Tunnelbaneresenärernas transformationer – med anledning av nykomlingen C30

Det känns inte som särskilt länge sedan de nya tågen sattes i drift i Stockholms tunnelbana, alltså de nya tågen runt millenieskiftet. Jag minns första resan med ett av de nya. Då bodde jag inte i Stockholm, utan var i stan över dagen. Klev väl på vid Tekniska högskolan, som vanligt när jag anlänt med buss norrifrån. Det jag minns från detta nya tåg är akustiken. Tyst som på ett bibliotek, minns jag att jag tyckte. Själva tåget gled fram i tunneln alldeles tyst, och resenärerna anpassade sig och talade med dämpade röster. På de tåg som hittills transporterat oss i tunnlarna bullrade det en del och emellanåt tjöt så det skar i öronen. Så låter det ju fortfarande på de gammeltåg som ännu rullar i stan, de med honungsgula väggar och bruna plyschsäten.

Nu blev jag just varse de nyaste nya tågen som är på väg att ersätta de äldre. Om det är de äldsta som ersätts eller t.o.m. de förra "nya", millenietågen, vet jag inte. Det jag hittills har snappat upp om de här nya, C30 heter de visst, är att de har en ny klädsel på sätena som ska vara inspirerad av gatumönstret på Sergels torg. I övrigt har jag inte satt mig in i vad det nya innebär, men nyss gjorde jag en sökning och hittade flera videosnuttar av ivriga tågentusiaster som vill dela med sig av sina premiärfärder med C30. Det ser nytt ut, lite "framtid", som man kunde vänta sig. Men också lite framtid på ett retrosätt, framtid som man föreställde sig den förr. 

Vad som inte framgår så tydligt i videosnuttarna jag sett är hur det låter ombord. Är de nya tågen ännu tystare än de förra? Är det ens eftersträvansvärt att konstruera allt tystare tåg även om det är tekniskt möjligt? Vi som åker blir formade av dessa miljöer. Innan de nuvarande tågen kom fick vi ta i för att överrösta tågets ljud om vi ville samtala under resan och vara beredda att hålla för öronen när det tjöt som värst. De tåg som skjutsat oss de senaste årtiondena har däremot tillåtit oss att lyssna på musik, ljudböcker och poddar i lurar utan att vi behövt höja volymen till ohälsosamma nivåer, så länge livet i vagnen varit hyfsat lugnt vill säga. 

Hur blir vi med de nya tågen, kan man undra? Vi får börja lokalisera på nytt, var i vagnen vi helst vill vara (sätena har en annan placering än på de äldre tågen), testa våra röster gentemot den nya akustiken. Vi tar ju också med oss andra läten in i tågen jämfört med när de äldre tågen var nya. De med de honungsgula väggarna har bland annat fyllts av pappersprasslet från tidningar i pre-tabloidformat, medan millenietågen har haft mängder av de behändigare (och gratis) Metro-tidningarna liggandes på sätena och inkilade vid fönsterhandtagen. Tidningsprassel kommer C30 knappast att få uppleva.

Den som reser ofta kommer hur som helst snart att integrera C30 i sin kropp, vänja sig vid ljudmiljön och ta plats på sitt favoritsäte (när det är ledigt). Lite otur är det att saker och ting inte är som vanligt när de nya tågen rullar ut längs röda linjen nu i sensommaren. Ännu är vi många som jobbar hemma p.g.a. corona och som går och cyklar så långt det är möjligt. För oss blir C30 en present att se fram emot, när det nu kan bli dags att åka igen. Men någon resa blir det ändå för mig då och då, jag får se vilket slags tåg som rullar in på perrongen nästa gång. Och hur jag blir som C30-resenär. 

Om nya tågen >>

Vad händer när man blir tyst?

Under varje resa (inklusive promenadsträckorna) till och från jobbet lyssnar jag på något i lurar. I höstas blev det en del musik, särskilt på morgonen när nåt stillsamt ambientstycke gav en behagligare inramning i rusningsvimlet på tunnelbanan (värst är att behöva stå upp i stället för att mjukstarta dagen sittandes med slutna ögon och med lurarna i öronen). På senare tid har jag inte lyssnat på så mycket musik under resorna men mer prat, podcaster och radioprogram som verkar passa humöret.

Igår började jag lyssna på ett halvgammalt sommarprat i P1 till morgonbestyren. Det fick göra mig sällskap när jag lämnade lägenheten, promenerade mot tunnelbanan och åkte vidare till universitetet (sittandes). Lena Endre var sommarprataren, men vad hon skulle prata om visste jag inte när jag tryckte på play. Det visade sig till stor del handla om en speciell upplevelse som hon varit med om en gång och som präglade både yrkestillvaron som skådespelare och vardagen utanför arbetet. En halsåkomma tvingade henne att låta bli att använda rösten under fem veckor. Det är lång tid och hon började snart märka hur hennes tystnad förändrade både henne själv och människorna i hennes närhet.

Jag ska inte återge mer här, Lena berättar såklart bäst >>

Ljudkalendern: Lucka 23 - En magisk överraskning på resan

Häromveckan var vi i Madrid. Vi hade inte mycket tid i stan eftersom vi skulle resa vidare för några dagar ute på landet redan andra dagen, men det bästa under Madridbesöket råkade vi på nästan omedelbart när vi gav oss ut på stan.

På kartan hade vi sett att vårt hotell låg alldeles vid den stora Retiro-parken och särskilt jag vill alltid titta på parker och botaniska trädgårdar om det finns såna på resmålet. Vi promenerade genom parken som var pampig med en stor damm och gott om folk som strövade omkring i det rosa eftermiddagsljuset. Efter en stund kom vi till en enorm växthusliknande byggnad och det hördes klanger inifrån. Vi blev förstås nyfikna och letade rätt på ingången.

Det var bara att gå in och där inne hördes klangerna ännu tydligare. Först fick jag syn på högtalare som snurrade i mitten av glashuset - eller Kristallpalatset som det heter - och sen en husvagn under högtalarna. Människor gick runt husvagnen och kikade in i fönstren där lampor i olika färger lyste. Vi började också kika in och det var en av de häftigaste konstinstallationerna jag har upplevt.

Verket heter The Puppet Maker och längst bak innanför husvagnens långsmala fönster låg självaste dockmakaren sovande inför oss besökares beskådan medan hennes många små marionettskapelser fyllde husvagnen med liv. I ett fönster satt en man vid ett skrivbord och skrev, i ett annat dansade en kvinna. Ett litet skepp på våldsamma vågor i det minsta fönstret och en operasångerska med pianist i luckan intill. Förutom musiken som fyllde hela kristallpalatset var de mekaniska lätena från dockornas rörelser en viktig effekt. Medan operasångerskan sjöng hördes ett dån som jag först trodde var en del i musiken men som i själva verket kom från ett flygplan som passerade ovanför oss. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för konstverket som smälte samman med miljön alldeles perfekt.

Det är svårt att förmedla stämningen i text, kanske hjälper några bilder och filmklipp till. Bäst är förstås upplevelsen på plats, så det här är mitt tips till den som besöker Madrid senast 16 mars.

(Om videon inte skulle funka, kolla på videon som är länkad här under.)

Här finns en video där konstnärerna berättar om verket! >>

Ljudkalendern: Lucka 20 - Nya toner till en sedan länge avslutad resa

Idag dök en länk upp i de sociala nätflödena till en liten film som finns att se på Filmarkivets hemsida. Med jordens nordligaste järnväg - en färd Narvik - Riksgränsen är titeln och filmen som gjordes 1911 visar storslagna utsikter från tåget.

Filmen saknar (av förklarliga skäl) autentiskt ljud - inget bullrande, stånkande, pysande, tuffande eller tutande hörs från tåget - men har fått ett musikaliskt ljudspår av stumfilmskompositören Matti Bye.

Jag tittar på filmen och tänker på stämningen som musiken skapar. Det blir just storslaget. Vidsträckta skogar passerar, dramatiska fjäll, tunnelöppningar slukar tåget som sedan möter nya mäktiga vyer vid nästa öppning. Visst är det fantastiska bilder, men det är musiken som liksom förlöser det fantastiska, som gör att jag känner bilderna.

Titta själv och föreställ dig filmen utan ljudspår (eller med ett helt annat ljudspår!) >>

Bild ur filmen, filmarkivet.se

Ljudkalendern: Lucka 19 - Songs from a cold place

När musik kombineras med fältinspelningar, eller fältinspelningar med musik, kan det låta som allra finast. Ett slags magisk verklighet kan uppstå, i bästa fall. En ny upptäckt inom denna genre (om man kan kalla det en genre) är Kate Carr, och närmare bestämt ett av hennes album som heter Songs from a cold place.

The nine delicate pieces archive the sounds from the bird cliffs of Grimsey Island, the desolate rocky moors of the Skagi peninsula, the frozen inlets of Skagafjörður and the tiny fishing town of Ólafsfjörður. The natural settings, the fauna and the elements are perfectly captured by Songs From A Cold Place, at times making my living room seem frigid, as if a gust of wind has vaulted through my walls. [Headphone Commute]

Lyssna här >>

Ljudkalendern: Lucka 18 - Sätt att lyssna

Amorf är en liten tankeväckande bok om lyssnande i olika former.

Ett spår, ytterligare ett. Musik, ljud och ord som både ledtrådar och villospår. Hur lyssnar vi? Varför? I essän "Amorf" undersöker Elias Hillström lyssnandets form och upplösning. Visklek, slump, kulturpolitik, kommers eller ny teknik? Vad är det som i slutändan avgör vad det är som vi får höra?

Boken är utgiven av förlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder som en del i Fria serien 2013. Och nu har ni tur för under december månad bjuder förlaget på digitala utgåvor av samtliga titlar i serien!

Till Amorf och de andra böckerna >>

BONUS! Rasmus Fleischer skriver här om Amorf i en text om shufflelyssning, rekommenderas också! >>

Ljudkalendern: Lucka 16 - Var god dröj

Hur länge kan det vara tyst i luren utan att bli konstigt? Vilken typ av tystnad är ok?

Häromdagen läste jag en liten text i SvD om hur tystnad i telefonsamtal kan hanteras. Forskaren som texten berättar om har särskilt studerat de strategier CSN-handläggare använder för att de långa tysta pauserna i samtalen med låntagare inte ska kännas obekväma. Det finns även tydliga strategier för att avbryta de långa tystnaderna:

"Återgången till samtal börjar påfallande ofta med att handläggaren gör ett kort smackljud och en inandning och sedan hänvisar till den skärminformation som hen har framför sig: Ja just det! Här står det att ..."

Intressant! Jag ska försöka vara observant vid nästa myndighetskontakt.

Språkspalten: Strategierna för att undvika en obekväm tystnad >>

Ljudkalendern: Lucka 5 - En kommersiell knackning genom fängelseväggen

Nu blir det ett radiotips! Under hösten har Musikmagasinet i P2 sänt en fantastisk serie om relationen mellan kropp och musik, producerad av Birgitta Tollan. Varje avsnitt har ett tema, t.ex. musikens betydelse vid sjukdom och smärta, tävling eller för kirurgens arbetskoncentration.

I seriens första avsnitt hörs bl.a. journalisten Martin Schibbye som berättar om hur det kändes att få tillgång till sin egen musiksamling hemifrån under tiden som fängslad i Etiopien. Och vilken gammal reklamjingelrytm han knackade mot väggen för att få kontakt med kollegan Johan i cellen intill.

Kropp och musik >>

Hemma hos Herbert

Är det lättare för en musikintresserad/musikpraktiserande människa att lägga märke till ljuden som omger en? För egen del minns jag inte hur det var för länge sedan, när intresset och uppmärksamheten kring min akustiska omgivning egentligen började smyga sig på. Kanske gick de hand i hand från början, ljudintresset och musikintresset. Jag vet inte heller hur det gick till när musikproducenten Matthew Herbert började lyssna, men hans öron tycks spetsade också inför de allra vardagligaste av ljudmiljöer.

"The pioneering musician has got one ear on house music and the other on his actual house." >>

Vad gör ditt hem för ljud?

Bild: Elin Franzén

Prins Eugens klocka

Den här söndagen besökte jag Prins Eugens Waldemarsudde. Vi var ute efter ett lagom utflyktsmål och lite nyfikna på Eugène Janssons nakenmåleri som finns att skåda både på prinsens udde och på Thielska galleriet. Kunde inte minnas att jag varit på P. E. W. förut, medan jag hade vissa, om än svaga, minnen från ett skolbesök på Thielska för många år sedan. Så det fick bli det första. Både målerierna och själva huset var fint att få se. Favoriterna blev dock något i ljudväg: i ett hörn i den s. k. sällskapsvåningen med utsikt mot Saltsjöqvarn och Söder står ett gammalt golvur och tickar i det annars tysta rummet - ett mycket fint ljud! Och runtom i huset knarrade golven trivsamt medan vi spanade på de spända musklerna och fasta atletstjärtarna. Åt också en god kanelbulle.

Plums!

Mello med grannen

I kväll har det varit melodifestivalfinal, har jag förstått. Från min näst intill tysta lägenhet (datorns fläktsus kommer jag sällan undan, och en pigg katt som vill att jag kastar papperstussen igen och igen) har jag hört samtliga tävlingsbidrag genom väggen, eller om det var taket, från min granne. Nu är det över och nästan tyst också där på andra sidan. Mello krävde en viss ljudstyrka. Vilket bidrag som var vilket vet jag inte, men vid ett tillfälle tjöt grannen till av glädje. Om favoriten vann lär jag få höra framöver. Grannens musik är min musik, så är huset konstruerat.

Tystare tolvslag

Strax före tolvslaget korkade vi upp bubbelflaskor, tog på skorna och anslöt oss till folksamlingen på torget intill vattnet. Samma plats som jag stod på vid det förra årsskiftet. Flera i vårt sällskap mindes fortfarande med skräck vilda västern-stämningen från den gången, raketerna som avfyrades mot befolkade balkonger. Men vi gick dit igen ändå, trots att vi kunde ha beskådat alltihop från värdparets vardagsrumsfönster.

Fullt så osäkert kändes det inte den här gången, kanske för att vi höll oss på avstånd från avfyrningsställena. I år syntes också ännu fler rispapperslyktor än sist stillsamt sväva uppåt medan det smällde och vi funderade hur tolvslaget skulle låta om alla bytte smällare mot lykta. Den lilla ilskna hunden i sällskapet intill oss på torget som inte lät en raket smälla oskälld skulle nog uppskatta bytet. När vi promenerade hemåt några timmar senare låg fyrverkeriröken fortfarande kvar över torget, mitt hår luktade - åtminstone i pojkvännens näsa - aska när vi vaknade i morse. Lyktorna är välkomna av flera skäl.

Åttio procent har röstat på lykta framför fyrverkeri på dn.se. Kanske blir kommande tolvslag stillsammare. Men än hörs enstaka smällar ute i mörkret, överblivna sedan igår.

Om lyktorna på dn.se >>

Fåglar

Häromdagen läste jag en bokrecension som jag klippte ut ur tidningen för att spara i någon låda, för den var så fin. Det var DN:s Sverker Lenas som skrev om nyutgåvan av Erik Rosenbergs "Fåglar i Sverige" (som först kom ut på 50-talet), och hur boken som är tänkt som en handbok också bjuder läsaren på poesi.

När man läser hans personliga och litterära artbeskrivningar märker man snabbt att han lyssnade på fåglar lika mycket som han tittade på dem; hans ljudpoetiska beskrivningar av fåglars läten har blivit klassiska. Nötväckan uttrycker sitt missnöje genom att säga "tvätt tvätt tvätt" medan hägern utstöter "ett rungande, rått och gräsligt k r ä n k". Rödhaken "knäpper som när man drar upp ett urverk med en nyckel" medan bofinken, när den sjunger på viss dialekt, säger: "si-si-si-si-si-ja-ja-ja-ja-ja ä bolschevik". [DN 10.12.31]

Under tiden som jag bodde i Örebro i början av 2000-talet besökte jag vid flera tillfällen Erik Rosenbergs hus i naturreservatet Oset intill Hjälmaren. Ett litet rött hus med vita knutar. Dörren stod öppen för alla passerande att kika in, elda i spisen och äta matsäck. Åt alla väderstreck fanns fönster med utsikt över området, ett riktigt fågelskådarhus. Där satt han med kikaren på sin tid. Och antagligen ägnade han minst lika mycket tid ute på området, kanske med anteckningsblocket redo för att fånga fågelramsorna. Om han också spelade in lätena vet jag inget om. Det finns någon poäng med att försöka fånga ljuden i text. Varför vet jag inte riktigt, men själv envisas jag med att fortsätta att enbart skriva om ljuden här i bloggen, hur roligt det än vore med ljudklipp. Man får föreställa sig, höra ljuden i huvudet medan man läser, tänker jag nog.

När jag läste om fågellätena kom jag att minnas ett avsnitt av fina musikdokumentärserien This Is Our Music (MTV och SVT runt 2003-2005). Argentinska Juana Molina beskrev Morrisseys musik som starkt influerad av fågelsång, hur han rörde sig upp och ner mellan ett fåtal toner precis som vissa fåglar gör. Det kunde jag hålla med om. Vilken fågels sång det skulle vara kan jag inte säga. Det här med att känna igen fåglar till utseende och läte har jag lyckats dåligt med hittills. Kan inte skilja mes från mes. Men så är favoriterna också en helt annan familj. Från köksbordet har jag perfekt uppsyn över hela "skurkfamiljen"  - kaja, kråka, skata - i stora björken. I vår när det blir varmt nog att ha balkongdörren på glänt igen ska jag skriva ner hur de låter.

Save Our Sounds: radioprogram om ljudlandskap

Fortsatte att kika runt på BBC:s Save Our Sounds-sidor och fann en serie om två radioprogram på temat ljudlandskap. Det första avsnittet tar sin utgångspunkt i London och det andra i Hongkong. Det senare har jag faktiskt redan hört för något år sedan, men jag ska lyssna igen. Det här är perfekt både som inspirations- och informationskällor under mitt arbete med artikeln om stockholmsljud.

I det första avsnittet som jag just lyssnade på pratar de bland annat om hur Londons ljudlandskap förändras över tid. Hur låter Stockholm nu jämfört med tidigare? Man behöver inte tänka sig särskilt långt bakåt i tiden, nya ljud kommer hela tiden. För varje ny maskin eller apparat som tillkommer förändras ljudbilden, och äldre maskiner och apparater tas ur bruk. När jag hör människor prata i radio- och tv-program från ett par decennier tillbaka, tidigt 80-tal till exempel, lägger jag också märke till att sättet att prata har förändrats. Inte bara till vokabuläret, utan sättet att uttala orden, betoningar och tonfall. Vad det beror på är kanske en fråga för Språket i P1, men det bidrar också till att ljudbilden är en annan idag än tidigare.

Save Our Sounds documentaries >>

Vad är "akustikekologi"? >>

Hear and now - fin film!

Filmen som jag skrev skulle sändas i kväll på Svt var fantastiskt bra. Gripande, häftig och fin! Jag skulle kunna återberätta massor av detaljer ur olika scener (hur Sally lyssnade på musik med foten mot högtalaren, sov med en hand på spädbarnen för att vakna av vibrationerna om de började skrika, hur Paul utforskade bilens tutljud och besökte biltvätten två gånger på en dag för ljudupplevelsens skull, hur de upptäckte ljudet av lampknappen, stegen i snön, varandras röster...) Men det är mycket bättre att se själva filmen. Jag hoppas att den dyker upp på Svt Play. Här är ett kortare klipp, så länge.

Samtidigt som jag fick en inblick i Sallys och Pauls liv (som döva och som nykomlingar i ljudvärlden) fattade jag också hur van jag själv är vid ljud. Alla vi som hör har lärt oss att inte lyssna.

Jobbiga jobbljud

En av dagens nyheter (men inget nytt, egentligen): Jobbiga ljud på jobbet. Hade jag inte hållits vaken i natt av katten Spdif som blev könsmogen vid nyår (och av den anledningen har förvandlats från nästan stum till ständigt jamande, i perioder) hade jag också kommenterat artikeln på något sätt. Men jag är jätteseg. Jag återkommer, för det är ett intressant tema; alla ljuden som omger oss hela dagarna och sedan stupar folk i soffan på kvällen men sällan skyller de nog utmattningen efter en arbetsdag på ljudmiljön, den syns ju inte. Slamret, rösterna och ropen, bullret i bakgrunden. Ja, nu kommenterade jag ändå. Och fortsätter:

Det märkliga är att när jag har möjlighet att välja bort ljud, att stänga av och ha det tyst, då vill jag inte det. Det tar emot att ens pröva. Jag liksom måste fylla ut med ljud, ofta radio. Och när jag ska sova letar jag fram ett sommarprat som jag inte redan hört, eller en ljudbok (Bodil Malmsten om och om igen, hoppar in här och där bland kapitlen och somnar mitt i). Bara det inte är alldeles tyst. Jag tänker att det bästa och nyttiga är att kunna ha det tyst, att det är nåt stressat över att alltid ha ljud i öronen. Men jag skjuter på att ta tag i det, övningen i att ha det tyst.

En störig syssla

Nu har jag dammsugit. Det var länge sedan sist. Att dammsuga är ett asigt jobb och därför dröjer det mellan tillfällena. Jag blir så irriterad. Av sladden som trasslar så dammsugaren kör fast, av att kliva över slangen som snor sig kring benen, av att det är svettigt att krypa omkring och nå in på olika ställen. Jag har nog alltid tyckt illa om att dammsuga. Försöker tänka positivt och uppskatta att en sådan behändig maskin finns, till skillnad från innan den gjorde det. Så jävla jobbigt är det ju inte om man tänker på allt som inte var uppfunnet förut. För ett par år sedan bodde jag i ett hushåll som saknade dammsugare (eller själva maskinen fanns men inte röret). Vi fick sopa ihop dammet så gott det gick med sopkvast, det blev inte särskilt rent. Jag vill inte tänka på vad en bacillanalys av den begagnade plyschsoffan skulle få för resultat. Då saknade jag faktiskt att dammsuga. Men annars är det jobbigt.

Jag har försökt förstå mig på exakt vad med dammsugandet som väcker min irritation och kommit fram till att ljuden som sysslan ger upphov till kan vara en trolig orsak. Dels är det det konstanta höga dånet som liksom förstärker känslan av att nu dammsuger jag, som om jag inte skulle känna av det ändå. Och sedan är det de enstaka ljuden som uppstår när dammsugaren krockar mot olika föremål. Ljud som bidrar till en upplevelse att städningen inte går så smidigt, utan mer bökigt. En händelse som alltid tycks inträffa, och detta ljud är nog det allra mest störande just för att det är så typiskt, är att dammsugarröret välter. Gärna om och om igen. Jag hör ljudet av metall på glid och så smäller det till. Det här ljudet är bökigt och osmidigt personifierat, om det går att säga så. Du fattar.

Nu är det gjort i alla fall och det känns alltid fantastiskt. Men om jag hade möjligheten att dela städningen med någon och fick välja mellan dammsugning och golvtorkning väljer jag utan att blinka det sista. Det kan nästan vara roligt att torka, och så är ju grovjobbet med dammet redan gjort när jag kommer med moppen. Det finns lite utrymme för slarv.

För att det här inlägget inte ska sluta som ett okonstruktivt gnällinlägg avslutar jag med ett par tips till dem som jobbar med konstruktion av dammsugare.

Att tänka på hos dammsugartillverkarna:

1. Ljuddämpare, kom ihåg att sätta in nån sorts ljuddämpare, eller gör helt tysta maskiner. Det finns redan, har jag hört. Gör fler.
2. Använd material när ni tillverkar dammsugarna som inte låter så mycket när de krockar med andra material.
   
3. Ordna så att dammsugarröret kan stå upp utan att glida iväg och orsaka hemska smällar när det faller mot hårda golv och annat. En liten gummikant, inte svårare än så.
4. Sedan en grej som inte har med ljud att göra, utan lukt. Måste luften blåsa rakt upp från dammsugaren? Råkar man böja sig lite över maskinen så kommer den där ljumna och förmodligen genom gammalt damm filtrerade luften rätt i ansiktet. Det måste finnas ett bättre sätt.
   

Radioskugga

Som jag har berättat flera gånger om lyssnar jag mycket på radio. Både hemma och när jag är ute och åker. Det är perfekt med radio när jag åker buss en längre bit. Radion är en svart liten fickvariant som mamma köpte under tidigt 90-tal och som bara håller och håller. Nu vill jag som ivrig radiolyssnare beklaga mig lite. Klagomålet faller ganska tveklöst under kategorin i-landsproblem, men bör likväl framföras, tycker jag.

Det gäller området kring Forum Nacka (som jag hellre kallar Nacka Forum, men det är visst ett jazzband, har jag hört). När jag närmar mig detta område med buss börjar det brusa och spraka i lurarna. Den dåliga täckningen (eller vad man kallar det på radiospråk) håller i sig ett par minuter. Det är inte länge kan man tycka, en tid man bör stå ut med, men jag kan inte låta bli att undra vad som orsakar det här sprakandet. Och går det att rätta till? Jag vet andra ställen där det råder både radio- och mobilskugga. Jag tänker se upp noggrant för att bosätta mig på en sådan plats.

När jag googlar Nacka Forum, som i bandet, kommer denna fram. Rolig.

Akustiska bullerplank

Ett inslag från ABC om bullret i Stockholm och ett försök att maskera det:



Här finns en artikel om saken också >>

Några frågor på det?

Jo, jag undrar några grejer. Måste inte de artificiella grus-, vatten- och fågelmaskeringarna låta rätt så starkt för att liksom lyckas styra över fokus från trafikbullret till dem? Och blir det inte lite rörigt då, med trafiken och gruset, vattnet och fåglarna? Eller om det bara var vatten de skulle ha. Och så det här med att ljud plågar mindre om de är begripliga (som jag har läst om och erfarit i mitt eget fältarbete); om bullermaskeringsprojektet blir klart till lucia, som planerat, blir det inte fel med porlande vatten då? Just då alltså. Jag tvivlar inte på att ljudet av vatten kan ha en rogivande effekt, men om jag hörde det runt lucia, då skulle jag liksom "Vänta lite, aha det är en installation! Spexigt." Och inget fel med det i och för sig, det vore säkert kul det också, jag gillar när det kommer något oväntat, som en porlande luciabäck. Och det skulle verkligen styra bort mitt fokus från bullret. Jag skulle nog stanna till ett slag vid den osynliga luciabäcken. Nu låter det kanske som att jag tramsar till det här, men jag brukar faktiskt stanna till när jag hör något spännande. Så mig skulle det påverka, vattnet.

Bortsett från att buller kan vara direkt skadligt för hörseln är jag själv inne på linjen om var och ens personliga inställning till ljuden. Ett särskilt bullerljud, låt säga en motorväg, har inte en inbyggd negativ klang, som är ful oavsett, för alla. Ibland när jag råkar börja lyssna på ljuden omkring mig, mitt i stan bland alla trafik, då händer det saker med ljuden, jag hör dem, på riktigt. Och det kan finnas spännande ljud där, fina till och med. Om jag känner mig stressad efter en dag i staden tror jag att det hänger mycket på om jag har attackerats av eller lyssnat till ljuden. På så sätt kan förändringen av hur vi påverkas av ljudmiljöer delvis finnas i oss själva. Det är bra att man praktiskt och fysiskt tar tag i ljuden, som i ABC-inslaget, de finns ju alltid med oss i vardagen, påverkar oss på gott och ont, fastän de är så osynliga. Om man tar tag i dem så, och dessutom gör en personlig liten utvärdering av sin egen subjektiva inställning, då kanske oljud kan bli ljud, och favoritljud. Prova det där hemma.

Rättelse angående fågelkvittret

Jag tycker om fågelkvitter, om någon skulle ha läst det motsatta någonstans.