Under och ovanför strandfilten

Vi kom till stranden efter lunch och fick den enda tomma luckan på grusparkeringen. Promenaden längs skogsstigen var tyst trots att alla som kommit med bilarna fanns bara en liten bit bort, där skogen slutar och övergår i finkornig sand (sån som tar sig in i den tätaste tupperwarebunke och så småningom munnen). Det är alltid märkligt gott om plats på den här stranden fast det borde vara trångt. Jag vill helst ha varit där minst en dag per sommar och så har det nog blivit sen rätt långt tillbaka.

Barnfamiljerna var många idag men de är också tidiga med att packa ihop för att ta itu med middagen. När barnrösterna - glada rop, småbråk och trötthetsgnäll - försvann upptäckte jag vilka andra läten som präglade stranden och i synnerhet närmast min plats på filten. Med örat mot filten och sanden där under hördes stegen från en annan strandbesökare som jag såg passera i ögonvrån. Sand leder ljud, eller vibrationer, på ett fascinerande sätt. Det andra örat hörde fågelvingar, ett lätt flapprande, men tydligt. Och surrande insekter i höga gräset intill. Havet, som man kan tro borde höras kanske mest av allt, var bara ett svagt dån långt borta. Stranden ser ganska annorlunda ut om man låter bli att titta en stund.

Hamrandet

Mammas granne bygger ut sitt hus. Inte mammas granne själv men några hantverkare, och när jag och A och katten kom hit för några dagar sen hade de kommit fram till takläggningen. Efter första natten väcktes vi runt åtta, nio av att de spikade. Det blir inga sovmornar här på landet, tänkte jag då. De spikade hela dagen och fort, hela utbyggnaden hade snart ett planktak. Vi hörde hamrandet varje stund vi tillbringade ute i solen i trädgården och det var i stort sett hela tiden. Och ibland röster som ropade till varandra från taket och gräsmattan nedanför men vi kunde varken förstå eller gissa vad som sas där på andra sidan syrénhäcken. Då och då kom en annan granne över till mammas granne i egenskap av ett slags arbetsledare för projektet. Vi hörde hans röst, på svenska, och de andras, på polska, i någon typ av konversation. Gesterna kunde vi inte se från vårt håll men jag förmodar att de spelade en betydande roll i projektledningsarbetet.

Följande dagar hamrade de vidare från morgon till en bra bit inpå kvällen, utom på söndagen, men vi upptäckte att vi hade vant oss förbluffande snabbt. Hammarljuden som studsade mellan grannhusen bara var där. Någon gång blev ljuden mer påtagliga, till exempel när vi utsträckta på gräsmattan under stor koncentration försökte höra Maria Svelands sommarprat. Under programmet kom skuggan in över vår plats på gräset och vi fick flytta liggunderlag och diverse stolsdynor dit solen fortfarande fanns, dvs närmare grannens tomt. Bank bank bank! Mitt i den känsliga radioberättelsen. Men vi höjde volymen och glömde hamrandet igen. Det är förresten ett gott betyg för en sommarpratare att vinna uppmärksamheten mot ett tak som håller på att bli till.

Idag är det både mulet, stundtals våldsamt blåsigt och rätt så kallt. De hamrar vidare. Takpannorna ligger på plats. Jag ser inte vad de spikar på nu bakom häcken.