Sjön fryser till

Mellandagar på landet, som vanligt. Till slut, tre dagar efter julafton, kom lite snö. Ett tunt puder som inte täcker höstlöven på marken men bättrar på vinterstämningen. Och temperaturen har sjunkit efter några veckor på plussidan.

I eftermiddags tog jag en promenad, precis innan solen försvann bakom trädtopparna. Genade genom herrgårdsparken för att hålla mig på solsidan. Kallt var det och jag tog stigen uppför backen för att få upp värmen. Där uppifrån var utsikten fin över sjön. Himlen skymningsblå med rosa molnstrimmor, orange nedåt träden. Blev stående en stund, först för utsikten men sen för ljuden. Strax efter att jag stannat upp på backkrönet och tittade på sjöisen hördes ett plötsligt ljud som rörde sig snabbt från ena sidan sjön åt motsatta, det elektriska lätet av isspänningar.

Jag hoppades få höra det igen och stod en stund medan tårna blev allt kallare. Men det kom inget mer och jag gick vidare nerför backen och funderade på vad isfenomenets läte bäst skulle kunna liknas vid. Elektriskt på nåt vis ja, men också likt nåt som skär genom luften, ett hopprep?

Resten av promenaden utan överraskningar. Forsen nedanför dammluckorna, porlande bäcken i parken, båda överröstar allt annat om man går nära. I övrigt nästan tyst bortsett nåt rop från lekande barn. De otåliga fyrverkerismällar som brukar börja höras så här några dagar före nyår har inte kommit ännu. Jag hoppas mer på isen än på smällarna.

Intervju

Vilket är mitt första ljudminne? Hur arbetar en ljudetnolog? Varför har jag gjort en kassett med ljud från Marocko och Arvidsjaur?

Har svarat på några frågor om ljudupplevelser, field recording och mina kassettsläpp på kulturbloggen Det Tornas Rymd. Intervjun finns nu att läsa här >>

Fler ord om min första kassett Det är som musik skrevs på samma blogg för några veckor sedan >>

Slagg! Nya ljud på kassett

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Under våren och sommaren gjorde jag ny musik. Jämfört med kassetten från 2013, Det är som musik, är lätena på den alldeles nysläppta kassetten ännu mer som musik. Vilken sorts musik det är mer precist får andra öron än mina bestämma.

Liksom förra gången är det Zeon Light som släppt ut musiken. Djurens karneval av Slagg finns att få tag på, som kassett och digitalt, här >>

Japanska ljud och ett stort besked: försommarsummering i en blogg som inte hänger med

Ingenting har jag bloggat under försommaren fast jag kunde ha skrivit varje dag. Nästan en månad tillbringade jag i Japan, dit jag och Andreas kommit för att ägna oss särskilt åt alla ljud vi mötte. Det var mitt första besök och det finns så mycket att tänka och säga om upplevelserna under de veckorna. Och det är själva kruxet, det är för mycket, jag vet inte hur det ska omvandlas till bloggtext. Jag tror att japanvistelsen kan dyka upp i form av fragment här i bloggen framöver. Ett minne här och där. På sätt och vis har jag nog inte riktigt kommit hem. Det känns som vanligt här hemma i Stockholm (som visade sitt tjusigaste jag när vi möttes igen), men så kommer jag på mig själv ibland, att jag funderar på om vi kanske ska gå till ett visst kafé eller en nyfunnen liten favoritbar nån dag, bara det att det är på andra sidan jordklotet.

Men vad gjorde vi egentligen där då? Det kan jag ju börja med att tala om, kortfattat: vi sökte och fick ett projektbidrag från Musikverket (tusen tack!) och vårt drömprojekt (och första samarbete) blev av, nämligen att kombinera våra respektive inriktningar - Andreas elektroniska musikskapande och mitt intresse för field recording och ljud ur ett etnografiskt perspektiv - under ett slags fältarbete i Japan. Massor av ljud från olika platser har vi samlat och i projektets andra fas ska vårt material bli musik. Ett ljud- och musikporträtt av platser och stämningar som vi har upplevt. Hur det här utvecklas får jag återkomma om!

En annan stor händelse under min försommar var ett hemskt roligt besked som kom i mailen dagen efter hemkomsten från Japan. Några veckor tidigare satt jag i soffan i vårt tillfälliga tokyohem, supernervös, och väntade på ett inkommande skypesamtal (video dessutom!). Precis samtidigt som klockan fem-melodin ljöd utanför lägenheten ringde det och jag blev intervjuad för en doktorandtjänst i etnologi. Supernervöst var det för att tankarna om att gå just den forskarutbildningen har funnits med i flera år - tänk om jag får chansen - och det här var andra försöket, efter förra sommarens nära-men-nej-besked. Efter intervjun väntade ett par veckors ovisshet. Till att börja med släppte jag in Andreas i lägenheten igen, han hade fått driva omkring på stan under skypetimmen och återvände med stans veganhyllade falafel. Kvällen firade jag med att höra hans TM404-spelning på en klubb i närheten. Tillbaka i Stockholm fick jag mailet, jag blev antagen! I september börjar min doktorandtid vid Stockholms universitet och mitt forskningsprojekt kommer att handla om radio ur ett lyssnarperspektiv: vad innebär det i vardagen att lyssna på radio? Längre tillbaka i tiden och kanske också idag, det får vi se...

Så, nu känns det nog ändå som att jag någorlunda fyllt bloggluckan i kategorin dagbok. Det dåliga bloggarsamvetet över texter som ingen vet att de skulle ha kunnat läsa om jag var lite mer på hugget har lindrats en smula.

Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då.

Cornelis sjunger om Sonja och Siw i lägenheten ovanför. Men det är långtifrån det enda som sipprar genom balkongdörrspringan och väggarna in till mig i soffan. Sedan utetemperaturen steg hörs ett konstant sorl i kvarteret om kvällarna. Rösterna och musiken från uteserveringen runt knuten studsar mot det närmsta grannhusets slätrappade vägg och kunde lika gärna komma från ett öppet lägenhetsfönster precis mittemot oss, av volymen att döma. Eftersom sorlet är konstant är det rätt ok. Men med utelivet kommer också en del högljudda rop, ett gatugräl igår och ett idag har jag hört...

I natt var jag och Sonja, katten alltså, på balkongen vid tvåtiden. Koltrasten hade just vaknat och sjöng högt på granntaket. Nån sorts ställning eller antenn har den valt som sin utropsplats, natt efter natt. Medan jag åt spagettimiddag på balkongen för en stund sen tänkte jag på den ljudbilden, att den skiljer sig så från kvällssorlet, och att jag kan få uppleva den om några timmar igen. Det är ganska trivsamt, det livliga sorlet och rytmerna om kvällen, men det är en desto mer exklusiv stämning där på balkongen om natten. Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då. Man kanske kan tycka att sorl är ljudet av gemenskap, och det är det ju, men om nån mer än vi står på balkongen och hör på koltrasten i natt vid två rymmer den upplevelsen en märkvärdigt stark gemenskap. Så är det med nätterna.

Audiogram 2

Tänkte att jag ska uppdatera om det här med öronen; locket, tjutet, yrseln.

Efter några snurriga dagar med både sämre och känsligare hörsel (se förra inlägget) kom jag till en öronspecialist. Eller tre personer, närmare bestämt, engagerade sig i min hörsel. Det blev stämgafflar med olika toner mot skallen (och det har jag ju varit med om förut >>), en hemskt tjutande sugapparat som på egen hand borde orsaka hörselnedsättning och tinnitus, och audiogram - dvs jag fick sitta i ett ljudisolerat bås och trycka på en knapp för varje signal jag kunde uppfatta i lurarna (inte så lätt när vissa signaler lika gärna kunde vara tinnitustjutet i öronen eller mina egna dova hjärtslag.)

Det var svårt att säga vad det var för fel. Något sämre hörsel på ena örat. Trycket och yrseln skulle kunna vara tecken på en viss öronsjukdom, men omöjligt att slå fast vid första besöket. Jag fick komma tillbaka en vecka senare för ett nytt audiogram. Dagarna mellan besöken höll jag mig undan starka ljud så gott det gick, använde öronproppar för att slippa de ljud som vibrerade som värst mot trumhinnorna, det kunde vara både trafik och tv-program. Dessutom oroade jag mig för att yrseln plötsligt skulle komma tillbaka, vid ett tillfälle gjorde den det. Men till audiogramtest nummer två hade trycket och yrseln avtagit och bara tjutet var kvar. Nog så irriterande, särskilt när det är tyst omkring mig.

Läkaren konstaterade att jag är ett komplicerat fall. Det går ännu inte att veta vad det rör sig om, men jag gick från sjukhuset med gott humör för hörseln visade sig vara helt bra igen, ja till och med 'övernaturligt bra' på de högsta frekvenserna. Men det visste jag redan.

Mamma undrade hur det hade gått och jag berättade om min övernaturliga hörsel. Så har det visst alltid varit, enligt henne. Inga höga volymer ville jag höra som liten - sänk! Det stämmer fortfarande, jag skruvar väldigt sällan upp musik på riktigt hög volym, och kanske är det helt enkelt för att mina öron uppfattar ljuden så bra redan på lägre nivåer. Men det handlar också om att jag inte är så bekväm med att bre ut mig så att andra, kanske mot sin vilja, måste lyssna på min musik.

Nu får jag se vad som händer, om tjutet avtar. Prognosen är god eftersom hörseln är bra i övrigt, menar läkaren. Kanske hjälper det att åka till Japan, lyssna till och spela in en massa nya röster och andra ljud? Det ska jag hur som helst göra alldeles snart.

Audiogram 1 och 2. Längst till höger i undre bilden
syns min övernaturliga förmåga.

Bomull uti örat

Det har visst blivit ett väl långt blogguppehåll (anade att adventskalenderprojektet skulle utmynna i bloggutmattning!) och när jag nu är tillbaka hör jag dåligt. Det piper, bland annat.

Det började igår, söndag eftermiddag, plötsligt. Kom hem efter solig långpromenad runt Södermalm och la märke till att det var nåt med hörseln. Det kändes både som lock och som att öronen (ja, båda!) var extra känsliga för ljud. Varje ljud - min egen röst, filmen vi tittade på, skåpluckor, allt som gav läten ifrån sig - liksom dunkade till mot trumhinnorna. Akustisk utmattning, tänkte jag under kvällen och under några vakna timmar i natt. Jag har suttit rätt mycket med musikpyssel och lurar på senaste tiden. Och jag hade bara en öronpropp i den trånga lilla konsertlokalen i lördags. Och så långpromenaden, fyra timmar med utomhusstockholmsljud och oavbrutna samtal längs vägen. Hade det blivit för mycket för öronen?

Jag vet inte vad det rör sig om. Det blev inte bättre av en natts sömn. Tvärtom, vid frukostbordet kom en yrsel dessutom. Minsta lilla jag vred på huvudet och flyttade blicken svajade allt till. Började googla kristallsjukan som jag har hört talas om (även tristare kallad lägesyrsel). Kanske är det den. Jag har nog övergett tanken om akustisk utmattning (även om det kan hända om öronen får nog). Yrseln har gett med sig någorlunda nu på eftermiddagen, men lockkänslan och vibrationerna mot trumhinnorna fortsätter. Har undvikit ljud hela dagen, utom en stund när balkongdörren stod på glänt men då dundrade det obekvämt i öronen när brommaflyget passerade ovanför huset. Knäckemackorna vid frukost var också i högljuddaste laget.

Det är obehagligt alltihop, och en påminnelse om vad friska öron betyder. Känner mig rätt krasslig, men det är bara öronen som krånglar. Det är ovant att ha fel på just hörseln. Lite tjut efter en konsertkväll har jag upplevt många gånger men det har alltid blivit bra rätt snabbt. Nu får vi se. Särskilt bekymrande är den här plötsliga och mystiska åkomman för att jag ska sitta på ett flyg i många timmar om några veckor. En gång i barndomen fick jag och mamma sätta oss på en buss i stället för flyg mellan Stockholm och Malmö på väg till Paris på grund av öroninflammation. Men den lösningen är inte aktuell inför den här resan.