 |
| Nedanför min balkong på Skarpövägen |
Idag läste jag om den årliga Ormingekarnevalen i DN:s reportage om Marko 'Markoolio' Lehtosalo som växte upp i Orminge. Jag har själv upplevt bitar av denna festhelg som har ägt rum på Nackaorten sedan 1980. Under närmare tre år bodde jag i en av de så kallade sockerbitarna, betonghusen som ligger liksom utströsslade över berg och grönska.
En gång smög sig karnevalen på mig när jag satt vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag trummor spela sambarytmer och tittade upp och ut genom fönstret. Där borta på gångvägen kom ett långt och färgglatt karnevalståg med barn från skolan vars skolgård jag hade utsikt mot från min lägenhet. Hundratals barn. Ljudet blev allt starkare och jag plockade fram min inspelare för att fånga festligheterna från balkongen.
I bland har jag lyssnat på den där inspelningen igen och vid varje lyssning inträffar samma sak. Jag blir tårögd. Mot slutet av inspelningen hörs barnen ropa sin karnevalsramsa och i mina öron är det ljudbilden av en stark gemenskap, stolthet och glädje. Några barn bor i sockerbitar av betong, som jag, medan andra bor i radhus och villor som omger miljonprogramsområdet. Hemma hos några står säkert flera stycken bilar på uppfarten och kanske en jättestudsmatta på gräsmattan, hos andra inte. Men de går i samma tåg genom samhället som är hemma för dem alla. I förmiddags kunde tåget vandra i sommarvärme från skolan och vidare förbi sockerbit efter sockerbit. Om det var till samma rytmer vet jag inte, men jag tror det lät minst lika glatt.
Lyssna på inspelningen >>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar