Tunnelbaneresenärernas transformationer – med anledning av nykomlingen C30

Det känns inte som särskilt länge sedan de nya tågen sattes i drift i Stockholms tunnelbana, alltså de nya tågen runt millenieskiftet. Jag minns första resan med ett av de nya. Då bodde jag inte i Stockholm, utan var i stan över dagen. Klev väl på vid Tekniska högskolan, som vanligt när jag anlänt med buss norrifrån. Det jag minns från detta nya tåg är akustiken. Tyst som på ett bibliotek, minns jag att jag tyckte. Själva tåget gled fram i tunneln alldeles tyst, och resenärerna anpassade sig och talade med dämpade röster. På de tåg som hittills transporterat oss i tunnlarna bullrade det en del och emellanåt tjöt så det skar i öronen. Så låter det ju fortfarande på de gammeltåg som ännu rullar i stan, de med honungsgula väggar och bruna plyschsäten.

Nu blev jag just varse de nyaste nya tågen som är på väg att ersätta de äldre. Om det är de äldsta som ersätts eller t.o.m. de förra "nya", millenietågen, vet jag inte. Det jag hittills har snappat upp om de här nya, C30 heter de visst, är att de har en ny klädsel på sätena som ska vara inspirerad av gatumönstret på Sergels torg. I övrigt har jag inte satt mig in i vad det nya innebär, men nyss gjorde jag en sökning och hittade flera videosnuttar av ivriga tågentusiaster som vill dela med sig av sina premiärfärder med C30. Det ser nytt ut, lite "framtid", som man kunde vänta sig. Men också lite framtid på ett retrosätt, framtid som man föreställde sig den förr. 

Vad som inte framgår så tydligt i videosnuttarna jag sett är hur det låter ombord. Är de nya tågen ännu tystare än de förra? Är det ens eftersträvansvärt att konstruera allt tystare tåg även om det är tekniskt möjligt? Vi som åker blir formade av dessa miljöer. Innan de nuvarande tågen kom fick vi ta i för att överrösta tågets ljud om vi ville samtala under resan och vara beredda att hålla för öronen när det tjöt som värst. De tåg som skjutsat oss de senaste årtiondena har däremot tillåtit oss att lyssna på musik, ljudböcker och poddar i lurar utan att vi behövt höja volymen till ohälsosamma nivåer, så länge livet i vagnen varit hyfsat lugnt vill säga. 

Hur blir vi med de nya tågen, kan man undra? Vi får börja lokalisera på nytt, var i vagnen vi helst vill vara (sätena har en annan placering än på de äldre tågen), testa våra röster gentemot den nya akustiken. Vi tar ju också med oss andra läten in i tågen jämfört med när de äldre tågen var nya. De med de honungsgula väggarna har bland annat fyllts av pappersprasslet från tidningar i pre-tabloidformat, medan millenietågen har haft mängder av de behändigare (och gratis) Metro-tidningarna liggandes på sätena och inkilade vid fönsterhandtagen. Tidningsprassel kommer C30 knappast att få uppleva.

Den som reser ofta kommer hur som helst snart att integrera C30 i sin kropp, vänja sig vid ljudmiljön och ta plats på sitt favoritsäte (när det är ledigt). Lite otur är det att saker och ting inte är som vanligt när de nya tågen rullar ut längs röda linjen nu i sensommaren. Ännu är vi många som jobbar hemma p.g.a. corona och som går och cyklar så långt det är möjligt. För oss blir C30 en present att se fram emot, när det nu kan bli dags att åka igen. Men någon resa blir det ändå för mig då och då, jag får se vilket slags tåg som rullar in på perrongen nästa gång. Och hur jag blir som C30-resenär. 

Om nya tågen >>

I väntan på Guldbron

Bild från svtplay.se

Förmiddag på kontoret. Sitter i fåtöljen på mitt rum och läser underlag inför eftermiddagens seminarium. Seminariet varar, som varje onsdag, mellan klockan ett och tre. Just den här onsdagen sammanfaller seminarietiden med den tid som annonserats för den så kallade Guldbrons ankomst till Slussen. Jag vet inte varför vinterns notiser om brons långa färd från Kina har väckt en viss munterhet hos mig, jag kände inte ens till att en guldbro ingick i den nya Slussen-planen. Kanske är den sortens nyhet välkommen just för att den skiljer ut sig från allt elände. Parallellt med Guldbrons resa har Covid-19 rusat genom världen.

I alla fall, i jobbfåtöljen slår det mig att Svt sänder live från Slussen redan nu, timmar innan bron förväntas skymta i Saltsjöinloppet. Sändningen växlar mellan några olika kamerautsnitt, överblicksvyer över Slussenområdet, Gröna Lunds roterande guldsol, en lyftkran i gråmulen blåst... Det fina med den här tillsynes händelselösa "Slow tv"-sändningen är att man också monterat upp mikrofon och i bakgrunden låter jag den konstanta, dova stadsdronen ackompanjera mina arbetsuppgifter. Dramatiken – Guldbrons ankomst – blir jag däremot tvungen att skåda i efterhand så snart seminariet är slut. Och kanske får jag en skymt från tunnelbanefönstret när det är dags att åka hem ikväll.

Guldbron, livesändning på Svt Play >>

Nattskärra

Man förstår att man inte är ensam på skogsvägen i skymningen, då och då prasslar det plötsligt till i vägrenens höga gräs, i diket eller buskagen. Stannar upp varje gång men ingen syns till. Ett annat läte blir avgörande för att vända om och gå hemåt igen; antingen är det ett avlägset hundskall eller ett närmare grymtande?! Vildsvin hinner jag tänka medan jag lyssnar. Om de grymtar i skymningen vet jag inte.

Tillbaka vid mammas hus, elvatiden och lite mörkare men så här bara en vecka efter midsommar varar ju skymningen länge. Schersmin, fläder och prästkragar börjar lysa. Fyller vatten i kanna ur regntunnan och vattnar mammas odlingar (en slokande smultronplanta i kruka påminde mig). Det är efter vattningen jag hör ett knarrande läte strax bortom granhäcken. Den närmaste liknelsen jag kan komma på är grodsång men det här måste vara någon sorts fågel, en jag aldrig hört förut vad jag kan minnas. Det låter nästan elektriskt, som om elledningarna som korsar vägen en bit fram plötsligt börjat surra. Lätet böljar med upprepade skiftningar i tonläge utan paus. När jag går sakta åt det håll lätet kommer från blir det tyst. Hör sedan inget mer.

Äter macka i köket och söker på "fågel läte knarrande". Den näst översta sökträffen är en länk till Sveriges Radio, ett avsnitt från serien P2-fågeln från 2009 som handlar om nattskärran. Inslaget börjar med en ganska lång inspelning av fågelns knarrande och där är den böljande repetitiva sången, precis den jag just hört.

På Wikipedia står det: "Det finns ett hundratal dialektala namn på nattskärra som blakka, hörknarr, kvällknarr, nattblacka, nattblarra, nattnorpa, nattskräv(l)a, nattskäddra, spinnrock och spånkäring. Alla dessa namn anser man härstammar från nattskärrans besynnerliga nattliga läten." Och om lätet: "Nattskärran uppmärksammas främst genom sin sång som oftast framförs nattetid från en upphöjd plats. Den kan närmast jämföras med ljudet av en motorcykel som kör förbi på långt avstånd. Denna sång framförs i timtal nästan utan paus i skymningen och på natten."

Kvällens sång blev kortvarig, kanske får jag höra mer i morgon om jag kommer ihåg att gå ut runt elva. Eller så blir det här enda gången, det dröjde ju trettiosju år innan jag hörde den för första gången.

P2-fågeln:s inslag om nattskärran >>

Allt för ljuden – fältinspelarens ofrivilliga koreografi

Ovanpå dammluckorna, Skebobruk. Foto: Karin Mattsson

När jag har spelat in ljud, som jag har gjort sedan ett drygt decennium, har det ofta inte varit så bekvämt, rent fysiskt. Jag blev påmind om den kroppsliga aspekten av field recording i helgen när jag satt hukad, stilla på en snötäckt träspång under dammluckorna i Skebobruk, min uppväxtby i norra Roslagen. Dit ner, till spången alldeles nära vattnet som är spegelblankt på sjösidan av dammluckorna och livligt forsande vidare på andra sidan, klättrade jag efter att först ha stått en stund uppe på bron med min lilla inspelare. Mamma som följde med under på inspelningspromenaden gjorde mig uppmärksam på att det bildats isformationer vid själva dammväggen och när vattnet rann inuti dem uppstod ett speciellt läte. Gick det att klättra nerför den branta trappan, trots mycket snö, och spela in det porlande fenomenet riktigt nära kanske? Jo, någon hade nyligen klättrat i trappan, fotspåren såg färska ut. Jag gjorde detsamma. 

Där nere satte jag mig på huk och sträckte fram mikrofonen mot isformationen, tryckte på den röda cirkeln och lät inspelningen pågå i några minuter. När knappen väl tryckts ner, då finns det inget utrymme för att skifta position, sträcka ut benen, lägga tyngdpunkten på andra foten. Minsta lilla rörelse kan sätta avtryck i inspelningen. Rör jag något av fingrarna som håller i inspelaren kommer rörelsen sannolikt att höras när jag spelar upp ljuden. Man får hålla ut. 

För kanske tio år sedan hade jag fått idén att göra en längre inspelning på en plats där Stockholms innerstad hörs som en matta, på håll. Det var en vintereftermiddag och valet föll på Erstaterrassen på Södermalm. Där uppe stod jag i säkert 20, 30 minuter, närmast blickstilla i kylan. När jag kom hem och förde över inspelningen till datorn upptäckte jag ett irriterande upprepat läte genom inspelningen, en detalj som jag inte uppfattat under inspelningen. Bortkastad tid i minusgrader, kan man tycka. Samtidigt är de där orörliga stunderna med mikrofonen speciella i sig, oavsett hur inspelningarna blir. Det är en särskild närvaro att stå stilla, inte kunna pilla på en mobiltelefon eller så. Tiden går snabbt när man har roligt, och tiden går ganska snabbt när man lyssnar. Det kan ta en stund att liksom landa i stunden, men det händer så småningom, då framträder ljuden mer och mer. 

Att spela in är också tillfällen att komma nära inpå platsen, närmare marken eller vart man nu riktar sig. Det är en närhet och rörlighet som jag ibland saknar sedan barndomen, jag skrev om det i höstas när löven föll (>>). En vuxen kropp är sällan riktigt nära omgivningen, men oftast upprätt stående eller sittande på någon möbel. 

Alla ljudfilerna på datorn, i mappar som heter 12, 13, 14..., den nyaste 18, efter årtal, är påminnelser om alla de där tillfällena när jag hängt över räcken fastän revbenen värker, stått med armen sträckt genom kohagens elstängsel tills det surrar i handen av bristande blodcirkulation, och som idag känt kylan från fönsterbrädans marmor mer och mer tränga in i handen jag stödde mig på medan mikrofonen fångade Hesa Fredriks råmande utanför fönstret (det var förresten första gången jag hann med att spela in signalen, som annars har kommit som en överraskning).

Den här aspekten av field recording-verksamhet, kroppen som anpassas på alla möjliga och närmast omöjliga sätt för att fånga ljuden, är vad man brukar kalla tyst kunskap. Fältinspelarnas ofrivilliga koreografi. Få som spelar in tänker nog på vad kroppen ägnar sig åt i dessa situationer, det är inget som går att planera i förväg. Uppmärksamheten fokuseras i lyssnandet och kroppen stannar upp, hur länge det blir vet man inte. 

(Hur stretchar en fältinspelare?)

Foto: Elin Franzén

Möjliga och omöjliga steg

En liten person passerade just i korridoren utanför dörren till mitt arbetsrum. Jag såg det inte men hörde. Det är stor skillnad på en liten, som i ung, persons steg och en vuxens. Nu passerade den lilla personen igen, med ett slags hoppsasteg, dem känner man ju igen. Och nu en gång till, i full fart strumpfota och med högljudd andning.

En vuxen förväntas gå i en fast takt, gärna målmedvetet. Vid något tillfälle i mellanstadieåldern, eller om det var något senare, kommenterade pappa min slängiga gångstil och upplyste mig om riktlinjerna för rekommenderad gångstil i lumpen: 'man ska gå som att man är på väg någonstans'. Men vart vet man ju inte alltid så exakt. Dessutom är en mellan- eller högstadiekropp så fylld av självmedvetenhet att ingen rörelse är självklar – hur går man normalt?? Senare, som vuxen, kommer allt det där falla sig naturligt, tänkte jag. Inte går väl en vuxen omkring och tänker på huruvuda hon går normalt eller ej? Men det gör de, har det visat sig. För jag gissar att jag inte är ensam.

Jag avundas barnens rörelsefrihet, det är mycket som inte längre är möjligt i högre åldrar. Springa spontant i korridoren om man känner för det (långa korridorer vill ju bli sprungna i), hoppa i löv (som jag beklagade mig om i ett höstinlägg), testa en rolig gångstil på väg till tunnelbanan, balansera på någon kant, stock eller sten.

Det är ett ganska ovanligt inslag här på arbetsplatsen, att höra snabba, tassande, oregelbundna steg fram och tillbaka i korridoren. Det låter fint.

Händelser en fredag

Fredag förmiddag satt jag hemma i soffan med datorn när jag hörde intensiva utrop från småfåglar utanför. Det går oftast att höra och se många olika fåglar i träddungen utanför vardagsrummets fönster, men lätena måste ha stuckit ut från det vanliga för jag tittade upp från skärmen och såg en större fågel uppe i stora tallen. Den var i färd att slita något (eller någon, förstod jag genast) i stycken. Därav småfåglarnas rop i den vinterkala syrenbusken intill. För andra gången inom en veckas tid såg jag just det här hända, föregående helg under en promenad i Aspudden. Det förvånade mig lite att småfåglarna hade modet att stanna kvar så nära den rovfågel som alldeles nyss slagit klorna i en, kan man anta, släkting. De ropade och tittade upp mot tallgrenen så länge rovfågeln satt där. Så snart den flög iväg med sitt byte tystnade det i busken. Jag undrade om de skulle minnas vad som inträffat resten av dagen, kanske för en längre tid framöver, eller om de glömde och gick vidare i sitt småfågelsliv så snart de upphört med ropen.

-

Jag går ogärna in på stora Ica-butiken när det är som mest folk i farten, runt 17-18 om vardagarna. På fredag eftermiddag, eller snarare mot kvällen, behövde jag i alla fall gå in där på vägen hem från jobbet för att köpa något enkelt till middag. När jag svängt av mot det långa hyllpartiet med chips hörde jag musik som lät som att den framfördes live i butiken. Efter den välsorterade folköls- och läskavdelningen passerade jag baren (en sådan finns!) och där satt han, trubaduren. Jag som då och då brukar fnysa åt att man förväntas vilja slå sig ner inne i butiken och ta ett glas vid charken fnös nog lite extra inombords när jag bevittnade detta fredagstilltag. Kanske är kunderna som sitter där med sina glas smartare än oss andra som sneglar och går förbi. Medan jag själv vill ta mig genom den stora butiken så fort jag kan och efteråt ta ett glas i lugn och ro hemma har de kanske gett upp och liksom omfamnat det som annars är ett ont måste. I stället för att stressa genom hyllgångar och fnysande vänta på folk som blockerar gångarna sätter de sig ner och tittar på alltihop, och lätt berusade av ett glas vin orkar de inte stressa vidare, helgen har redan börjat. Det är väl jag som är ovan vid att matbutiken inte främst är en nödvändig passage, och ljudet av U2-låten från enmansbandet i Ica-baren väckte en kluven reaktion: 'Är det möjligt?!/Det är väl typiskt och självklart!'. 

Tilltagande vind

När radiodokumentären om Jakob Hellman tystnar börjar jag genast fundera på något annat att lyssna på, men jag hejdar mig när jag hör blåsten utifrån. En rejäl blåst! Eftersom den mulna himlen över Stockholm reflekterar stans belysning syns trädgrenarna vaja som svarta siluetter mot det grå fastän klockan är över elva. Det är ett favoritväder det här, när blåsten tilltar och jag själv sitter i lä inomhus men hör alltihop. Kanske tycker jag så mycket om blåsten för att jag inte råkat ut för den på allvar, inte befunnit mig för nära ett fallande träd eller för långt från värmen inomhus och möjligheten att tina upp. Det är ett spännande ljud, som att något är på väg (ska man helst stanna inne i morgon? Ett undantagstillstånd från det vanliga?) Fastän lägenheten ligger i en stad kan den kännas som en stuga med dånet i den mörka dungen utanför. Allra närmast hörs suset från elementet som står på max.

I väntan på vinterns läten och tystnader

Det slog mig just att den där dämpade effekten som upplevs så tydligt efter det första kraftigare snöfallet, som jag har skrivit om säkert flera gånger genom åren, ännu inte har infunnit sig den här vintern. Eller gjorde den det vid första snön redan i november? Jag minns inte.

Det är en hittills närmast snöfri vinter i stockholmsområdet. Tjugondag Knut har just passerat, adventsstjärnan ska väl plockas ner snart, men det känns snopet på något vis, att gå mot våren utan att det har knarrat nämnvärt under skorna. Både tystnaden och lätena som hör vintern till (eller kanske föreställningen om Vintern), är frånvarande än så länge.

Snöplogarna har jag ju skrivit om förut (bl.a. här >>), också de är frånvarande. Inget skrapande buller om nätterna, bara den vanliga trafiken som avtar på kvällen och hörs igen mot morgonen. Prognosen har utlovat ett riktigt snöfall i veckan som kommer, öronen är förväntansfullt spetsade inför de ljud och tystnader som eventuellt kan uppstå.

Alla löv jag lekte bland + 10 år med bloggen!

För några dagar sedan gick jag på trottoaren intill vägen som löper förbi vår lägenhet. Jag var strax framme vid infarten till huset och på den sluttande asfalten låg nyfallna, gula lönnlöv. De var så många att de börjat lägga sig i lager och när jag gick över dem la jag märke till det särskilda ljud som uppstår just när man rör om bland fallna löv.

Kanske hörde jag ljudet i en halv sekund, men det räckte för att jag skulle påminnas om hur mycket tid jag vistades bland gula löv som liten. Att löven föll innebar särskilda lekar som inte var möjliga resten av året. Samla löv i högar att ta sats och landa i, kratta löven till fantasiväggar på gräsmattan inom vilka en lekvardag spelades upp (och det var lätt att ändra planlösningen!), plocka särskilt fina löv som blev till pysselmaterial inomhus...

Som vuxen har det där intima umgänget med höstlöv upphört helt, tänkte jag medan jag fortsatte mot vårt hus. Aldrig är jag bland löven längre, med näsan mitt i den härliga doften. Skor som rör upp några löv i förbifarten är allt, och både ljuden och dofterna upplevs numera från ett visst avstånd, det mellan fötter och huvud. Det är tråkigt att tänka på att jag kanske aldrig kommer att använda löv och njuta av dem med alla sinnen igen på det sättet jag gjorde i barndomen. Vad hindrar mig? Att jag är vuxen. Att bli vuxen är i det här avseendet en riktig nitlott. Få vuxna människor skulle nog, utan barns sällskap, ta den risk det skulle innebära att ta sats mot en lövhög och hoppa med full kraft (efter att först ha räfsat ihop högen). Jag tänker inte på den kroppsliga skaderisken, utan främst den sociala. Någon kan ju se! Och en vuxen går, bara går förbi löven, som om de inte var det mest inbjudande man kan tänka sig under en oktoberpromenad.

I stället får vi vuxna smyga till oss umgänge med löven. Räfsa ihop dem i högar som bärs till en kompost om vi har en sådan, eller som när jag gick där på trottoaren, passa på att plöja genom löven med skorna och påminnas om större lövupplevelser i det förflutna. Det är ju också ganska härligt.

Samtidigt som löven faller för fullt fyller Kitchen Sink Sounds tio år. Vid en närmare titt i bloggarkivet står det 16 oktober 2007 på det allra första inlägget. Det handlade om en iakttagelse under promenadsträckan över campusområdet vid Stockholms universitet (>>). Hösten 2007, när jag fick idén om en blogg med ljud som tema, började jag läsa etnologi på SU. Och ljud blev snart min inriktning även där. Och så har det fortsatt, avhandlingen som jag jobbar med om dagarna på etnologiska avdelningen handlar om ljud i människors vardag (närmare bestämt via radiolyssnande). I bland har det nog verkat som att jag övergett bloggen. Kan man säga att man bloggar om arkivet skvallrar om två-tre inlägg på ett år? Det är i glesaste laget, men genom åren har jag faktiskt alltid tänkt att det ska komma mer, vid tillfälle. Bloggen lever, hipp hipp hurra!

Om du vill fira tioårsjubileet blir jag glad för kommentarer under inlägget. Om löv, bloggen, vad du vill.

Nu ropar hon IGEN!

Den digitala skärmen i busskuren är paj sen ett tag. Den som visar tiden för de två-tre närmaste avgångarna. Det är bara grått på skärmen. Dessutom har vårens tidtabell just ersatts av sommarsäsongens glesare, nu går bussen bara en gång i halvtimmen tror jag, eller var tjugonde minut kanske. Det blir mer väntan, längre tid att undra när bussen ska dyka upp nere i backen.

Det finns ju en tryckt tidtabell i kuren, så ovissheten är inte fullkomlig utan skärmen. Men folk undrar förstås. Under dagens hemmakontor - på jobbet bonar de golven - har fönstret stått på glänt och nerifrån busskuren har en välartikulerad kvinnoröst vid flera tillfällen ropat ut tiden för nästa avgång. Rösten ekar mellan husfasaderna. Första gången, under förmiddagen, tittade jag ut när jag hörde den. Jag var ganska säker på att det var ett barn som hade tryckt på röstinfoknappen, jag har sett och hört det förr, i olika kurer. En så stor och tydligt placerad knapp liksom ropar efter att bli tryckt på av ett barnfinger. Det stod två barn i kuren, så något av dem var det nog som hade tryckt. Men lite senare hörde jag rösten igen, och senare igen. Då började jag fundera om det kanske inte bara var barnfingrar som tryckte.

Antagligen är det den trasiga skärmen som ligger bakom flera av trycken. Kvinnan som ropar ut när bussen kan väntas dyka upp ger snabbare besked än den finstilta inramade papperstabellen. Några resenärer har hackat systemet, de behöver varken vara barn eller svagsynta för att trycka på infoknappen. Medan golven på jobbet bonas och torkar - det beräknas ta två dagar - hinner jag kanske göra ytterligare några observationer av rösten och knapptryckarna i kuren uppifrån mitt hemmakontor.

Det är inte kor som råmar - tillbaka i Arvidsjaur

Bloggar från samma gästbostad som för sex år sen. Då var jag i Arvidsjaur i egenskap av fieldrecordande kulturstipendiat, nu i syftet att samla in material till mitt avhandlingsarbete om radiolyssnande. Det var sommar då och nu är det vinter. Snödrivorna når långt högre än vi som rör oss mellan dem på gatorna.

I eftermiddag, i sista rycket innan skymningen la sig, tog jag en promenad. Någon lördagsrusning såg jag inte till, men om den inträffat var det säkert mer mot förmiddagen till, medan jag drömde som livligast. Några hundar med människor i sällskap, några som klev ur bilar vid medborgarhuset lagom till konserten klockan tre, en del bilar på genomfart.

Gick upp till sjukhusets helikopterplatta med fri sikt mot fjällen i horisonten. Det var där jag hörde råmandet. Det lät som råmande kor, i en avlägsen kör bortom skogen. Den första tanken var nog att källan till lätet var nån form av racingaktivitet, eller kanske en såg eller annan maskin. Inte konstigt, mina referenser vad gäller råmande ljud bortom skogen är sedan uppväxten i norra Uppland tisdagskvällarnas speedway som hördes tydligt en mil bort om vinden låg rätt. Och så sågverket nån kilometer från hemmet.

Men snart slog det mig, det måste vara skotrar som råmar! En kör av skotrar som släppts ut på helgäventyr.

Vad händer när man blir tyst?

Under varje resa (inklusive promenadsträckorna) till och från jobbet lyssnar jag på något i lurar. I höstas blev det en del musik, särskilt på morgonen när nåt stillsamt ambientstycke gav en behagligare inramning i rusningsvimlet på tunnelbanan (värst är att behöva stå upp i stället för att mjukstarta dagen sittandes med slutna ögon och med lurarna i öronen). På senare tid har jag inte lyssnat på så mycket musik under resorna men mer prat, podcaster och radioprogram som verkar passa humöret.

Igår började jag lyssna på ett halvgammalt sommarprat i P1 till morgonbestyren. Det fick göra mig sällskap när jag lämnade lägenheten, promenerade mot tunnelbanan och åkte vidare till universitetet (sittandes). Lena Endre var sommarprataren, men vad hon skulle prata om visste jag inte när jag tryckte på play. Det visade sig till stor del handla om en speciell upplevelse som hon varit med om en gång och som präglade både yrkestillvaron som skådespelare och vardagen utanför arbetet. En halsåkomma tvingade henne att låta bli att använda rösten under fem veckor. Det är lång tid och hon började snart märka hur hennes tystnad förändrade både henne själv och människorna i hennes närhet.

Jag ska inte återge mer här, Lena berättar såklart bäst >>

Efterlysning: Berätta om radion i ditt liv!

Ängbybadet i Stockholm, juli 1957. Bild: Stockholmskällan >>

Första terminen som etnologidoktorand är snart till ända, fort har den gått! De månaderna har jag bland annat ägnat åt att sätta mig in i mitt forskningsområde, radiolyssnandets betydelser i människors liv, och försöka komma fram till en spännande avgränsning att jobba vidare med.

Idén, som den ser ut just nu, är att följa radion genom några personers liv, så långt tillbaka minnet tillåter och fram till idag. Ett slags radiolyssnarbiografier. Vad lyssnar du på (och inte)? Hur lyssnar du - med vilken utrustning och i vilka situationer? Vad förknippar du med radio och hur minns du radio från andra tidpunkter i livet?  Det är några frågor som jag vill undersöka genom intervjuer med personer i olika åldrar.

Under våren (februari-mars) kommer jag att göra några första intervjuer och söker därför efter personer som skulle vilja berätta om att lyssna på radio, nu och tidigare i livet. Gärna i Uppland och Sörmland.

Jag har använt bloggen för att hitta intervjupersoner förut när jag undersökte vardagsljud, och jag vet att det innebär en viss risk. Allmänheten i stort har (konstigt nog!) inte hittat till Kitchen Sink Sounds, utan främst nyfikna individer som snokar sig in i internets trängre vrår. Det är i alla fall vad jag tror. Nu, liksom inför ljudprojekten, vill jag hitta personer som vill berätta om sina liv, det handlar inte om att kunna mycket om själva ämnet radio. Och det är en fördel om vi inte redan är bekanta.

Vill du vara med? Skicka ett mail till mig på adressen elin.franzen[snabel-a]etnologi.su.se och berätta lite om vem du är. Jag är också mycket tacksam för hjälp att sprida den här efterlysningen, så berätta gärna för bekanta (unga som gamla) att jag samlar in berättelser om att lyssna på radio!

Här finns en kort intervju med mig på institutionens sida där jag berättar om mig och mitt radioprojekt >>

Mer om vintertypiska läten - reflexen!

Strax efter att jag bloggat (igår) att det inte har kommit särskilt mycket snö i Stockholm kom det särskilt mycket snö. En tidsfråga innan vi får höra plogbilarna dundra och skrapa förbi om natten alltså!

I alla fall kom jag att tänka på ett annat säsongstypiskt ljud när jag promenerade från tunnelbanan och hem för en stund sen. Jag hittade en gammal reflex i en byrålåda tidigare i vintras, en sån i hård plast som hänger i snöre med säkerhetsnål, snöflingeformad. Den har förmodligen varit med sen 80-talet eller så men reflekterar ännu som den ska. Den fäste jag i kappfickan och har hängt ut den främst under sträckan tunnelbanan-hemmet när jag tar mig hem från jobbet och det är mörkt.

Ensam tycks jag vara om att ha en reflex som dinglar ur fickan här i stan där de flesta gator är upplysta, men jag gillar reflexen och det kan ju inte skada att ha den. Dessutom har reflexer som den här ett alldeles eget ljud som bara den typen av plast har, vad jag har hört. Visst kan du höra det i huvudet, den hårda lätta plasten som slår i någonting? Om du har använt såna reflexer under ditt livs vinterhalvår vill säga. En snöflinga, ett hjärta, en katt...

Ingen vinter utan nattplogen

Vintern (som i snön) kom ju till slut, lite efter själva julen. Men blygsamt. Lätta virvlande flingor samtidigt som solen sken. Något som jag förknippar med vintern, och som jag har bloggat om förut, är lätet av en snöplog som jobbar utanför på vägen när jag själv ligger inne i mörkret och väntar på att somna, eller somna om.

Det känns som ett ganska ovanligt ljud numera, kanske har jag bara hört det enstaka gånger på senare år. Desto oftare under uppväxten på landet. Fullständigt tyst natt och plogbilen som passerar huset två gånger, på väg nerför vår smala raka grusväg tills den tar slut och sen upp igen till byn. Så här skrev jag 2012:

Det krävs en raksträcka intill huset för att få uppleva ljudet av plogen som drar fram i ordentlig fart, och så ser det inte ut vid min nuvarande adress. Tryggheten låg kanske i vetskapen om att någon var vaken där ute, och dessutom skötte om vår väg.

På den lilla byvägen kör nog plogen nu om nätterna för jag fick en väderrapportering i form av en bild i ett sms från mamma igår och snötäcket såg ut att vara djupt nog att helt bädda in min katt om jag släppte ner henne ute på gräsmattan (eller på ytan där gräsmattan annars brukar synas). Här i Stockholm täcker snön inte ens marken, inget att starta plogbilarna för. I väntan på deras ensliga buller kanske jag får se om Lars Molins plogdrama Midvinterduell...

Sjön fryser till

Mellandagar på landet, som vanligt. Till slut, tre dagar efter julafton, kom lite snö. Ett tunt puder som inte täcker höstlöven på marken men bättrar på vinterstämningen. Och temperaturen har sjunkit efter några veckor på plussidan.

I eftermiddags tog jag en promenad, precis innan solen försvann bakom trädtopparna. Genade genom herrgårdsparken för att hålla mig på solsidan. Kallt var det och jag tog stigen uppför backen för att få upp värmen. Där uppifrån var utsikten fin över sjön. Himlen skymningsblå med rosa molnstrimmor, orange nedåt träden. Blev stående en stund, först för utsikten men sen för ljuden. Strax efter att jag stannat upp på backkrönet och tittade på sjöisen hördes ett plötsligt ljud som rörde sig snabbt från ena sidan sjön åt motsatta, det elektriska lätet av isspänningar.

Jag hoppades få höra det igen och stod en stund medan tårna blev allt kallare. Men det kom inget mer och jag gick vidare nerför backen och funderade på vad isfenomenets läte bäst skulle kunna liknas vid. Elektriskt på nåt vis ja, men också likt nåt som skär genom luften, ett hopprep?

Resten av promenaden utan överraskningar. Forsen nedanför dammluckorna, porlande bäcken i parken, båda överröstar allt annat om man går nära. I övrigt nästan tyst bortsett nåt rop från lekande barn. De otåliga fyrverkerismällar som brukar börja höras så här några dagar före nyår har inte kommit ännu. Jag hoppas mer på isen än på smällarna.

Intervju

Vilket är mitt första ljudminne? Hur arbetar en ljudetnolog? Varför har jag gjort en kassett med ljud från Marocko och Arvidsjaur?

Har svarat på några frågor om ljudupplevelser, field recording och mina kassettsläpp på kulturbloggen Det Tornas Rymd. Intervjun finns nu att läsa här >>

Fler ord om min första kassett Det är som musik skrevs på samma blogg för några veckor sedan >>

Slagg! Nya ljud på kassett

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Under våren och sommaren gjorde jag ny musik. Jämfört med kassetten från 2013, Det är som musik, är lätena på den alldeles nysläppta kassetten ännu mer som musik. Vilken sorts musik det är mer precist får andra öron än mina bestämma.

Liksom förra gången är det Zeon Light som släppt ut musiken. Djurens karneval av Slagg finns att få tag på, som kassett och digitalt, här >>

Japanska ljud och ett stort besked: försommarsummering i en blogg som inte hänger med

Ingenting har jag bloggat under försommaren fast jag kunde ha skrivit varje dag. Nästan en månad tillbringade jag i Japan, dit jag och Andreas kommit för att ägna oss särskilt åt alla ljud vi mötte. Det var mitt första besök och det finns så mycket att tänka och säga om upplevelserna under de veckorna. Och det är själva kruxet, det är för mycket, jag vet inte hur det ska omvandlas till bloggtext. Jag tror att japanvistelsen kan dyka upp i form av fragment här i bloggen framöver. Ett minne här och där. På sätt och vis har jag nog inte riktigt kommit hem. Det känns som vanligt här hemma i Stockholm (som visade sitt tjusigaste jag när vi möttes igen), men så kommer jag på mig själv ibland, att jag funderar på om vi kanske ska gå till ett visst kafé eller en nyfunnen liten favoritbar nån dag, bara det att det är på andra sidan jordklotet.

Men vad gjorde vi egentligen där då? Det kan jag ju börja med att tala om, kortfattat: vi sökte och fick ett projektbidrag från Musikverket (tusen tack!) och vårt drömprojekt (och första samarbete) blev av, nämligen att kombinera våra respektive inriktningar - Andreas elektroniska musikskapande och mitt intresse för field recording och ljud ur ett etnografiskt perspektiv - under ett slags fältarbete i Japan. Massor av ljud från olika platser har vi samlat och i projektets andra fas ska vårt material bli musik. Ett ljud- och musikporträtt av platser och stämningar som vi har upplevt. Hur det här utvecklas får jag återkomma om!

En annan stor händelse under min försommar var ett hemskt roligt besked som kom i mailen dagen efter hemkomsten från Japan. Några veckor tidigare satt jag i soffan i vårt tillfälliga tokyohem, supernervös, och väntade på ett inkommande skypesamtal (video dessutom!). Precis samtidigt som klockan fem-melodin ljöd utanför lägenheten ringde det och jag blev intervjuad för en doktorandtjänst i etnologi. Supernervöst var det för att tankarna om att gå just den forskarutbildningen har funnits med i flera år - tänk om jag får chansen - och det här var andra försöket, efter förra sommarens nära-men-nej-besked. Efter intervjun väntade ett par veckors ovisshet. Till att börja med släppte jag in Andreas i lägenheten igen, han hade fått driva omkring på stan under skypetimmen och återvände med stans veganhyllade falafel. Kvällen firade jag med att höra hans TM404-spelning på en klubb i närheten. Tillbaka i Stockholm fick jag mailet, jag blev antagen! I september börjar min doktorandtid vid Stockholms universitet och mitt forskningsprojekt kommer att handla om radio ur ett lyssnarperspektiv: vad innebär det i vardagen att lyssna på radio? Längre tillbaka i tiden och kanske också idag, det får vi se...

Så, nu känns det nog ändå som att jag någorlunda fyllt bloggluckan i kategorin dagbok. Det dåliga bloggarsamvetet över texter som ingen vet att de skulle ha kunnat läsa om jag var lite mer på hugget har lindrats en smula.

Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då.

Cornelis sjunger om Sonja och Siw i lägenheten ovanför. Men det är långtifrån det enda som sipprar genom balkongdörrspringan och väggarna in till mig i soffan. Sedan utetemperaturen steg hörs ett konstant sorl i kvarteret om kvällarna. Rösterna och musiken från uteserveringen runt knuten studsar mot det närmsta grannhusets slätrappade vägg och kunde lika gärna komma från ett öppet lägenhetsfönster precis mittemot oss, av volymen att döma. Eftersom sorlet är konstant är det rätt ok. Men med utelivet kommer också en del högljudda rop, ett gatugräl igår och ett idag har jag hört...

I natt var jag och Sonja, katten alltså, på balkongen vid tvåtiden. Koltrasten hade just vaknat och sjöng högt på granntaket. Nån sorts ställning eller antenn har den valt som sin utropsplats, natt efter natt. Medan jag åt spagettimiddag på balkongen för en stund sen tänkte jag på den ljudbilden, att den skiljer sig så från kvällssorlet, och att jag kan få uppleva den om några timmar igen. Det är ganska trivsamt, det livliga sorlet och rytmerna om kvällen, men det är en desto mer exklusiv stämning där på balkongen om natten. Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då. Man kanske kan tycka att sorl är ljudet av gemenskap, och det är det ju, men om nån mer än vi står på balkongen och hör på koltrasten i natt vid två rymmer den upplevelsen en märkvärdigt stark gemenskap. Så är det med nätterna.