Trasiga tröjan

Igår, söndag, tog jag mig an en stickad tröja som fått en stor mängd små hål, förmodligen i samband med att jag skaffade katten Sonja i februari, och därför blivit liggandes i byrålådan i väntan på ett lappningsryck. Ett sånt ryck fick jag igår. När jag hade sytt ihop alla hål jag kunde hitta - och jag kunde hela tiden hitta nya så det blev ett större lappningsprojekt än jag hade orkat ge mig på om jag vetat i förväg - hämtade jag ta bort noppror-apparaten. Den har hängt med sedan 80-talet och jag har alltid gillat att använda den, som barn och som vuxen. Det blev en lång stund med det ilskna motorljudet och det härliga rasslet av noppror som knipsades av och jag upptäckte dessutom en ny kvalitet i apparatens läte. Ur högtalarna i vardagsrummet kom stillsam pianomusik (kanske var det Nils Frahms "Wintermusik", annars något liknande) och nopperapparatens ljud, med olika toner beroende på hur jag tryckte den mot tröjan, gjorde något med musiken, precis som de förbipasserande mopederna också brukar göra. Det blev lite vemodigt, ytterligare en känsla som inte fanns i bara musiken. Det blev riktigt vackert och lite plågsamt på samma gång.

Här blir det hål.