Ingen vinter utan nattplogen

Vintern (som i snön) kom ju till slut, lite efter själva julen. Men blygsamt. Lätta virvlande flingor samtidigt som solen sken. Något som jag förknippar med vintern, och som jag har bloggat om förut, är lätet av en snöplog som jobbar utanför på vägen när jag själv ligger inne i mörkret och väntar på att somna, eller somna om.

Det känns som ett ganska ovanligt ljud numera, kanske har jag bara hört det enstaka gånger på senare år. Desto oftare under uppväxten på landet. Fullständigt tyst natt och plogbilen som passerar huset två gånger, på väg nerför vår smala raka grusväg tills den tar slut och sen upp igen till byn. Så här skrev jag 2012:

Det krävs en raksträcka intill huset för att få uppleva ljudet av plogen som drar fram i ordentlig fart, och så ser det inte ut vid min nuvarande adress. Tryggheten låg kanske i vetskapen om att någon var vaken där ute, och dessutom skötte om vår väg.

På den lilla byvägen kör nog plogen nu om nätterna för jag fick en väderrapportering i form av en bild i ett sms från mamma igår och snötäcket såg ut att vara djupt nog att helt bädda in min katt om jag släppte ner henne ute på gräsmattan (eller på ytan där gräsmattan annars brukar synas). Här i Stockholm täcker snön inte ens marken, inget att starta plogbilarna för. I väntan på deras ensliga buller kanske jag får se om Lars Molins plogdrama Midvinterduell...