I väntan på Guldbron

Bild från svtplay.se

Förmiddag på kontoret. Sitter i fåtöljen på mitt rum och läser underlag inför eftermiddagens seminarium. Seminariet varar, som varje onsdag, mellan klockan ett och tre. Just den här onsdagen sammanfaller seminarietiden med den tid som annonserats för den så kallade Guldbrons ankomst till Slussen. Jag vet inte varför vinterns notiser om brons långa färd från Kina har väckt en viss munterhet hos mig, jag kände inte ens till att en guldbro ingick i den nya Slussen-planen. Kanske är den sortens nyhet välkommen just för att den skiljer ut sig från allt elände. Parallellt med Guldbrons resa har Covid-19 rusat genom världen.

I alla fall, i jobbfåtöljen slår det mig att Svt sänder live från Slussen redan nu, timmar innan bron förväntas skymta i Saltsjöinloppet. Sändningen växlar mellan några olika kamerautsnitt, överblicksvyer över Slussenområdet, Gröna Lunds roterande guldsol, en lyftkran i gråmulen blåst... Det fina med den här tillsynes händelselösa "Slow tv"-sändningen är att man också monterat upp mikrofon och i bakgrunden låter jag den konstanta, dova stadsdronen ackompanjera mina arbetsuppgifter. Dramatiken – Guldbrons ankomst – blir jag däremot tvungen att skåda i efterhand så snart seminariet är slut. Och kanske får jag en skymt från tunnelbanefönstret när det är dags att åka hem ikväll.

Guldbron, livesändning på Svt Play >>

Allt för ljuden – fältinspelarens ofrivilliga koreografi

Ovanpå dammluckorna, Skebobruk. Foto: Karin Mattsson

När jag har spelat in ljud, som jag har gjort sedan ett drygt decennium, har det ofta inte varit så bekvämt, rent fysiskt. Jag blev påmind om den kroppsliga aspekten av field recording i helgen när jag satt hukad, stilla på en snötäckt träspång under dammluckorna i Skebobruk, min uppväxtby i norra Roslagen. Dit ner, till spången alldeles nära vattnet som är spegelblankt på sjösidan av dammluckorna och livligt forsande vidare på andra sidan, klättrade jag efter att först ha stått en stund uppe på bron med min lilla inspelare. Mamma som följde med under på inspelningspromenaden gjorde mig uppmärksam på att det bildats isformationer vid själva dammväggen och när vattnet rann inuti dem uppstod ett speciellt läte. Gick det att klättra nerför den branta trappan, trots mycket snö, och spela in det porlande fenomenet riktigt nära kanske? Jo, någon hade nyligen klättrat i trappan, fotspåren såg färska ut. Jag gjorde detsamma. 

Där nere satte jag mig på huk och sträckte fram mikrofonen mot isformationen, tryckte på den röda cirkeln och lät inspelningen pågå i några minuter. När knappen väl tryckts ner, då finns det inget utrymme för att skifta position, sträcka ut benen, lägga tyngdpunkten på andra foten. Minsta lilla rörelse kan sätta avtryck i inspelningen. Rör jag något av fingrarna som håller i inspelaren kommer rörelsen sannolikt att höras när jag spelar upp ljuden. Man får hålla ut. 

För kanske tio år sedan hade jag fått idén att göra en längre inspelning på en plats där Stockholms innerstad hörs som en matta, på håll. Det var en vintereftermiddag och valet föll på Erstaterrassen på Södermalm. Där uppe stod jag i säkert 20, 30 minuter, närmast blickstilla i kylan. När jag kom hem och förde över inspelningen till datorn upptäckte jag ett irriterande upprepat läte genom inspelningen, en detalj som jag inte uppfattat under inspelningen. Bortkastad tid i minusgrader, kan man tycka. Samtidigt är de där orörliga stunderna med mikrofonen speciella i sig, oavsett hur inspelningarna blir. Det är en särskild närvaro att stå stilla, inte kunna pilla på en mobiltelefon eller så. Tiden går snabbt när man har roligt, och tiden går ganska snabbt när man lyssnar. Det kan ta en stund att liksom landa i stunden, men det händer så småningom, då framträder ljuden mer och mer. 

Att spela in är också tillfällen att komma nära inpå platsen, närmare marken eller vart man nu riktar sig. Det är en närhet och rörlighet som jag ibland saknar sedan barndomen, jag skrev om det i höstas när löven föll (>>). En vuxen kropp är sällan riktigt nära omgivningen, men oftast upprätt stående eller sittande på någon möbel. 

Alla ljudfilerna på datorn, i mappar som heter 12, 13, 14..., den nyaste 18, efter årtal, är påminnelser om alla de där tillfällena när jag hängt över räcken fastän revbenen värker, stått med armen sträckt genom kohagens elstängsel tills det surrar i handen av bristande blodcirkulation, och som idag känt kylan från fönsterbrädans marmor mer och mer tränga in i handen jag stödde mig på medan mikrofonen fångade Hesa Fredriks råmande utanför fönstret (det var förresten första gången jag hann med att spela in signalen, som annars har kommit som en överraskning).

Den här aspekten av field recording-verksamhet, kroppen som anpassas på alla möjliga och närmast omöjliga sätt för att fånga ljuden, är vad man brukar kalla tyst kunskap. Fältinspelarnas ofrivilliga koreografi. Få som spelar in tänker nog på vad kroppen ägnar sig åt i dessa situationer, det är inget som går att planera i förväg. Uppmärksamheten fokuseras i lyssnandet och kroppen stannar upp, hur länge det blir vet man inte. 

(Hur stretchar en fältinspelare?)

Foto: Elin Franzén

Möjliga och omöjliga steg

En liten person passerade just i korridoren utanför dörren till mitt arbetsrum. Jag såg det inte men hörde. Det är stor skillnad på en liten, som i ung, persons steg och en vuxens. Nu passerade den lilla personen igen, med ett slags hoppsasteg, dem känner man ju igen. Och nu en gång till, i full fart strumpfota och med högljudd andning.

En vuxen förväntas gå i en fast takt, gärna målmedvetet. Vid något tillfälle i mellanstadieåldern, eller om det var något senare, kommenterade pappa min slängiga gångstil och upplyste mig om riktlinjerna för rekommenderad gångstil i lumpen: 'man ska gå som att man är på väg någonstans'. Men vart vet man ju inte alltid så exakt. Dessutom är en mellan- eller högstadiekropp så fylld av självmedvetenhet att ingen rörelse är självklar – hur går man normalt?? Senare, som vuxen, kommer allt det där falla sig naturligt, tänkte jag. Inte går väl en vuxen omkring och tänker på huruvuda hon går normalt eller ej? Men det gör de, har det visat sig. För jag gissar att jag inte är ensam.

Jag avundas barnens rörelsefrihet, det är mycket som inte längre är möjligt i högre åldrar. Springa spontant i korridoren om man känner för det (långa korridorer vill ju bli sprungna i), hoppa i löv (som jag beklagade mig om i ett höstinlägg), testa en rolig gångstil på väg till tunnelbanan, balansera på någon kant, stock eller sten.

Det är ett ganska ovanligt inslag här på arbetsplatsen, att höra snabba, tassande, oregelbundna steg fram och tillbaka i korridoren. Det låter fint.

Tilltagande vind

När radiodokumentären om Jakob Hellman tystnar börjar jag genast fundera på något annat att lyssna på, men jag hejdar mig när jag hör blåsten utifrån. En rejäl blåst! Eftersom den mulna himlen över Stockholm reflekterar stans belysning syns trädgrenarna vaja som svarta siluetter mot det grå fastän klockan är över elva. Det är ett favoritväder det här, när blåsten tilltar och jag själv sitter i lä inomhus men hör alltihop. Kanske tycker jag så mycket om blåsten för att jag inte råkat ut för den på allvar, inte befunnit mig för nära ett fallande träd eller för långt från värmen inomhus och möjligheten att tina upp. Det är ett spännande ljud, som att något är på väg (ska man helst stanna inne i morgon? Ett undantagstillstånd från det vanliga?) Fastän lägenheten ligger i en stad kan den kännas som en stuga med dånet i den mörka dungen utanför. Allra närmast hörs suset från elementet som står på max.

Alla löv jag lekte bland + 10 år med bloggen!

För några dagar sedan gick jag på trottoaren intill vägen som löper förbi vår lägenhet. Jag var strax framme vid infarten till huset och på den sluttande asfalten låg nyfallna, gula lönnlöv. De var så många att de börjat lägga sig i lager och när jag gick över dem la jag märke till det särskilda ljud som uppstår just när man rör om bland fallna löv.

Kanske hörde jag ljudet i en halv sekund, men det räckte för att jag skulle påminnas om hur mycket tid jag vistades bland gula löv som liten. Att löven föll innebar särskilda lekar som inte var möjliga resten av året. Samla löv i högar att ta sats och landa i, kratta löven till fantasiväggar på gräsmattan inom vilka en lekvardag spelades upp (och det var lätt att ändra planlösningen!), plocka särskilt fina löv som blev till pysselmaterial inomhus...

Som vuxen har det där intima umgänget med höstlöv upphört helt, tänkte jag medan jag fortsatte mot vårt hus. Aldrig är jag bland löven längre, med näsan mitt i den härliga doften. Skor som rör upp några löv i förbifarten är allt, och både ljuden och dofterna upplevs numera från ett visst avstånd, det mellan fötter och huvud. Det är tråkigt att tänka på att jag kanske aldrig kommer att använda löv och njuta av dem med alla sinnen igen på det sättet jag gjorde i barndomen. Vad hindrar mig? Att jag är vuxen. Att bli vuxen är i det här avseendet en riktig nitlott. Få vuxna människor skulle nog, utan barns sällskap, ta den risk det skulle innebära att ta sats mot en lövhög och hoppa med full kraft (efter att först ha räfsat ihop högen). Jag tänker inte på den kroppsliga skaderisken, utan främst den sociala. Någon kan ju se! Och en vuxen går, bara går förbi löven, som om de inte var det mest inbjudande man kan tänka sig under en oktoberpromenad.

I stället får vi vuxna smyga till oss umgänge med löven. Räfsa ihop dem i högar som bärs till en kompost om vi har en sådan, eller som när jag gick där på trottoaren, passa på att plöja genom löven med skorna och påminnas om större lövupplevelser i det förflutna. Det är ju också ganska härligt.

Samtidigt som löven faller för fullt fyller Kitchen Sink Sounds tio år. Vid en närmare titt i bloggarkivet står det 16 oktober 2007 på det allra första inlägget. Det handlade om en iakttagelse under promenadsträckan över campusområdet vid Stockholms universitet (>>). Hösten 2007, när jag fick idén om en blogg med ljud som tema, började jag läsa etnologi på SU. Och ljud blev snart min inriktning även där. Och så har det fortsatt, avhandlingen som jag jobbar med om dagarna på etnologiska avdelningen handlar om ljud i människors vardag (närmare bestämt via radiolyssnande). I bland har det nog verkat som att jag övergett bloggen. Kan man säga att man bloggar om arkivet skvallrar om två-tre inlägg på ett år? Det är i glesaste laget, men genom åren har jag faktiskt alltid tänkt att det ska komma mer, vid tillfälle. Bloggen lever, hipp hipp hurra!

Om du vill fira tioårsjubileet blir jag glad för kommentarer under inlägget. Om löv, bloggen, vad du vill.

Mer om vintertypiska läten - reflexen!

Strax efter att jag bloggat (igår) att det inte har kommit särskilt mycket snö i Stockholm kom det särskilt mycket snö. En tidsfråga innan vi får höra plogbilarna dundra och skrapa förbi om natten alltså!

I alla fall kom jag att tänka på ett annat säsongstypiskt ljud när jag promenerade från tunnelbanan och hem för en stund sen. Jag hittade en gammal reflex i en byrålåda tidigare i vintras, en sån i hård plast som hänger i snöre med säkerhetsnål, snöflingeformad. Den har förmodligen varit med sen 80-talet eller så men reflekterar ännu som den ska. Den fäste jag i kappfickan och har hängt ut den främst under sträckan tunnelbanan-hemmet när jag tar mig hem från jobbet och det är mörkt.

Ensam tycks jag vara om att ha en reflex som dinglar ur fickan här i stan där de flesta gator är upplysta, men jag gillar reflexen och det kan ju inte skada att ha den. Dessutom har reflexer som den här ett alldeles eget ljud som bara den typen av plast har, vad jag har hört. Visst kan du höra det i huvudet, den hårda lätta plasten som slår i någonting? Om du har använt såna reflexer under ditt livs vinterhalvår vill säga. En snöflinga, ett hjärta, en katt...

Ingen vinter utan nattplogen

Vintern (som i snön) kom ju till slut, lite efter själva julen. Men blygsamt. Lätta virvlande flingor samtidigt som solen sken. Något som jag förknippar med vintern, och som jag har bloggat om förut, är lätet av en snöplog som jobbar utanför på vägen när jag själv ligger inne i mörkret och väntar på att somna, eller somna om.

Det känns som ett ganska ovanligt ljud numera, kanske har jag bara hört det enstaka gånger på senare år. Desto oftare under uppväxten på landet. Fullständigt tyst natt och plogbilen som passerar huset två gånger, på väg nerför vår smala raka grusväg tills den tar slut och sen upp igen till byn. Så här skrev jag 2012:

Det krävs en raksträcka intill huset för att få uppleva ljudet av plogen som drar fram i ordentlig fart, och så ser det inte ut vid min nuvarande adress. Tryggheten låg kanske i vetskapen om att någon var vaken där ute, och dessutom skötte om vår väg.

På den lilla byvägen kör nog plogen nu om nätterna för jag fick en väderrapportering i form av en bild i ett sms från mamma igår och snötäcket såg ut att vara djupt nog att helt bädda in min katt om jag släppte ner henne ute på gräsmattan (eller på ytan där gräsmattan annars brukar synas). Här i Stockholm täcker snön inte ens marken, inget att starta plogbilarna för. I väntan på deras ensliga buller kanske jag får se om Lars Molins plogdrama Midvinterduell...

Sjön fryser till

Mellandagar på landet, som vanligt. Till slut, tre dagar efter julafton, kom lite snö. Ett tunt puder som inte täcker höstlöven på marken men bättrar på vinterstämningen. Och temperaturen har sjunkit efter några veckor på plussidan.

I eftermiddags tog jag en promenad, precis innan solen försvann bakom trädtopparna. Genade genom herrgårdsparken för att hålla mig på solsidan. Kallt var det och jag tog stigen uppför backen för att få upp värmen. Där uppifrån var utsikten fin över sjön. Himlen skymningsblå med rosa molnstrimmor, orange nedåt träden. Blev stående en stund, först för utsikten men sen för ljuden. Strax efter att jag stannat upp på backkrönet och tittade på sjöisen hördes ett plötsligt ljud som rörde sig snabbt från ena sidan sjön åt motsatta, det elektriska lätet av isspänningar.

Jag hoppades få höra det igen och stod en stund medan tårna blev allt kallare. Men det kom inget mer och jag gick vidare nerför backen och funderade på vad isfenomenets läte bäst skulle kunna liknas vid. Elektriskt på nåt vis ja, men också likt nåt som skär genom luften, ett hopprep?

Resten av promenaden utan överraskningar. Forsen nedanför dammluckorna, porlande bäcken i parken, båda överröstar allt annat om man går nära. I övrigt nästan tyst bortsett nåt rop från lekande barn. De otåliga fyrverkerismällar som brukar börja höras så här några dagar före nyår har inte kommit ännu. Jag hoppas mer på isen än på smällarna.

Intervju

Vilket är mitt första ljudminne? Hur arbetar en ljudetnolog? Varför har jag gjort en kassett med ljud från Marocko och Arvidsjaur?

Har svarat på några frågor om ljudupplevelser, field recording och mina kassettsläpp på kulturbloggen Det Tornas Rymd. Intervjun finns nu att läsa här >>

Fler ord om min första kassett Det är som musik skrevs på samma blogg för några veckor sedan >>

Slagg! Nya ljud på kassett

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Under våren och sommaren gjorde jag ny musik. Jämfört med kassetten från 2013, Det är som musik, är lätena på den alldeles nysläppta kassetten ännu mer som musik. Vilken sorts musik det är mer precist får andra öron än mina bestämma.

Liksom förra gången är det Zeon Light som släppt ut musiken. Djurens karneval av Slagg finns att få tag på, som kassett och digitalt, här >>

Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då.

Cornelis sjunger om Sonja och Siw i lägenheten ovanför. Men det är långtifrån det enda som sipprar genom balkongdörrspringan och väggarna in till mig i soffan. Sedan utetemperaturen steg hörs ett konstant sorl i kvarteret om kvällarna. Rösterna och musiken från uteserveringen runt knuten studsar mot det närmsta grannhusets slätrappade vägg och kunde lika gärna komma från ett öppet lägenhetsfönster precis mittemot oss, av volymen att döma. Eftersom sorlet är konstant är det rätt ok. Men med utelivet kommer också en del högljudda rop, ett gatugräl igår och ett idag har jag hört...

I natt var jag och Sonja, katten alltså, på balkongen vid tvåtiden. Koltrasten hade just vaknat och sjöng högt på granntaket. Nån sorts ställning eller antenn har den valt som sin utropsplats, natt efter natt. Medan jag åt spagettimiddag på balkongen för en stund sen tänkte jag på den ljudbilden, att den skiljer sig så från kvällssorlet, och att jag kan få uppleva den om några timmar igen. Det är ganska trivsamt, det livliga sorlet och rytmerna om kvällen, men det är en desto mer exklusiv stämning där på balkongen om natten. Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då. Man kanske kan tycka att sorl är ljudet av gemenskap, och det är det ju, men om nån mer än vi står på balkongen och hör på koltrasten i natt vid två rymmer den upplevelsen en märkvärdigt stark gemenskap. Så är det med nätterna.

Ljudkalendern: Lucka 23 - En magisk överraskning på resan

Häromveckan var vi i Madrid. Vi hade inte mycket tid i stan eftersom vi skulle resa vidare för några dagar ute på landet redan andra dagen, men det bästa under Madridbesöket råkade vi på nästan omedelbart när vi gav oss ut på stan.

På kartan hade vi sett att vårt hotell låg alldeles vid den stora Retiro-parken och särskilt jag vill alltid titta på parker och botaniska trädgårdar om det finns såna på resmålet. Vi promenerade genom parken som var pampig med en stor damm och gott om folk som strövade omkring i det rosa eftermiddagsljuset. Efter en stund kom vi till en enorm växthusliknande byggnad och det hördes klanger inifrån. Vi blev förstås nyfikna och letade rätt på ingången.

Det var bara att gå in och där inne hördes klangerna ännu tydligare. Först fick jag syn på högtalare som snurrade i mitten av glashuset - eller Kristallpalatset som det heter - och sen en husvagn under högtalarna. Människor gick runt husvagnen och kikade in i fönstren där lampor i olika färger lyste. Vi började också kika in och det var en av de häftigaste konstinstallationerna jag har upplevt.

Verket heter The Puppet Maker och längst bak innanför husvagnens långsmala fönster låg självaste dockmakaren sovande inför oss besökares beskådan medan hennes många små marionettskapelser fyllde husvagnen med liv. I ett fönster satt en man vid ett skrivbord och skrev, i ett annat dansade en kvinna. Ett litet skepp på våldsamma vågor i det minsta fönstret och en operasångerska med pianist i luckan intill. Förutom musiken som fyllde hela kristallpalatset var de mekaniska lätena från dockornas rörelser en viktig effekt. Medan operasångerskan sjöng hördes ett dån som jag först trodde var en del i musiken men som i själva verket kom från ett flygplan som passerade ovanför oss. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för konstverket som smälte samman med miljön alldeles perfekt.

Det är svårt att förmedla stämningen i text, kanske hjälper några bilder och filmklipp till. Bäst är förstås upplevelsen på plats, så det här är mitt tips till den som besöker Madrid senast 16 mars.

(Om videon inte skulle funka, kolla på videon som är länkad här under.)

Här finns en video där konstnärerna berättar om verket! >>

Ljudkalendern: Lucka 22 - Promenera med öppna öron

Inför varje julvistelse på landet (som är samma land där jag bodde tills jag flyttade hemifrån) brukar jag tänka att jag ska promenera mycket. Varje dag ska jag ta en ganska lång promenad på skogsvägen eller genom byn, tänker jag, och så blir det aldrig. Några promenader blir det, men inte alls på det där rutinsättet som jag sett framför mig.

I år tänker jag likadant, oj vad jag ska promenera. Och ljudinspelaren ska följa med. Vi får se hur det blir med det.

Till er som kommer ut på promenader kring jul (eller när som helst!) har jag en rekommendation som gör promenaden till en annorlunda upplevelse. Gå på ljudpromenad, en så kallad soundwalk. Vad är det då? Jo, det är en vanlig promenad, var som helst, men längs vägen är du särskilt uppmärksam på lätena omkring dig. 

De flesta ljuden i vår omgivning är vi vana vid och därför lyssnar vi inte till dem noga, de bara finns där. Därför finns det mycket att lägga märke till. Jag har gjort soundwalks både med små grupper och med en person åt gången. Det är ganska svårt och framförallt ovant att promenera tillsammans under stundtals tystnad. Att bara lyssna. Socialt sett är det nog enklare på egen hand, men kul både och! Tillsammans kan olika ljud upptäckas beroende på vem som lägger märke till vad.  

Dagens kalenderlucka innehåller en guide för att upptäcka ljuden under en promenad. Guiden är inspirerad av Hildegard Westerkamp som ljudpromenerade redan på 1970-talet, och jag gjorde den lilla flyern inför en ljudvisit i Skellefteå tidigare denna månad. Ta med den ut vetja!

Ljudkalendern: Lucka 20 - Nya toner till en sedan länge avslutad resa

Idag dök en länk upp i de sociala nätflödena till en liten film som finns att se på Filmarkivets hemsida. Med jordens nordligaste järnväg - en färd Narvik - Riksgränsen är titeln och filmen som gjordes 1911 visar storslagna utsikter från tåget.

Filmen saknar (av förklarliga skäl) autentiskt ljud - inget bullrande, stånkande, pysande, tuffande eller tutande hörs från tåget - men har fått ett musikaliskt ljudspår av stumfilmskompositören Matti Bye.

Jag tittar på filmen och tänker på stämningen som musiken skapar. Det blir just storslaget. Vidsträckta skogar passerar, dramatiska fjäll, tunnelöppningar slukar tåget som sedan möter nya mäktiga vyer vid nästa öppning. Visst är det fantastiska bilder, men det är musiken som liksom förlöser det fantastiska, som gör att jag känner bilderna.

Titta själv och föreställ dig filmen utan ljudspår (eller med ett helt annat ljudspår!) >>

Bild ur filmen, filmarkivet.se

Ljudkalendern: Lucka 19 - Songs from a cold place

När musik kombineras med fältinspelningar, eller fältinspelningar med musik, kan det låta som allra finast. Ett slags magisk verklighet kan uppstå, i bästa fall. En ny upptäckt inom denna genre (om man kan kalla det en genre) är Kate Carr, och närmare bestämt ett av hennes album som heter Songs from a cold place.

The nine delicate pieces archive the sounds from the bird cliffs of Grimsey Island, the desolate rocky moors of the Skagi peninsula, the frozen inlets of Skagafjörður and the tiny fishing town of Ólafsfjörður. The natural settings, the fauna and the elements are perfectly captured by Songs From A Cold Place, at times making my living room seem frigid, as if a gust of wind has vaulted through my walls. [Headphone Commute]

Lyssna här >>

Ljudkalendern: Lucka 17 - Funktionella stämningar

Vilka ljud som ackompanjerar olika sysslor i vardagen kan både vara viktigt och oviktigt, har jag märkt. Ibland kan jag koncentrera mig riktigt bra trots (eller tack vare) en stimmig miljö. Och ibland måste jag hitta precis rätt ljudstämning för att kunna ägna mig åt det jag har tänkt.

Jag har t ex svårt för att läsa morgontidningen hemma vid köksbordet samtidigt som de pratar på radion. Det blir för mycket ord och betydelser. Till tidningen behövs antingen tystnad eller något som håller sig i bakgrunden utan att stjäla min uppmärksamhet.

Det är väldigt snitsigt hur hjärnan kan använda ljud för att hålla koncentrationen - många trivs ju utmärkt med att jobba på ett kafé där det pratas och slamras runtomkring.

Nyligen upptäckte jag en sida som är skapad just för att ge rätt stämning till ett särskilt tillfälle. Vilken stämning som är rätt får man bestämma själv genom att mixa mellan en uppsättning nonstop-ljudkulisser. Jag kan läsa tidningen hemma vid vårt eget bord och dricka hembryggt kaffe till ett trivsamt kafésorl på precis lagom volym. Eller tända en sprakande och knäppande brasa till middagen. Eller somna till ett dovt åskväder.

Har du särskilda tillfällen som behöver ackompanjeras av särskilda sorters ljud? Vilken är den bästa kombon?

A Soft Murmur >>

Ljudkalendern: Lucka 10 - Staten väljer sina favoriter

För några veckor sen gjorde jag några ljudfynd på Stadsmissionens butik i Liljeholmen. På bordet med julsaker hittade jag först ett litet fint tumpiano och sen en liten mörkgrön och ganska tung klocka som verkade vara tillverkad i järn. Jag såg på papperslappen med text som hängde från klockan att det var en japansk sak. Och förmodligen inte alls något slags julpynt.

När jag kom hem med mina fynd satte jag mig genast och började googla för att se vad det var för liten klocka jag hade köpt. Genom sökträffarna och även några svar från japankunniga facebookvänner fick jag veta att det var en klocka som ska spela i vinden om sommaren och skapa en svalkande stämning med sitt klara, höga plingljud. Den har ett starkt ljud, nästan skärande, och tonen ändras beroende på hur jag låter klockan pendla. Katten Sonja blev förstås förtjust. Ju gällare desto bättre tycker hon, och tassen var snabbt framme och lappade till klockan.

Den här vindklockan, kallad furin, finns i massor av utföranden, upptäckte jag vid googlingen. Uggleformade järnklockor verkar t.ex. ganska vanligt. Jag ville hitta någon intressant artikel om vindklockor som jag kunde länka till i en kalenderlucka och fann en wikipediaartikel, inte bara om klockorna men om hundra olika ljudfenomen i Japan som listats som särskild värdefulla att uppmärksamma.

Ljuden - 100 Soundscapes of Japan - har valts av Ministry of the Environment och ska funka som ett slags 'lokala symboler' och, hör på det här: '... promote the rediscovery of the sounds of everyday life'. Fint va? På listan finns alla möjliga ljud, många av naturkaraktär: grodsång, fågelområden, forsar, svanar, men även miljöer där folklivet tycks utgöra en viktig ingrediens i ljudbilden. Och mekaniska ljud: ett ånglok, en färja, ett väveri...

Det står att listan uppstod ur arbetet med att komma tillrätta med ljudföroreningar. Men resultatet - en sorts guide till betydelsefulla akustiska landmärken - framstår som något annat än instrumentell oljudsbekämpning. Listans existens överensstämmer på något vis med min egen föreställning om Japan, närmare bestämt föreställningen om att även ogreppbara aspekter av samhället, de sinnliga dimensionerna, har ett stort värde och ges utrymme tillsammans med det materiella. När jag och A under nästa år ska tillbringa ett tag i Japan ska jag se till att ha en printad version av 100 Soundscapes of Japan nära tillhands, som en ljudens resguidebok.

Här kan du läsa mer om hur listan har kommit till (antal nominerade ljud m.m.) och förstås hela långa listan >>

Överst mina fynd från Stadsmissionen, under några av de

många ljuden på 100 Soundscapes of Japan.

Ljudkalendern: Lucka 6 - Kollektiva meddelanden

Sjätte luckan innehåller ett ljudfenomen som jag länge har tänkt skriva något om. Jag tror det var förra året jag råkade på ett blogginlägg som i förbifarten nämnde företeelsen som jag blev väldigt nyfiken på och började googla mig till mer info om. I Japan spelas en särskild melodi, Yuyake Koyake (Sunrise Sunset), i offentliga högtalare runtom i landet klockan fem på eftermiddagen. Melodin signalerar att det är dags att gå hem, främst för skolbarnens del om jag har förstått det rätt. Melodin komponerades för ungefär 80 år sedan av Nakamura Uko, läser jag. Och i hans födelsestad fanns busshållplatsen Yuyake Koyake.

Det finns en hel del videodokumentationer av det här på nätet, här är en där melodin hörs tydligt >>

När jag upptäckte fenomenet började jag fundera på vilka andra kollektiva ljudfenomen som finns. Ljud som inkluderar alla (hörande, i alla fall) på platsen och som bär på ett särskilt kollektivt budskap. Böneutrop var ett fenomen som dök upp i huvudet. Det var en häftig upplevelse under besöket i Marrakech för några år sen, att för första gången höra de många utropen ljuda och liksom spela tillsammans med sina individuella klanger och tempon från olika håll i staden. 

Vad finns det för kollektiva ljudmeddelanden i Sverige? Glassbilen, tänker jag genast. Och Hesa Fredrik (läs ett tidigare inlägg här >>). De här signalerna skiftar betydelse över tid, dels i relation till min egen ålder - glassbilens melodi väckte betydligt starkare reaktioner i mig som liten än nu för tiden - och dels beroende på samhället i olika tidsperioder. Hesa Fredriks klang har varit färgad av olika grader av allvar i olika tider. Vad betyder Yuyake Koyake för en vuxen japan tro? Det vill jag ta reda på under den kommande vistelsen i landet om ett tag!

Kommer du på fler kollektiva ljudfenomen? Skriv gärna en kommentar!

(Bild: https://www.youtube.com/watch?v=eBcWL4VRnv8)

Ljudkalendern: Lucka 4 - Sök bland arbetets läten

Jag blir emellanåt tipsad om alla möjliga ljudrelaterade projekt och företeelser, vilket är väldigt roligt. Flera av dessa tips stoppar jag in i denna ljudkalender. För ett tag sen kom ett tips om en häftig hemsida: Work With Sounds. Sidan och projektet är ett samarbete mellan sex europeiska museer (bl.a. Arbetets museum i Norrköping) och samlar ljudinspelningar från olika arbetsområden. Här t.ex. startljuden från en Macintosh, årgång 1989 >>

Ett heltidsarbete i sig att botanisera bland de många kategorierna, sätt igång! Work With Sounds >>

Själv har jag förresten länge haft en idé om att fånga ljuden på min pappas arbetsplats, ett tryckeri med härliga rytmiska maskinljud. Än har det inte blivit av, men dokumentationen står kvar på önskelistan.

Foto: http://www.workwithsounds.eu

Ljudkalendern: Lucka 3 - Ljud och ofrivillig väntan

Tredje luckan är en överraskning även för mig. Det blir en lägesbeskrivning. Idag har jag flugit från Stockholm till Skellefteå i ottan för att berätta om mina ljudprojekt och göra en soundwalk. Jag tror det har gått ganska bra och det kändes skönt att sätta sig på flygbussen mot returflyget på eftermiddagen. Slumrade nog till en kort stund på bussen. Väntat, efter ytterst lite sömn föregående natt.

Men när vi resenärer sitter vid gaten och väntar på att bli ombordsläppta dröjer det. Ett ospecificerat tekniskt fel ropas ut i högtalaren. En stund senare avslöjas att någon i besättningen på vårt plan har råkat putta ut räddningsrutchkanan och planet får inte användas.

Tre timmar har vi att fördriva på denna lilla flygplats. Vi får matkuponger och många ställer sig omedelbart i kö för att lösa in dem. Själv hoppas jag på fri wi-fi, och det finns. Så nu sitter jag i den nästan folktomma hallen med bagageband en bit bort från den sorliga avgångshallen. I den här stillsamma hallen råder en minst sagt avkopplande ambientstämning. Nerför en vägg av stenblock porlar vatten. Några andra resenärer som också valt bort sorlet pratar i andra änden av rummet, de är från Japan tror jag, men kan lite svenska. Nu pratar de på engelska, men jag hör inte vad som sägs. Själv har jag parkerat mig på en röd soffa i ett hörn med datorn som spelar en låt av Chihei Hatakeyama och Hakobune (den här >>). Den passar fint till det porlande vattnet och de enstaka rösterna. 

Har lyckats skräddarsy en ganska behaglig miljö att fördriva de ofrivilliga timmarna i. Nu gäller bara att jag inte hamnar intill samma pratkvarnar på flyget som i morse. Jag har sett (och framförallt hört!) att de ska med samma flyg som jag tillbaka. Den välbehövliga tupplur jag hade hoppats på under morgonresan uteblev och jag satt i stället med hopknycklade näsdukar i öronen och i en högst oergonomisk ställning med huvudet tätt mot fönstret för att försöka släcka ut de intensiva och oupphörliga rösterna med hjälp av flygplanets dån. Det gick så där.