Tunnelbaneresenärernas transformationer – med anledning av nykomlingen C30

Det känns inte som särskilt länge sedan de nya tågen sattes i drift i Stockholms tunnelbana, alltså de nya tågen runt millenieskiftet. Jag minns första resan med ett av de nya. Då bodde jag inte i Stockholm, utan var i stan över dagen. Klev väl på vid Tekniska högskolan, som vanligt när jag anlänt med buss norrifrån. Det jag minns från detta nya tåg är akustiken. Tyst som på ett bibliotek, minns jag att jag tyckte. Själva tåget gled fram i tunneln alldeles tyst, och resenärerna anpassade sig och talade med dämpade röster. På de tåg som hittills transporterat oss i tunnlarna bullrade det en del och emellanåt tjöt så det skar i öronen. Så låter det ju fortfarande på de gammeltåg som ännu rullar i stan, de med honungsgula väggar och bruna plyschsäten.

Nu blev jag just varse de nyaste nya tågen som är på väg att ersätta de äldre. Om det är de äldsta som ersätts eller t.o.m. de förra "nya", millenietågen, vet jag inte. Det jag hittills har snappat upp om de här nya, C30 heter de visst, är att de har en ny klädsel på sätena som ska vara inspirerad av gatumönstret på Sergels torg. I övrigt har jag inte satt mig in i vad det nya innebär, men nyss gjorde jag en sökning och hittade flera videosnuttar av ivriga tågentusiaster som vill dela med sig av sina premiärfärder med C30. Det ser nytt ut, lite "framtid", som man kunde vänta sig. Men också lite framtid på ett retrosätt, framtid som man föreställde sig den förr. 

Vad som inte framgår så tydligt i videosnuttarna jag sett är hur det låter ombord. Är de nya tågen ännu tystare än de förra? Är det ens eftersträvansvärt att konstruera allt tystare tåg även om det är tekniskt möjligt? Vi som åker blir formade av dessa miljöer. Innan de nuvarande tågen kom fick vi ta i för att överrösta tågets ljud om vi ville samtala under resan och vara beredda att hålla för öronen när det tjöt som värst. De tåg som skjutsat oss de senaste årtiondena har däremot tillåtit oss att lyssna på musik, ljudböcker och poddar i lurar utan att vi behövt höja volymen till ohälsosamma nivåer, så länge livet i vagnen varit hyfsat lugnt vill säga. 

Hur blir vi med de nya tågen, kan man undra? Vi får börja lokalisera på nytt, var i vagnen vi helst vill vara (sätena har en annan placering än på de äldre tågen), testa våra röster gentemot den nya akustiken. Vi tar ju också med oss andra läten in i tågen jämfört med när de äldre tågen var nya. De med de honungsgula väggarna har bland annat fyllts av pappersprasslet från tidningar i pre-tabloidformat, medan millenietågen har haft mängder av de behändigare (och gratis) Metro-tidningarna liggandes på sätena och inkilade vid fönsterhandtagen. Tidningsprassel kommer C30 knappast att få uppleva.

Den som reser ofta kommer hur som helst snart att integrera C30 i sin kropp, vänja sig vid ljudmiljön och ta plats på sitt favoritsäte (när det är ledigt). Lite otur är det att saker och ting inte är som vanligt när de nya tågen rullar ut längs röda linjen nu i sensommaren. Ännu är vi många som jobbar hemma p.g.a. corona och som går och cyklar så långt det är möjligt. För oss blir C30 en present att se fram emot, när det nu kan bli dags att åka igen. Men någon resa blir det ändå för mig då och då, jag får se vilket slags tåg som rullar in på perrongen nästa gång. Och hur jag blir som C30-resenär. 

Om nya tågen >>

I väntan på Guldbron

Bild från svtplay.se

Förmiddag på kontoret. Sitter i fåtöljen på mitt rum och läser underlag inför eftermiddagens seminarium. Seminariet varar, som varje onsdag, mellan klockan ett och tre. Just den här onsdagen sammanfaller seminarietiden med den tid som annonserats för den så kallade Guldbrons ankomst till Slussen. Jag vet inte varför vinterns notiser om brons långa färd från Kina har väckt en viss munterhet hos mig, jag kände inte ens till att en guldbro ingick i den nya Slussen-planen. Kanske är den sortens nyhet välkommen just för att den skiljer ut sig från allt elände. Parallellt med Guldbrons resa har Covid-19 rusat genom världen.

I alla fall, i jobbfåtöljen slår det mig att Svt sänder live från Slussen redan nu, timmar innan bron förväntas skymta i Saltsjöinloppet. Sändningen växlar mellan några olika kamerautsnitt, överblicksvyer över Slussenområdet, Gröna Lunds roterande guldsol, en lyftkran i gråmulen blåst... Det fina med den här tillsynes händelselösa "Slow tv"-sändningen är att man också monterat upp mikrofon och i bakgrunden låter jag den konstanta, dova stadsdronen ackompanjera mina arbetsuppgifter. Dramatiken – Guldbrons ankomst – blir jag däremot tvungen att skåda i efterhand så snart seminariet är slut. Och kanske får jag en skymt från tunnelbanefönstret när det är dags att åka hem ikväll.

Guldbron, livesändning på Svt Play >>

Lokal musikhistoria via kollektivtrafikens högtalarsystem

Ombord på monorailtåget på Okinawa.
Bild ur en youtubevideo, se länken sist i texten.

En av de field recording-bitar som hörs på min och Andreas Tillianders färska skiva Japan (>>) spelade vi in under färden med monorailtåget mellan flygplatsen på Okinawa och staden Naha, där vi skulle tillbringa ett par dagar under vår månad i Japan våren 2015. Det var en ganska kort färd, kanske 20 minuter, men innan det blev dags att kliva av hade vi hunnit höra bitar ur en rad traditionella låtar från området. Inför varje stationsstopp spelades nämligen en melodi i tågets högtalare och stationens namn ropades ut. Det lät gulligt, ett glatt pling-plongigt ljud. Att det var just traditionella, lokala melodier insåg vi lite senare när vi började vandra omkring i Naha. Från butikers och restaurangers högtalare hörde vi vissa låtar om och om igen. Vi fattade att det måste vara hitsen.

Haisai Ojisan är en av de låtar som dök upp flera gånger längs våra promenader, här finns den i en fin 70-talsinspelning >> Jag ska inte fördjupa mig i genren just nu, men jag gillar verkligen den glada stämningen i den här låten. Rytmen, klangen i den typiska 'okinawaukulelen', lyssningen känns som en vitamininjektion! Jag vill läsa in mig mer på områdets musiktradition så småningom...

Varför har vi ingen motsvarighet i den svenska kollektivtrafiken? En kort snutt av en lokal melodi när tåget närmar sig stationen. Rättvikarnas gånglåt (>>) t.ex., skulle nog pigga upp såväl en hemvändande resenär som en på tillfälligt besök i Dalarna (och kanske specifikt Rättvik). Det rör sig inte om någon längre bit som stör det eventuella lugnet i tågkupén, men en kort musikalisk markering för just det geografiska område som tåget rullar in i kanske inte vore så tokigt? Det som först mest blev en glad överraskning ombord på monorailtåget till Naha, kom så småningom att bli en av våra ingångar till den lokala musiken. När melodierna senare dök upp på fler ställen och vi började känna igen dem blev det ännu roligare. Ett sätt att lära känna platsen, och efter vår vistelse i Japan har jag återkommit till musiken genom googlingar och lyssning på nätet. En liten Okinawa-'ucke' har vi också här hemma, men den behöver stämmas och jag har ännu inte försökt lära mig tekniken för att få till den spänstiga Okinawa-rytmen.

Vilka musikstycken kunde vara lämpliga för kollektivtrafiken runtom i Sverige? Känner du till några exempel där musik redan används på det här sättet?

Här kan du höra hur det låter ombord på tåget på Okinawa. Ungefär vid 00:40 börjar en melodi >>

Det är inte kor som råmar - tillbaka i Arvidsjaur

Bloggar från samma gästbostad som för sex år sen. Då var jag i Arvidsjaur i egenskap av fieldrecordande kulturstipendiat, nu i syftet att samla in material till mitt avhandlingsarbete om radiolyssnande. Det var sommar då och nu är det vinter. Snödrivorna når långt högre än vi som rör oss mellan dem på gatorna.

I eftermiddag, i sista rycket innan skymningen la sig, tog jag en promenad. Någon lördagsrusning såg jag inte till, men om den inträffat var det säkert mer mot förmiddagen till, medan jag drömde som livligast. Några hundar med människor i sällskap, några som klev ur bilar vid medborgarhuset lagom till konserten klockan tre, en del bilar på genomfart.

Gick upp till sjukhusets helikopterplatta med fri sikt mot fjällen i horisonten. Det var där jag hörde råmandet. Det lät som råmande kor, i en avlägsen kör bortom skogen. Den första tanken var nog att källan till lätet var nån form av racingaktivitet, eller kanske en såg eller annan maskin. Inte konstigt, mina referenser vad gäller råmande ljud bortom skogen är sedan uppväxten i norra Uppland tisdagskvällarnas speedway som hördes tydligt en mil bort om vinden låg rätt. Och så sågverket nån kilometer från hemmet.

Men snart slog det mig, det måste vara skotrar som råmar! En kör av skotrar som släppts ut på helgäventyr.

Japanska ljud och ett stort besked: försommarsummering i en blogg som inte hänger med

Ingenting har jag bloggat under försommaren fast jag kunde ha skrivit varje dag. Nästan en månad tillbringade jag i Japan, dit jag och Andreas kommit för att ägna oss särskilt åt alla ljud vi mötte. Det var mitt första besök och det finns så mycket att tänka och säga om upplevelserna under de veckorna. Och det är själva kruxet, det är för mycket, jag vet inte hur det ska omvandlas till bloggtext. Jag tror att japanvistelsen kan dyka upp i form av fragment här i bloggen framöver. Ett minne här och där. På sätt och vis har jag nog inte riktigt kommit hem. Det känns som vanligt här hemma i Stockholm (som visade sitt tjusigaste jag när vi möttes igen), men så kommer jag på mig själv ibland, att jag funderar på om vi kanske ska gå till ett visst kafé eller en nyfunnen liten favoritbar nån dag, bara det att det är på andra sidan jordklotet.

Men vad gjorde vi egentligen där då? Det kan jag ju börja med att tala om, kortfattat: vi sökte och fick ett projektbidrag från Musikverket (tusen tack!) och vårt drömprojekt (och första samarbete) blev av, nämligen att kombinera våra respektive inriktningar - Andreas elektroniska musikskapande och mitt intresse för field recording och ljud ur ett etnografiskt perspektiv - under ett slags fältarbete i Japan. Massor av ljud från olika platser har vi samlat och i projektets andra fas ska vårt material bli musik. Ett ljud- och musikporträtt av platser och stämningar som vi har upplevt. Hur det här utvecklas får jag återkomma om!

En annan stor händelse under min försommar var ett hemskt roligt besked som kom i mailen dagen efter hemkomsten från Japan. Några veckor tidigare satt jag i soffan i vårt tillfälliga tokyohem, supernervös, och väntade på ett inkommande skypesamtal (video dessutom!). Precis samtidigt som klockan fem-melodin ljöd utanför lägenheten ringde det och jag blev intervjuad för en doktorandtjänst i etnologi. Supernervöst var det för att tankarna om att gå just den forskarutbildningen har funnits med i flera år - tänk om jag får chansen - och det här var andra försöket, efter förra sommarens nära-men-nej-besked. Efter intervjun väntade ett par veckors ovisshet. Till att börja med släppte jag in Andreas i lägenheten igen, han hade fått driva omkring på stan under skypetimmen och återvände med stans veganhyllade falafel. Kvällen firade jag med att höra hans TM404-spelning på en klubb i närheten. Tillbaka i Stockholm fick jag mailet, jag blev antagen! I september börjar min doktorandtid vid Stockholms universitet och mitt forskningsprojekt kommer att handla om radio ur ett lyssnarperspektiv: vad innebär det i vardagen att lyssna på radio? Längre tillbaka i tiden och kanske också idag, det får vi se...

Så, nu känns det nog ändå som att jag någorlunda fyllt bloggluckan i kategorin dagbok. Det dåliga bloggarsamvetet över texter som ingen vet att de skulle ha kunnat läsa om jag var lite mer på hugget har lindrats en smula.

Ljudkalendern: Lucka 19 - Songs from a cold place

När musik kombineras med fältinspelningar, eller fältinspelningar med musik, kan det låta som allra finast. Ett slags magisk verklighet kan uppstå, i bästa fall. En ny upptäckt inom denna genre (om man kan kalla det en genre) är Kate Carr, och närmare bestämt ett av hennes album som heter Songs from a cold place.

The nine delicate pieces archive the sounds from the bird cliffs of Grimsey Island, the desolate rocky moors of the Skagi peninsula, the frozen inlets of Skagafjörður and the tiny fishing town of Ólafsfjörður. The natural settings, the fauna and the elements are perfectly captured by Songs From A Cold Place, at times making my living room seem frigid, as if a gust of wind has vaulted through my walls. [Headphone Commute]

Lyssna här >>

Ljudkalendern: Lucka 15 - En förklaring till luckan bland luckorna

Jag anade att det skulle bli knepigt med kalendern under dagarna i Madrid och på landet en bit därifrån, och så blev det. En större lucka bland luckorna.

Som kompensation kommer här en livlig inspelning från en av våra promenader i Madrid. Det är en minst sagt tät ljudbild från stora Plaza Mayor. Vrid upp volymen (lagom) och se hur många ljud du kan identifiera i vimlet >>

Det blev förresten en kontrastrik vistelse i Spanien. Efter Madrid åkte vi ut på landet till en liten by där det skulle bli fest. Där kring byn blåste det friskt, tyvärr för mycket för att kunna fånga något bra med mikrofonen.

Lördag i Santo Tomé

Ljudkalendern: Lucka 10 - Staten väljer sina favoriter

För några veckor sen gjorde jag några ljudfynd på Stadsmissionens butik i Liljeholmen. På bordet med julsaker hittade jag först ett litet fint tumpiano och sen en liten mörkgrön och ganska tung klocka som verkade vara tillverkad i järn. Jag såg på papperslappen med text som hängde från klockan att det var en japansk sak. Och förmodligen inte alls något slags julpynt.

När jag kom hem med mina fynd satte jag mig genast och började googla för att se vad det var för liten klocka jag hade köpt. Genom sökträffarna och även några svar från japankunniga facebookvänner fick jag veta att det var en klocka som ska spela i vinden om sommaren och skapa en svalkande stämning med sitt klara, höga plingljud. Den har ett starkt ljud, nästan skärande, och tonen ändras beroende på hur jag låter klockan pendla. Katten Sonja blev förstås förtjust. Ju gällare desto bättre tycker hon, och tassen var snabbt framme och lappade till klockan.

Den här vindklockan, kallad furin, finns i massor av utföranden, upptäckte jag vid googlingen. Uggleformade järnklockor verkar t.ex. ganska vanligt. Jag ville hitta någon intressant artikel om vindklockor som jag kunde länka till i en kalenderlucka och fann en wikipediaartikel, inte bara om klockorna men om hundra olika ljudfenomen i Japan som listats som särskild värdefulla att uppmärksamma.

Ljuden - 100 Soundscapes of Japan - har valts av Ministry of the Environment och ska funka som ett slags 'lokala symboler' och, hör på det här: '... promote the rediscovery of the sounds of everyday life'. Fint va? På listan finns alla möjliga ljud, många av naturkaraktär: grodsång, fågelområden, forsar, svanar, men även miljöer där folklivet tycks utgöra en viktig ingrediens i ljudbilden. Och mekaniska ljud: ett ånglok, en färja, ett väveri...

Det står att listan uppstod ur arbetet med att komma tillrätta med ljudföroreningar. Men resultatet - en sorts guide till betydelsefulla akustiska landmärken - framstår som något annat än instrumentell oljudsbekämpning. Listans existens överensstämmer på något vis med min egen föreställning om Japan, närmare bestämt föreställningen om att även ogreppbara aspekter av samhället, de sinnliga dimensionerna, har ett stort värde och ges utrymme tillsammans med det materiella. När jag och A under nästa år ska tillbringa ett tag i Japan ska jag se till att ha en printad version av 100 Soundscapes of Japan nära tillhands, som en ljudens resguidebok.

Här kan du läsa mer om hur listan har kommit till (antal nominerade ljud m.m.) och förstås hela långa listan >>

Överst mina fynd från Stadsmissionen, under några av de

många ljuden på 100 Soundscapes of Japan.

Ljudkalendern: Lucka 6 - Kollektiva meddelanden

Sjätte luckan innehåller ett ljudfenomen som jag länge har tänkt skriva något om. Jag tror det var förra året jag råkade på ett blogginlägg som i förbifarten nämnde företeelsen som jag blev väldigt nyfiken på och började googla mig till mer info om. I Japan spelas en särskild melodi, Yuyake Koyake (Sunrise Sunset), i offentliga högtalare runtom i landet klockan fem på eftermiddagen. Melodin signalerar att det är dags att gå hem, främst för skolbarnens del om jag har förstått det rätt. Melodin komponerades för ungefär 80 år sedan av Nakamura Uko, läser jag. Och i hans födelsestad fanns busshållplatsen Yuyake Koyake.

Det finns en hel del videodokumentationer av det här på nätet, här är en där melodin hörs tydligt >>

När jag upptäckte fenomenet började jag fundera på vilka andra kollektiva ljudfenomen som finns. Ljud som inkluderar alla (hörande, i alla fall) på platsen och som bär på ett särskilt kollektivt budskap. Böneutrop var ett fenomen som dök upp i huvudet. Det var en häftig upplevelse under besöket i Marrakech för några år sen, att för första gången höra de många utropen ljuda och liksom spela tillsammans med sina individuella klanger och tempon från olika håll i staden. 

Vad finns det för kollektiva ljudmeddelanden i Sverige? Glassbilen, tänker jag genast. Och Hesa Fredrik (läs ett tidigare inlägg här >>). De här signalerna skiftar betydelse över tid, dels i relation till min egen ålder - glassbilens melodi väckte betydligt starkare reaktioner i mig som liten än nu för tiden - och dels beroende på samhället i olika tidsperioder. Hesa Fredriks klang har varit färgad av olika grader av allvar i olika tider. Vad betyder Yuyake Koyake för en vuxen japan tro? Det vill jag ta reda på under den kommande vistelsen i landet om ett tag!

Kommer du på fler kollektiva ljudfenomen? Skriv gärna en kommentar!

(Bild: https://www.youtube.com/watch?v=eBcWL4VRnv8)

Ljudkalendern: Lucka 3 - Ljud och ofrivillig väntan

Tredje luckan är en överraskning även för mig. Det blir en lägesbeskrivning. Idag har jag flugit från Stockholm till Skellefteå i ottan för att berätta om mina ljudprojekt och göra en soundwalk. Jag tror det har gått ganska bra och det kändes skönt att sätta sig på flygbussen mot returflyget på eftermiddagen. Slumrade nog till en kort stund på bussen. Väntat, efter ytterst lite sömn föregående natt.

Men när vi resenärer sitter vid gaten och väntar på att bli ombordsläppta dröjer det. Ett ospecificerat tekniskt fel ropas ut i högtalaren. En stund senare avslöjas att någon i besättningen på vårt plan har råkat putta ut räddningsrutchkanan och planet får inte användas.

Tre timmar har vi att fördriva på denna lilla flygplats. Vi får matkuponger och många ställer sig omedelbart i kö för att lösa in dem. Själv hoppas jag på fri wi-fi, och det finns. Så nu sitter jag i den nästan folktomma hallen med bagageband en bit bort från den sorliga avgångshallen. I den här stillsamma hallen råder en minst sagt avkopplande ambientstämning. Nerför en vägg av stenblock porlar vatten. Några andra resenärer som också valt bort sorlet pratar i andra änden av rummet, de är från Japan tror jag, men kan lite svenska. Nu pratar de på engelska, men jag hör inte vad som sägs. Själv har jag parkerat mig på en röd soffa i ett hörn med datorn som spelar en låt av Chihei Hatakeyama och Hakobune (den här >>). Den passar fint till det porlande vattnet och de enstaka rösterna. 

Har lyckats skräddarsy en ganska behaglig miljö att fördriva de ofrivilliga timmarna i. Nu gäller bara att jag inte hamnar intill samma pratkvarnar på flyget som i morse. Jag har sett (och framförallt hört!) att de ska med samma flyg som jag tillbaka. Den välbehövliga tupplur jag hade hoppats på under morgonresan uteblev och jag satt i stället med hopknycklade näsdukar i öronen och i en högst oergonomisk ställning med huvudet tätt mot fönstret för att försöka släcka ut de intensiva och oupphörliga rösterna med hjälp av flygplanets dån. Det gick så där.

När bibliotekarien slutade hyscha

Nu har de hopat sig, sakerna jag har tänkt skriva om bibliotek. Först var det bara en grej för ett år sen, men den blev inte av att skriva om. Sen har jag varit med om några till biblioteksupplevelser som borde delges här i bloggen.

Jag börjar med det jag tänkte skriva om redan för ett år sen. Jag besökte Fisksätra bibliotek för att berätta om mina ljudprojekt och i fikapausen började jag prata med en bibliotekarie som var med och arrangerade sammankomsten. Av någon anledning kom vi in på att det ofta är bibliotekarierna själva som hörs mest på biblioteken och inte besökarna. Jag har tänkt på det här flera gånger under biblioteksvistelser. Bibliotekarierna pratar ofta med varann på normalhög, om inte högre, volym medan de går omkring bland hyllor och läsande besökare. Föreställningen om den hyschande bibliotekarien, har den någon verklighetsförankring idag?

Bibliotekarien jag pratade med, som jobbat i yrket länge vad jag förstod, gav sin förklaring vad gäller den högljudda personalen. Hon sa, ungefär: 'Förr hade bibliotekarierna håret i stram knut på huvudet, men sen fick vi veta att vi inte skulle vara så stränga längre. Vi skulle inte hyscha på besökarna.' Bibliotekariekårens image skulle förändras till en mer avslappnad. Och plötsligt var det bibliotekarierna som hördes mest! Så småningom kom tangentbordens knattrande som i och för sig inte behöver vara särskilt högljutt men ett kontinuerligt inslag i många av dagens biblioteksrum. Ändå lever väl biblioteket som symbol för tystnad vidare? ' Tyst som på ett bibliotek'.

Jag tyckte det var väldigt roligt att höra bibliotekarien berätta om den här förändringen. Kanske kan någon bloggläsare berätta mer?

Nästa biblioteksspaning. Jag gick till biblioteket i Hornstull i Stockholm för att förtidsrösta till EU-valet. Det var oerhört smidigt. Ingen kö, klart på en minut! Dessutom kändes det väldigt trevligt att rösta just där, det är praktiskt och sympatiskt att ett bibliotek också kan vara vallokal ibland. När jag och A var färdiga i röstningsrummet kom jag på att jag ju kunde passa på att låna några böcker också. Hade ganska länge planerat att låna några Barbro Lindgren-böcker, men förstås inte kommit iväg till bibblan förrän nu, EFTER att Lindgren tilldelats Alma-priset och Högalids samtliga Lindgren-fans hunnit norpa åt sig de populäraste titlarna. Två fanns det i alla fall kvar.

När vi gick mot lånestationen möttes vi av ett oväntat och fint ljud som kom från en gong-gong! Tydligen var det här stängningsritualen, att en av bibliotekarierna vandrade genom gången förbi alla bokhyllorna och läsplatserna med den lilla gong-gongen. Är det vanligt? Jag har aldrig upplevt det förut, men gillar det skarpt! Mycket bättre än ett torrt utrop i högtalarna.

Och det tredje gällande bibliotek (för tillfället). Jag gick tillbaka till samma bibliotek för att lämna tillbaka de första Lindgren-böckerna och låna ännu fler. Den här gången tänkte jag se vilka titlar som fanns inne på barnavdelningen. Barnavdelningen är främmande mark. Senast jag uppehöll mig på en sådan kan ha varit när vi, ett gäng högstadieelever, brukade äta risifrutti på bibblan i Norrtälje i väntan på orkesterrepititionerna på musikskolan. (Risifrutti var förmodligen förbjudet där inne, och kanske lämpade sig barnavdelningens soffhörn väl för att äta i smyg.) Inne på barnavdelningen i Hornstull var det fullt av just barn, små små, med föräldrar som satt på golvet utan skor.

Här var det, av förståeliga skäl, inte särskilt tyst eftersom både barnen och deras respektive vuxna pratade hela tiden. Jag fattade inte riktigt hur böckerna var sorterade, vilka som stod i vilka sektioner, och bläddrade lite hastigt här och där. En pytteliten hand grep tag i mitt ena ben där jag stod och bläddrade i en back. Att vara på bibblan handlade lika mycket, om inte mest, om att lära sig stå och hålla balansen som att vistas bland böcker för biblioteksminstingen intill mig. Och om att umgås förstås, med vuxna och andra barn.

Ett bibliotek är så många olika platser på samma gång och vilka sorts platser de är speglas i ljuden. Rop, skratt, intim (lågmäld) högläsning, koncentrerad tystnad, ivrigt knattrande. Och uppsluppna samtal bibliotekariekollegor emellan.

Bonus:
Radioprogrammet Hassan i P3 busringer till bibblan >>

Ögonen blir blanka när tåget passerar, gång på gång.

Nedanför min balkong på Skarpövägen

Idag läste jag om den årliga Ormingekarnevalen i DN:s reportage om Marko 'Markoolio' Lehtosalo som växte upp i Orminge. Jag har själv upplevt bitar av denna festhelg som har ägt rum på Nackaorten sedan 1980. Under närmare tre år bodde jag i en av de så kallade sockerbitarna, betonghusen som ligger liksom utströsslade över berg och grönska. 

En gång smög sig karnevalen på mig när jag satt vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag trummor spela sambarytmer och tittade upp och ut genom fönstret. Där borta på gångvägen kom ett långt och färgglatt karnevalståg med barn från skolan vars skolgård jag hade utsikt mot från min lägenhet. Hundratals barn. Ljudet blev allt starkare och jag plockade fram min inspelare för att fånga festligheterna från balkongen. 

I bland har jag lyssnat på den där inspelningen igen och vid varje lyssning inträffar samma sak. Jag blir tårögd. Mot slutet av inspelningen hörs barnen ropa sin karnevalsramsa och i mina öron är det ljudbilden av en stark gemenskap, stolthet och glädje. Några barn bor i sockerbitar av betong, som jag, medan andra bor i radhus och villor som omger miljonprogramsområdet. Hemma hos några står säkert flera stycken bilar på uppfarten och kanske en jättestudsmatta på gräsmattan, hos andra inte. Men de går i samma tåg genom samhället som är hemma för dem alla. I förmiddags kunde tåget vandra i sommarvärme från skolan och vidare förbi sockerbit efter sockerbit. Om det var till samma rytmer vet jag inte, men jag tror det lät minst lika glatt.

Lyssna på inspelningen >>

Fynd ur tv-arkivet och ett instrument som aldrig tystnar

Bild: Svt, Öppet arkiv

Som du kanske känner till spelade jag in en speciell orgel för några år sedan under min vistelse i Arvidsjaur med omnejd. Det var en "automatisk" orgel som spelade melodier från skivor med stansade hålmönster, som jag fick chansen att höra på plats med egna öron under ett besök i den lilla, lilla byn Gallejaur. Och ännu närmare bestämt i systrarna Karlssons hus, Anderslarsagården. Systrarna fanns inte längre när jag kom dit, men allt i huset fanns kvar. Orgeln, möblerna, diamantinristningen i fönsterrutan.

Orgelinspelningen laddade jag upp på Soundcloud men sedan har ljudfilen vilat i en mapp under åren, tills förra året när orgeln vävdes samman med andra inspelningar från trakten och från Marocko på kassetten Det är som musik >>

Häromveckan botaniserade jag i Svt:s fantastiska Öppet arkiv och jag vet inte riktigt hur jag klickade mig fram till mitt fynd. I ett knappt fem minuter långt reportage berättar Ebba Karlsson, sist kvar i byn av syskonskaran, om livet på platsen. Och i en sekvens ljuder orgeln med Ebba vid veven. Med en annan melodi än den min inspelningsapparat fångade. Det var fint att se den här lilla filmen, den påminde mig om hur orgelns ljud har klingat i många tider och i mångas öron; först för dem som bodde i byn, senare för dem som kommer dit för att se hur livet var förr, och genom min kassett kanske den ljuder också hemma i någons vardagsrumshögtalare eller hörlurar.

Här finns filmen Ebba i Gallejaur att se >>

Minnen och magnetisk magi; med anledning av en släppt kassett och en märkvärdig återförening

B för Banda, PÅ för På, S för Stoppa.

Jag var nog ungefär sex år, kanske något yngre, när min kusin fick en bandspelare i födelsedagspresent, eller om det var i julklapp. Den var i ljusrosa plast med lila knappar, utom inspelningsknappen som var orange. Den hade handtag och på sidan en mikrofonhållare med en mikrofon i samma ljusrosa färg. Jag ville så klart ha en jag med. 

Att jag redan hade en liten bandspelare som fungerade utmärkt hade inte med saken att göra. Den var silverfärgad, inte rosa med lila knappar och handmikrofon. Jag tror jag tjatade rätt så ihärdigt om den där plastbandspelaren. Den fanns med i någon leksakskatalog och jag antar att jag noga informerade mamma och pappa om detta. 

Tjatet fick efter en stund effekt. Jag fick en ljusrosa bandspelare. Pappa monterade isär min silverfärgade Philips D6305, spraymålade omsorgsfullt delarna och monterade ihop dem igen. Ett tag senare fick jag en likadan plastbandspelare som min kusin hade. Den gamla bandspelaren hängde med ändå och turades om att finnas i mitt och min lillasysters rum under uppväxtåren. Den nyare bandspelaren i plast fick en mer portabel roll vad jag minns. Jag och kusinen spelade till exempel in ett slags dramatiserat dokumentärt äventyrsinslag innehållande möte med orm på grusväg med mera, med våra röster som guider. Material som presenterades under mellanstadieklassens roliga timme. 

Kassettbandspelarna och kassetterna var fantastiska just på det viset. Vi var i tioårsåldern och kunde på egen hand producera dessa ljudberättelser, samla våra favoritlåtar genom att varje lördag sitta beredda med pekfingret på REC under Tracks-sändningen i P3, göra egna radioprogram att spela upp för oss själva eller familjen. Bandspelarna rullade under dessa år också i många, många timmar i syfte att hålla oss sällskap i väntan på nattsömnen eller underhålla oss i baksätet på semesterresorna. 

Jag blev äldre och bandspelarens roll kom alltmer att handla om produktionen av blandband. Och möjligheten att kunna kopiera någon kompis kassett eller cd-skiva eller spela in en hel konsert från radio. Den radiosända och inspelade konserten med David Hasselhoff från lågstadietiden kunde spelas över med Radiohead och The Verve. Vad gällde blandbanden var jag perfektionist. Kändes låt nummer tre på b-sidan inte helt hundra spelade jag in sidan på nytt. Väntade medan varje låt spelades upp och in, försökte skapa precis lagom långa pauser. Sedan dog sysslan så småningom ut. Det sista blandbandet kan ha kommit till runt 2002 eller 2003. 

Ett decennium senare har jag bett pappa plocka fram min spraymålade bandspelare och jag tog med den hem efter senaste besöket i hembyn. Anledningen till detta var att jag snart skulle göra ett slags kassettcomeback, denna gång med min egen musik. Under våren fick jag frågan av Joakim Granlund som driver det högproduktiva enmansbolaget Zeon Light Kassett om jag inte skulle vilja göra en kassett med field recordings. Det ville jag gärna! Jag har under ganska många år spelat in ljud på alla möjliga platser och i olika mer och mindre vardagliga sammanhang, så det fanns att ta av. Men jag såg nu tillfället att göra något mer av dessa ljuddokumentationer, något som rörde sig mot ett mer musikaliskt uttryck samtidigt som ljudens dokumentära kvaliteter fanns kvar. Det blev ett arton minuter långt verk där inspelningar från två geografiska områden, Arvidsjaur med omnejd och Marocko, smälte samman med instrumentala inslag (inspelade i en klädgarderob och med en hemgjord kontaktmikrofon). För att själv kunna uppleva mitt verk på kassett behövde jag hämta hem min gamla bandare. 

Känslan var så bekant, inte alls ett eller två decennium bort, när jag i helgen plockade ut den fina oranga plastkassetten ur fodralet (vars "gångjärn"gnisslade till precis som de ska), satte den i däcket, stängde luckan och tryckte på "PÅ". Ljuden lät gälla, vissa partier kände jag knappt igen när de hördes från den här lilla högtalaren. Men jag ville lyssna i bandspelaren, inte via datorn och genom de vanliga, bra högtalarna. För det är inte bara musiken, det är alla ljuden. Varje moment som det innebär att lyssna på kassett, moment i vilka minnena från alla de gånger jag någonsin har upplevt dessa ljud finns lagrade. Plastigheten, fodralgnisslet, kassettskallret, bandspelarsuset tillsammans med känslorna musiken väcker och så hackandet när bandet tar slut. Det var en fin och högtidlig stund.

"Det är som musik" finns att köpa på kassett (klart roligast och då ingår en fin, lång text av Johan Jacobsson) och i digital form från Zeon Light Kassett >> Jag har också en hel trave kassetter om du befinner dig i stockholmsområdet och känner att du måste få lyssna på stört.

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

En som ger fan i tystnaden

Jag stod i busskuren utanför Coop vid Zinkensdamm en eftermiddag, förra hösten tror jag att det var. I samma kur stod en kvinna som jag la märke till direkt när jag kom dit. Kornblå täckjacka och ett ansikte som påminner om såna där vykort med gamlingar utan tänder som ler pillemariskt i svartvitt, men gissningsvis var hon bara medelålders. Jag hade inte stått länge i kuren förrän kvinnan tilltalade mig: "Skaru till Reimers?" Vi väntade på samma buss, 66:an som har Reimersholme som slutstation. "Njae, men nästan" sa jag nog, eller något liknande. "Det är fint där" fortsatte hon, "jag bor där med mamma." 

Efter det första mötet i busskuren har jag sett henne - i blå jacka, sommar som vinter - de flesta gånger jag rör mig i trakterna Reimersholme och Hornstull, och det är ofta eftersom det är mina hemkvarter. Jag tror att hon tillhör de mest välkända på den här kanten av Södermalm, kanske inte till namnet (det vet jag själv inget om), men som en person som finns här. Hon är på bussen, i kvartersmatbutiken, på promenad eller, som ofta, sitter hon på en kaféstol utanför tobaksaffären likt en välkomnande tullväktare ropandes till människor som kommer och går över bron intill. Hon verkar så hemma här. Pratar med dem hon möter, oavsett om det är personer hon kanske träffar dagligen eller för första gången. Och det kan hon göra för att hon är just hon. Vi andra kan inte, bara precis lagom mycket i så fall. Några korta meningar hund- eller kattpromenerare emellan är till exempel ok, men det finns en gräns som man ständigt måste förhålla sig till. Pratar man vidare för att det är trevligt och roligt - för egentligen är det ofta det, jag vill gärna prata - blir det samtidigt lite ängsligt och det är nog ömsesidigt. Är det en människa som inte har koll på de överenskomna sociala gränserna jag pratar med? kan man tänka. Och så avslutas det artiga, korta samtalet precis lagom snart.

Det där ger hon fan i. Hon frågar om det hon vill veta, säger det hon tänker på. Att det är fint väder, att någon har en jätteliten bebis, att kvartershandlaren kan få köpa den gamla mobiltelefonen om han vill. Och det funkar nog bra för det är hennes regler som gäller i hennes kvarter. De som inte kan de reglerna förlorar.

Under och ovanför strandfilten

Vi kom till stranden efter lunch och fick den enda tomma luckan på grusparkeringen. Promenaden längs skogsstigen var tyst trots att alla som kommit med bilarna fanns bara en liten bit bort, där skogen slutar och övergår i finkornig sand (sån som tar sig in i den tätaste tupperwarebunke och så småningom munnen). Det är alltid märkligt gott om plats på den här stranden fast det borde vara trångt. Jag vill helst ha varit där minst en dag per sommar och så har det nog blivit sen rätt långt tillbaka.

Barnfamiljerna var många idag men de är också tidiga med att packa ihop för att ta itu med middagen. När barnrösterna - glada rop, småbråk och trötthetsgnäll - försvann upptäckte jag vilka andra läten som präglade stranden och i synnerhet närmast min plats på filten. Med örat mot filten och sanden där under hördes stegen från en annan strandbesökare som jag såg passera i ögonvrån. Sand leder ljud, eller vibrationer, på ett fascinerande sätt. Det andra örat hörde fågelvingar, ett lätt flapprande, men tydligt. Och surrande insekter i höga gräset intill. Havet, som man kan tro borde höras kanske mest av allt, var bara ett svagt dån långt borta. Stranden ser ganska annorlunda ut om man låter bli att titta en stund.

Halvlek, eller bara början. Och ett fredagstips!

Vilket ljud vill du ladda upp på kartan? Ett vardagstypiskt? Något sällsynt?

Två veckor återstår av Oljud Sthlms utställning på Kulturhuset. Där finns de fyra projekt som Håkan och jag (och alla duktiga involverade) har gjort sedan vårt samarbete inleddes 2009. Projekten finns också på oljudsthlm.se, där de kommer att leva vidare efter utställningens slut. De nyare projekten kan, i jämförelse med Oljud Sthlm Remix (2009) betraktas som halvfärdiga eftersom de är helt beroende av dig som besökare. Stockholms ljudbild komponeras av dig själv, både genom att lyssna dig fram till de bäst kombinerade ljudvyerna och genom att själv sätta dina vardagsljud på stockholmskartan och berätta om dem.

På oljudsthlm.se kan du läsa mer om tankarna bakom Oljud Sthlm och botanisera bland alla ljuden. Och vänta inte med att lämna ett eget ljudbidrag; spela in den alldeles vanliga vardagen eller något speciellt ljudfenomen som du vill berätta om. Bli ljudgivare!

Utställningen har fått fin respons och vi hoppas att Stockholm Sound Map fylls på med ljud från hela stockholmsområdet under många år framöver (även ljud från förr är välkomna!).

Tidigare i veckan skrev Aftonbladets Mikael Strömberg om utställningen, läs här >>

Och här en recension av Utställningsestetiskt forum >>

Mitt favoritnyhetsprogram sedan långt tillbaka, feel good-kavalkaden Landet runt plockade också upp utställningen för några veckor sedan, efter ett inslag i lokala ABC >>

På fredag 15 mars 17:45 berättar vi om Oljud Sthlm i Ekoteket på Kulturhuset, där utställningen äger rum. Inbjudna till samtal om stadens ljud och ljud som musik är journalisten Anders Mildner (som nyligen kom ut med boken "Koltrasten som trodde att den var en ambulans") och tonsättaren Lennart Westman. Noisebud som medverkade i vårt första projekt (där de förvandlade ljuden från ett McDonalds under lunchrusning till musik >>) kommer att bjuda på ett liveframträdande med utgångspunkt i Oljud Sthlm-ljud. Ses där!

På oljudsthlm.se ser du hur Noisebud tog sig an utmaningen att göra musik 

av den stökiga ljudmiljön i ett McDonaldskök.

"Död mans röst tillbaka i t-banan"

För de flesta resenärer är nog den förinspelade rösten som ropar ut tunnelbanelinjens nästa station främst ett informativt ljud och en vardagsföreteelse som inte väcker några starkare känslor, men för några människor är "automatrösterna" långt ifrån vem som helst.

"Död mans röst tillbaka i t-banan" >>

Här finns rösten att lyssna till >>

Smygpremiär: OLJUD STHLM fortsätter utforska staden med hjälp av stockholmarnas öron

Stockholm Sound Map

Sommaren 2010 satt jag i ett regnigt Arvidsjaur och började fantisera om en karta som berättar om upplevelser och minnen från Stockholm utifrån det som hörs i stan. En karta, men en högst subjektiv sådan, där stockholmarnas personliga relationer till stan får komma fram.

Från och med torsdag 24 januari smäller, pyser, susar, bullrar och svänger det lite mer om Stockholm! I en utställning på Kulturhuset och på vår nya hemsida, där ljudkartan är ett av flera projekt. Ladda upp dina vardagsljud på kartan och upptäck stan genom andras öron. 

Välkommen att dela med dig av dina ljudupplevelser och upptäcka ett Stockholm helt likt och olikt det du känner >>

OLJUD STHLM på Kulturhuset 24 januari - 24 mars >>

Jag och Håkan har haft de bästa arbetarna på bygget; tusen tack till Max Stein, Håkan Ullberg och Jonatan Liljedahl som har designat och snickrat ihop projekten och vår fina nya hemsida. Och fotograferna Johan Kindbom, Gunnar Fernlund och Simon Carlgren. OCH, inte minst, alla artister som komponerat ljuvlig musik av och för Stockholms ljud.

Foto: Simon Carlgren

Ljudkalendern - Lucka 22: En god affär med bättre ljud

Innan jag packade ihop katt, kläder och klappar och åkte till en ännu vintrigare vinter var det några saker jag behövde fixa. Städa lägenheten så att vi blir överraskade när vi kommer tillbaka, gå till sopsorteringen och till sist skaffa några jul- men också födelsedagsrelaterade grejer. Det snöade otroligt fint när jag promenerade iväg till Kate´s organic market, stora och mycket långsamma flingor som inte hade bråttom att landa, utan tyngdlöst svävade runt.

Kate´s ligger på ett hörn på Heleneborgsgatan och jag skriver vad butiken heter eftersom det är så bra att sådana butiker börjar synas här och där i stan. Inte bara för att allt är ekologiskt där inne. Det är något annat att gå till en mindre butik som inte liknar Ica eller Coop. Inga automatiska dörrar, inga blipljud från kassor eller körer av surrande fläktar och kylar.

När jag klev in genom dörren, som jag fick öppna och stänga helt själv, plingade en klocka ovanför mitt huvud. Inte som en digital signal som många butiker har, utan en klocka som ringer för att den skakas om. Fastän det var dagen före dagen före dagen och butiken, vad jag vet, är ensam i sitt slag i det här området var det inte många där inne. Inte fler än att jag kunde höra de olika konversationerna, någon som pratade med mannen i kassan eller med någon annan i lokalen. När jag hade tittat runt och bestämt vad jag skulle ha (också en fördel med en liten butik, man behöver inte plocka på sig direkt bara för att man ändå är vid just den avdelningen, man kan titta och tänka först!) gick jag till mannen i kassan som i lugnt tempo slog in varje vara på apparaten. Jag har fått kläm på självscanningsystemet som Coop och andra börjat med, det går fort om man inte klantar sig, men gud så mycket trevligare det är att handla som på Kate´s. Det vore opassande att uppträda stressat där, medan kunder som suckar och tränger sig är normaltillstånd i många andra matbutiker.

När jag säger god jul till kassamannen och stänger dörren hör jag klockan ringa bakom mig. Jag tänker på barnen i Bullerbyn när de blir tvungna att knacka på hos argsinta skomakaren Snäll i snöovädret. Det kanske är kombinationen 'stänga igen en dörr ordentligt' och vädret som väcker associationen, och minnet av klockans ljud förhöjer den härliga känslan hela promenadvägen hem.

När jag nästan skrivit klart det här, i en fåtölj i mammas insnöade hus (det är överdrivet mycket vinter här, som om den hade något att bevisa) kommer mamma med ett nytt uppslag till kalenderlucka. -Du skulle gå ut och lyssna! Man hör att det snöar!

Jag får väl göra det, åtminstone sticka ut huvudet.