Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då.

Cornelis sjunger om Sonja och Siw i lägenheten ovanför. Men det är långtifrån det enda som sipprar genom balkongdörrspringan och väggarna in till mig i soffan. Sedan utetemperaturen steg hörs ett konstant sorl i kvarteret om kvällarna. Rösterna och musiken från uteserveringen runt knuten studsar mot det närmsta grannhusets slätrappade vägg och kunde lika gärna komma från ett öppet lägenhetsfönster precis mittemot oss, av volymen att döma. Eftersom sorlet är konstant är det rätt ok. Men med utelivet kommer också en del högljudda rop, ett gatugräl igår och ett idag har jag hört...

I natt var jag och Sonja, katten alltså, på balkongen vid tvåtiden. Koltrasten hade just vaknat och sjöng högt på granntaket. Nån sorts ställning eller antenn har den valt som sin utropsplats, natt efter natt. Medan jag åt spagettimiddag på balkongen för en stund sen tänkte jag på den ljudbilden, att den skiljer sig så från kvällssorlet, och att jag kan få uppleva den om några timmar igen. Det är ganska trivsamt, det livliga sorlet och rytmerna om kvällen, men det är en desto mer exklusiv stämning där på balkongen om natten. Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då. Man kanske kan tycka att sorl är ljudet av gemenskap, och det är det ju, men om nån mer än vi står på balkongen och hör på koltrasten i natt vid två rymmer den upplevelsen en märkvärdigt stark gemenskap. Så är det med nätterna.