Under och ovanför strandfilten

Vi kom till stranden efter lunch och fick den enda tomma luckan på grusparkeringen. Promenaden längs skogsstigen var tyst trots att alla som kommit med bilarna fanns bara en liten bit bort, där skogen slutar och övergår i finkornig sand (sån som tar sig in i den tätaste tupperwarebunke och så småningom munnen). Det är alltid märkligt gott om plats på den här stranden fast det borde vara trångt. Jag vill helst ha varit där minst en dag per sommar och så har det nog blivit sen rätt långt tillbaka.

Barnfamiljerna var många idag men de är också tidiga med att packa ihop för att ta itu med middagen. När barnrösterna - glada rop, småbråk och trötthetsgnäll - försvann upptäckte jag vilka andra läten som präglade stranden och i synnerhet närmast min plats på filten. Med örat mot filten och sanden där under hördes stegen från en annan strandbesökare som jag såg passera i ögonvrån. Sand leder ljud, eller vibrationer, på ett fascinerande sätt. Det andra örat hörde fågelvingar, ett lätt flapprande, men tydligt. Och surrande insekter i höga gräset intill. Havet, som man kan tro borde höras kanske mest av allt, var bara ett svagt dån långt borta. Stranden ser ganska annorlunda ut om man låter bli att titta en stund.