Fortsättning följde

Till söndagsfrukosten rev Spdif ner en väggmonterad hallhylla med sin nätta kroppsvikt. Vad som just inträffat fattade vi av braket när själva hyllan lossnade och alla sakerna landade på golvet; mynt, en systemkamera, min mobiltelefon, en sparbössa, hårspännen, diverse papper... Spdif verkade inte se sambandet mellan händelsen och hennes utmärkta hopp från hatthyllan ner på den andra hyllan, men röran på golvet var intressant.

Ljudet av olyckor

Om nätterna hör jag hur olika saker är på väg att välta, rivas sönder, gå i bitar. Det är katten Spdif som sysselsätter sig. Det har blivit dåligt med sömn, svårt att slappna av när jag hör henne krafsa, hoppa upp på höga hyllor, klämma sig in bakom böcker som trillar i golvet. Flera gånger måste jag gå och se efter vad som händer.

Förra veckan modifierade hon lampskärmen av rispapper som hänger över köksbordet. Upptäckte att man kan hoppa upp och slå på den och något dygn efter upptäckten hade pappersgloben förlorat sin nedre del.

Denna vecka var det jag som stökade till det, till följd av Spdifs nattbestyr. Jag hörde henne där högst uppe på bokhyllan och gick dit för att plocka bort saker i förebyggande syfte, men det blev jag som puttade ner en liten påse med småspik. Hörde i mörkret hur de ströddes ut som strössel över golvet. En timme kvar att sova men i stället plockade jag småspik och Spdif tittade nyfiket på.

Tidigare nätter har jag hört ett par blomkrukor krascha, schampoflaskor dundra ner i badkaret, omsorgsfullt inslagna julklappar klösas upp, växtblad tuggas. Och annat.

Sedan Spdif blev A:s katt (och lite min också kan man säga) har vi varit med om många nätter med sporadisk sömn. Jag kan inte låta bli att tänka på småbarnföräldrar. När det gäller Spdif vet vi att hon är sysselsatt, att hon förmodligen har det ganska spännande där hon smyger runt och ställer till det i mörkret medan vi inte kan sova. Men ett barn som skriker och verkar plågas på något vis måste göra de sömnlösa nätterna många gånger värre än nätterna med Spdif.

Nu sover hon hoprullad i soffan, en förberedelse inför natten.

Har inte gjort nåt, än.

Jobbiga jobbljud

En av dagens nyheter (men inget nytt, egentligen): Jobbiga ljud på jobbet. Hade jag inte hållits vaken i natt av katten Spdif som blev könsmogen vid nyår (och av den anledningen har förvandlats från nästan stum till ständigt jamande, i perioder) hade jag också kommenterat artikeln på något sätt. Men jag är jätteseg. Jag återkommer, för det är ett intressant tema; alla ljuden som omger oss hela dagarna och sedan stupar folk i soffan på kvällen men sällan skyller de nog utmattningen efter en arbetsdag på ljudmiljön, den syns ju inte. Slamret, rösterna och ropen, bullret i bakgrunden. Ja, nu kommenterade jag ändå. Och fortsätter:

Det märkliga är att när jag har möjlighet att välja bort ljud, att stänga av och ha det tyst, då vill jag inte det. Det tar emot att ens pröva. Jag liksom måste fylla ut med ljud, ofta radio. Och när jag ska sova letar jag fram ett sommarprat som jag inte redan hört, eller en ljudbok (Bodil Malmsten om och om igen, hoppar in här och där bland kapitlen och somnar mitt i). Bara det inte är alldeles tyst. Jag tänker att det bästa och nyttiga är att kunna ha det tyst, att det är nåt stressat över att alltid ha ljud i öronen. Men jag skjuter på att ta tag i det, övningen i att ha det tyst.