med, det går fort om man inte klantar sig, men gud så mycket trevligare det är att handla som på Kate´s. Det vore opassande att uppträda stressat där, medan kunder som suckar och tränger sig är normaltillstånd i många andra matbutiker.

När jag säger god jul till kassamannen och stänger dörren hör jag klockan ringa bakom mig. Jag tänker på barnen i Bullerbyn när de blir tvungna att knacka på hos argsinta skomakaren Snäll i snöovädret. Det kanske är kombinationen 'stänga igen en dörr ordentligt' och vädret som väcker associationen, och minnet av klockans ljud förhöjer den härliga känslan hela promenadvägen hem.

När jag nästan skrivit klart det här, i en fåtölj i mammas insnöade hus (det är överdrivet mycket vinter här, som om den hade något att bevisa) kommer mamma med ett nytt uppslag till kalenderlucka. -Du skulle gå ut och lyssna! Man hör att det snöar!

Jag får väl göra det, åtminstone sticka ut huvudet.

Ljudkalendern - Lucka 17 och 18: Faror på taken och muller under ytan

Förra årets is på Myrsjön i Nacka. Foto: Elin Franzén

Det blev ingen lucköppning igår. Efter jobbjulmiddagen var jag för trött, men under själva middagen avhandlades ämnen vid min bordsände som räcker till en dubbellucka idag. Vi pratade om det rådande klimatet, men det blev inget vanligt vädersnack i brist på bättre samtalsämnen, utan en diskussion om spännande ljudfenomen som vi upplevt denna och tidigare vintrar.

Det ena är visselpipssignalerna som hörs runtom i stan om dagarna. Jag minns faktiskt inte att jag har hört dem förut, men efter en eller ett par veckor med signalerna har jag börjat vänja mig och tolkar dem blixtsnabbt. Jag behöver inte längre se mig omkring när jag hör ljudet för att fatta att det står ett par män med neonoranga västar och skyfflar på ett tak i närheten och en man i likadan väst med visselpipa i munnen nedanför på backen. De är lite överallt. På väg från hemmet till tunnelbanan på morgonen hör jag visselpipan, och när jag klev av buss 66 på Södermalm för att ta mig till gårdagens julfest blev jag, lite skrämmande, medveten om nyttan med pipvisslingarna. Jag klev av och upptäckte strax att trottoaren på båda sidor om hållplatsen var avspärrade med Varning för ras-bockar. Några sekunder därpå hörde jag visselpipan bara ett par meter bort och jag förstod att det var läge att fly trottoaren. När vi pratade om detta ljudfenomen under middagen kunde ingen säga säkert för vem de visslar, om signalerna är ett klartecken västmännen emellan - fritt fram att skyffla ner! - eller menade för oss andra som lätt förvillar oss in i riskzonerna där vi promenerar (eller jäktar) i andra tankar. Jag vet att de har ett farligt jobb där på taken, men än så länge är visslingarna en nyhet för mig och jag gillar dem av någon anledning, så länge jag hör dem på lagom avstånd.

Nästa ljudrelaterade ämne som dök upp under kvällen var is. En vid bordet berättade om sina skridskoturer och hur isens kvalitet och säkerhet bedöms genom att lyssna hur det låter när man åker på eller stampar till på isen. Jag påpekade att det var ju intressant att det var just ljuden som förmedlade denna viktiga information. Det hade han faktiskt inte tänkt närmare på, det verkade vara som en omedveten, dold kunskap som han praktiserade ute på skridskofärderna utan att riktigt veta om det. Inom samtalsämnet is rymdes också den bullrande och sjungande isen som växer och till slut inte kan hålla ihop när temperaturen förändras. Någon vid bordet tyckte mullret från isen var otäckt. Själv fascineras jag mest, och kan inte minnas att jag skrämdes av lätena under mina många, många timmar på barndomens skridskodamm. Jag har på senare tid också lyssnat till fantastiska inspelningar av ljudande isar, det gör nog att jag fascineras desto mer! Därför avslutar jag denna dubbellucka med en länk till några häftiga isljud, fångade av Magnus "inovember" Natt och Dag.

Frozen surface >>

Frozen surface pt. 2 >>

Mullrande is känns bekant, som om jag skrivit om det förut, och det har jag:

I magen på sjön >>

Ljudkalendern - Lucka 7: Göte

Sjunde luckan, på morfars födelsedag (innan klockan passerade midnatt, om det ska vara noga, men mitt sjunde decemberdygn är inte slut än). Det finns många ljudminnen som dyker upp när jag tänker på morfar, Göte. Traktorn som han plogade och sladdade vår långa raka grusväg med, snarkningarna från soffan i vardagsrummet när han sov middag, svetsen som sprakade i smidesverkstaden, och så skogens ljud. Morfar gick ofta i skogen, "Morfars skog" som den hette eftersom han hade en egen bit. Skogen blev ved och sågklingan var ännu ett morfarljud som hördes från ladan hem till oss. Jag följde med till skogen ibland som liten. I senare ålder knyckte vi julgran tillsammans. Att skogen hade sålts till en vän i grannbyn spelade ingen roll, det var fortfarande Morfars skog. Jag kontrollerar då och då att jag fortfarande minns morfars röst. Jag har inspelningar som jag gjorde långt innan ljud blev ett särskilt intresse, det känns bra om jag skulle märka att minnet bleknat men helst minns jag rösten och alla de andra morfarljuden i huvudet.

Grattis morfar!