Ryuichi Sakamoto + Alva Noto

När jag såg Uppsala Konsert och Kongress annonsera om den kommande konserten med Ryuichi Sakamoto och Alva Noto var betänketiden kort. Jag har lyssnat på deras musik under ganska lång tid, både deras individuella verk och deras samarbeten. Det har inte varit någon särskilt intensiv lyssning (kanske under någon period), men de har hängt med ett tag. Ingen tvekan om att jag skulle ta tåget till Uppsala en fredagskväll i början av oktober. Utflykten kändes också lockande i sig, att få ta tåget bort från Stockholm, men inte längre bort än att jag skulle vara hemma igen hyfsat tidigt på kvällen. Jag är också riktigt förtjust i konserthuset, mycket tack vare de årliga besöken på Voltfestivalen som lyfter fram de allra bästa sidorna hos byggnaden.

Jag hade nog inte tänkt så mycket på musiken jag skulle få höra, inte byggt upp några skyhöga förväntningar annat än att det nog skulle bli en trevlig upplevelse. När ljuset dämpades i stora konsertsalen och Ryuichi och Carsten under jubel intog sina platser vid flygel och apparater kände jag att förväntningarna nog ändå fanns där, blev glad bara av att se dem. I samma stund som jag såg Ryuichi Sakamoto komma in på scenen kom jag också att minnas en Twitter-korrespondens jag haft med honom för ett par år sedan. En mycket kort sådan, men ett fint minne. Han hade utlyst en frågestund och tog emot alla möjliga frågor från sina följare, bland dem jag. Min fråga gällde ljud; vilket som var hans favoritvardagsljud. Jag följde frågorna och svaren i feeden och allra sist innan frågestunden var över kom svaret på min fråga. "Birds." Jag kan inte minnas om svaret rymde något mer, om det var fåglar i någon särskild kontext eller fåglar över huvud taget. Fåglarna är favoriter, hur som helst.

Applåderna tystnade och konserten började, Alva Notos exakta ljud, strax tillsammans med enkla stämningsfulla ackord från flygeln. Den visuella bakgrunden speglade det jag hörde, kanske till och med förtydligade, som en grafik över ljudbilden. Och ljudbilden var väldigt bekant, den lät som jag har hört den förut, men det hände något när jag fick höra dem live. Dels för att jag satt i ett så mycket större rum än jag tidigare hört ljuden i; de rörde sig mellan högtalarna och mellan djup och yta. Men ljuden hade också en annan effekt. När applåderna efter första stycket kom lät de annorlunda än de applåder som nyss välkomnat männen in på scenen. Det var som om konsertens första minuter hade kalibrerat om mina öron, de hade börjat vidga sig för att ta in så mycket de bara kunde; från den djupaste basen som vibrerade min stol till de höga, höga pip- och klickljud som kittlade mina trumhinnor. Konserten fortsatte en bit ovanför mina förväntningar och jag lämnade UKK med en känsla som jag ville hålla kvar. Jag ville inte höra någon annan musik den kvällen, bara låta ljudupplevelsen stanna i minnet så länge den behövde. Det blev en sådan konsert som jag tror kommer berika musiken när jag lyssnar här hemma. Jag kommer att se ljuden som skarpa ljusformationer och Sakamoto som står böjd över den öppna flygeln och trollar med strängarna.

Foto: Elin Franzén