Rädd att de ska tuta

I mitt bostadsområde ligger antalet raggarbilar över medelsnitt. Det är inte gamla fina raggarbilar utan volvobilar som varken är gamla än eller nya längre. Några har blivit av med bakluckan, fått flak och epatriangel. Det är populärt att köra runt i mitt bostadsområde, bara ta några varv lite när som helst. Gärna i sällskap, fast var och en i sin bil, efter varandra. När jag går hemåt från bussen eller butiken och hör raggarbilsljudet närma sig bakom mig blir jag lite nervös. Inte för att jag är rädd för raggarbilar, men för att de kan få för sig att tuta när de passerar. Skit samma vem de passerar. Det är kul att tuta för folk hoppar ju till. Det är som med väckarklockan, de obehagliga sekunderna av väntan när jag vet att det gälla ljudet kommer när som helst. Fast med bilarna är det mer oförutsägbart, kanske tut kanske inte. Väntan är värst.