Ögonen blir blanka när tåget passerar, gång på gång.

Nedanför min balkong på Skarpövägen

Idag läste jag om den årliga Ormingekarnevalen i DN:s reportage om Marko 'Markoolio' Lehtosalo som växte upp i Orminge. Jag har själv upplevt bitar av denna festhelg som har ägt rum på Nackaorten sedan 1980. Under närmare tre år bodde jag i en av de så kallade sockerbitarna, betonghusen som ligger liksom utströsslade över berg och grönska. 

En gång smög sig karnevalen på mig när jag satt vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag trummor spela sambarytmer och tittade upp och ut genom fönstret. Där borta på gångvägen kom ett långt och färgglatt karnevalståg med barn från skolan vars skolgård jag hade utsikt mot från min lägenhet. Hundratals barn. Ljudet blev allt starkare och jag plockade fram min inspelare för att fånga festligheterna från balkongen. 

I bland har jag lyssnat på den där inspelningen igen och vid varje lyssning inträffar samma sak. Jag blir tårögd. Mot slutet av inspelningen hörs barnen ropa sin karnevalsramsa och i mina öron är det ljudbilden av en stark gemenskap, stolthet och glädje. Några barn bor i sockerbitar av betong, som jag, medan andra bor i radhus och villor som omger miljonprogramsområdet. Hemma hos några står säkert flera stycken bilar på uppfarten och kanske en jättestudsmatta på gräsmattan, hos andra inte. Men de går i samma tåg genom samhället som är hemma för dem alla. I förmiddags kunde tåget vandra i sommarvärme från skolan och vidare förbi sockerbit efter sockerbit. Om det var till samma rytmer vet jag inte, men jag tror det lät minst lika glatt.

Lyssna på inspelningen >>

Podpromenader

Oftast promenerar jag ungefär samma vägar. Helst varje dag, men det blir inte riktigt så ofta. Fastän jag vet att det är skönt att gå där ute kan det ta emot att komma iväg. Tanken på promenadvägen kan kännas lite tradig, samma vägar igen och igen (även om de är de kanske finaste man kan gå i stan). Men jag vet ett knep för att jag inte ska ledsna och vända hem alltför tidigt. Det långa programmet. 

Innan jag ger mig iväg från lägenheten blir jag stående en stund i hallen med ytterkläderna på. Jag bläddrar genom mobilens radio- och podcastappar efter något som räcker för de närmaste tre kvartarna, minst. Men det ska inte bara vara något som varar en stund, det måste vara något jag känner för att lyssna på just då också, och med det är jag kinkig. Det är inte säkert att favoritmusikpodcasten som jag hade lust att höra på morgonen lockar just för promenaden. 

Till slut har jag hittat något. Lite varm har jag hunnit bli under jackan och halsduken, eftersom jag är så petig. Trasslar ut hörlurssladdarna, trycker på play och lämnar lägenheten. Jag går mina vanliga vägar i sällskap av rösten i lurarna. Promenadrutinen började nog på allvar under hösten och många berättelser, diskussioner och musikstycken har spelats i mina öron medan jag traskat på stigar av djup lera, hängt i svajiga trädgrenar för att ta mig uppför isiga backar, fotograferat stadssiluetter under vinterns alltför tidiga eftermiddagsskymningar, känt doften av benarolja när jag passerat småbåtarnas uppställningsplatser, sett hur träden plötsligt fått knoppar för att en vecka senare explodera i grönt. 

När jag går på de här ställena minns jag rösterna och berättelserna. Musiken precis när stigen svängde. Skånska i backen, amerikanska på raksträckan intill vattnet, västkust uppför trappan. Och jag minns mina promenader. Promenaden när jag funderade på något särskilt som rösten i lurarna berättat om, när jag tappade snytpappret och letade förgäves på snötäckta stigen, när jag försökte formulera en klok idé. I bland har jag nog inte lyssnat så noga vad de säger i lurarna, tankarna har vandrat iväg på egen hand. Och i bland är det just det som sagts i lurarna som blivit ett slags tema för den promenadstunden, då glömmer jag var jag är, vart jag går och hur länge. En gång i vintras fick jag skarva i promenaden med ytterligare en slinga för att få höra klart på hela det långa, långa programmet innan jag gick hem igen. I bland har jag stannat till, plockat ur lurarna och upptäckt allt jag stängt ute med hjälp av rösterna och musiken. Vissa gånger var det alldeles stilla, bara ett dovt dånande från trafiken långt bort i mörkret. Utan rösten i lurarna hade jag kanske inte ens vågat gå där ensam. Men först när rösten upphörde insåg jag att jag faktiskt var helt ensam där på stigen och att jag inte hade mött någon på en halvtimme.

Jag har tänkt ta en sådan här podpromenad strax. Vilken röst som får göra mig sällskap har jag inte bestämt än. Men jag vet att när jag kommer hem har jag hört berättelser som jag inte hade hört förut. Det gör inte så mycket att jag har gått samma väg för hundrade gången.