I väntan på Guldbron

Bild från svtplay.se

Förmiddag på kontoret. Sitter i fåtöljen på mitt rum och läser underlag inför eftermiddagens seminarium. Seminariet varar, som varje onsdag, mellan klockan ett och tre. Just den här onsdagen sammanfaller seminarietiden med den tid som annonserats för den så kallade Guldbrons ankomst till Slussen. Jag vet inte varför vinterns notiser om brons långa färd från Kina har väckt en viss munterhet hos mig, jag kände inte ens till att en guldbro ingick i den nya Slussen-planen. Kanske är den sortens nyhet välkommen just för att den skiljer ut sig från allt elände. Parallellt med Guldbrons resa har Covid-19 rusat genom världen.

I alla fall, i jobbfåtöljen slår det mig att Svt sänder live från Slussen redan nu, timmar innan bron förväntas skymta i Saltsjöinloppet. Sändningen växlar mellan några olika kamerautsnitt, överblicksvyer över Slussenområdet, Gröna Lunds roterande guldsol, en lyftkran i gråmulen blåst... Det fina med den här tillsynes händelselösa "Slow tv"-sändningen är att man också monterat upp mikrofon och i bakgrunden låter jag den konstanta, dova stadsdronen ackompanjera mina arbetsuppgifter. Dramatiken – Guldbrons ankomst – blir jag däremot tvungen att skåda i efterhand så snart seminariet är slut. Och kanske får jag en skymt från tunnelbanefönstret när det är dags att åka hem ikväll.

Guldbron, livesändning på Svt Play >>

Slagg! Nya ljud på kassett

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Under våren och sommaren gjorde jag ny musik. Jämfört med kassetten från 2013, Det är som musik, är lätena på den alldeles nysläppta kassetten ännu mer som musik. Vilken sorts musik det är mer precist får andra öron än mina bestämma.

Liksom förra gången är det Zeon Light som släppt ut musiken. Djurens karneval av Slagg finns att få tag på, som kassett och digitalt, här >>

Minnen och magnetisk magi; med anledning av en släppt kassett och en märkvärdig återförening

B för Banda, PÅ för På, S för Stoppa.

Jag var nog ungefär sex år, kanske något yngre, när min kusin fick en bandspelare i födelsedagspresent, eller om det var i julklapp. Den var i ljusrosa plast med lila knappar, utom inspelningsknappen som var orange. Den hade handtag och på sidan en mikrofonhållare med en mikrofon i samma ljusrosa färg. Jag ville så klart ha en jag med. 

Att jag redan hade en liten bandspelare som fungerade utmärkt hade inte med saken att göra. Den var silverfärgad, inte rosa med lila knappar och handmikrofon. Jag tror jag tjatade rätt så ihärdigt om den där plastbandspelaren. Den fanns med i någon leksakskatalog och jag antar att jag noga informerade mamma och pappa om detta. 

Tjatet fick efter en stund effekt. Jag fick en ljusrosa bandspelare. Pappa monterade isär min silverfärgade Philips D6305, spraymålade omsorgsfullt delarna och monterade ihop dem igen. Ett tag senare fick jag en likadan plastbandspelare som min kusin hade. Den gamla bandspelaren hängde med ändå och turades om att finnas i mitt och min lillasysters rum under uppväxtåren. Den nyare bandspelaren i plast fick en mer portabel roll vad jag minns. Jag och kusinen spelade till exempel in ett slags dramatiserat dokumentärt äventyrsinslag innehållande möte med orm på grusväg med mera, med våra röster som guider. Material som presenterades under mellanstadieklassens roliga timme. 

Kassettbandspelarna och kassetterna var fantastiska just på det viset. Vi var i tioårsåldern och kunde på egen hand producera dessa ljudberättelser, samla våra favoritlåtar genom att varje lördag sitta beredda med pekfingret på REC under Tracks-sändningen i P3, göra egna radioprogram att spela upp för oss själva eller familjen. Bandspelarna rullade under dessa år också i många, många timmar i syfte att hålla oss sällskap i väntan på nattsömnen eller underhålla oss i baksätet på semesterresorna. 

Jag blev äldre och bandspelarens roll kom alltmer att handla om produktionen av blandband. Och möjligheten att kunna kopiera någon kompis kassett eller cd-skiva eller spela in en hel konsert från radio. Den radiosända och inspelade konserten med David Hasselhoff från lågstadietiden kunde spelas över med Radiohead och The Verve. Vad gällde blandbanden var jag perfektionist. Kändes låt nummer tre på b-sidan inte helt hundra spelade jag in sidan på nytt. Väntade medan varje låt spelades upp och in, försökte skapa precis lagom långa pauser. Sedan dog sysslan så småningom ut. Det sista blandbandet kan ha kommit till runt 2002 eller 2003. 

Ett decennium senare har jag bett pappa plocka fram min spraymålade bandspelare och jag tog med den hem efter senaste besöket i hembyn. Anledningen till detta var att jag snart skulle göra ett slags kassettcomeback, denna gång med min egen musik. Under våren fick jag frågan av Joakim Granlund som driver det högproduktiva enmansbolaget Zeon Light Kassett om jag inte skulle vilja göra en kassett med field recordings. Det ville jag gärna! Jag har under ganska många år spelat in ljud på alla möjliga platser och i olika mer och mindre vardagliga sammanhang, så det fanns att ta av. Men jag såg nu tillfället att göra något mer av dessa ljuddokumentationer, något som rörde sig mot ett mer musikaliskt uttryck samtidigt som ljudens dokumentära kvaliteter fanns kvar. Det blev ett arton minuter långt verk där inspelningar från två geografiska områden, Arvidsjaur med omnejd och Marocko, smälte samman med instrumentala inslag (inspelade i en klädgarderob och med en hemgjord kontaktmikrofon). För att själv kunna uppleva mitt verk på kassett behövde jag hämta hem min gamla bandare. 

Känslan var så bekant, inte alls ett eller två decennium bort, när jag i helgen plockade ut den fina oranga plastkassetten ur fodralet (vars "gångjärn"gnisslade till precis som de ska), satte den i däcket, stängde luckan och tryckte på "PÅ". Ljuden lät gälla, vissa partier kände jag knappt igen när de hördes från den här lilla högtalaren. Men jag ville lyssna i bandspelaren, inte via datorn och genom de vanliga, bra högtalarna. För det är inte bara musiken, det är alla ljuden. Varje moment som det innebär att lyssna på kassett, moment i vilka minnena från alla de gånger jag någonsin har upplevt dessa ljud finns lagrade. Plastigheten, fodralgnisslet, kassettskallret, bandspelarsuset tillsammans med känslorna musiken väcker och så hackandet när bandet tar slut. Det var en fin och högtidlig stund.

"Det är som musik" finns att köpa på kassett (klart roligast och då ingår en fin, lång text av Johan Jacobsson) och i digital form från Zeon Light Kassett >> Jag har också en hel trave kassetter om du befinner dig i stockholmsområdet och känner att du måste få lyssna på stört.

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Diskbänksljuden gästar Volt!

Foto: Andreas Tilliander

I morgon är det återigen dags för den fantastiska, traditionsenliga inledningen på sommaren: Voltfestivalen i Uppsala. Festivalen fyller i år fem år och det blir också mitt femte besök.

Denna gång kommer jag inte bara mingla omkring och slumpmässigt eller planerat uppleva alla möjliga musikakter, jag kommer också att stå för en av dem själv i form av en och en halv dj-timme som jag ska fylla med field recordings från alla vrår i världen. Mer om det finns att läsa på Volts egen sida >>

Finns det ett särskilt sorts ljud du hemskt gärna skulle vilja lyssna på medan du dricker en öl eller läsk i baren? Det kan löna sig att önska, jag har både det ena och andra i ljudgömmorna!

Jag berättade också om ljuden och vad som kan komma att hända på Volt i Upsala Nya Tidning tidigare i veckan, finns att läsa här >>

Halvlek, eller bara början. Och ett fredagstips!

Vilket ljud vill du ladda upp på kartan? Ett vardagstypiskt? Något sällsynt?

Två veckor återstår av Oljud Sthlms utställning på Kulturhuset. Där finns de fyra projekt som Håkan och jag (och alla duktiga involverade) har gjort sedan vårt samarbete inleddes 2009. Projekten finns också på oljudsthlm.se, där de kommer att leva vidare efter utställningens slut. De nyare projekten kan, i jämförelse med Oljud Sthlm Remix (2009) betraktas som halvfärdiga eftersom de är helt beroende av dig som besökare. Stockholms ljudbild komponeras av dig själv, både genom att lyssna dig fram till de bäst kombinerade ljudvyerna och genom att själv sätta dina vardagsljud på stockholmskartan och berätta om dem.

På oljudsthlm.se kan du läsa mer om tankarna bakom Oljud Sthlm och botanisera bland alla ljuden. Och vänta inte med att lämna ett eget ljudbidrag; spela in den alldeles vanliga vardagen eller något speciellt ljudfenomen som du vill berätta om. Bli ljudgivare!

Utställningen har fått fin respons och vi hoppas att Stockholm Sound Map fylls på med ljud från hela stockholmsområdet under många år framöver (även ljud från förr är välkomna!).

Tidigare i veckan skrev Aftonbladets Mikael Strömberg om utställningen, läs här >>

Och här en recension av Utställningsestetiskt forum >>

Mitt favoritnyhetsprogram sedan långt tillbaka, feel good-kavalkaden Landet runt plockade också upp utställningen för några veckor sedan, efter ett inslag i lokala ABC >>

På fredag 15 mars 17:45 berättar vi om Oljud Sthlm i Ekoteket på Kulturhuset, där utställningen äger rum. Inbjudna till samtal om stadens ljud och ljud som musik är journalisten Anders Mildner (som nyligen kom ut med boken "Koltrasten som trodde att den var en ambulans") och tonsättaren Lennart Westman. Noisebud som medverkade i vårt första projekt (där de förvandlade ljuden från ett McDonalds under lunchrusning till musik >>) kommer att bjuda på ett liveframträdande med utgångspunkt i Oljud Sthlm-ljud. Ses där!

På oljudsthlm.se ser du hur Noisebud tog sig an utmaningen att göra musik 

av den stökiga ljudmiljön i ett McDonaldskök.

Smygpremiär: OLJUD STHLM fortsätter utforska staden med hjälp av stockholmarnas öron

Stockholm Sound Map

Sommaren 2010 satt jag i ett regnigt Arvidsjaur och började fantisera om en karta som berättar om upplevelser och minnen från Stockholm utifrån det som hörs i stan. En karta, men en högst subjektiv sådan, där stockholmarnas personliga relationer till stan får komma fram.

Från och med torsdag 24 januari smäller, pyser, susar, bullrar och svänger det lite mer om Stockholm! I en utställning på Kulturhuset och på vår nya hemsida, där ljudkartan är ett av flera projekt. Ladda upp dina vardagsljud på kartan och upptäck stan genom andras öron. 

Välkommen att dela med dig av dina ljudupplevelser och upptäcka ett Stockholm helt likt och olikt det du känner >>

OLJUD STHLM på Kulturhuset 24 januari - 24 mars >>

Jag och Håkan har haft de bästa arbetarna på bygget; tusen tack till Max Stein, Håkan Ullberg och Jonatan Liljedahl som har designat och snickrat ihop projekten och vår fina nya hemsida. Och fotograferna Johan Kindbom, Gunnar Fernlund och Simon Carlgren. OCH, inte minst, alla artister som komponerat ljuvlig musik av och för Stockholms ljud.

Foto: Simon Carlgren

Ljudkalendern - Lucka 3: Dragspelsbonanza på röda linjen

Bakom dagens lucka gömmer sig en alldeles färsk ljudupplevelse.

Idag fick jag sällskap av dragspelsmusikanter såväl tur som retur under mina kollektiva resor längs röda linjen. Den inspelning som länken här nedan leder till gjordes under dagens första dragspelsresa, Hornstull-Slussen, och dragspelaren hade också en man på melodica med sig. Jag fiskade kvickt upp mobilen för att spela in och gjorde detta, i smyg, tills männen rundade av och det var dags för både dem och mig att kliva av. För att lätt hålla reda bland telefonens inspelningar tänkte jag att det var smart att döpa ljudfilen direkt. Duttade på skärmen men hörde i stället inspelningen börja spelas upp där jag stod intill musikanterna. Efter en knapp sekund hade jag under panik lyckats pausa och låtsades i stället att ljudet var början av en ringsignal. Satte luren mot örat som om jag försökte svara och klev sedan av tåget med, tror jag, trovärdigheten i behåll.

Den första av dagens två dragspelsresor >>

Ljudkalendern - Lucka 2: The Hudson Mohawk Sound Gate Spiral Map

                                                         Foto: charlesveasey.net/projects/hmsg-spiral

Ljuden bakom lucka nummer två hör, liksom de i premiärluckan, hemma på en särskild plats. Hmsg Spiral Map undersöker förhållandet mellan hörseln och synen. Hur stor är en plats när vi lyssnar till den?

"The Hudson Mohawk Sound Gate: Spiral Map explores the perceptual relationship between sight and sound using the Capital District of New York as a case study. It exemplifies the fact that the scope of what the eyes see is much more limited in terms of angular and linear distance than what the ears hear."

Hmsg Spiral Map >>

Ljudkalendern - Lucka 1: Score for a Hole in the Ground

Foto: scoreforaholeintheground.org

Det hann bli 2 december innan idén om en ljudkalender dök upp. Även förra året var jag sent ute vill jag minnas, så sent att det inte var någon vits. Årets ljudkalender började planeras för omkring fem minuter sedan och kommer följa det enkla konceptet "Något bra med koppling till ljud", en blandning av fynd ur bokmärkssamlingen och vardagsbetraktelser under den kommande månaden. Tips på bra länkar välkomnas!

Först ut i ljudkalendern är Score for a Hole in the Ground, en ljudinstallation i en skog. Varsågoda! >>

Ryuichi Sakamoto + Alva Noto

När jag såg Uppsala Konsert och Kongress annonsera om den kommande konserten med Ryuichi Sakamoto och Alva Noto var betänketiden kort. Jag har lyssnat på deras musik under ganska lång tid, både deras individuella verk och deras samarbeten. Det har inte varit någon särskilt intensiv lyssning (kanske under någon period), men de har hängt med ett tag. Ingen tvekan om att jag skulle ta tåget till Uppsala en fredagskväll i början av oktober. Utflykten kändes också lockande i sig, att få ta tåget bort från Stockholm, men inte längre bort än att jag skulle vara hemma igen hyfsat tidigt på kvällen. Jag är också riktigt förtjust i konserthuset, mycket tack vare de årliga besöken på Voltfestivalen som lyfter fram de allra bästa sidorna hos byggnaden.

Jag hade nog inte tänkt så mycket på musiken jag skulle få höra, inte byggt upp några skyhöga förväntningar annat än att det nog skulle bli en trevlig upplevelse. När ljuset dämpades i stora konsertsalen och Ryuichi och Carsten under jubel intog sina platser vid flygel och apparater kände jag att förväntningarna nog ändå fanns där, blev glad bara av att se dem. I samma stund som jag såg Ryuichi Sakamoto komma in på scenen kom jag också att minnas en Twitter-korrespondens jag haft med honom för ett par år sedan. En mycket kort sådan, men ett fint minne. Han hade utlyst en frågestund och tog emot alla möjliga frågor från sina följare, bland dem jag. Min fråga gällde ljud; vilket som var hans favoritvardagsljud. Jag följde frågorna och svaren i feeden och allra sist innan frågestunden var över kom svaret på min fråga. "Birds." Jag kan inte minnas om svaret rymde något mer, om det var fåglar i någon särskild kontext eller fåglar över huvud taget. Fåglarna är favoriter, hur som helst.

Applåderna tystnade och konserten började, Alva Notos exakta ljud, strax tillsammans med enkla stämningsfulla ackord från flygeln. Den visuella bakgrunden speglade det jag hörde, kanske till och med förtydligade, som en grafik över ljudbilden. Och ljudbilden var väldigt bekant, den lät som jag har hört den förut, men det hände något när jag fick höra dem live. Dels för att jag satt i ett så mycket större rum än jag tidigare hört ljuden i; de rörde sig mellan högtalarna och mellan djup och yta. Men ljuden hade också en annan effekt. När applåderna efter första stycket kom lät de annorlunda än de applåder som nyss välkomnat männen in på scenen. Det var som om konsertens första minuter hade kalibrerat om mina öron, de hade börjat vidga sig för att ta in så mycket de bara kunde; från den djupaste basen som vibrerade min stol till de höga, höga pip- och klickljud som kittlade mina trumhinnor. Konserten fortsatte en bit ovanför mina förväntningar och jag lämnade UKK med en känsla som jag ville hålla kvar. Jag ville inte höra någon annan musik den kvällen, bara låta ljudupplevelsen stanna i minnet så länge den behövde. Det blev en sådan konsert som jag tror kommer berika musiken när jag lyssnar här hemma. Jag kommer att se ljuden som skarpa ljusformationer och Sakamoto som står böjd över den öppna flygeln och trollar med strängarna.

Foto: Elin Franzén

Sällsynta läten på Designgalleriet

Nu har det blivit dags för utställningen Hemlikt att ta plats i Designgalleriet på Odengatan här i Stockholm. För några veckor sedan skrev jag om det stundande experimentet jag skulle ta mig an; att lyssna av en vävstol med hjälp av en kontaktmikrofon och en stereomikrofon. [Läs inlägget här >>]

Själva inspelningen blev en mycket fin upplevelse! Medan vävproffset Linnea trampade på smög jag kring vävstolen och tryckte kontaktmikrofonen mot olika ställen, likt ett stetoskop. Akustiken i den stora hallen på Nordiska museet var mäktig, den försökte jag fånga med stereomikrofonen. Inspelningssituationen blev nästan något av en performance, och jag är nyfiken på vad de passerande besökarna tänkte. För min del var inspelningen kanske den roligaste och häftigaste jag har gjort. Kontaktmikrofonen fångade över förväntan väl upp knarrljuden från vävstolens träkonstruktion och de suck- och väslika lätena från trådarna. Att lyssna till de rytmiska och repetitiva ljuden en längre stund hade en meditativ inverkan, jag hade gärna lyssnat ännu längre.

Jag kände mig nöjd med ljudfångsten. Svårare blev det sedan, när jag skulle bestämma mig för vad jag ville göra med ljuden till utställningen. Nu är det mindre än en vecka till vernissage och jag har ägnat delar av lördagseftermiddagen åt att lyssna igenom mitt ljudverk. Vad jag har gjort vill jag inte avslöja här. Kom till Designgalleriet och lyssna!

Utställningen pågår mellan 5:e och 27:e oktober. Här finns mer att läsa om Hemlikt >>

Den avlyssnade vävstolen. Foto: Elin Franzén

En ljudinjektion hos White arkitekter

Igår drack vi en flaska ovanligt gott vin här hemma, till fredagshämtmaten. Flaskan fick jag som tack när jag inspirationspratade hos White arkitekter i början av sommaren. Innan arkitekterna började gå på sina semestrar skulle de ha en sommarfest, vars första del skulle bestå av ett program på temat sinnlig arkitektur. Mitt uppdrag var att ge en "inspirerande injektion" i egenskap av ljudetnolog/konstnär, eller vad min titel nu är. Men vad kunde arkitekterna tänkas vilja höra om ljud? Jag var inte alls säker på vad det är de gör om dagarna, vilken kunskap om ljud som skulle vara användbar för dem. Därför bestämde jag mig för att inte försöka prata om det som de kanske skulle kunna finna intressant, utan om vad jag gör och har gjort för ljudprojekt genom åren. Sedan fick de intressera sig eller inte.

Jag berättade om mitt och Håkans samarbete Oljud Sthlm (2009), som snart är aktuellt igen med nya projekt, om ljudjakt med fritidsbarn i Arvidsjaur (2010), om ljudinsikter utifrån mina etnologiska intervjuer och vardagliga samtal (jag har fått höra mångas tankar om ljud under fester, fikaraster m.m.). Det visade sig lyckat. Arkitekterna viftade med händerna i luften och ställde frågor, massor av frågor, och delade med sig av sina egna ljuderfarenheter. De berättade om matbutiker med råmande mejeriavdelningar, perronger där man velat skrämma bort stökig ungdom medelst tjut så högt att bara just ungdomar kunde höra, hur jobbigt det låter i miljövänliga hus med avancerad ventilation, om minnet av hur barndomshemmets ytterdörr lät när den stängdes.

Det här är det roliga med mitt ämne (som jag brukar kalla "vardagsljud") - att få höra hur ljuden omkring oss upplevs av olika personer. Det är de berättelserna som är min viktigaste kunskap som så kallad ljudetnolog. Besöket på White blev en injektion också för mig.

Söndagsexperimentet

I morgon bitti blir det ingen långdragen söndagssovmorgon. I stället ska jag ta Djurgårdsfärjan på morgonkvisten, bege mig till Nordiska museet lagom till de låser upp portarna för att spela in en särskild sak, en vävstol. Jag tänker mig att inte många vet hur en vävstol låter. Jag vet inte själv,  men föreställer mig vilka olika ljud den kan ge upphov till. Förmodligen visste fler människor hur detta lät för ett tag sedan. Idag finns det ingen anledning att komma i kontakt med en vävstol. Kläder och andra tygsaker finns ju färdiga att hämta i butik, som helfabrikat.

På Nordiska ska jag träffa ett vävproffs och spela in när hon sitter vid vävstolen. Igår köpte jag ett fult födelsedagskort som spelar Happy birthday gällt och falskt när man öppnar det. Slet isär kortet när jag kom hem och lödde ihop en komponent ur innanmätet med en kabel så det blev en kontaktmikrofon. Den har jag tänkt fästa på vävstolens olika delar. Hur det kan låta kan jag knappt föreställa mig, och jag vet inte alls om det är en bra idé, men ett experiment som blir roligt att genomföra. Förutom min egen inspelare tar jag med min sambos likadana, den ska spela in vävstolen på normalt vis, som den låter i rummet.

När vävljuden är fångade på minneskorten är det bråda dagar för ljudverket att ta form. Om inte så länge ska det spelas i ett par urtjusiga högtalare som är en del i en utställning på Designgalleriet här i Stockholm. Högtalarna har Ane Løser Sørensen gjort, bland annat med vävstol.

Hur det går i morgon på museet och om du känner igen ljudet av en vävstol kan du få höra om drygt en månad när utställningen öppnar. Återkommer med detaljer när det är dags!

Prins Eugens klocka

Den här söndagen besökte jag Prins Eugens Waldemarsudde. Vi var ute efter ett lagom utflyktsmål och lite nyfikna på Eugène Janssons nakenmåleri som finns att skåda både på prinsens udde och på Thielska galleriet. Kunde inte minnas att jag varit på P. E. W. förut, medan jag hade vissa, om än svaga, minnen från ett skolbesök på Thielska för många år sedan. Så det fick bli det första. Både målerierna och själva huset var fint att få se. Favoriterna blev dock något i ljudväg: i ett hörn i den s. k. sällskapsvåningen med utsikt mot Saltsjöqvarn och Söder står ett gammalt golvur och tickar i det annars tysta rummet - ett mycket fint ljud! Och runtom i huset knarrade golven trivsamt medan vi spanade på de spända musklerna och fasta atletstjärtarna. Åt också en god kanelbulle.

Plums!

Ljudens kväll på Bar Brooklyn: utvärdering

När vi tonade över från musiken till kvällens första ljud var det med viss nervositet. Att spela uteslutande field recordings en hel kväll på ett ställe där man vanligtvis dricker öl och umgås till popmusik, skulle det verkligen gå vägen? Det var i alla fall vad vi skulle göra, Johan Jacobsson och jag, under namnet Ljuden omkring oss på Strands Bar Brooklyn i Hornstull. Vi konstaterade att det kom folk, till att börja med. Efter en stund rätt mycket, med tanke på att det var en torsdag och ja, annonserat att det skulle bli field recordings i högtalarna från början till slut. Men hur ljuden vi spelade togs emot var mer ovisst. Åtminstone till en början, sedan fick vi många besök vid skivspelarna.

Några var tvungna att gå hem ganska tidigt:

"Hej! Vi ville bara säga innan vi går att det har varit en fantastisk kväll! Vi har suttit här borta och bara blundat och lyssnat. Vi tänkte köpa öl men lät bli för att verkligen kunna koncentrera oss på ljuden."

Någon annan hade tänkt sig en helkväll men valde att avvika ganska snart:

"Alltså, jag älskar musik men det här var fan dåligt!"

Vi spelade glatt vidare. Dunkande tåg, ylande vargar, ruttnande tång, karaoke ackompanjerat av regn. Nästa person som kommer fram ger ett referat av vad han tidigare tjuvlyssnat till i baren, där vår missnöjde gäst uppehöll sig innan han lämnade lokalen. Missnöjet grundades visst i hans starka önskan om att få "gå ut, höra musik, bli kåt". Och ändå ge ljudklubben en chans, man tackar!

Inte alla som kom till Bar Brooklyn tycktes känna till kvällens tillställning:

"Vad spelar ni i kväll?"

"Vi spelar ljud."

"Jaha... kan ni inte spela musik?"

"Nej, det är bara ljud här i kväll."

"Men det är min kompis födelsedag..."

Och någon kom med mer specifika önskemål:

"Vad spelar ni för nåt?"

"Ljud."

"Har ni nåt med The Smiths?"

Men också:

"Har ni tåg?"

"Vilken sort?"

Det välbekanta ljudet av ett stockholmskt tunnelbanetåg och stationsutrop vid Liljeholmen möttes med förtjusta vrål. Andra ljudspår var av det mer exotiska slaget, från de flesta håll i världen. Vi kunde inte tillfredsställa alla öron men ganska många, sammantaget. Strax innan de sex ljudtimmarna skulle avrundas blev vi tillfrågade om att spela våra ljud på ett bröllop. Vi packade ihop, överraskade och nöjda. Och det ser ut att bli fler av dessa kvällar framöver. Håll utkik!

19 januari: Helafton med field recordings på Strand!

Foto: Elin Franzén

Den som är förtjust i ljud bör boka upp torsdagskvällen. I timme efter timme kommer jag och Johan Jacobsson att fylla Bar Brooklyn med ljud från alla möjliga håll i världen, från Göteborgs spårväg via franska isspänningar till silkesframställning i Burma. Det kommer att låta illa, mystiskt, musikaliskt, fantastiskt. Den som inte bryr sig särskilt mycket om ljud bör verkligen boka upp kvällen, och hädanefter uppleva världen med nya öron.

Välkommen!

Ljuden omkring oss >>

Hur låter julen?

Innan Julen slukar oss; vilka ljud förväntar du dig av julhelgen?

För min del kommer helgen att inledas med omkring två timmars resa norrut från Stockholm, med buss, tunnelbana, buss, bil. Och katt. Räknar med fullsatt buss mellan Tekniska högskolan och Norrtälje, folks packningar och klappar som ska knölas in ovanför och mellan sätena. Min katt har åkt ganska mycket buss. Ibland kommer det bara några små klagoläten från buren på hela resan, andra gånger höga och förtvivlat missnöjda rop hela vägen. På tunnelbanan blir hon tyst.

När jag anländer till min juldestination ska jag släppa ut katten i ett hus hon har varit i flera gånger förut, men nu finns en ny främmande katt där - och kanske en gran. Jag tänker mig att de här omständigheterna - främmande katter och träd inomhus - kan komma att prägla helgens ljudbild en del. Saker kommer att falla i golvet och vissa gå sönder, mattor skrynklas under vilda jakter och fräsanden.

En förhoppning som jag har inför min julvistelse på landet är att få omge mig av tystnad. Inte hela tiden, men kontrasten mellan min vanliga ljudvardag - stockholmsmiljöer med trafiken ständigt närvarande, ibland precis utanför fönstret, ibland på håll - och platserna på landet ser jag fram emot. För att jag riktigt ska uppleva avbrottet från vardagen vore det bra om det ligger snö på mark och träd, för extra ljuddämpning. Jag vill kliva in i en bomullsbubbla, för några dagar. Och jag har planer på längre och kortare snöknarriga promenader.

Tv tror jag också kan bli ett av mina julljud. Det har jag inte hemma hos mig, inte den där apparaten som står på medan man är i ett annat rum och pysslar så att man bara hör den. I lagom mängd kan det också bli en fin kontrast.

Det var några av mina ljudförutspåelser. Nu vill jag veta vilka ljud du omger dig av till helgen! Och vilka ljudminnen har du från tidigare jular?

Hösthit

Gick till Coop i sista stund före stängning. Mörkt och dimmigt, skönt kyligt efter heldag inomhus. Första gången för säsongen som jag kände hur ansiktet blev riktigt kallt och sedan lite rött av att komma in i Coop-värmen. Bortsett från ett par tonåringar som skjutsade varandra i kundvagn på parkeringen och ett par andra sista minuten-kunder som släpptes ut från butiken av stängningsvakten var det stilla i området. Några hundrastare och ett tjejgäng på vägen hem. Intill mitt hus står ett stort lövträd och jag hörde redan en bra bit innan jag kommit fram till trädet hur löv prasslade ner från kronan. Så gott som vindstilla men löven rasade, alla ska ner på en gång. Nu sitter jag i soffan och tänker på att trädet står utanför och rasslar vidare. Kanske ett av de finare säsongsljuden just nu.

Kitchen Sink Sounds fyller fyra år!

För precis fyra år sedan publicerade jag det första inlägget på bloggen. Minns att jag innan dess hade funderat på att snöa in på papper och ha en blogg som helt och hållet intresserade sig för papper på olika sätt, men sedan blev det ljud. Och bland ljuden har jag sedan blivit mer och mer insnöad. När jag missade bloggens treårsdag lovade jag i efterskott att uppmärksamma kommande jubileumsdag ordentligt, men nu tänker jag att det får vänta till nästa år. Fem år är värt att fira på riktigt. (Hur ska det firas?)

Om du trots allt vill uppvakta fyraåringen står berättelser om ljudminnen, tips om fina ljudprojekt och listor över älsk- och hatljud högt upp på önskelistan. Skriv och berätta!

Årets firande blir ett tips om ett ljudprojekt som jag blivit förtjust i under det senaste året. En sida där New Yorks tunnelbanetrafik förvandlas till musik. Hurra, hurra, hurra!! >>

På programmet: H-A-C-K på Färgfabriken

Fick just en förhandsglimt av vad som alldeles snart ska stå färdigt på Färgfabriken; en stor samling gamla apparater av olika slag som fått nytt liv med hjälp av trion Dittrich, Lidbo och Tilliander. Det har samlats, pillats och byggts och från och med torsdag 25 augusti får vi andra träffa teknikmonstret. Jag ser fram emot att återse apparater som jag förmodligen inte sett skymten av på många år, eller aldrig tidigare skådat, men allra mest nyfiken är jag på lätena de ger ifrån sig...

H-A-C-K >>
Färgfabriken >>