Efterlysning: Berätta om radion i ditt liv!

Ängbybadet i Stockholm, juli 1957. Bild: Stockholmskällan >>

Första terminen som etnologidoktorand är snart till ända, fort har den gått! De månaderna har jag bland annat ägnat åt att sätta mig in i mitt forskningsområde, radiolyssnandets betydelser i människors liv, och försöka komma fram till en spännande avgränsning att jobba vidare med.

Idén, som den ser ut just nu, är att följa radion genom några personers liv, så långt tillbaka minnet tillåter och fram till idag. Ett slags radiolyssnarbiografier. Vad lyssnar du på (och inte)? Hur lyssnar du - med vilken utrustning och i vilka situationer? Vad förknippar du med radio och hur minns du radio från andra tidpunkter i livet?  Det är några frågor som jag vill undersöka genom intervjuer med personer i olika åldrar.

Under våren (februari-mars) kommer jag att göra några första intervjuer och söker därför efter personer som skulle vilja berätta om att lyssna på radio, nu och tidigare i livet. Gärna i Uppland och Sörmland.

Jag har använt bloggen för att hitta intervjupersoner förut när jag undersökte vardagsljud, och jag vet att det innebär en viss risk. Allmänheten i stort har (konstigt nog!) inte hittat till Kitchen Sink Sounds, utan främst nyfikna individer som snokar sig in i internets trängre vrår. Det är i alla fall vad jag tror. Nu, liksom inför ljudprojekten, vill jag hitta personer som vill berätta om sina liv, det handlar inte om att kunna mycket om själva ämnet radio. Och det är en fördel om vi inte redan är bekanta.

Vill du vara med? Skicka ett mail till mig på adressen elin.franzen[snabel-a]etnologi.su.se och berätta lite om vem du är. Jag är också mycket tacksam för hjälp att sprida den här efterlysningen, så berätta gärna för bekanta (unga som gamla) att jag samlar in berättelser om att lyssna på radio!

Här finns en kort intervju med mig på institutionens sida där jag berättar om mig och mitt radioprojekt >>

Slagg! Nya ljud på kassett

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Under våren och sommaren gjorde jag ny musik. Jämfört med kassetten från 2013, Det är som musik, är lätena på den alldeles nysläppta kassetten ännu mer som musik. Vilken sorts musik det är mer precist får andra öron än mina bestämma.

Liksom förra gången är det Zeon Light som släppt ut musiken. Djurens karneval av Slagg finns att få tag på, som kassett och digitalt, här >>

Japanska ljud och ett stort besked: försommarsummering i en blogg som inte hänger med

Ingenting har jag bloggat under försommaren fast jag kunde ha skrivit varje dag. Nästan en månad tillbringade jag i Japan, dit jag och Andreas kommit för att ägna oss särskilt åt alla ljud vi mötte. Det var mitt första besök och det finns så mycket att tänka och säga om upplevelserna under de veckorna. Och det är själva kruxet, det är för mycket, jag vet inte hur det ska omvandlas till bloggtext. Jag tror att japanvistelsen kan dyka upp i form av fragment här i bloggen framöver. Ett minne här och där. På sätt och vis har jag nog inte riktigt kommit hem. Det känns som vanligt här hemma i Stockholm (som visade sitt tjusigaste jag när vi möttes igen), men så kommer jag på mig själv ibland, att jag funderar på om vi kanske ska gå till ett visst kafé eller en nyfunnen liten favoritbar nån dag, bara det att det är på andra sidan jordklotet.

Men vad gjorde vi egentligen där då? Det kan jag ju börja med att tala om, kortfattat: vi sökte och fick ett projektbidrag från Musikverket (tusen tack!) och vårt drömprojekt (och första samarbete) blev av, nämligen att kombinera våra respektive inriktningar - Andreas elektroniska musikskapande och mitt intresse för field recording och ljud ur ett etnografiskt perspektiv - under ett slags fältarbete i Japan. Massor av ljud från olika platser har vi samlat och i projektets andra fas ska vårt material bli musik. Ett ljud- och musikporträtt av platser och stämningar som vi har upplevt. Hur det här utvecklas får jag återkomma om!

En annan stor händelse under min försommar var ett hemskt roligt besked som kom i mailen dagen efter hemkomsten från Japan. Några veckor tidigare satt jag i soffan i vårt tillfälliga tokyohem, supernervös, och väntade på ett inkommande skypesamtal (video dessutom!). Precis samtidigt som klockan fem-melodin ljöd utanför lägenheten ringde det och jag blev intervjuad för en doktorandtjänst i etnologi. Supernervöst var det för att tankarna om att gå just den forskarutbildningen har funnits med i flera år - tänk om jag får chansen - och det här var andra försöket, efter förra sommarens nära-men-nej-besked. Efter intervjun väntade ett par veckors ovisshet. Till att börja med släppte jag in Andreas i lägenheten igen, han hade fått driva omkring på stan under skypetimmen och återvände med stans veganhyllade falafel. Kvällen firade jag med att höra hans TM404-spelning på en klubb i närheten. Tillbaka i Stockholm fick jag mailet, jag blev antagen! I september börjar min doktorandtid vid Stockholms universitet och mitt forskningsprojekt kommer att handla om radio ur ett lyssnarperspektiv: vad innebär det i vardagen att lyssna på radio? Längre tillbaka i tiden och kanske också idag, det får vi se...

Så, nu känns det nog ändå som att jag någorlunda fyllt bloggluckan i kategorin dagbok. Det dåliga bloggarsamvetet över texter som ingen vet att de skulle ha kunnat läsa om jag var lite mer på hugget har lindrats en smula.

Ljudkalendern: Lucka 23 - En magisk överraskning på resan

Häromveckan var vi i Madrid. Vi hade inte mycket tid i stan eftersom vi skulle resa vidare för några dagar ute på landet redan andra dagen, men det bästa under Madridbesöket råkade vi på nästan omedelbart när vi gav oss ut på stan.

På kartan hade vi sett att vårt hotell låg alldeles vid den stora Retiro-parken och särskilt jag vill alltid titta på parker och botaniska trädgårdar om det finns såna på resmålet. Vi promenerade genom parken som var pampig med en stor damm och gott om folk som strövade omkring i det rosa eftermiddagsljuset. Efter en stund kom vi till en enorm växthusliknande byggnad och det hördes klanger inifrån. Vi blev förstås nyfikna och letade rätt på ingången.

Det var bara att gå in och där inne hördes klangerna ännu tydligare. Först fick jag syn på högtalare som snurrade i mitten av glashuset - eller Kristallpalatset som det heter - och sen en husvagn under högtalarna. Människor gick runt husvagnen och kikade in i fönstren där lampor i olika färger lyste. Vi började också kika in och det var en av de häftigaste konstinstallationerna jag har upplevt.

Verket heter The Puppet Maker och längst bak innanför husvagnens långsmala fönster låg självaste dockmakaren sovande inför oss besökares beskådan medan hennes många små marionettskapelser fyllde husvagnen med liv. I ett fönster satt en man vid ett skrivbord och skrev, i ett annat dansade en kvinna. Ett litet skepp på våldsamma vågor i det minsta fönstret och en operasångerska med pianist i luckan intill. Förutom musiken som fyllde hela kristallpalatset var de mekaniska lätena från dockornas rörelser en viktig effekt. Medan operasångerskan sjöng hördes ett dån som jag först trodde var en del i musiken men som i själva verket kom från ett flygplan som passerade ovanför oss. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för konstverket som smälte samman med miljön alldeles perfekt.

Det är svårt att förmedla stämningen i text, kanske hjälper några bilder och filmklipp till. Bäst är förstås upplevelsen på plats, så det här är mitt tips till den som besöker Madrid senast 16 mars.

(Om videon inte skulle funka, kolla på videon som är länkad här under.)

Här finns en video där konstnärerna berättar om verket! >>

Ljudkalendern: Lucka 18 - Sätt att lyssna

Amorf är en liten tankeväckande bok om lyssnande i olika former.

Ett spår, ytterligare ett. Musik, ljud och ord som både ledtrådar och villospår. Hur lyssnar vi? Varför? I essän "Amorf" undersöker Elias Hillström lyssnandets form och upplösning. Visklek, slump, kulturpolitik, kommers eller ny teknik? Vad är det som i slutändan avgör vad det är som vi får höra?

Boken är utgiven av förlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder som en del i Fria serien 2013. Och nu har ni tur för under december månad bjuder förlaget på digitala utgåvor av samtliga titlar i serien!

Till Amorf och de andra böckerna >>

BONUS! Rasmus Fleischer skriver här om Amorf i en text om shufflelyssning, rekommenderas också! >>

Ljudkalendern: Lucka 17 - Funktionella stämningar

Vilka ljud som ackompanjerar olika sysslor i vardagen kan både vara viktigt och oviktigt, har jag märkt. Ibland kan jag koncentrera mig riktigt bra trots (eller tack vare) en stimmig miljö. Och ibland måste jag hitta precis rätt ljudstämning för att kunna ägna mig åt det jag har tänkt.

Jag har t ex svårt för att läsa morgontidningen hemma vid köksbordet samtidigt som de pratar på radion. Det blir för mycket ord och betydelser. Till tidningen behövs antingen tystnad eller något som håller sig i bakgrunden utan att stjäla min uppmärksamhet.

Det är väldigt snitsigt hur hjärnan kan använda ljud för att hålla koncentrationen - många trivs ju utmärkt med att jobba på ett kafé där det pratas och slamras runtomkring.

Nyligen upptäckte jag en sida som är skapad just för att ge rätt stämning till ett särskilt tillfälle. Vilken stämning som är rätt får man bestämma själv genom att mixa mellan en uppsättning nonstop-ljudkulisser. Jag kan läsa tidningen hemma vid vårt eget bord och dricka hembryggt kaffe till ett trivsamt kafésorl på precis lagom volym. Eller tända en sprakande och knäppande brasa till middagen. Eller somna till ett dovt åskväder.

Har du särskilda tillfällen som behöver ackompanjeras av särskilda sorters ljud? Vilken är den bästa kombon?

A Soft Murmur >>

Ljudkalendern: Lucka 4 - Sök bland arbetets läten

Jag blir emellanåt tipsad om alla möjliga ljudrelaterade projekt och företeelser, vilket är väldigt roligt. Flera av dessa tips stoppar jag in i denna ljudkalender. För ett tag sen kom ett tips om en häftig hemsida: Work With Sounds. Sidan och projektet är ett samarbete mellan sex europeiska museer (bl.a. Arbetets museum i Norrköping) och samlar ljudinspelningar från olika arbetsområden. Här t.ex. startljuden från en Macintosh, årgång 1989 >>

Ett heltidsarbete i sig att botanisera bland de många kategorierna, sätt igång! Work With Sounds >>

Själv har jag förresten länge haft en idé om att fånga ljuden på min pappas arbetsplats, ett tryckeri med härliga rytmiska maskinljud. Än har det inte blivit av, men dokumentationen står kvar på önskelistan.

Foto: http://www.workwithsounds.eu

Minnen och magnetisk magi; med anledning av en släppt kassett och en märkvärdig återförening

B för Banda, PÅ för På, S för Stoppa.

Jag var nog ungefär sex år, kanske något yngre, när min kusin fick en bandspelare i födelsedagspresent, eller om det var i julklapp. Den var i ljusrosa plast med lila knappar, utom inspelningsknappen som var orange. Den hade handtag och på sidan en mikrofonhållare med en mikrofon i samma ljusrosa färg. Jag ville så klart ha en jag med. 

Att jag redan hade en liten bandspelare som fungerade utmärkt hade inte med saken att göra. Den var silverfärgad, inte rosa med lila knappar och handmikrofon. Jag tror jag tjatade rätt så ihärdigt om den där plastbandspelaren. Den fanns med i någon leksakskatalog och jag antar att jag noga informerade mamma och pappa om detta. 

Tjatet fick efter en stund effekt. Jag fick en ljusrosa bandspelare. Pappa monterade isär min silverfärgade Philips D6305, spraymålade omsorgsfullt delarna och monterade ihop dem igen. Ett tag senare fick jag en likadan plastbandspelare som min kusin hade. Den gamla bandspelaren hängde med ändå och turades om att finnas i mitt och min lillasysters rum under uppväxtåren. Den nyare bandspelaren i plast fick en mer portabel roll vad jag minns. Jag och kusinen spelade till exempel in ett slags dramatiserat dokumentärt äventyrsinslag innehållande möte med orm på grusväg med mera, med våra röster som guider. Material som presenterades under mellanstadieklassens roliga timme. 

Kassettbandspelarna och kassetterna var fantastiska just på det viset. Vi var i tioårsåldern och kunde på egen hand producera dessa ljudberättelser, samla våra favoritlåtar genom att varje lördag sitta beredda med pekfingret på REC under Tracks-sändningen i P3, göra egna radioprogram att spela upp för oss själva eller familjen. Bandspelarna rullade under dessa år också i många, många timmar i syfte att hålla oss sällskap i väntan på nattsömnen eller underhålla oss i baksätet på semesterresorna. 

Jag blev äldre och bandspelarens roll kom alltmer att handla om produktionen av blandband. Och möjligheten att kunna kopiera någon kompis kassett eller cd-skiva eller spela in en hel konsert från radio. Den radiosända och inspelade konserten med David Hasselhoff från lågstadietiden kunde spelas över med Radiohead och The Verve. Vad gällde blandbanden var jag perfektionist. Kändes låt nummer tre på b-sidan inte helt hundra spelade jag in sidan på nytt. Väntade medan varje låt spelades upp och in, försökte skapa precis lagom långa pauser. Sedan dog sysslan så småningom ut. Det sista blandbandet kan ha kommit till runt 2002 eller 2003. 

Ett decennium senare har jag bett pappa plocka fram min spraymålade bandspelare och jag tog med den hem efter senaste besöket i hembyn. Anledningen till detta var att jag snart skulle göra ett slags kassettcomeback, denna gång med min egen musik. Under våren fick jag frågan av Joakim Granlund som driver det högproduktiva enmansbolaget Zeon Light Kassett om jag inte skulle vilja göra en kassett med field recordings. Det ville jag gärna! Jag har under ganska många år spelat in ljud på alla möjliga platser och i olika mer och mindre vardagliga sammanhang, så det fanns att ta av. Men jag såg nu tillfället att göra något mer av dessa ljuddokumentationer, något som rörde sig mot ett mer musikaliskt uttryck samtidigt som ljudens dokumentära kvaliteter fanns kvar. Det blev ett arton minuter långt verk där inspelningar från två geografiska områden, Arvidsjaur med omnejd och Marocko, smälte samman med instrumentala inslag (inspelade i en klädgarderob och med en hemgjord kontaktmikrofon). För att själv kunna uppleva mitt verk på kassett behövde jag hämta hem min gamla bandare. 

Känslan var så bekant, inte alls ett eller två decennium bort, när jag i helgen plockade ut den fina oranga plastkassetten ur fodralet (vars "gångjärn"gnisslade till precis som de ska), satte den i däcket, stängde luckan och tryckte på "PÅ". Ljuden lät gälla, vissa partier kände jag knappt igen när de hördes från den här lilla högtalaren. Men jag ville lyssna i bandspelaren, inte via datorn och genom de vanliga, bra högtalarna. För det är inte bara musiken, det är alla ljuden. Varje moment som det innebär att lyssna på kassett, moment i vilka minnena från alla de gånger jag någonsin har upplevt dessa ljud finns lagrade. Plastigheten, fodralgnisslet, kassettskallret, bandspelarsuset tillsammans med känslorna musiken väcker och så hackandet när bandet tar slut. Det var en fin och högtidlig stund.

"Det är som musik" finns att köpa på kassett (klart roligast och då ingår en fin, lång text av Johan Jacobsson) och i digital form från Zeon Light Kassett >> Jag har också en hel trave kassetter om du befinner dig i stockholmsområdet och känner att du måste få lyssna på stört.

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

En uppsats som till slut blev klar och en delvis oviss framtid

I början av mars 2011 skrev jag ett inlägg där jag gjorde en efterlys-ning. Jag hade på ett ungefär kommit fram till vad masteruppsatsen som jag skulle skriva under våren skulle handla om och det var dags att hitta några personer som var sugna på att delta i min undersökning. Liksom i min kandidatuppsats Hur låter vardagen? (2009) stod de vardagliga upplevelserna av ljud i centrum också i denna uppsats, men nu med större tyngdvikt på metoderna för att komma åt dessa upplevelser. Ett antal entusiastiska personer hörde av sig efter efterlysningen. Den första idén om att jag skulle gå på promenad med var och en och under promenaden lyssna till och prata om ljuden kom att ändras och i stället gav jag mina fem informanter en uppgift att utföra på egen hand. Under ungefär en veckas tid skulle de spela in valfria vardagsljud och sedan spela upp och berätta om dem för mig i intervjuer.

Det blev ett otroligt spännande och roligt material, de inspelade vardagsljuden och berättelserna om dem. Mina ambitioner om att göra det mesta möjliga av detta blev skyhöga, men mitt under arbetet med att omvandla materialet till uppsats dök ett jobbtillfälle upp som etnolog, något jag aldrig tidigare sett eller vågat hoppas skulle dyka upp. Jag fick jobb som etnolog på Stockholms stadsmuseums dokumentationsenhet och uppsatsen lades på is. Jag trodde att jag snart skulle återkomma till den, tjänsten skulle bara vara ett halvår, men nya museiprojekt dök upp, väldigt spännande sådana, och två år hade plötsligt passerat sedan uppsatsarbetet inleddes. Till slut nådde min anställning den berömda las-gränsen och det fortsatta uppsatsarbetet blev aktuellt på riktigt. Det kändes roligt att uppsatsen och det roliga insamlade materialet väntade när jobbet upphörde och när jag satte igång igen upptäckte jag att jag tyckte arbetet var ännu roligare än sist; att få dyka ner i den teoretiska litteraturen och fundera på vad jag mer specifikt skulle välja att inrikta mig på i uppsatsen. Jag njöt så pass av den nygamla tillvaron att denna fas, att botanisera i teorin och fundera, kom att dra ut ganska mycket på tiden. Sedan blev det bråttom och perioden mellan påsk och vårterminens slut blev en intensiv skrivtid. Världen utanför min stadsdel såg jag inte mycket av. De längsta utflykterna bestod i resorna till Dieselverkstaden i Nacka där uppsatshandledningen ägde rum över en kopp te med ett par veckors mellanrum. 

Sedan drygt en vecka tillbaka är nu uppsatsen inlämnad och opponerad och böckerna om space, place, sinnen och ljud inte längre utspridda i lägenheten, utan prydligt hopsamlade på skrivbordet. Det är en speciell sak att plötsligt bli klar. Att inte längre fundera på möjliga sätt att skriva under sömnlösa nätter, att inte leva i informanternas ljudvardag längre. Andra projekt väntar under sommaren och första veckan efter slutseminariet har jag brottats med känslan att inte riktigt veta hur ledig jag borde känna mig. Jag ska släppa egna inspelade ljud på kassettbolaget Zeon Light Kassett under sommaren, ett mycket roligt och lite pirrigt projekt eftersom jag tidigare inte gjort så mycket med mina ljud, mest spelat in och sparat dem i mappar på datorn, i bland delat på Soundcloud. Jag ska skriva om ljuddokumentationens möjligheter till den nybildade museiplattformen Sprängskiss och om sakers betydelser i hemmet för den kommande etnologiska antologin på Stadsmuseet. När våren närmade sig sommaren landade dessutom ett mail i inkorgen med frågan om jag ville göra en bok under sommaren (>>). En bok om vadå? Jag vet inte än! Därmed rivstartar sommarlovet med nya grubblerier, strax efter att de kring uppsatsen klingat av. Vad som händer när sommaren övergår till höst är ännu oklart. Kanske kommer ett besked på posten redan nästa vecka. Jag välkomnar varmt tips om nya spännande upptåg! 

Den alldeles färska uppsatsen Inspelade platser, berättade liv - En etnografisk studie om ljuddagbokens möjligheter som metod och berättelse finns att läsa här! >>

Tusen tack till er fem som fångade en vecka av era liv i form av ljudinspelningar och delade upplevelserna och tankarna med mig och med dem som vill ta del av min uppsats.

Halvlek, eller bara början. Och ett fredagstips!

Vilket ljud vill du ladda upp på kartan? Ett vardagstypiskt? Något sällsynt?

Två veckor återstår av Oljud Sthlms utställning på Kulturhuset. Där finns de fyra projekt som Håkan och jag (och alla duktiga involverade) har gjort sedan vårt samarbete inleddes 2009. Projekten finns också på oljudsthlm.se, där de kommer att leva vidare efter utställningens slut. De nyare projekten kan, i jämförelse med Oljud Sthlm Remix (2009) betraktas som halvfärdiga eftersom de är helt beroende av dig som besökare. Stockholms ljudbild komponeras av dig själv, både genom att lyssna dig fram till de bäst kombinerade ljudvyerna och genom att själv sätta dina vardagsljud på stockholmskartan och berätta om dem.

På oljudsthlm.se kan du läsa mer om tankarna bakom Oljud Sthlm och botanisera bland alla ljuden. Och vänta inte med att lämna ett eget ljudbidrag; spela in den alldeles vanliga vardagen eller något speciellt ljudfenomen som du vill berätta om. Bli ljudgivare!

Utställningen har fått fin respons och vi hoppas att Stockholm Sound Map fylls på med ljud från hela stockholmsområdet under många år framöver (även ljud från förr är välkomna!).

Tidigare i veckan skrev Aftonbladets Mikael Strömberg om utställningen, läs här >>

Och här en recension av Utställningsestetiskt forum >>

Mitt favoritnyhetsprogram sedan långt tillbaka, feel good-kavalkaden Landet runt plockade också upp utställningen för några veckor sedan, efter ett inslag i lokala ABC >>

På fredag 15 mars 17:45 berättar vi om Oljud Sthlm i Ekoteket på Kulturhuset, där utställningen äger rum. Inbjudna till samtal om stadens ljud och ljud som musik är journalisten Anders Mildner (som nyligen kom ut med boken "Koltrasten som trodde att den var en ambulans") och tonsättaren Lennart Westman. Noisebud som medverkade i vårt första projekt (där de förvandlade ljuden från ett McDonalds under lunchrusning till musik >>) kommer att bjuda på ett liveframträdande med utgångspunkt i Oljud Sthlm-ljud. Ses där!

På oljudsthlm.se ser du hur Noisebud tog sig an utmaningen att göra musik 

av den stökiga ljudmiljön i ett McDonaldskök.

Smygpremiär: OLJUD STHLM fortsätter utforska staden med hjälp av stockholmarnas öron

Stockholm Sound Map

Sommaren 2010 satt jag i ett regnigt Arvidsjaur och började fantisera om en karta som berättar om upplevelser och minnen från Stockholm utifrån det som hörs i stan. En karta, men en högst subjektiv sådan, där stockholmarnas personliga relationer till stan får komma fram.

Från och med torsdag 24 januari smäller, pyser, susar, bullrar och svänger det lite mer om Stockholm! I en utställning på Kulturhuset och på vår nya hemsida, där ljudkartan är ett av flera projekt. Ladda upp dina vardagsljud på kartan och upptäck stan genom andras öron. 

Välkommen att dela med dig av dina ljudupplevelser och upptäcka ett Stockholm helt likt och olikt det du känner >>

OLJUD STHLM på Kulturhuset 24 januari - 24 mars >>

Jag och Håkan har haft de bästa arbetarna på bygget; tusen tack till Max Stein, Håkan Ullberg och Jonatan Liljedahl som har designat och snickrat ihop projekten och vår fina nya hemsida. Och fotograferna Johan Kindbom, Gunnar Fernlund och Simon Carlgren. OCH, inte minst, alla artister som komponerat ljuvlig musik av och för Stockholms ljud.

Foto: Simon Carlgren

Ljudkalendern - Lucka 24: En ljudklapp!

Foto och högtalare: Ane Løser

Så har det blivit dags för ljudkalenderns sista lucka. Glänta på den och ett mystiskt läte hörs där innifrån. Vore det inte för ljudspårets titel är det nog inte alldeles lätt att gissa vilken ljudkällan är.

Jag berättade om ljudet i höstas, när jag skulle spela in det (>>) och när det skulle spelas upp i en utställning (>>), närmare bestämt Hemlikt på Designgalleriet. Några sekunder av inspelningen lät jag läcka ut på nätet redan då och helheten döljer sig alltså i den här ljudklappen.

Jag hoppas att de mystiska och, som jag själv finner dem, trivsamma knarrlätena kan förgylla den sena julaftonstimman. För bästa effekt, lyssna i högtalare som är placerade en bit ifrån varandra (knarret kommer då att röra sig i rummet).

Lyssna! >>

Så här stod det att läsa om ljuden i utställningen:
Ibland när jag ser på ett föremål i mitt hem slås jag av att jag inte har en aning om hur det har kommit till. Jag förstår att det måste röra sig om ett stort antal arbetstimmar som har lagts ner på allt som finns samlat i hemmet. Många av sakernatillverkades för ganska länge sedan, men det är inte orsaken till att jag inte vet hur de tillverkades. Jag vet inget om mina nyare ägodelar heller, jag har bara köpt eller fått dem.

Jag har i mitt ljudverk utgått från hur Anes högtalare är tillverkade, hennes berättelse om materialen och teknikerna honanvänt. Jag tänkte på all kunskap som krävs och hur osynlig den blir när föremålen släpps ut efter tillverkning. De blir tysta.

Ljuden som kommer ur högtalarna är en vävstols olika läten då man väver på den. Vävstolars läten är personliga, beroende på hur de är konstruerade, hur de har slitits genom åren och vilken vävteknik som tillämpas. Med en kontaktmikrofon, likt ett elektroniskt stetoskop, lyssnade jag av vävstolen som Linnéa Hagman Lindström, hemslöjdskonsulent och väverska satt vid på Nordiska museet.

En välljudande, eller tyst (eller intressant om inte annat!) fortsättning på julen önskar en ljudblogg nära dig!

Ljudkalendern - Lucka 19: Somna till de stora städerna

youarelistening.to

En trött kväll. Har promenerat ganska mycket under dagen och slumrade till på soffan när jag kom hem. Nu är det för sent för att piggna till, får i stället försöka hålla mig kvar i mitt sömniga tillstånd. Det får bli lugna ljud. You are listening to är en fin, smart och enkel idé där röster från utryckningsfordon och andra fordon utrustade med komradio i olika stora städer skapar fina stämningar tillsammans med slumpade ambientstycken. Ofta blir det fint när verklighetens ljud och musiken möts, de berikar varandra. Ljuden färgas av musikens klanger och musiken av lite vardagspoesi.

Varsågod, något att natta sig med:
You are listening to >>

Ljudkalendern - Lucka 10: Everyday a group of school children closes their eyes...

http://www.everydaylistening.com/articles/2011/5/20/minute-of-listening.html

Under min stipendievistelse i Arvidsjaur sommaren 2010 besökte jag två fritidshem där jag följde med barngrupper på ljudjakt i området, både inomhus och på skol- och fritidsområdet. Barnen turades om att spela in ljud med min lilla inspelningsapparat och med hörlurar som gjorde varje ljudmöte till en häftig upplevelse; klädernas prassel, gruset under skorna, legobitarnas rasslande mot varandra, tuschpennor mot papper... Att lyssna till vardagsljud visade sig vara en uppskattad aktivitet. Det var roligt att se hur barnen så spontant intresserade sig för ljuden, ingen frågade varför vi skulle leta efter och spela in ljud. Efter själva ljudjakten gick vi inomhus och lyssnade på alla inspelningarna, det blev som en gissningslek - "Vad var det som lät så här?". Barnen ritade kartor där ljudfynden placerades ut. Efter denna första lyckade ljudjakt blev jag sugen på att göra om det på fler platser, men än så länge tillhör fritidsbarnen i Arvidsjaur en exklusiv liten skara ljudjägare.

Jag hittade ett videoklipp som visar hur ljud har fått en självklar plats på skolschemat i en engelsk skola. Roligt och bra på många sätt, tror jag!

Minute of Listening >>

Och här, en av mina favoriter bland arvidsjaurbarnens inspelningar >>

Sällsynta läten på Designgalleriet

Nu har det blivit dags för utställningen Hemlikt att ta plats i Designgalleriet på Odengatan här i Stockholm. För några veckor sedan skrev jag om det stundande experimentet jag skulle ta mig an; att lyssna av en vävstol med hjälp av en kontaktmikrofon och en stereomikrofon. [Läs inlägget här >>]

Själva inspelningen blev en mycket fin upplevelse! Medan vävproffset Linnea trampade på smög jag kring vävstolen och tryckte kontaktmikrofonen mot olika ställen, likt ett stetoskop. Akustiken i den stora hallen på Nordiska museet var mäktig, den försökte jag fånga med stereomikrofonen. Inspelningssituationen blev nästan något av en performance, och jag är nyfiken på vad de passerande besökarna tänkte. För min del var inspelningen kanske den roligaste och häftigaste jag har gjort. Kontaktmikrofonen fångade över förväntan väl upp knarrljuden från vävstolens träkonstruktion och de suck- och väslika lätena från trådarna. Att lyssna till de rytmiska och repetitiva ljuden en längre stund hade en meditativ inverkan, jag hade gärna lyssnat ännu längre.

Jag kände mig nöjd med ljudfångsten. Svårare blev det sedan, när jag skulle bestämma mig för vad jag ville göra med ljuden till utställningen. Nu är det mindre än en vecka till vernissage och jag har ägnat delar av lördagseftermiddagen åt att lyssna igenom mitt ljudverk. Vad jag har gjort vill jag inte avslöja här. Kom till Designgalleriet och lyssna!

Utställningen pågår mellan 5:e och 27:e oktober. Här finns mer att läsa om Hemlikt >>

Den avlyssnade vävstolen. Foto: Elin Franzén

Söndagsexperimentet

I morgon bitti blir det ingen långdragen söndagssovmorgon. I stället ska jag ta Djurgårdsfärjan på morgonkvisten, bege mig till Nordiska museet lagom till de låser upp portarna för att spela in en särskild sak, en vävstol. Jag tänker mig att inte många vet hur en vävstol låter. Jag vet inte själv,  men föreställer mig vilka olika ljud den kan ge upphov till. Förmodligen visste fler människor hur detta lät för ett tag sedan. Idag finns det ingen anledning att komma i kontakt med en vävstol. Kläder och andra tygsaker finns ju färdiga att hämta i butik, som helfabrikat.

På Nordiska ska jag träffa ett vävproffs och spela in när hon sitter vid vävstolen. Igår köpte jag ett fult födelsedagskort som spelar Happy birthday gällt och falskt när man öppnar det. Slet isär kortet när jag kom hem och lödde ihop en komponent ur innanmätet med en kabel så det blev en kontaktmikrofon. Den har jag tänkt fästa på vävstolens olika delar. Hur det kan låta kan jag knappt föreställa mig, och jag vet inte alls om det är en bra idé, men ett experiment som blir roligt att genomföra. Förutom min egen inspelare tar jag med min sambos likadana, den ska spela in vävstolen på normalt vis, som den låter i rummet.

När vävljuden är fångade på minneskorten är det bråda dagar för ljudverket att ta form. Om inte så länge ska det spelas i ett par urtjusiga högtalare som är en del i en utställning på Designgalleriet här i Stockholm. Högtalarna har Ane Løser Sørensen gjort, bland annat med vävstol.

Hur det går i morgon på museet och om du känner igen ljudet av en vävstol kan du få höra om drygt en månad när utställningen öppnar. Återkommer med detaljer när det är dags!

Ljudens kväll på Bar Brooklyn: utvärdering

När vi tonade över från musiken till kvällens första ljud var det med viss nervositet. Att spela uteslutande field recordings en hel kväll på ett ställe där man vanligtvis dricker öl och umgås till popmusik, skulle det verkligen gå vägen? Det var i alla fall vad vi skulle göra, Johan Jacobsson och jag, under namnet Ljuden omkring oss på Strands Bar Brooklyn i Hornstull. Vi konstaterade att det kom folk, till att börja med. Efter en stund rätt mycket, med tanke på att det var en torsdag och ja, annonserat att det skulle bli field recordings i högtalarna från början till slut. Men hur ljuden vi spelade togs emot var mer ovisst. Åtminstone till en början, sedan fick vi många besök vid skivspelarna.

Några var tvungna att gå hem ganska tidigt:

"Hej! Vi ville bara säga innan vi går att det har varit en fantastisk kväll! Vi har suttit här borta och bara blundat och lyssnat. Vi tänkte köpa öl men lät bli för att verkligen kunna koncentrera oss på ljuden."

Någon annan hade tänkt sig en helkväll men valde att avvika ganska snart:

"Alltså, jag älskar musik men det här var fan dåligt!"

Vi spelade glatt vidare. Dunkande tåg, ylande vargar, ruttnande tång, karaoke ackompanjerat av regn. Nästa person som kommer fram ger ett referat av vad han tidigare tjuvlyssnat till i baren, där vår missnöjde gäst uppehöll sig innan han lämnade lokalen. Missnöjet grundades visst i hans starka önskan om att få "gå ut, höra musik, bli kåt". Och ändå ge ljudklubben en chans, man tackar!

Inte alla som kom till Bar Brooklyn tycktes känna till kvällens tillställning:

"Vad spelar ni i kväll?"

"Vi spelar ljud."

"Jaha... kan ni inte spela musik?"

"Nej, det är bara ljud här i kväll."

"Men det är min kompis födelsedag..."

Och någon kom med mer specifika önskemål:

"Vad spelar ni för nåt?"

"Ljud."

"Har ni nåt med The Smiths?"

Men också:

"Har ni tåg?"

"Vilken sort?"

Det välbekanta ljudet av ett stockholmskt tunnelbanetåg och stationsutrop vid Liljeholmen möttes med förtjusta vrål. Andra ljudspår var av det mer exotiska slaget, från de flesta håll i världen. Vi kunde inte tillfredsställa alla öron men ganska många, sammantaget. Strax innan de sex ljudtimmarna skulle avrundas blev vi tillfrågade om att spela våra ljud på ett bröllop. Vi packade ihop, överraskade och nöjda. Och det ser ut att bli fler av dessa kvällar framöver. Håll utkik!

Sonic Memorial Project: Ljudminnen från World Trade Center

Nyligen fick jag en länk twittrad till mig av en bekant, ett tips om ett spännande ljudprojekt. Genom att efterlysa ljudmaterial från allmänheten ville några amerikanska radiojournalister visa ett annat sätt att minnas World Trade Center än genom de bilder som media publicerat sedan 11 september 2001. Ett väldigt fint projekt. Tack för tipset! Och ni som inte har hört än, lyssna!

Ett reportage om Sonic Memorial Project i P1:s Studio Ett >>

På programmet: H-A-C-K på Färgfabriken

Fick just en förhandsglimt av vad som alldeles snart ska stå färdigt på Färgfabriken; en stor samling gamla apparater av olika slag som fått nytt liv med hjälp av trion Dittrich, Lidbo och Tilliander. Det har samlats, pillats och byggts och från och med torsdag 25 augusti får vi andra träffa teknikmonstret. Jag ser fram emot att återse apparater som jag förmodligen inte sett skymten av på många år, eller aldrig tidigare skådat, men allra mest nyfiken är jag på lätena de ger ifrån sig...

H-A-C-K >>
Färgfabriken >>

Allt som jag skulle berätta

Nu har det dåliga samvetet över bloggen ackumulerats under alltför lång tid. Det är inte så att jag inte har haft något att skriva om. Varje dag tänker jag på något som jag vill skriva om här, men så har det varit så mycket annat jag har tänkt på samtidigt.

Till att börja med. Uppsatsen med ljuddagböckerna som jag berättade om sist. Plötsligt dök ett spännande jobb upp, som etnolog. Det är sällsynt och jag kunde inte motstå att söka. Fick jobbet och uppsatsen (och uppsatsförfattaren) får vila tills vidare, men jag ser fram emot att fortsätta så småningom. Det kändes en aning snopet att lägga alla vardagsljudberättelser åt sidan när jag var som mest uppe i att fundera ut vad det hela skulle komma att bli.

Under förvandlingen från vinter till vår har jag mött många ljud som jag har tänkt berätta om här. Få se om jag minns nu.

Jag hittade en sten i skogen som jag började sitta på, som paus i promenaderna, som var pauser i uppsatsarbetet. I samband med att solen började värma hittade jag stenen, i en backe intill grusvägen. Nästan ingen passerade så jag fick sitta och lapa sol i fred. Där lyssnade jag till susande höga tallar och prasslande löv när det blåste till. Tallsuset var rofyllt, prasslet lite oroande. Kikade efter nyvakna ormar kring stenen.

En påsk med fräs på landet.

En annan solig dag under uppsatstiden tog jag med mig den berömda filosofen de Certeau till sjöstranden en bit från min bostad. Satte mig på en strandhäll med boken och hoppades på en begynnande solbränna. Isen täckte fortfarande sjön. Jag var ensam på stranden, men bara en kort stund. Ett stort sällskap, kanske ett tiotal personer, traskade in på området med fyllda coopkassar i händerna. Det var ett grabbgäng i gissningvis 30-40-årsåldern som hade siktat in sig på samma plats som jag för sin vårgrillning. Kanske att jag suckade lite, lite över att inte få vara ensam men jag lyssnade nyfiket. De pratade ett språk som jag inte lyckades placera. Ropade till varandra, skrattade, satte på musik i den medhavda apparaten. Något glatt Eurovision-popliknande, vill jag minnas. Då och då gick någon och satte sig på en av gungorna. Jag tror den gnisslade. Det var en fin vårstämning där på stranden. Är inte så säker på vad de Certeau hade att säga, men boken finns ju alltid kvar.

Förstamajsorl i Kungsträdgården.

På min nya arbetsplats lade jag genast märke till ett spännande ljud. Under första förmiddagsfikat i måndags hördes ett mäktigt mullrande och det vibrerade i stolar, bord, golv. 'Är det tunnelbanan man hör och känner?' frågade jag. Min kollega som arbetat där länge tycktes smått förvånad över min observation och menade att han inte tänkte på ljudet och vibrationen. Det var vardag där i matsalen, det mullrar och skakar många många gånger varje dag. Tågen går ju ofta. Jag har blivit väldigt förtjust i det där. Gillar att känna att tågen passerar alldeles under huset. Men kanske kommer inte heller jag att lägga märke till det när arbetsplatsen blivit min vanliga vardag.

Jag kan fortsätta, har ju hållit inne med ljudbetraktelserna ett tag, men det får bli i ett annat inlägg, en annan dag. Det ska inte hinna gå en månad, skulle jag vilja våga lova.