Vad händer när man blir tyst?

Under varje resa (inklusive promenadsträckorna) till och från jobbet lyssnar jag på något i lurar. I höstas blev det en del musik, särskilt på morgonen när nåt stillsamt ambientstycke gav en behagligare inramning i rusningsvimlet på tunnelbanan (värst är att behöva stå upp i stället för att mjukstarta dagen sittandes med slutna ögon och med lurarna i öronen). På senare tid har jag inte lyssnat på så mycket musik under resorna men mer prat, podcaster och radioprogram som verkar passa humöret.

Igår började jag lyssna på ett halvgammalt sommarprat i P1 till morgonbestyren. Det fick göra mig sällskap när jag lämnade lägenheten, promenerade mot tunnelbanan och åkte vidare till universitetet (sittandes). Lena Endre var sommarprataren, men vad hon skulle prata om visste jag inte när jag tryckte på play. Det visade sig till stor del handla om en speciell upplevelse som hon varit med om en gång och som präglade både yrkestillvaron som skådespelare och vardagen utanför arbetet. En halsåkomma tvingade henne att låta bli att använda rösten under fem veckor. Det är lång tid och hon började snart märka hur hennes tystnad förändrade både henne själv och människorna i hennes närhet.

Jag ska inte återge mer här, Lena berättar såklart bäst >>

Efterlysning: Berätta om radion i ditt liv!

Ängbybadet i Stockholm, juli 1957. Bild: Stockholmskällan >>

Första terminen som etnologidoktorand är snart till ända, fort har den gått! De månaderna har jag bland annat ägnat åt att sätta mig in i mitt forskningsområde, radiolyssnandets betydelser i människors liv, och försöka komma fram till en spännande avgränsning att jobba vidare med.

Idén, som den ser ut just nu, är att följa radion genom några personers liv, så långt tillbaka minnet tillåter och fram till idag. Ett slags radiolyssnarbiografier. Vad lyssnar du på (och inte)? Hur lyssnar du - med vilken utrustning och i vilka situationer? Vad förknippar du med radio och hur minns du radio från andra tidpunkter i livet?  Det är några frågor som jag vill undersöka genom intervjuer med personer i olika åldrar.

Under våren (februari-mars) kommer jag att göra några första intervjuer och söker därför efter personer som skulle vilja berätta om att lyssna på radio, nu och tidigare i livet. Gärna i Uppland och Sörmland.

Jag har använt bloggen för att hitta intervjupersoner förut när jag undersökte vardagsljud, och jag vet att det innebär en viss risk. Allmänheten i stort har (konstigt nog!) inte hittat till Kitchen Sink Sounds, utan främst nyfikna individer som snokar sig in i internets trängre vrår. Det är i alla fall vad jag tror. Nu, liksom inför ljudprojekten, vill jag hitta personer som vill berätta om sina liv, det handlar inte om att kunna mycket om själva ämnet radio. Och det är en fördel om vi inte redan är bekanta.

Vill du vara med? Skicka ett mail till mig på adressen elin.franzen[snabel-a]etnologi.su.se och berätta lite om vem du är. Jag är också mycket tacksam för hjälp att sprida den här efterlysningen, så berätta gärna för bekanta (unga som gamla) att jag samlar in berättelser om att lyssna på radio!

Här finns en kort intervju med mig på institutionens sida där jag berättar om mig och mitt radioprojekt >>

Mer om vintertypiska läten - reflexen!

Strax efter att jag bloggat (igår) att det inte har kommit särskilt mycket snö i Stockholm kom det särskilt mycket snö. En tidsfråga innan vi får höra plogbilarna dundra och skrapa förbi om natten alltså!

I alla fall kom jag att tänka på ett annat säsongstypiskt ljud när jag promenerade från tunnelbanan och hem för en stund sen. Jag hittade en gammal reflex i en byrålåda tidigare i vintras, en sån i hård plast som hänger i snöre med säkerhetsnål, snöflingeformad. Den har förmodligen varit med sen 80-talet eller så men reflekterar ännu som den ska. Den fäste jag i kappfickan och har hängt ut den främst under sträckan tunnelbanan-hemmet när jag tar mig hem från jobbet och det är mörkt.

Ensam tycks jag vara om att ha en reflex som dinglar ur fickan här i stan där de flesta gator är upplysta, men jag gillar reflexen och det kan ju inte skada att ha den. Dessutom har reflexer som den här ett alldeles eget ljud som bara den typen av plast har, vad jag har hört. Visst kan du höra det i huvudet, den hårda lätta plasten som slår i någonting? Om du har använt såna reflexer under ditt livs vinterhalvår vill säga. En snöflinga, ett hjärta, en katt...

Ingen vinter utan nattplogen

Vintern (som i snön) kom ju till slut, lite efter själva julen. Men blygsamt. Lätta virvlande flingor samtidigt som solen sken. Något som jag förknippar med vintern, och som jag har bloggat om förut, är lätet av en snöplog som jobbar utanför på vägen när jag själv ligger inne i mörkret och väntar på att somna, eller somna om.

Det känns som ett ganska ovanligt ljud numera, kanske har jag bara hört det enstaka gånger på senare år. Desto oftare under uppväxten på landet. Fullständigt tyst natt och plogbilen som passerar huset två gånger, på väg nerför vår smala raka grusväg tills den tar slut och sen upp igen till byn. Så här skrev jag 2012:

Det krävs en raksträcka intill huset för att få uppleva ljudet av plogen som drar fram i ordentlig fart, och så ser det inte ut vid min nuvarande adress. Tryggheten låg kanske i vetskapen om att någon var vaken där ute, och dessutom skötte om vår väg.

På den lilla byvägen kör nog plogen nu om nätterna för jag fick en väderrapportering i form av en bild i ett sms från mamma igår och snötäcket såg ut att vara djupt nog att helt bädda in min katt om jag släppte ner henne ute på gräsmattan (eller på ytan där gräsmattan annars brukar synas). Här i Stockholm täcker snön inte ens marken, inget att starta plogbilarna för. I väntan på deras ensliga buller kanske jag får se om Lars Molins plogdrama Midvinterduell...