I väntan på Guldbron

Bild från svtplay.se

Förmiddag på kontoret. Sitter i fåtöljen på mitt rum och läser underlag inför eftermiddagens seminarium. Seminariet varar, som varje onsdag, mellan klockan ett och tre. Just den här onsdagen sammanfaller seminarietiden med den tid som annonserats för den så kallade Guldbrons ankomst till Slussen. Jag vet inte varför vinterns notiser om brons långa färd från Kina har väckt en viss munterhet hos mig, jag kände inte ens till att en guldbro ingick i den nya Slussen-planen. Kanske är den sortens nyhet välkommen just för att den skiljer ut sig från allt elände. Parallellt med Guldbrons resa har Covid-19 rusat genom världen.

I alla fall, i jobbfåtöljen slår det mig att Svt sänder live från Slussen redan nu, timmar innan bron förväntas skymta i Saltsjöinloppet. Sändningen växlar mellan några olika kamerautsnitt, överblicksvyer över Slussenområdet, Gröna Lunds roterande guldsol, en lyftkran i gråmulen blåst... Det fina med den här tillsynes händelselösa "Slow tv"-sändningen är att man också monterat upp mikrofon och i bakgrunden låter jag den konstanta, dova stadsdronen ackompanjera mina arbetsuppgifter. Dramatiken – Guldbrons ankomst – blir jag däremot tvungen att skåda i efterhand så snart seminariet är slut. Och kanske får jag en skymt från tunnelbanefönstret när det är dags att åka hem ikväll.

Guldbron, livesändning på Svt Play >>

In! Ut!

Vissa röster blir förknippade med särskilda ord eller repliker. 

Av alla möjliga roller som jag har sett Björn Granath i genom åren är det en karaktärs ord som jag framförallt hör i mitt huvud när jag tänker på honom, och det är Götes i Sällskapsresan II - Snowroller (1985). 

Familjefadern, välmenande men jobbig, försöker hålla nere semesterutgifterna genom att få med samtliga fyra familjemedlemmar på samma remsa i fotoautomaten: »IN!! UT!! IIIN!!«

Det är inte den rollen jag har hört nämnas under dagens minnesinslag om Björn i radio och det är kanske inte den rollen som tillhörde hans egna favoriter (eller så var det det?). Men jag tror inte att jag är ensam om att höra just de där utropen i huvudet och le för mig själv. 

»Men vi skämmer ut oss!« 
»SKITSNACK!«

Tyvärr finns bara en video med dåligt ljud och hackig bild att tillgå just nu >>
Och en bonus med Göte >>

Vad händer när man blir tyst?

Under varje resa (inklusive promenadsträckorna) till och från jobbet lyssnar jag på något i lurar. I höstas blev det en del musik, särskilt på morgonen när nåt stillsamt ambientstycke gav en behagligare inramning i rusningsvimlet på tunnelbanan (värst är att behöva stå upp i stället för att mjukstarta dagen sittandes med slutna ögon och med lurarna i öronen). På senare tid har jag inte lyssnat på så mycket musik under resorna men mer prat, podcaster och radioprogram som verkar passa humöret.

Igår började jag lyssna på ett halvgammalt sommarprat i P1 till morgonbestyren. Det fick göra mig sällskap när jag lämnade lägenheten, promenerade mot tunnelbanan och åkte vidare till universitetet (sittandes). Lena Endre var sommarprataren, men vad hon skulle prata om visste jag inte när jag tryckte på play. Det visade sig till stor del handla om en speciell upplevelse som hon varit med om en gång och som präglade både yrkestillvaron som skådespelare och vardagen utanför arbetet. En halsåkomma tvingade henne att låta bli att använda rösten under fem veckor. Det är lång tid och hon började snart märka hur hennes tystnad förändrade både henne själv och människorna i hennes närhet.

Jag ska inte återge mer här, Lena berättar såklart bäst >>

Mer om vintertypiska läten - reflexen!

Strax efter att jag bloggat (igår) att det inte har kommit särskilt mycket snö i Stockholm kom det särskilt mycket snö. En tidsfråga innan vi får höra plogbilarna dundra och skrapa förbi om natten alltså!

I alla fall kom jag att tänka på ett annat säsongstypiskt ljud när jag promenerade från tunnelbanan och hem för en stund sen. Jag hittade en gammal reflex i en byrålåda tidigare i vintras, en sån i hård plast som hänger i snöre med säkerhetsnål, snöflingeformad. Den har förmodligen varit med sen 80-talet eller så men reflekterar ännu som den ska. Den fäste jag i kappfickan och har hängt ut den främst under sträckan tunnelbanan-hemmet när jag tar mig hem från jobbet och det är mörkt.

Ensam tycks jag vara om att ha en reflex som dinglar ur fickan här i stan där de flesta gator är upplysta, men jag gillar reflexen och det kan ju inte skada att ha den. Dessutom har reflexer som den här ett alldeles eget ljud som bara den typen av plast har, vad jag har hört. Visst kan du höra det i huvudet, den hårda lätta plasten som slår i någonting? Om du har använt såna reflexer under ditt livs vinterhalvår vill säga. En snöflinga, ett hjärta, en katt...

Ingen vinter utan nattplogen

Vintern (som i snön) kom ju till slut, lite efter själva julen. Men blygsamt. Lätta virvlande flingor samtidigt som solen sken. Något som jag förknippar med vintern, och som jag har bloggat om förut, är lätet av en snöplog som jobbar utanför på vägen när jag själv ligger inne i mörkret och väntar på att somna, eller somna om.

Det känns som ett ganska ovanligt ljud numera, kanske har jag bara hört det enstaka gånger på senare år. Desto oftare under uppväxten på landet. Fullständigt tyst natt och plogbilen som passerar huset två gånger, på väg nerför vår smala raka grusväg tills den tar slut och sen upp igen till byn. Så här skrev jag 2012:

Det krävs en raksträcka intill huset för att få uppleva ljudet av plogen som drar fram i ordentlig fart, och så ser det inte ut vid min nuvarande adress. Tryggheten låg kanske i vetskapen om att någon var vaken där ute, och dessutom skötte om vår väg.

På den lilla byvägen kör nog plogen nu om nätterna för jag fick en väderrapportering i form av en bild i ett sms från mamma igår och snötäcket såg ut att vara djupt nog att helt bädda in min katt om jag släppte ner henne ute på gräsmattan (eller på ytan där gräsmattan annars brukar synas). Här i Stockholm täcker snön inte ens marken, inget att starta plogbilarna för. I väntan på deras ensliga buller kanske jag får se om Lars Molins plogdrama Midvinterduell...

Ljudkalendern: Lucka 23 - En magisk överraskning på resan

Häromveckan var vi i Madrid. Vi hade inte mycket tid i stan eftersom vi skulle resa vidare för några dagar ute på landet redan andra dagen, men det bästa under Madridbesöket råkade vi på nästan omedelbart när vi gav oss ut på stan.

På kartan hade vi sett att vårt hotell låg alldeles vid den stora Retiro-parken och särskilt jag vill alltid titta på parker och botaniska trädgårdar om det finns såna på resmålet. Vi promenerade genom parken som var pampig med en stor damm och gott om folk som strövade omkring i det rosa eftermiddagsljuset. Efter en stund kom vi till en enorm växthusliknande byggnad och det hördes klanger inifrån. Vi blev förstås nyfikna och letade rätt på ingången.

Det var bara att gå in och där inne hördes klangerna ännu tydligare. Först fick jag syn på högtalare som snurrade i mitten av glashuset - eller Kristallpalatset som det heter - och sen en husvagn under högtalarna. Människor gick runt husvagnen och kikade in i fönstren där lampor i olika färger lyste. Vi började också kika in och det var en av de häftigaste konstinstallationerna jag har upplevt.

Verket heter The Puppet Maker och längst bak innanför husvagnens långsmala fönster låg självaste dockmakaren sovande inför oss besökares beskådan medan hennes många små marionettskapelser fyllde husvagnen med liv. I ett fönster satt en man vid ett skrivbord och skrev, i ett annat dansade en kvinna. Ett litet skepp på våldsamma vågor i det minsta fönstret och en operasångerska med pianist i luckan intill. Förutom musiken som fyllde hela kristallpalatset var de mekaniska lätena från dockornas rörelser en viktig effekt. Medan operasångerskan sjöng hördes ett dån som jag först trodde var en del i musiken men som i själva verket kom från ett flygplan som passerade ovanför oss. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för konstverket som smälte samman med miljön alldeles perfekt.

Det är svårt att förmedla stämningen i text, kanske hjälper några bilder och filmklipp till. Bäst är förstås upplevelsen på plats, så det här är mitt tips till den som besöker Madrid senast 16 mars.

(Om videon inte skulle funka, kolla på videon som är länkad här under.)

Här finns en video där konstnärerna berättar om verket! >>

Ljudkalendern: Lucka 19 - Songs from a cold place

När musik kombineras med fältinspelningar, eller fältinspelningar med musik, kan det låta som allra finast. Ett slags magisk verklighet kan uppstå, i bästa fall. En ny upptäckt inom denna genre (om man kan kalla det en genre) är Kate Carr, och närmare bestämt ett av hennes album som heter Songs from a cold place.

The nine delicate pieces archive the sounds from the bird cliffs of Grimsey Island, the desolate rocky moors of the Skagi peninsula, the frozen inlets of Skagafjörður and the tiny fishing town of Ólafsfjörður. The natural settings, the fauna and the elements are perfectly captured by Songs From A Cold Place, at times making my living room seem frigid, as if a gust of wind has vaulted through my walls. [Headphone Commute]

Lyssna här >>

Ljudkalendern: Lucka 18 - Sätt att lyssna

Amorf är en liten tankeväckande bok om lyssnande i olika former.

Ett spår, ytterligare ett. Musik, ljud och ord som både ledtrådar och villospår. Hur lyssnar vi? Varför? I essän "Amorf" undersöker Elias Hillström lyssnandets form och upplösning. Visklek, slump, kulturpolitik, kommers eller ny teknik? Vad är det som i slutändan avgör vad det är som vi får höra?

Boken är utgiven av förlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder som en del i Fria serien 2013. Och nu har ni tur för under december månad bjuder förlaget på digitala utgåvor av samtliga titlar i serien!

Till Amorf och de andra böckerna >>

BONUS! Rasmus Fleischer skriver här om Amorf i en text om shufflelyssning, rekommenderas också! >>

Ljudkalendern: Lucka 8 - Tyst tisdag

Lägenheten är inte sig själv idag. Vi har nämligen lämnat katten Sonja på landet där hon ska bo över jul och nu är det som om jag hörde hennes olika läten överallt här hemma fast jag vet att hon är upptagen med något spännande på ferieorten långt från stan. Redan när jag stängde hissdörren och gick mot lägenheten hörde jag i mitt huvud hur hon jamade där inne i hallen. Nej, just det, hon är ju inte hemma! Jag klev in i hallen och i huvudet hördes dunsen när hon hoppar ner från sin viloplats för att komma och hälsa. Under de första minuterna tillbaka här hemma blir jag lurad av min hjärna om och om igen. Katten bor visst lika mycket i huvudet som i lägenheten.

En särskilt tyst tisdag som idag passar därför temat tystnad bra för kalendern. Det blir ett avsnitt av podcasten Vi-podden där prästen Rebecka Tudor och terapeuten och författaren Per Naroskin vrider och vänder på tystnaden. Vad händer om man är tyst väldigt, väldigt länge? Och hur kommer det sig att det är mer högstatus att tiga än att tala? 

Lyssna >>

Ljudkalendern: Lucka 6 - Kollektiva meddelanden

Sjätte luckan innehåller ett ljudfenomen som jag länge har tänkt skriva något om. Jag tror det var förra året jag råkade på ett blogginlägg som i förbifarten nämnde företeelsen som jag blev väldigt nyfiken på och började googla mig till mer info om. I Japan spelas en särskild melodi, Yuyake Koyake (Sunrise Sunset), i offentliga högtalare runtom i landet klockan fem på eftermiddagen. Melodin signalerar att det är dags att gå hem, främst för skolbarnens del om jag har förstått det rätt. Melodin komponerades för ungefär 80 år sedan av Nakamura Uko, läser jag. Och i hans födelsestad fanns busshållplatsen Yuyake Koyake.

Det finns en hel del videodokumentationer av det här på nätet, här är en där melodin hörs tydligt >>

När jag upptäckte fenomenet började jag fundera på vilka andra kollektiva ljudfenomen som finns. Ljud som inkluderar alla (hörande, i alla fall) på platsen och som bär på ett särskilt kollektivt budskap. Böneutrop var ett fenomen som dök upp i huvudet. Det var en häftig upplevelse under besöket i Marrakech för några år sen, att för första gången höra de många utropen ljuda och liksom spela tillsammans med sina individuella klanger och tempon från olika håll i staden. 

Vad finns det för kollektiva ljudmeddelanden i Sverige? Glassbilen, tänker jag genast. Och Hesa Fredrik (läs ett tidigare inlägg här >>). De här signalerna skiftar betydelse över tid, dels i relation till min egen ålder - glassbilens melodi väckte betydligt starkare reaktioner i mig som liten än nu för tiden - och dels beroende på samhället i olika tidsperioder. Hesa Fredriks klang har varit färgad av olika grader av allvar i olika tider. Vad betyder Yuyake Koyake för en vuxen japan tro? Det vill jag ta reda på under den kommande vistelsen i landet om ett tag!

Kommer du på fler kollektiva ljudfenomen? Skriv gärna en kommentar!

(Bild: https://www.youtube.com/watch?v=eBcWL4VRnv8)

Ljudkalendern: Lucka 2 - Luftens osynliga musik

Ibland kommer jag att tänka på hur mycket som pågår i luften, sånt som inte syns men är ständigt närvarande. Oftast tänker jag inte på det, men när jag gör det känns det lite läskigt. Alla trådlösa nätverk, mobiltelefoner som söker täckning hela tiden osv.

Det har varit olika osynliga saker i luften som fått särskilt mycket uppmärksamhet och varit särskilt läskiga i olika perioder. När jag var liten och vår familj skaffade mikrovågsugn lärde vi oss genast alla livsviktiga regler: det är livsfarligt att stå närmare mikron än en meter, stoppa inte in någon sorts metall i mikron, inte ägg och inte heller ingenting, då är det kört. Så småningom kom mobiltelefonerna och de fick man inte prata i utan att veva ner bilfönstret lite först.

Nu för tiden törs jag knappt tänka på hur mycket som rör sig i luften, blir det aldrig fullt? (I våra huvuden åtminstone...)  Men ibland kan det vara fascinerande och roligt också. Vetenskapsjournalisten Frank Swain modifierade sin hörapparat tillsammans med en ljudkonstnär och fick uppleva ljuden av trådlösa nätverk >>

Ganska vackert va?

Throwback thursday: ICQ-ropet!

Ljud behöver inte låta mycket för att etsa sig fast i minnet. Ett litet läte som för alltid kommer att väcka minnen från tonåren och den allra första vuxentiden är ropet från ICQ-rösten (>>).

Efter några år som Facebookanvändare framstår den gamla kommunikationskanalen ICQ som fascinerande i sin enkelhet. För den som inte ICQ:ade: det var en kontaktlista där bekanta och obekanta människor kunde läggas till. Och så skrev vi till varandra och när ett meddelande kom hördes det lilla ropet - o-ow! Ett litet rop som snabbt kom att laddas med många olika betydelser. Förväntan, glädje, nervositet, irritation, magpirr och annat...

Jag undrar hur många gånger detta läte ljöd i familjens dator. Framförallt från mitt ICQ-konto tror jag ropet kom, följt av lillasysters. Programmet hängde med länge, till och med min förra dator - min första laptop, en vit Macbook från 2007 - hade ännu programmet installerat vid pensioneringen tidigare i år. Det blev dock tydligt att något annat hade fångat mina ICQ-kontakters intresse på internet och allt färre syntes i kontaktlistans onlinesektion. Och det lilla ropet, det hördes till slut aldrig längre.

Det fanns ingen poäng med att använda den här meddelandetjänsten när Facebook slukat och samlat så gott som hela bekantskapskretsar. Själv vägrade jag Facebook ganska länge. Först 2010 loggade jag in. Vid det laget bestod ICQ-listan av ett enda namn som tittade fram vid skärmens kant ibland, en vän som också fanns på Facebook men, kanske liksom jag, bara lät programvaran och kontaktlistan vara kvar i datorn. Nu har jag förstått att ICQ finns som mobilapp, men jag har inte hört talas om någon som använder den.

ICQ hade förutom det lilla lätet också en estetik som väcker minnen vid återseende. Jag hittade en lista som summerar programvarans speciella karaktärsdrag - titta, lyssna och minns! >>

Dela gärna med dig av dina ICQ-minnen i kommentarsfältet. Vad betydde lätet för dig? Och för andra i din närhet? Var det konfliktfritt att vara inloggad med ljudet på eller en källa till irritation? Minns du när du hörde lätet för första och sista gången? Berätta!

Podpromenader

Oftast promenerar jag ungefär samma vägar. Helst varje dag, men det blir inte riktigt så ofta. Fastän jag vet att det är skönt att gå där ute kan det ta emot att komma iväg. Tanken på promenadvägen kan kännas lite tradig, samma vägar igen och igen (även om de är de kanske finaste man kan gå i stan). Men jag vet ett knep för att jag inte ska ledsna och vända hem alltför tidigt. Det långa programmet. 

Innan jag ger mig iväg från lägenheten blir jag stående en stund i hallen med ytterkläderna på. Jag bläddrar genom mobilens radio- och podcastappar efter något som räcker för de närmaste tre kvartarna, minst. Men det ska inte bara vara något som varar en stund, det måste vara något jag känner för att lyssna på just då också, och med det är jag kinkig. Det är inte säkert att favoritmusikpodcasten som jag hade lust att höra på morgonen lockar just för promenaden. 

Till slut har jag hittat något. Lite varm har jag hunnit bli under jackan och halsduken, eftersom jag är så petig. Trasslar ut hörlurssladdarna, trycker på play och lämnar lägenheten. Jag går mina vanliga vägar i sällskap av rösten i lurarna. Promenadrutinen började nog på allvar under hösten och många berättelser, diskussioner och musikstycken har spelats i mina öron medan jag traskat på stigar av djup lera, hängt i svajiga trädgrenar för att ta mig uppför isiga backar, fotograferat stadssiluetter under vinterns alltför tidiga eftermiddagsskymningar, känt doften av benarolja när jag passerat småbåtarnas uppställningsplatser, sett hur träden plötsligt fått knoppar för att en vecka senare explodera i grönt. 

När jag går på de här ställena minns jag rösterna och berättelserna. Musiken precis när stigen svängde. Skånska i backen, amerikanska på raksträckan intill vattnet, västkust uppför trappan. Och jag minns mina promenader. Promenaden när jag funderade på något särskilt som rösten i lurarna berättat om, när jag tappade snytpappret och letade förgäves på snötäckta stigen, när jag försökte formulera en klok idé. I bland har jag nog inte lyssnat så noga vad de säger i lurarna, tankarna har vandrat iväg på egen hand. Och i bland är det just det som sagts i lurarna som blivit ett slags tema för den promenadstunden, då glömmer jag var jag är, vart jag går och hur länge. En gång i vintras fick jag skarva i promenaden med ytterligare en slinga för att få höra klart på hela det långa, långa programmet innan jag gick hem igen. I bland har jag stannat till, plockat ur lurarna och upptäckt allt jag stängt ute med hjälp av rösterna och musiken. Vissa gånger var det alldeles stilla, bara ett dovt dånande från trafiken långt bort i mörkret. Utan rösten i lurarna hade jag kanske inte ens vågat gå där ensam. Men först när rösten upphörde insåg jag att jag faktiskt var helt ensam där på stigen och att jag inte hade mött någon på en halvtimme.

Jag har tänkt ta en sådan här podpromenad strax. Vilken röst som får göra mig sällskap har jag inte bestämt än. Men jag vet att när jag kommer hem har jag hört berättelser som jag inte hade hört förut. Det gör inte så mycket att jag har gått samma väg för hundrade gången.

Fynd ur tv-arkivet och ett instrument som aldrig tystnar

Bild: Svt, Öppet arkiv

Som du kanske känner till spelade jag in en speciell orgel för några år sedan under min vistelse i Arvidsjaur med omnejd. Det var en "automatisk" orgel som spelade melodier från skivor med stansade hålmönster, som jag fick chansen att höra på plats med egna öron under ett besök i den lilla, lilla byn Gallejaur. Och ännu närmare bestämt i systrarna Karlssons hus, Anderslarsagården. Systrarna fanns inte längre när jag kom dit, men allt i huset fanns kvar. Orgeln, möblerna, diamantinristningen i fönsterrutan.

Orgelinspelningen laddade jag upp på Soundcloud men sedan har ljudfilen vilat i en mapp under åren, tills förra året när orgeln vävdes samman med andra inspelningar från trakten och från Marocko på kassetten Det är som musik >>

Häromveckan botaniserade jag i Svt:s fantastiska Öppet arkiv och jag vet inte riktigt hur jag klickade mig fram till mitt fynd. I ett knappt fem minuter långt reportage berättar Ebba Karlsson, sist kvar i byn av syskonskaran, om livet på platsen. Och i en sekvens ljuder orgeln med Ebba vid veven. Med en annan melodi än den min inspelningsapparat fångade. Det var fint att se den här lilla filmen, den påminde mig om hur orgelns ljud har klingat i många tider och i mångas öron; först för dem som bodde i byn, senare för dem som kommer dit för att se hur livet var förr, och genom min kassett kanske den ljuder också hemma i någons vardagsrumshögtalare eller hörlurar.

Här finns filmen Ebba i Gallejaur att se >>

Ljudet av en katt som drömmer

Efter nästan två veckors jul- och nyårsvistelse på landet kom vi tillbaka hem till Stockholm och lägenheten. För katten Sonjas del innebar jullovet en betydligt äventyrligare tillvaro än den vanliga hemma i stan. Efter några dagar på ferieorten övergick värdkattens reserverade och småfräsiga attityd i mer inbjudande och vilda jaktlekar där de två turades om att jaga varandra runt i huset så det bullrade, ibland flera timmar i sträck. Ingen trasmatta gick säker. Och inte heller småfåglarna utanför, visade det sig sista dagen innan hemfärd när Sonja bankade på kattluckan med munnen full av spretiga vingar.

Kattluckan som man skulle kunna tro ger frihet att röra sig som man vill mellan inne och ute har dock också kommit att stå för ett yttre hot. Då och då smäller det till och någon av katterna flyger in genom luckan och vidare in i huset, gärna upp på övervåningen. Utanför luckan står grannkatten Pelle. Hans dåliga ovana att jaga våra katter har gett kattluckans ljud en starkt orosfylld laddning. Varje litet läte från luckan får katterna att på millisekunden väckas ur den djupaste sömn, för det kan vara Pelle.

Strax efter att vi släckt lampan och sagt godnatt första kvällen tillbaka i stan hördes ett märkligt ljud. Ett pipigt gläfsande, kanske från en liten hund ute på gatan? Vi lyssnade till de små, höga ropen och förstod att de måste komma från vardagsrummet och den sovande katten. Vi vet att hon besitter en sådan pipig stämma, det kommer små rop då och då, men aldrig hade vi hört henne ropa i sömnen. Efter en stund bytte hon sovplats och somnade om mellan våra fötter i sängen. Jag kände hur det ryckte i kattkroppen, drömryckningar, små smackanden och så fler piprop! Jag försökte hålla mig för skratt och föreställde mig allt som kunde tänkas röra sig i kattdrömmen; jakter över hopkorvade mattor, Pelle som bankar på luckan, småfåglarna som hoppar retfullt mellan trädgrenarna ovanför huvudet...

En gång lyckades jag dokumentera Sonjas karaktäristiska piprop. Bara ett enda litet tjut, men det kan vara till hjälp för att förstå hur det kan låta när en katt kommit hem från sitt jullov. Pass på vid 00:06! >>

Minnen och magnetisk magi; med anledning av en släppt kassett och en märkvärdig återförening

B för Banda, PÅ för På, S för Stoppa.

Jag var nog ungefär sex år, kanske något yngre, när min kusin fick en bandspelare i födelsedagspresent, eller om det var i julklapp. Den var i ljusrosa plast med lila knappar, utom inspelningsknappen som var orange. Den hade handtag och på sidan en mikrofonhållare med en mikrofon i samma ljusrosa färg. Jag ville så klart ha en jag med. 

Att jag redan hade en liten bandspelare som fungerade utmärkt hade inte med saken att göra. Den var silverfärgad, inte rosa med lila knappar och handmikrofon. Jag tror jag tjatade rätt så ihärdigt om den där plastbandspelaren. Den fanns med i någon leksakskatalog och jag antar att jag noga informerade mamma och pappa om detta. 

Tjatet fick efter en stund effekt. Jag fick en ljusrosa bandspelare. Pappa monterade isär min silverfärgade Philips D6305, spraymålade omsorgsfullt delarna och monterade ihop dem igen. Ett tag senare fick jag en likadan plastbandspelare som min kusin hade. Den gamla bandspelaren hängde med ändå och turades om att finnas i mitt och min lillasysters rum under uppväxtåren. Den nyare bandspelaren i plast fick en mer portabel roll vad jag minns. Jag och kusinen spelade till exempel in ett slags dramatiserat dokumentärt äventyrsinslag innehållande möte med orm på grusväg med mera, med våra röster som guider. Material som presenterades under mellanstadieklassens roliga timme. 

Kassettbandspelarna och kassetterna var fantastiska just på det viset. Vi var i tioårsåldern och kunde på egen hand producera dessa ljudberättelser, samla våra favoritlåtar genom att varje lördag sitta beredda med pekfingret på REC under Tracks-sändningen i P3, göra egna radioprogram att spela upp för oss själva eller familjen. Bandspelarna rullade under dessa år också i många, många timmar i syfte att hålla oss sällskap i väntan på nattsömnen eller underhålla oss i baksätet på semesterresorna. 

Jag blev äldre och bandspelarens roll kom alltmer att handla om produktionen av blandband. Och möjligheten att kunna kopiera någon kompis kassett eller cd-skiva eller spela in en hel konsert från radio. Den radiosända och inspelade konserten med David Hasselhoff från lågstadietiden kunde spelas över med Radiohead och The Verve. Vad gällde blandbanden var jag perfektionist. Kändes låt nummer tre på b-sidan inte helt hundra spelade jag in sidan på nytt. Väntade medan varje låt spelades upp och in, försökte skapa precis lagom långa pauser. Sedan dog sysslan så småningom ut. Det sista blandbandet kan ha kommit till runt 2002 eller 2003. 

Ett decennium senare har jag bett pappa plocka fram min spraymålade bandspelare och jag tog med den hem efter senaste besöket i hembyn. Anledningen till detta var att jag snart skulle göra ett slags kassettcomeback, denna gång med min egen musik. Under våren fick jag frågan av Joakim Granlund som driver det högproduktiva enmansbolaget Zeon Light Kassett om jag inte skulle vilja göra en kassett med field recordings. Det ville jag gärna! Jag har under ganska många år spelat in ljud på alla möjliga platser och i olika mer och mindre vardagliga sammanhang, så det fanns att ta av. Men jag såg nu tillfället att göra något mer av dessa ljuddokumentationer, något som rörde sig mot ett mer musikaliskt uttryck samtidigt som ljudens dokumentära kvaliteter fanns kvar. Det blev ett arton minuter långt verk där inspelningar från två geografiska områden, Arvidsjaur med omnejd och Marocko, smälte samman med instrumentala inslag (inspelade i en klädgarderob och med en hemgjord kontaktmikrofon). För att själv kunna uppleva mitt verk på kassett behövde jag hämta hem min gamla bandare. 

Känslan var så bekant, inte alls ett eller två decennium bort, när jag i helgen plockade ut den fina oranga plastkassetten ur fodralet (vars "gångjärn"gnisslade till precis som de ska), satte den i däcket, stängde luckan och tryckte på "PÅ". Ljuden lät gälla, vissa partier kände jag knappt igen när de hördes från den här lilla högtalaren. Men jag ville lyssna i bandspelaren, inte via datorn och genom de vanliga, bra högtalarna. För det är inte bara musiken, det är alla ljuden. Varje moment som det innebär att lyssna på kassett, moment i vilka minnena från alla de gånger jag någonsin har upplevt dessa ljud finns lagrade. Plastigheten, fodralgnisslet, kassettskallret, bandspelarsuset tillsammans med känslorna musiken väcker och så hackandet när bandet tar slut. Det var en fin och högtidlig stund.

"Det är som musik" finns att köpa på kassett (klart roligast och då ingår en fin, lång text av Johan Jacobsson) och i digital form från Zeon Light Kassett >> Jag har också en hel trave kassetter om du befinner dig i stockholmsområdet och känner att du måste få lyssna på stört.

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Högtalarfunktionens förföriska frekvenser

Sedan min mobiltelefon var nästan ny har ljudet i "luren" (men inte högtalaren) varit paj. När någon ringer hörs min röst men jag hör ingen i andra änden. En vanlig sjukdom bland telefoner av den sorten, har jag förstått. Jag måste därför snabbast möjligt leta rätt på handsfreelurarna när det ringer, för med dem hör jag den jag pratar med. Ibland hinner jag inte hitta dem och svarar ändå men då måste jag slå på högtalarläget så att den som ringer hörs i högtalaren i stället för i luren.

När detta händer och jag befinner mig i samma lokal som katten Sonja blir det ett väldigt liv. Och det hände nyss. Jag tryckte på "svara" när det ringde, och sedan högtalarfunktionen. Sonja vilade i sin (som den snabbt kom att bli) fruktkorg i fönstret. Medan jag pratade i telefonen lämnade hon, utan att jag la märke till det, korgen och följde i stället varje steg jag tog mellan hallen och vardagsrummet. Samtidigt ropade hon ivrigt mot mig.

Varje gång det här inträffar har jag glömt att detsamma hände förra gången också. Att Sonja reagerar så starkt på telefonens högtalarröster. Hon vill vara nära telefonen, eller rättare sagt ljudet. Detta och munspel har samma effekt. Tar jag fram och börjar blåsa i munspelet har hon strax klättrat upp på mig och stångar mitt ansikte. Den som har en idé om vad dessa, båda hyfsat gälla, läten väcker inom katten är välkommen att höra av sig.

En som ger fan i tystnaden

Jag stod i busskuren utanför Coop vid Zinkensdamm en eftermiddag, förra hösten tror jag att det var. I samma kur stod en kvinna som jag la märke till direkt när jag kom dit. Kornblå täckjacka och ett ansikte som påminner om såna där vykort med gamlingar utan tänder som ler pillemariskt i svartvitt, men gissningsvis var hon bara medelålders. Jag hade inte stått länge i kuren förrän kvinnan tilltalade mig: "Skaru till Reimers?" Vi väntade på samma buss, 66:an som har Reimersholme som slutstation. "Njae, men nästan" sa jag nog, eller något liknande. "Det är fint där" fortsatte hon, "jag bor där med mamma." 

Efter det första mötet i busskuren har jag sett henne - i blå jacka, sommar som vinter - de flesta gånger jag rör mig i trakterna Reimersholme och Hornstull, och det är ofta eftersom det är mina hemkvarter. Jag tror att hon tillhör de mest välkända på den här kanten av Södermalm, kanske inte till namnet (det vet jag själv inget om), men som en person som finns här. Hon är på bussen, i kvartersmatbutiken, på promenad eller, som ofta, sitter hon på en kaféstol utanför tobaksaffären likt en välkomnande tullväktare ropandes till människor som kommer och går över bron intill. Hon verkar så hemma här. Pratar med dem hon möter, oavsett om det är personer hon kanske träffar dagligen eller för första gången. Och det kan hon göra för att hon är just hon. Vi andra kan inte, bara precis lagom mycket i så fall. Några korta meningar hund- eller kattpromenerare emellan är till exempel ok, men det finns en gräns som man ständigt måste förhålla sig till. Pratar man vidare för att det är trevligt och roligt - för egentligen är det ofta det, jag vill gärna prata - blir det samtidigt lite ängsligt och det är nog ömsesidigt. Är det en människa som inte har koll på de överenskomna sociala gränserna jag pratar med? kan man tänka. Och så avslutas det artiga, korta samtalet precis lagom snart.

Det där ger hon fan i. Hon frågar om det hon vill veta, säger det hon tänker på. Att det är fint väder, att någon har en jätteliten bebis, att kvartershandlaren kan få köpa den gamla mobiltelefonen om han vill. Och det funkar nog bra för det är hennes regler som gäller i hennes kvarter. De som inte kan de reglerna förlorar.

Mokatjutet

Har just bryggt kaffe för att vakna till. Tröttheten efter den hyfsat sena festen igår har inte velat ge sig av trots en längre lur på eftermiddagen. Nu hoppas jag att kaffet ska rädda kvällen, ska äta på restaurang och umgås, helst pigg. Den här gången gick bryggprocessen smärtfritt och det gjorde den för att jag bara fyllde mokabryggaren med hälften så mycket vatten och kaffepulver. Annat är det när man kör full dosering. Sedan ett tag tillbaka, kanske i våras, är kaffetillredningen ett öronbedövande moment med risk för hörselkonsekvenser långt efter kaffet druckits upp. När bryggprocessen når det skede där kaffet börjar bubbla upp inuti kannan uppstår också ett för jävligt tjut. Första gången det inträffade kom jag att tänka på Pip-Larssons och deras tjutande kastruller (men vad var det egentligen tjutet signalerade? Att innehållet började koka? Att maten kokat klart? Hur kunde kastrullen veta det? Gick det att i förväg ställa in om det var potatis eller rödbetor som skulle tillagas?).

När bryggaren sätter igång att tjuta går det inte att vistas i köket. Man får stå ut med att höra det från vardagsrummet om kaffet ska kunna bli klart, och det tar en stund. Katten Sonja däremot tycks inte plågas av det gälla, högfrekventa oväsendet. Hon går gärna in i köket för att se vad som pågår. Jag minns att en av mina barndomskatter, Nalle, gärna lyssnade till, i människors smak, alltför höga läten. Förmodligen har det med katternas annorlunda upplevelse av frekvenser att göra, att vi människor talar i och helst lyssnar till lägre tonlägen medan katterna uppfattar detta som väl lågt och mullrande. En spekulation grundad i ett svagt minne från något radioinslag. Noggrannare upplysningar välkomnas.

Hur som helst, det är något med ventilen. Ventilen är som en mutter som går att justera, men vilket som är det optimala läget vet vi inte. A vred lite på muttern nyligen, men det känns farligt. Tänk om det uppstår ett onormalt jättetryck i bryggaren. Och tänk om tjutet också betyder att det är ett onormalt jättetryck. För en stund sedan satt jag och Sonja på balkongen och njöt av en förvånansvärd stillhet (det är lördag och sol, ändå så folktomt nedanför på gatan). Under tidningsläsningen hördes smäll från någonstans ganska nära och strax därpå hade stillheten ersatts av brandbil efter brandbil som tutade fram till lilla parken intill huset. En explosion i en lägenhet, fick jag veta efter en stund, men inga skadade. Problemet med kaffetjutet känns än mer angeläget. En ekologisk mokaexplosion på Knivsöder skulle bara spä på medias töntiga tjat om kravmärkta hipsterkvarter. Det vore olyckligt.

Rokia och måsarna

2008 kom jag på att jag aldrig läser nyhetstidningar från andra länder, fastän många finns tillgängliga bara en url bort. Jag läste min vanliga dagstidning som jag prenumererat på länge. Jag kom på att det vore kul att se till exempel vilken musik andra länders tidningar uppmärksammar genom recensioner och tips. Varför jag valde att besöka New York Times vet jag inte, jag knappade nog bara in något som spontant dök upp i huvudet. De hade nyligen recenserat en artist som hette Rokia Traoré. Recensionen måste ha varit entusiastisk för jag letade genast upp det nysläppta albumet, Tchamantché. Det blev en favorit och sedan upptäckten har jag återkommit till albumet då och då.

I våras såg jag Rokia Traorés namn i Södra teaterns konsertprogram inför sommaren och det blev direkt avgjort, klart jag skulle höra henne live! Den här veckan började därför på ett fantastiskt vis med stjärnan från Mali och hennes band inför en kvällssolig och fullsatt terass på Mosebacke. Förväntningarna var höga och det känns alltid riskabelt i sådana lägen, möjligheten att bli besviken och få den tidigare så positiva relationen till musiken fördärvad. Tänk om hon har ändrat musikalisk riktning så pass att det jag från början fastnade för inte finns kvar! 

Men nej, den här upplevelsen gav mig precis det jag hade hoppats på, och mer. Flera faktorer som präglade kvällen på terassen vore omöjliga att uppleva genom att lyssna på albumet hemma. Utstrålningen och värmen från scenen som smittade av sig på oss i publiken, en klarblå kvällshimmel (till stjärnans förvåning, det var ju kväll, det borde vara mörkt så dags!) och kanske det bästa av allt - måsarna som emellanåt cirkulerade över oss och deras skrin som blandades med musiken på ett sådant sätt som jag är så svag för. Ljud som tar sig in i musikbubblan och påminner mig om platsen jag befinner mig på. I det här fallet att vi, hundratals stockholmare och tillresta, stod där med sommarstaden bakom oss och att vi stod där just en sådan solig kväll när just en sådan otroligt fin musik spelades. 

Medan jag lyssnade till musiken med sången på ett språk som jag inte kan undrade jag dels vad texterna berättade och dels hur en publik där de flesta inte förstår den sjungna texten ska handskas med detta. Tänk om Rokia sjunger om krig men det låter så vackert, rent musikaliskt, att hon möts av en märkligt opassande leende publik. Det var svårt att avgöra. Jag kom fram till att artisternas egna uttryck kanske var något att gå på. Det här blev också något speciellt på så sätt att också sången upplevdes som en del i det instrumentala, ett av många ljud och fritt att fylla med betydelser för den som lyssnade. (Men jag tänker ändå leta efter någon av texterna och se om jag lyckas översätta den, jag är för nyfiken.)

Jag är glad att jag läste den där recensionen för fem år sedan. Den hade lätt kunnat slinka förbi mitt medvetande, för några fler besök på andra länders nyhetstidningars hemsidor blev det nog varken då eller senare, vad jag minns.