Japanska ljud och ett stort besked: försommarsummering i en blogg som inte hänger med

Ingenting har jag bloggat under försommaren fast jag kunde ha skrivit varje dag. Nästan en månad tillbringade jag i Japan, dit jag och Andreas kommit för att ägna oss särskilt åt alla ljud vi mötte. Det var mitt första besök och det finns så mycket att tänka och säga om upplevelserna under de veckorna. Och det är själva kruxet, det är för mycket, jag vet inte hur det ska omvandlas till bloggtext. Jag tror att japanvistelsen kan dyka upp i form av fragment här i bloggen framöver. Ett minne här och där. På sätt och vis har jag nog inte riktigt kommit hem. Det känns som vanligt här hemma i Stockholm (som visade sitt tjusigaste jag när vi möttes igen), men så kommer jag på mig själv ibland, att jag funderar på om vi kanske ska gå till ett visst kafé eller en nyfunnen liten favoritbar nån dag, bara det att det är på andra sidan jordklotet.

Men vad gjorde vi egentligen där då? Det kan jag ju börja med att tala om, kortfattat: vi sökte och fick ett projektbidrag från Musikverket (tusen tack!) och vårt drömprojekt (och första samarbete) blev av, nämligen att kombinera våra respektive inriktningar - Andreas elektroniska musikskapande och mitt intresse för field recording och ljud ur ett etnografiskt perspektiv - under ett slags fältarbete i Japan. Massor av ljud från olika platser har vi samlat och i projektets andra fas ska vårt material bli musik. Ett ljud- och musikporträtt av platser och stämningar som vi har upplevt. Hur det här utvecklas får jag återkomma om!

En annan stor händelse under min försommar var ett hemskt roligt besked som kom i mailen dagen efter hemkomsten från Japan. Några veckor tidigare satt jag i soffan i vårt tillfälliga tokyohem, supernervös, och väntade på ett inkommande skypesamtal (video dessutom!). Precis samtidigt som klockan fem-melodin ljöd utanför lägenheten ringde det och jag blev intervjuad för en doktorandtjänst i etnologi. Supernervöst var det för att tankarna om att gå just den forskarutbildningen har funnits med i flera år - tänk om jag får chansen - och det här var andra försöket, efter förra sommarens nära-men-nej-besked. Efter intervjun väntade ett par veckors ovisshet. Till att börja med släppte jag in Andreas i lägenheten igen, han hade fått driva omkring på stan under skypetimmen och återvände med stans veganhyllade falafel. Kvällen firade jag med att höra hans TM404-spelning på en klubb i närheten. Tillbaka i Stockholm fick jag mailet, jag blev antagen! I september börjar min doktorandtid vid Stockholms universitet och mitt forskningsprojekt kommer att handla om radio ur ett lyssnarperspektiv: vad innebär det i vardagen att lyssna på radio? Längre tillbaka i tiden och kanske också idag, det får vi se...

Så, nu känns det nog ändå som att jag någorlunda fyllt bloggluckan i kategorin dagbok. Det dåliga bloggarsamvetet över texter som ingen vet att de skulle ha kunnat läsa om jag var lite mer på hugget har lindrats en smula.

Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då.

Cornelis sjunger om Sonja och Siw i lägenheten ovanför. Men det är långtifrån det enda som sipprar genom balkongdörrspringan och väggarna in till mig i soffan. Sedan utetemperaturen steg hörs ett konstant sorl i kvarteret om kvällarna. Rösterna och musiken från uteserveringen runt knuten studsar mot det närmsta grannhusets slätrappade vägg och kunde lika gärna komma från ett öppet lägenhetsfönster precis mittemot oss, av volymen att döma. Eftersom sorlet är konstant är det rätt ok. Men med utelivet kommer också en del högljudda rop, ett gatugräl igår och ett idag har jag hört...

I natt var jag och Sonja, katten alltså, på balkongen vid tvåtiden. Koltrasten hade just vaknat och sjöng högt på granntaket. Nån sorts ställning eller antenn har den valt som sin utropsplats, natt efter natt. Medan jag åt spagettimiddag på balkongen för en stund sen tänkte jag på den ljudbilden, att den skiljer sig så från kvällssorlet, och att jag kan få uppleva den om några timmar igen. Det är ganska trivsamt, det livliga sorlet och rytmerna om kvällen, men det är en desto mer exklusiv stämning där på balkongen om natten. Vad vi kunde se, Sonja och jag, var vi de enda som stod på balkongen just då. Man kanske kan tycka att sorl är ljudet av gemenskap, och det är det ju, men om nån mer än vi står på balkongen och hör på koltrasten i natt vid två rymmer den upplevelsen en märkvärdigt stark gemenskap. Så är det med nätterna.