Slagg! Nya ljud på kassett

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Under våren och sommaren gjorde jag ny musik. Jämfört med kassetten från 2013, Det är som musik, är lätena på den alldeles nysläppta kassetten ännu mer som musik. Vilken sorts musik det är mer precist får andra öron än mina bestämma.

Liksom förra gången är det Zeon Light som släppt ut musiken. Djurens karneval av Slagg finns att få tag på, som kassett och digitalt, här >>

Ljudkalendern: Lucka 19 - Songs from a cold place

När musik kombineras med fältinspelningar, eller fältinspelningar med musik, kan det låta som allra finast. Ett slags magisk verklighet kan uppstå, i bästa fall. En ny upptäckt inom denna genre (om man kan kalla det en genre) är Kate Carr, och närmare bestämt ett av hennes album som heter Songs from a cold place.

The nine delicate pieces archive the sounds from the bird cliffs of Grimsey Island, the desolate rocky moors of the Skagi peninsula, the frozen inlets of Skagafjörður and the tiny fishing town of Ólafsfjörður. The natural settings, the fauna and the elements are perfectly captured by Songs From A Cold Place, at times making my living room seem frigid, as if a gust of wind has vaulted through my walls. [Headphone Commute]

Lyssna här >>

Ljudkalendern: Lucka 2 - Luftens osynliga musik

Ibland kommer jag att tänka på hur mycket som pågår i luften, sånt som inte syns men är ständigt närvarande. Oftast tänker jag inte på det, men när jag gör det känns det lite läskigt. Alla trådlösa nätverk, mobiltelefoner som söker täckning hela tiden osv.

Det har varit olika osynliga saker i luften som fått särskilt mycket uppmärksamhet och varit särskilt läskiga i olika perioder. När jag var liten och vår familj skaffade mikrovågsugn lärde vi oss genast alla livsviktiga regler: det är livsfarligt att stå närmare mikron än en meter, stoppa inte in någon sorts metall i mikron, inte ägg och inte heller ingenting, då är det kört. Så småningom kom mobiltelefonerna och de fick man inte prata i utan att veva ner bilfönstret lite först.

Nu för tiden törs jag knappt tänka på hur mycket som rör sig i luften, blir det aldrig fullt? (I våra huvuden åtminstone...)  Men ibland kan det vara fascinerande och roligt också. Vetenskapsjournalisten Frank Swain modifierade sin hörapparat tillsammans med en ljudkonstnär och fick uppleva ljuden av trådlösa nätverk >>

Ganska vackert va?

Ögonen blir blanka när tåget passerar, gång på gång.

Nedanför min balkong på Skarpövägen

Idag läste jag om den årliga Ormingekarnevalen i DN:s reportage om Marko 'Markoolio' Lehtosalo som växte upp i Orminge. Jag har själv upplevt bitar av denna festhelg som har ägt rum på Nackaorten sedan 1980. Under närmare tre år bodde jag i en av de så kallade sockerbitarna, betonghusen som ligger liksom utströsslade över berg och grönska. 

En gång smög sig karnevalen på mig när jag satt vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag trummor spela sambarytmer och tittade upp och ut genom fönstret. Där borta på gångvägen kom ett långt och färgglatt karnevalståg med barn från skolan vars skolgård jag hade utsikt mot från min lägenhet. Hundratals barn. Ljudet blev allt starkare och jag plockade fram min inspelare för att fånga festligheterna från balkongen. 

I bland har jag lyssnat på den där inspelningen igen och vid varje lyssning inträffar samma sak. Jag blir tårögd. Mot slutet av inspelningen hörs barnen ropa sin karnevalsramsa och i mina öron är det ljudbilden av en stark gemenskap, stolthet och glädje. Några barn bor i sockerbitar av betong, som jag, medan andra bor i radhus och villor som omger miljonprogramsområdet. Hemma hos några står säkert flera stycken bilar på uppfarten och kanske en jättestudsmatta på gräsmattan, hos andra inte. Men de går i samma tåg genom samhället som är hemma för dem alla. I förmiddags kunde tåget vandra i sommarvärme från skolan och vidare förbi sockerbit efter sockerbit. Om det var till samma rytmer vet jag inte, men jag tror det lät minst lika glatt.

Lyssna på inspelningen >>

Minnen och magnetisk magi; med anledning av en släppt kassett och en märkvärdig återförening

B för Banda, PÅ för På, S för Stoppa.

Jag var nog ungefär sex år, kanske något yngre, när min kusin fick en bandspelare i födelsedagspresent, eller om det var i julklapp. Den var i ljusrosa plast med lila knappar, utom inspelningsknappen som var orange. Den hade handtag och på sidan en mikrofonhållare med en mikrofon i samma ljusrosa färg. Jag ville så klart ha en jag med. 

Att jag redan hade en liten bandspelare som fungerade utmärkt hade inte med saken att göra. Den var silverfärgad, inte rosa med lila knappar och handmikrofon. Jag tror jag tjatade rätt så ihärdigt om den där plastbandspelaren. Den fanns med i någon leksakskatalog och jag antar att jag noga informerade mamma och pappa om detta. 

Tjatet fick efter en stund effekt. Jag fick en ljusrosa bandspelare. Pappa monterade isär min silverfärgade Philips D6305, spraymålade omsorgsfullt delarna och monterade ihop dem igen. Ett tag senare fick jag en likadan plastbandspelare som min kusin hade. Den gamla bandspelaren hängde med ändå och turades om att finnas i mitt och min lillasysters rum under uppväxtåren. Den nyare bandspelaren i plast fick en mer portabel roll vad jag minns. Jag och kusinen spelade till exempel in ett slags dramatiserat dokumentärt äventyrsinslag innehållande möte med orm på grusväg med mera, med våra röster som guider. Material som presenterades under mellanstadieklassens roliga timme. 

Kassettbandspelarna och kassetterna var fantastiska just på det viset. Vi var i tioårsåldern och kunde på egen hand producera dessa ljudberättelser, samla våra favoritlåtar genom att varje lördag sitta beredda med pekfingret på REC under Tracks-sändningen i P3, göra egna radioprogram att spela upp för oss själva eller familjen. Bandspelarna rullade under dessa år också i många, många timmar i syfte att hålla oss sällskap i väntan på nattsömnen eller underhålla oss i baksätet på semesterresorna. 

Jag blev äldre och bandspelarens roll kom alltmer att handla om produktionen av blandband. Och möjligheten att kunna kopiera någon kompis kassett eller cd-skiva eller spela in en hel konsert från radio. Den radiosända och inspelade konserten med David Hasselhoff från lågstadietiden kunde spelas över med Radiohead och The Verve. Vad gällde blandbanden var jag perfektionist. Kändes låt nummer tre på b-sidan inte helt hundra spelade jag in sidan på nytt. Väntade medan varje låt spelades upp och in, försökte skapa precis lagom långa pauser. Sedan dog sysslan så småningom ut. Det sista blandbandet kan ha kommit till runt 2002 eller 2003. 

Ett decennium senare har jag bett pappa plocka fram min spraymålade bandspelare och jag tog med den hem efter senaste besöket i hembyn. Anledningen till detta var att jag snart skulle göra ett slags kassettcomeback, denna gång med min egen musik. Under våren fick jag frågan av Joakim Granlund som driver det högproduktiva enmansbolaget Zeon Light Kassett om jag inte skulle vilja göra en kassett med field recordings. Det ville jag gärna! Jag har under ganska många år spelat in ljud på alla möjliga platser och i olika mer och mindre vardagliga sammanhang, så det fanns att ta av. Men jag såg nu tillfället att göra något mer av dessa ljuddokumentationer, något som rörde sig mot ett mer musikaliskt uttryck samtidigt som ljudens dokumentära kvaliteter fanns kvar. Det blev ett arton minuter långt verk där inspelningar från två geografiska områden, Arvidsjaur med omnejd och Marocko, smälte samman med instrumentala inslag (inspelade i en klädgarderob och med en hemgjord kontaktmikrofon). För att själv kunna uppleva mitt verk på kassett behövde jag hämta hem min gamla bandare. 

Känslan var så bekant, inte alls ett eller två decennium bort, när jag i helgen plockade ut den fina oranga plastkassetten ur fodralet (vars "gångjärn"gnisslade till precis som de ska), satte den i däcket, stängde luckan och tryckte på "PÅ". Ljuden lät gälla, vissa partier kände jag knappt igen när de hördes från den här lilla högtalaren. Men jag ville lyssna i bandspelaren, inte via datorn och genom de vanliga, bra högtalarna. För det är inte bara musiken, det är alla ljuden. Varje moment som det innebär att lyssna på kassett, moment i vilka minnena från alla de gånger jag någonsin har upplevt dessa ljud finns lagrade. Plastigheten, fodralgnisslet, kassettskallret, bandspelarsuset tillsammans med känslorna musiken väcker och så hackandet när bandet tar slut. Det var en fin och högtidlig stund.

"Det är som musik" finns att köpa på kassett (klart roligast och då ingår en fin, lång text av Johan Jacobsson) och i digital form från Zeon Light Kassett >> Jag har också en hel trave kassetter om du befinner dig i stockholmsområdet och känner att du måste få lyssna på stört.

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Rokia och måsarna

2008 kom jag på att jag aldrig läser nyhetstidningar från andra länder, fastän många finns tillgängliga bara en url bort. Jag läste min vanliga dagstidning som jag prenumererat på länge. Jag kom på att det vore kul att se till exempel vilken musik andra länders tidningar uppmärksammar genom recensioner och tips. Varför jag valde att besöka New York Times vet jag inte, jag knappade nog bara in något som spontant dök upp i huvudet. De hade nyligen recenserat en artist som hette Rokia Traoré. Recensionen måste ha varit entusiastisk för jag letade genast upp det nysläppta albumet, Tchamantché. Det blev en favorit och sedan upptäckten har jag återkommit till albumet då och då.

I våras såg jag Rokia Traorés namn i Södra teaterns konsertprogram inför sommaren och det blev direkt avgjort, klart jag skulle höra henne live! Den här veckan började därför på ett fantastiskt vis med stjärnan från Mali och hennes band inför en kvällssolig och fullsatt terass på Mosebacke. Förväntningarna var höga och det känns alltid riskabelt i sådana lägen, möjligheten att bli besviken och få den tidigare så positiva relationen till musiken fördärvad. Tänk om hon har ändrat musikalisk riktning så pass att det jag från början fastnade för inte finns kvar! 

Men nej, den här upplevelsen gav mig precis det jag hade hoppats på, och mer. Flera faktorer som präglade kvällen på terassen vore omöjliga att uppleva genom att lyssna på albumet hemma. Utstrålningen och värmen från scenen som smittade av sig på oss i publiken, en klarblå kvällshimmel (till stjärnans förvåning, det var ju kväll, det borde vara mörkt så dags!) och kanske det bästa av allt - måsarna som emellanåt cirkulerade över oss och deras skrin som blandades med musiken på ett sådant sätt som jag är så svag för. Ljud som tar sig in i musikbubblan och påminner mig om platsen jag befinner mig på. I det här fallet att vi, hundratals stockholmare och tillresta, stod där med sommarstaden bakom oss och att vi stod där just en sådan solig kväll när just en sådan otroligt fin musik spelades. 

Medan jag lyssnade till musiken med sången på ett språk som jag inte kan undrade jag dels vad texterna berättade och dels hur en publik där de flesta inte förstår den sjungna texten ska handskas med detta. Tänk om Rokia sjunger om krig men det låter så vackert, rent musikaliskt, att hon möts av en märkligt opassande leende publik. Det var svårt att avgöra. Jag kom fram till att artisternas egna uttryck kanske var något att gå på. Det här blev också något speciellt på så sätt att också sången upplevdes som en del i det instrumentala, ett av många ljud och fritt att fylla med betydelser för den som lyssnade. (Men jag tänker ändå leta efter någon av texterna och se om jag lyckas översätta den, jag är för nyfiken.)

Jag är glad att jag läste den där recensionen för fem år sedan. Den hade lätt kunnat slinka förbi mitt medvetande, för några fler besök på andra länders nyhetstidningars hemsidor blev det nog varken då eller senare, vad jag minns.

Halvlek, eller bara början. Och ett fredagstips!

Vilket ljud vill du ladda upp på kartan? Ett vardagstypiskt? Något sällsynt?

Två veckor återstår av Oljud Sthlms utställning på Kulturhuset. Där finns de fyra projekt som Håkan och jag (och alla duktiga involverade) har gjort sedan vårt samarbete inleddes 2009. Projekten finns också på oljudsthlm.se, där de kommer att leva vidare efter utställningens slut. De nyare projekten kan, i jämförelse med Oljud Sthlm Remix (2009) betraktas som halvfärdiga eftersom de är helt beroende av dig som besökare. Stockholms ljudbild komponeras av dig själv, både genom att lyssna dig fram till de bäst kombinerade ljudvyerna och genom att själv sätta dina vardagsljud på stockholmskartan och berätta om dem.

På oljudsthlm.se kan du läsa mer om tankarna bakom Oljud Sthlm och botanisera bland alla ljuden. Och vänta inte med att lämna ett eget ljudbidrag; spela in den alldeles vanliga vardagen eller något speciellt ljudfenomen som du vill berätta om. Bli ljudgivare!

Utställningen har fått fin respons och vi hoppas att Stockholm Sound Map fylls på med ljud från hela stockholmsområdet under många år framöver (även ljud från förr är välkomna!).

Tidigare i veckan skrev Aftonbladets Mikael Strömberg om utställningen, läs här >>

Och här en recension av Utställningsestetiskt forum >>

Mitt favoritnyhetsprogram sedan långt tillbaka, feel good-kavalkaden Landet runt plockade också upp utställningen för några veckor sedan, efter ett inslag i lokala ABC >>

På fredag 15 mars 17:45 berättar vi om Oljud Sthlm i Ekoteket på Kulturhuset, där utställningen äger rum. Inbjudna till samtal om stadens ljud och ljud som musik är journalisten Anders Mildner (som nyligen kom ut med boken "Koltrasten som trodde att den var en ambulans") och tonsättaren Lennart Westman. Noisebud som medverkade i vårt första projekt (där de förvandlade ljuden från ett McDonalds under lunchrusning till musik >>) kommer att bjuda på ett liveframträdande med utgångspunkt i Oljud Sthlm-ljud. Ses där!

På oljudsthlm.se ser du hur Noisebud tog sig an utmaningen att göra musik 

av den stökiga ljudmiljön i ett McDonaldskök.

Smygpremiär: OLJUD STHLM fortsätter utforska staden med hjälp av stockholmarnas öron

Stockholm Sound Map

Sommaren 2010 satt jag i ett regnigt Arvidsjaur och började fantisera om en karta som berättar om upplevelser och minnen från Stockholm utifrån det som hörs i stan. En karta, men en högst subjektiv sådan, där stockholmarnas personliga relationer till stan får komma fram.

Från och med torsdag 24 januari smäller, pyser, susar, bullrar och svänger det lite mer om Stockholm! I en utställning på Kulturhuset och på vår nya hemsida, där ljudkartan är ett av flera projekt. Ladda upp dina vardagsljud på kartan och upptäck stan genom andras öron. 

Välkommen att dela med dig av dina ljudupplevelser och upptäcka ett Stockholm helt likt och olikt det du känner >>

OLJUD STHLM på Kulturhuset 24 januari - 24 mars >>

Jag och Håkan har haft de bästa arbetarna på bygget; tusen tack till Max Stein, Håkan Ullberg och Jonatan Liljedahl som har designat och snickrat ihop projekten och vår fina nya hemsida. Och fotograferna Johan Kindbom, Gunnar Fernlund och Simon Carlgren. OCH, inte minst, alla artister som komponerat ljuvlig musik av och för Stockholms ljud.

Foto: Simon Carlgren

Ljudkalendern - Lucka 23: Tyst och svängig post

Efter en stunds pillrigt pyssel i datorn fick
katten Sonja åka spark för första gången.
Montage: Elin Franzén och Andreas Tilliander.

Dagen före dagen-inlägget skrivs vid bakbordet och med mjöliga fingrar. Sista plåten bosniska småkakor jäser i ugnen och sätter punkt för dagens julpyssel i matväg. En stor del av den här dagen har gått åt till matför- och tillberedelser och det har varit riktigt roligt och ett effektivt sätt att ställa om hjärnan från vardag och jobbtankar till ledighet och konkret handarbete.

En annan syssla under dagen var att maila ut ett gäng julkort. Att maila var ett mellanting mellan att skriva vanliga, eller "riktiga" om man så vill, julkort och att nyttja nätets effektivitet. Julkortförsändelserna liknade fysiska julkort på så sätt att de bestod av en utvald julrelaterad bild (dessutom en som med stort engagemang pysslats ihop av mig och sambon utifrån en bestämd idé) och en personlig hälsning till respektive mottagare. Men när bilden var bifogad och meddelandet skrivet var det bara ett knappklick och så var det klart. Julkortsbestyren blev en ganska tystlåten process. Från photoshoppysslet till sänd-klicket i facebookmailen. Det var nog en del år sedan jag skickade pappersjulkort och det var inget jag funderade på att göra i år heller, men tänk alla ljud det hade gett upphov till. I butiken där jag skulle ha köpt korten, när jag skrev på dem med en penna, slickade på frimärkena, postlådeluckan som slog igen med ett litet kärvt gnissel, det lätta, pappriga rasslet när lådan tömdes, poststämplarna mot frimärkena och ja, allt därefter ända fram till mina vänners postinkast, nära eller längre bort från mig, och eventuellt ljudet av kuvert som revs upp om jag hade använt kuvert.

Inget av det där hördes i samband med att mina julkort skickades iväg. Som kompensation fyller jag denna, ljudkalenderns näst sista, lucka med något från postväsendet. För trogna Kitchen Sink Sounds-besökare är innehållet en repris, men det är så bra!

Så här fint lät det på ett postkontor i Ghana 1975 >>

Läs mer om Ghana Postal Workers-musiken >>

Ljudkalendern - Lucka 19: Somna till de stora städerna

youarelistening.to

En trött kväll. Har promenerat ganska mycket under dagen och slumrade till på soffan när jag kom hem. Nu är det för sent för att piggna till, får i stället försöka hålla mig kvar i mitt sömniga tillstånd. Det får bli lugna ljud. You are listening to är en fin, smart och enkel idé där röster från utryckningsfordon och andra fordon utrustade med komradio i olika stora städer skapar fina stämningar tillsammans med slumpade ambientstycken. Ofta blir det fint när verklighetens ljud och musiken möts, de berikar varandra. Ljuden färgas av musikens klanger och musiken av lite vardagspoesi.

Varsågod, något att natta sig med:
You are listening to >>

Ljudkalendern - Lucka 16: Strömmen

Elektriciteten har inte varit att ta för given den senaste tiden. Delar av stan, och på andra håll i landet, har arbetet, trafiken och matlagningen stannat upp under minuter eller timmar av strömlöshet. Min bostad och min arbetsplats har klarat sig bra än.

I kontorsrummet på min arbetsplats är elektriciteten ständigt närvarande inte bara i form av de apparater som ryms där utan främst som högfrekventa signaler, luften är liksom full av dem. Jag har lokaliserat signalerna till skrivaren och taklamporna. Stänger man av dem blir det lugnt. Skrivaren behöver dessvärre vara påslagen för det mesta, men har fått en placering där tjutet avskärmas något från våra skrivbord. Förresten är det tydligen bara jag som hör dessa genomträngande signaler. Förmodligen på grund av eller tack vare (beroende av ljudsituation) min ålder. Att jag sedan intresserar mig för ljud gör inte saken bättre - jag måste väl vara mer känslig än snittbefolkningen?! Därför har det känts oerhört skönt när någon annan, som inte bloggar om ljud, också påtalat hur det tjuter.

Bakom dagens kalenderlucka är det något elektriskt glapp, det blinkar och låter som ljuv musik >>

[Bonus! En artist som använt sig av elektricitet i sin musik - och här handlar det inte om en elförstärkt gitarr eller att musiken skapas i datorn - är Christina Kubisch som fångat elektromagnetiska signaler på flygplatser och ombord på flygplan. Hur det låter? Ganska jobbigt faktiskt, åtminstone de mest högfrekventa spåren. De djupare däremot går att mysa till! Provlyssna hur elektriciteten klingar i dina öron >>]

Ljudkalendern - Den försvunna lucka 12, samt 13: Julpyssel på piano

Pyssligt piano 

Vart tog lucka nummer tolv vägen? Det måste ha med talets mystik att göra. Eller julkryddad whisky till födelsedagssambons ära. Hur som helst. Innehållet bakom lucka tretton, Lucia-luckan, är av det musikaliska slaget men kryddat med "riktiga ljud"; en tejprulle, pingisbollar, kapsyl, Tictacs... Kanske kan detta stycke väcka nyskapande idéer inför anstående julpyssel...

Hauschka på preparerat piano >>

Ljudkalendern - Efterskottslucka 8: Tunnelmusik

soundcloud.com/maxwell/public-performance-saint-urbain-clark-underpass-08-06-2011

Det blev aldrig tid för ljudkalendern under lördagen. Lucka åtta öppnas därför först nu. Strax innan jag skulle bege mig iväg till lördagens middagsbjudning blev jag ordentligt trött och bestämde mig för att ta en extremt kort men förhoppningsvis välgörande lur på soffan, bara tio minuter (optimistiskt nog, och kanske till följd av ett lätt julölrus, ställde jag ingen klocka utan litade på att jag skulle vakna av mig själv, ytterst riskabelt.) Jag letade fram en favorit att lyssna till medan jag slumrade till; en inspelad ljudperformance i Montréal, där miljöljud och musikaliska klanger möts på ett sätt som jag är så svag för. Bakom verket står, bl.a., duktiga Oljud Sthlm-programmeraren Max Stein (som snickrar på våra nya projekt, premiär snart!). Det blev en kort soffvila, som planerat, och jag höll mig vaken till femsnåret.

Varsågod; blunda och njut av en ovanligt stämningsfull biltunnel.
Public performance: Saint Urbain underpass >>

Ljudkalendern - Lucka 5: Tunnelbanan är stadens melodi

mta.me

Idag stod många transportmedel stilla i Stockholm och tunnelbanan som tuffade på, mer eller mindre försenad, blev desto mer fullpackad i hem från jobbet-rusningen när alla som egentligen hade tänkt sätta sig på en stadsbuss i stället fick inrätta sig i lämmeltåget ner till perrongen. Därför är det femte kalenderljudet hämtat från tunnelbanan, på sätt och vis...

New York subway map as a string instrument >>

Valborgssoundet

På valborgsmässoafton skulle jag författa ett inlägg, men vädret kom emellan och jag tillbringade i stället större delen av sista april ute i solen där jag tittade på katten som stirrig av all friluftsstimuli jagade fjärilar, humlor, prasslande löv. Det jag hade tänkt skriva om var ett valborgsljudminne. Inte ljudet av sprakande brasor eller fyrverkerier, utan det alldeles särskilda ljudet av en kommunal musikskoleorkester.

Från fjärde klass och högstadiet igenom innebar valborg att spela diverse marchmusik - valborgsbetonat blandat med amerikanska armédängor - under en ca 500 meter lång promenad (under vilken vi samtliga år vid en viss passage mötte en SL-buss). Det var inte helt lätt att promenera med blicken fäst på miniatyrnotbladen i klämman strax framför näsan. Orkesterns koordinerade steg - Höger! Vänster! Höger! - övergick nog ganska snart till en masspromenad med ett 50-tal individuella gångstilar (tänk koreansk marchorkester, och sedan motsatsen). De frusna fingrarna i vantar med avklippta fingertoppar hade ingen vidare känsel de kyligare valborgarna, i stället tryckte fingrarna ner saxofonens knappar mer per automatik. Efter alla repetitioner hade melodierna nötts in rätt väl. Over There, American Eagle, Sköna Maj...

Och ljudet då. Den som själv spelat i blåsorkester anar kanske vilket jag tänker på. Och den som är eller varit anhörig till en orkestermedlem. Det är inte nödvändigtvis ett falskt ljud, som kanske är den spontana associationen. Det är dels en viss falskklang, men det är något annat också med orkestersoundet. Jag har stött på det också på senare år, långt efter min sista valborgsmarch, och det är verkligen något speciellt. Jag vet inte om det är sammansättningen av instrument, antalet instrument, sättet att spela melodierna på (ett verkligt sväng tycks aldrig riktigt infinna sig), en klang som jag bara hört från just sådana orkestrar.

Jag har haft svårt för orkestrar när jag råkat möta dem på någon gata. Den där fasta takten som liksom tvingar sig på mig, jag börjar genast tänka på min egen gångtakt; jag går väl inte i takt nu? Jag vill inte ha ett soundtrack att promenera till! Samtidigt gillar jag ju det där särskilda ljudet... Det närmaste jag har kommit detta ljud utanför musikskolekretsar måste vara när jag upptäckte den japanska artisten/konstnären/krukmakaren Maher Shalal Hash Baz som, inte till följd av mellanstadieskills i musicerande utan snarare av stor skicklighet, nästan lyckas återskapa det unika lätet Kommunal musikskoleblåsorkester åk 4-9®.

Hur ser din relation till detta ljud ut? Har du själv varit med om att skapa det? Eller stått i duggregn med en varmkorv och lyssnat till det?

Bonus: mitt livs orkestrar och deras namn
Känn dig blåst, ett namn vi tredje- och fjärdeklassare gemensamt röstade fram.
Blåslaget. Efter sammanslagning med äldre orkester. Senapsgula tröjor i för stora storlekar beställdes. En dirigentgubbe med blåtira prydde tröjans ena ärm.
Norrtelje Symphonic Band. Fortfarande oklar på graden av allvar/ironi i namnet.

Hur låter ett typsnitt?

Futura som text

Hur skulle ett visst typsnitt låta om det hade ett läte? Som musik? Som ett enda enskilt ljud? En ton? Monotont eller varierat? Vilken rytm skulle det ha? Högljutt eller mer som en diskret viskning? Det finns gott om videoklipp på nätet där typsnitt har animerats, ofta med något slags soundtrack till, men jag skulle vilja se och höra exempel där relationen mellan visuell form och ljud verkligen var utgångspunkten. Har någon försökt? Det är någonting med texten i bilden här ovan som får mig att tänka på ljudet från en stor kyrkklocka. Metalliskt, tjockt och vasst samtidigt, med en behaglig efterklang.

Vem tar sig an att ljudsätta våra populäraste typsnitt?

Mello med grannen

I kväll har det varit melodifestivalfinal, har jag förstått. Från min näst intill tysta lägenhet (datorns fläktsus kommer jag sällan undan, och en pigg katt som vill att jag kastar papperstussen igen och igen) har jag hört samtliga tävlingsbidrag genom väggen, eller om det var taket, från min granne. Nu är det över och nästan tyst också där på andra sidan. Mello krävde en viss ljudstyrka. Vilket bidrag som var vilket vet jag inte, men vid ett tillfälle tjöt grannen till av glädje. Om favoriten vann lär jag få höra framöver. Grannens musik är min musik, så är huset konstruerat.

Ljudens kväll på Bar Brooklyn: utvärdering

När vi tonade över från musiken till kvällens första ljud var det med viss nervositet. Att spela uteslutande field recordings en hel kväll på ett ställe där man vanligtvis dricker öl och umgås till popmusik, skulle det verkligen gå vägen? Det var i alla fall vad vi skulle göra, Johan Jacobsson och jag, under namnet Ljuden omkring oss på Strands Bar Brooklyn i Hornstull. Vi konstaterade att det kom folk, till att börja med. Efter en stund rätt mycket, med tanke på att det var en torsdag och ja, annonserat att det skulle bli field recordings i högtalarna från början till slut. Men hur ljuden vi spelade togs emot var mer ovisst. Åtminstone till en början, sedan fick vi många besök vid skivspelarna.

Några var tvungna att gå hem ganska tidigt:

"Hej! Vi ville bara säga innan vi går att det har varit en fantastisk kväll! Vi har suttit här borta och bara blundat och lyssnat. Vi tänkte köpa öl men lät bli för att verkligen kunna koncentrera oss på ljuden."

Någon annan hade tänkt sig en helkväll men valde att avvika ganska snart:

"Alltså, jag älskar musik men det här var fan dåligt!"

Vi spelade glatt vidare. Dunkande tåg, ylande vargar, ruttnande tång, karaoke ackompanjerat av regn. Nästa person som kommer fram ger ett referat av vad han tidigare tjuvlyssnat till i baren, där vår missnöjde gäst uppehöll sig innan han lämnade lokalen. Missnöjet grundades visst i hans starka önskan om att få "gå ut, höra musik, bli kåt". Och ändå ge ljudklubben en chans, man tackar!

Inte alla som kom till Bar Brooklyn tycktes känna till kvällens tillställning:

"Vad spelar ni i kväll?"

"Vi spelar ljud."

"Jaha... kan ni inte spela musik?"

"Nej, det är bara ljud här i kväll."

"Men det är min kompis födelsedag..."

Och någon kom med mer specifika önskemål:

"Vad spelar ni för nåt?"

"Ljud."

"Har ni nåt med The Smiths?"

Men också:

"Har ni tåg?"

"Vilken sort?"

Det välbekanta ljudet av ett stockholmskt tunnelbanetåg och stationsutrop vid Liljeholmen möttes med förtjusta vrål. Andra ljudspår var av det mer exotiska slaget, från de flesta håll i världen. Vi kunde inte tillfredsställa alla öron men ganska många, sammantaget. Strax innan de sex ljudtimmarna skulle avrundas blev vi tillfrågade om att spela våra ljud på ett bröllop. Vi packade ihop, överraskade och nöjda. Och det ser ut att bli fler av dessa kvällar framöver. Håll utkik!

19 januari: Helafton med field recordings på Strand!

Foto: Elin Franzén

Den som är förtjust i ljud bör boka upp torsdagskvällen. I timme efter timme kommer jag och Johan Jacobsson att fylla Bar Brooklyn med ljud från alla möjliga håll i världen, från Göteborgs spårväg via franska isspänningar till silkesframställning i Burma. Det kommer att låta illa, mystiskt, musikaliskt, fantastiskt. Den som inte bryr sig särskilt mycket om ljud bör verkligen boka upp kvällen, och hädanefter uppleva världen med nya öron.

Välkommen!

Ljuden omkring oss >>

Trasiga tröjan

Igår, söndag, tog jag mig an en stickad tröja som fått en stor mängd små hål, förmodligen i samband med att jag skaffade katten Sonja i februari, och därför blivit liggandes i byrålådan i väntan på ett lappningsryck. Ett sånt ryck fick jag igår. När jag hade sytt ihop alla hål jag kunde hitta - och jag kunde hela tiden hitta nya så det blev ett större lappningsprojekt än jag hade orkat ge mig på om jag vetat i förväg - hämtade jag ta bort noppror-apparaten. Den har hängt med sedan 80-talet och jag har alltid gillat att använda den, som barn och som vuxen. Det blev en lång stund med det ilskna motorljudet och det härliga rasslet av noppror som knipsades av och jag upptäckte dessutom en ny kvalitet i apparatens läte. Ur högtalarna i vardagsrummet kom stillsam pianomusik (kanske var det Nils Frahms "Wintermusik", annars något liknande) och nopperapparatens ljud, med olika toner beroende på hur jag tryckte den mot tröjan, gjorde något med musiken, precis som de förbipasserande mopederna också brukar göra. Det blev lite vemodigt, ytterligare en känsla som inte fanns i bara musiken. Det blev riktigt vackert och lite plågsamt på samma gång.

Här blir det hål.