Jubileum! 5 år och 300 ljud senare.

För exakt fem år sedan var jag nyinflyttad i Stockholm. Innan dess hade jag gått på några olika konstskolor och under den tiden börjat spela in lite ljud i min egen vardag. Som jag minns det idag tillkom bloggen till följd av en lust att få snöa in på ett särskilt område och att några specifika ljudupplevelser dröjde sig kvar i minnet, dem vore det roligt att försöka berätta om. Att det skulle bli just ljuden jag skulle ägna den tänkta bloggen åt var inte självklart. Det stod mellan ljud och papper. Jag gillar papper; olika typer av papper, föremål av papper, doften av papper, pappershantverk... Men det blev ljud och ämnet sinar aldrig (även om det kan bli väl luftigt mellan inläggen ibland). 300 inlägg om vardagsljuden har det blivit så här långt.

Det är inte ofta jag går tillbaka och läser gamla inlägg men när jag gör det förvånas jag faktiskt av alla ljudreflektioner jag skrivit ner under åren. Detta jubileumsinlägg får därför bli en liten kavalkad av texter från hösten 2007 fram till idag. Varsågod!

• 16 oktober 2007: Universitetet 1 - transportsträckan
• 20 maj 2009: Utan datorn och ljuden i den
• 24 oktober 2007: Lista: Rysningar
• 10 juni 2009: Omständigheterna kring varmvattnet
• 27 januari 2008: När jag bodde granne med duvor
• 31 januari 2012: Ljudens kväll på Bar Brooklyn: utvärdering
• 3 mars 2009: I andras öron
• 15 mars 2009: Rädd att de ska tuta
• 16 februari 2008: Ljudminne: En pjäs i en vanlig lägenhet och allt som hördes efteråt
• 27 november 2008: Mitt nya beroende
• 29 januari 2009: Låg volym
• 2 mars 2009: Farmors favoriter
• 13 oktober 2010: Dålig stämning
• 9 november 2010: Nynnaren
• 4 augusti 2008: På Ikea
• 14 september 2008: Genom ventilerna
• 23 september 2008: Hos korna
• 8 januari 2011: Då och då blir jag stående en stund med dörren på glänt
• 10 februari 2011: Sambon
• 20 augusti 2011: Nya vardagsljud #2: Kaffekarriären
• 27 oktober 2007: Kanske det finaste jag hört - ett ljudminne från bildäck
• 24 juli 2008: Största möjliga tyssstnad!
• 9 januari 2008: Min vakna tid
• 18 januari 2008: Ett klirrande minne dök upp
• 6 maj 2012: Valborgssoundet
• 24 februari 2008: Ljudminne: Islossning
• 15 april 2009: Älsklingsljud: läsarlista #2
• 23 augusti 2009: Kyrkklockorna och korna
• 13 oktober 2010: Från ett berg i stan

Om femåringen Kitchen Sink Sounds får önska sig något i present är det förstås en berättelse om ett ljud nära dig.

Ryuichi Sakamoto + Alva Noto

När jag såg Uppsala Konsert och Kongress annonsera om den kommande konserten med Ryuichi Sakamoto och Alva Noto var betänketiden kort. Jag har lyssnat på deras musik under ganska lång tid, både deras individuella verk och deras samarbeten. Det har inte varit någon särskilt intensiv lyssning (kanske under någon period), men de har hängt med ett tag. Ingen tvekan om att jag skulle ta tåget till Uppsala en fredagskväll i början av oktober. Utflykten kändes också lockande i sig, att få ta tåget bort från Stockholm, men inte längre bort än att jag skulle vara hemma igen hyfsat tidigt på kvällen. Jag är också riktigt förtjust i konserthuset, mycket tack vare de årliga besöken på Voltfestivalen som lyfter fram de allra bästa sidorna hos byggnaden.

Jag hade nog inte tänkt så mycket på musiken jag skulle få höra, inte byggt upp några skyhöga förväntningar annat än att det nog skulle bli en trevlig upplevelse. När ljuset dämpades i stora konsertsalen och Ryuichi och Carsten under jubel intog sina platser vid flygel och apparater kände jag att förväntningarna nog ändå fanns där, blev glad bara av att se dem. I samma stund som jag såg Ryuichi Sakamoto komma in på scenen kom jag också att minnas en Twitter-korrespondens jag haft med honom för ett par år sedan. En mycket kort sådan, men ett fint minne. Han hade utlyst en frågestund och tog emot alla möjliga frågor från sina följare, bland dem jag. Min fråga gällde ljud; vilket som var hans favoritvardagsljud. Jag följde frågorna och svaren i feeden och allra sist innan frågestunden var över kom svaret på min fråga. "Birds." Jag kan inte minnas om svaret rymde något mer, om det var fåglar i någon särskild kontext eller fåglar över huvud taget. Fåglarna är favoriter, hur som helst.

Applåderna tystnade och konserten började, Alva Notos exakta ljud, strax tillsammans med enkla stämningsfulla ackord från flygeln. Den visuella bakgrunden speglade det jag hörde, kanske till och med förtydligade, som en grafik över ljudbilden. Och ljudbilden var väldigt bekant, den lät som jag har hört den förut, men det hände något när jag fick höra dem live. Dels för att jag satt i ett så mycket större rum än jag tidigare hört ljuden i; de rörde sig mellan högtalarna och mellan djup och yta. Men ljuden hade också en annan effekt. När applåderna efter första stycket kom lät de annorlunda än de applåder som nyss välkomnat männen in på scenen. Det var som om konsertens första minuter hade kalibrerat om mina öron, de hade börjat vidga sig för att ta in så mycket de bara kunde; från den djupaste basen som vibrerade min stol till de höga, höga pip- och klickljud som kittlade mina trumhinnor. Konserten fortsatte en bit ovanför mina förväntningar och jag lämnade UKK med en känsla som jag ville hålla kvar. Jag ville inte höra någon annan musik den kvällen, bara låta ljudupplevelsen stanna i minnet så länge den behövde. Det blev en sådan konsert som jag tror kommer berika musiken när jag lyssnar här hemma. Jag kommer att se ljuden som skarpa ljusformationer och Sakamoto som står böjd över den öppna flygeln och trollar med strängarna.

Foto: Elin Franzén