19 december 2010

Nothing Compares 2 U

Efter kraschen blev datorn inte riktigt sig själv. Eller, den hade gått tillbaka till sitt gamla jag och glömt allt som jag lärt den under de senaste åren. Till exempel kom uppstartsljudet tillbaka, som jag hade tagit bort redan när datorn var sprillans ny. Och nu, ett halvår senare, har jag fortfarande inte förmått mig att stänga av det. Att höra det här ljudet innebär att jag så gott som varje gång måste fortsätta sjunga efter ljudet; "It's been seven hours and fifteen days...". Det räcker med denna enda ton som datorn ger ifrån sig för att jag genast ska höra Sinead O'Connor-versionen i huvudet.

Jag kan inte låta bli att fundera över det eventuella budskap eller referens som ljudet är tänkt att förmedla. Har Steve och Sinead haft ihop det back in the days? Hur som helst så kunde det ha varit en sämre låt att tvångsmässigt associera till, år efter år. Jag gillar den.

För den som inte heller har orkat stänga av uppstartsljudet och inte redan hört det O'Connorska i det; varsågod, det blir aldrig sig självt igen >>

2 kommentarer:

Per-Arvid Berglund sa...

Hyfsat mycket på samma tema, mest roligt men också lite fascinerande:
http://en.wikipedia.org/wiki/Sosumi

kitchensinksounds[a]gmail.com sa...

Haha. Just den sortens kunskap man hungrar efter. Gillar CSS-skämtet.