Sambon

Jag har blivit sambo. I måndags kväll bar jag upp henne till lägenheten, innanför jackan, för att visa hennes nya hem. Efter en stunds darrande väntan i jackan började hon se sig om, i ett rum åt gången. Sedan måndagskvällen har det varit livat här hemma. Mattorna hopknölade, bitar av krukväxtblad på golven. Själv har jag gott om rivmärken. Vi blev kompisar fort och helst vill hon vara så nära mig som det går; i knät när jag sitter vid datorn, på bordet när jag äter och lutande mot min kind när jag försöker sova lite, lite till. 

Hon har så mycket energi, min sambo. Därför är det hela tiden något som låter. Prasslar, jamar, knaprar, klöser, dunsar i golvet mitt i våghalsiga balansakter. Men så blir det plötsligt alldeles tyst. Luften går ur henne av allt spring. Då måste jag se efter var hon är. Under tystnad kan de värsta hyssen begås, tänker jag. Men när jag hittar henne sover hon. 

Redan efter tre dagars samboliv inser jag att det är en intensiv tillvaro jag har skaffat mig, men det är en speciell känsla att alltid ha sällskap, även när hon sover och jag bara hör den visslande nosen.