Förr eller senare skulle det hända

Någon pruttade på yogan idag. Jag har väntat på det, nästas förundrats över uteblivna ljud av det slaget i den relativt stillsamma lokalen med maskerande musik endast stundvis. Jag tror inte att någon tyckte händelsen var speciellt märkvärdig, det är så mycket kropp i rummet ändå - körer av djupa andetag likt en månghövdad sovande drake, knakande leder, mjukt frasande tygfriktion - men jag var knappast heller ensam om att känna stor lättnad som oskyldig till dådet.

Vidare i ämnet yogamusik, som jag skrev om i förra yogainlägget, spelades idag en låt som närmast kan liknas vid Cosmonovas "vi har en miljard spjutspetshögtalare (de var det runt -90!) här bakom universums största filmduk"-sound. Det spelades annars betydligt mindre musik idag än vid tidigare tillfällen. Att jag insåg det först mot slutet av passet tar jag som ett lyckosamt tecken på uppnådd koncentration, och den är inte så lätt att komma åt.

Hemma hos Herbert

Är det lättare för en musikintresserad/musikpraktiserande människa att lägga märke till ljuden som omger en? För egen del minns jag inte hur det var för länge sedan, när intresset och uppmärksamheten kring min akustiska omgivning egentligen började smyga sig på. Kanske gick de hand i hand från början, ljudintresset och musikintresset. Jag vet inte heller hur det gick till när musikproducenten Matthew Herbert började lyssna, men hans öron tycks spetsade också inför de allra vardagligaste av ljudmiljöer.

"The pioneering musician has got one ear on house music and the other on his actual house." >>

Vad gör ditt hem för ljud?

Bild: Elin Franzén

Halvlek, eller bara början. Och ett fredagstips!

Vilket ljud vill du ladda upp på kartan? Ett vardagstypiskt? Något sällsynt?

Två veckor återstår av Oljud Sthlms utställning på Kulturhuset. Där finns de fyra projekt som Håkan och jag (och alla duktiga involverade) har gjort sedan vårt samarbete inleddes 2009. Projekten finns också på oljudsthlm.se, där de kommer att leva vidare efter utställningens slut. De nyare projekten kan, i jämförelse med Oljud Sthlm Remix (2009) betraktas som halvfärdiga eftersom de är helt beroende av dig som besökare. Stockholms ljudbild komponeras av dig själv, både genom att lyssna dig fram till de bäst kombinerade ljudvyerna och genom att själv sätta dina vardagsljud på stockholmskartan och berätta om dem.

På oljudsthlm.se kan du läsa mer om tankarna bakom Oljud Sthlm och botanisera bland alla ljuden. Och vänta inte med att lämna ett eget ljudbidrag; spela in den alldeles vanliga vardagen eller något speciellt ljudfenomen som du vill berätta om. Bli ljudgivare!

Utställningen har fått fin respons och vi hoppas att Stockholm Sound Map fylls på med ljud från hela stockholmsområdet under många år framöver (även ljud från förr är välkomna!).

Tidigare i veckan skrev Aftonbladets Mikael Strömberg om utställningen, läs här >>

Och här en recension av Utställningsestetiskt forum >>

Mitt favoritnyhetsprogram sedan långt tillbaka, feel good-kavalkaden Landet runt plockade också upp utställningen för några veckor sedan, efter ett inslag i lokala ABC >>

På fredag 15 mars 17:45 berättar vi om Oljud Sthlm i Ekoteket på Kulturhuset, där utställningen äger rum. Inbjudna till samtal om stadens ljud och ljud som musik är journalisten Anders Mildner (som nyligen kom ut med boken "Koltrasten som trodde att den var en ambulans") och tonsättaren Lennart Westman. Noisebud som medverkade i vårt första projekt (där de förvandlade ljuden från ett McDonalds under lunchrusning till musik >>) kommer att bjuda på ett liveframträdande med utgångspunkt i Oljud Sthlm-ljud. Ses där!

På oljudsthlm.se ser du hur Noisebud tog sig an utmaningen att göra musik 

av den stökiga ljudmiljön i ett McDonaldskök.

"Död mans röst tillbaka i t-banan"

För de flesta resenärer är nog den förinspelade rösten som ropar ut tunnelbanelinjens nästa station främst ett informativt ljud och en vardagsföreteelse som inte väcker några starkare känslor, men för några människor är "automatrösterna" långt ifrån vem som helst.

"Död mans röst tillbaka i t-banan" >>

Här finns rösten att lyssna till >>

Verklighetens ljud i en animerad stad

Varje gång jag går på bio påminns jag om utmaningarna det innebär; att koncentrera sig på, kanske till och med njuta av, en film i en lokal där det sitter en massa andra personer, alla med sin personliga uppfattning av hur bioupplevelsen bör te sig. Jag ska inte skriva om hur störigt det kan vara (ok, bara ett exempel: när jag för ett par år sedan såg Norwegian Wood på Bio Rio i Hornstull nynnade kvinnan bredvid med när titelspåret dök upp, och småpratade sig genom filmen med sitt sällskap, trots hyschanden och diskreta tillsägelser från grannstolarna).

Jag vill berätta om filmen jag senast såg på bio, Uppe på vallmokullen. Baserade mina förväntningar på tidigare Ghibli-erfarenheter och hoppades på en finstämd stund där inne i biomörkret. Och så blev det. Fina miljöer i en fin berättelse. Jag blir lätt matt vid tanken på allt arbete bakom animerade filmer, inte minst en så detaljrik film som den här. En del i detaljrikedomen fanns i ljuden. Fotstegen mot olika sorters underlag, sörplande matljud, en mysig båtmotor... Den noggranna ljudläggningen betydde mycket för stämningen. Genom ljuddetaljerna kom också bilderna till sin rätta, ännu mer. Ljud och bild så som de hänger samman i det verkliga livet. Det räcker inte att se en cykel fara fram på vägen för att känna själva platsen, gruset måste höras också.


(Utmaningen under detta biobesök visade sig bestå i att en mamma läste undertexterna för sina barn genom hela filmen. Det kommer aldrig sluta förundra mig hur en del människor tycks omedvetna om alt. ointresserade av att de delar sina "vardagsrum" med andra. Efter ett par ilskna tweets och klagoredogörelser över jobbluncher blev nog ändå filmen det bestående minnet.)

I tanken satt jag plötsligt på Gotlandsfärjan

Jag gillar inte att motionera i grupp. Eller, jag kanske skulle gilla det, men jag har ingen lust att ta reda på det. Vill inte gå på Friskis & Svettis (det gjorde jag dock ibland på landet, innan jag flyttade hemifrån),  och absolut aldrig till ett gym. Att prestera bland främlingar hör nog till en av huvudorsakerna, jag fantiserar alltför lätt att folk runt omkring mig bryr sig om vad och hur jag gör. En annan orsak är miljöerna som gruppmotionen äger rum i. Musikval och volymstyrka är helt i händerna på någon annan än mig själv. Det bryr jag mig också, förmodligen för mycket för mitt eget bästa, om. Att tvingas höra musik som jag kanske till och med hatar, eller åtminstone i många fall säkert aldrig har lyssnat till på eget bevåg. (Av den anledningen skulle gruppträningen i och för sig ha en musikaliskt nutidsorienterande effekt, men viss kunskap låter jag vara.)

För några veckor sedan började jag i alla fall på en yogakurs. Det är ju gruppträning men kändes ändå inte otänkbart. Har funderat på att pröva sedan ganska länge och nu hade jag en kommunal friskvårdspeng att sätta sprätt på. Valde ett yogaställe som ligger bra till geografiskt och som såg rätt mysigt ut utifrån en första kort visit. Lite rökelse doftade det, men långt ifrån huvudvärksmycket. Det skulle nog bli bra.

När kursen började veckan därpå la jag mig, av gruppskygghet, på en av mattorna allra längst bak i salen. Eftersom jag aldrig yogat tidigare tänkte jag att längst bak är bra eftersom jag kan se de andra men de inte ser mig (och jag inte heller ledarens instruktioner så väldigt bra, visade det sig). La mig där och försökte varva ner tills passet satte igång. Blundade, lyssnade. Märkte ganska omedelbart att jag hade valt en plats precis intill en rätt högljudd väggklocka. "Hur kan de hänga upp en högt tickande klocka i en yogasal?", var min första tanke. "Är de så ouppmärksamma?" Men sedan tänkte jag vidare på hur ett av målen med yogan är att träna sig i att inte hänga upp sig på alla intryck och allt som eventuellt stör. "Klockan hänger kanske där med flit", tänkte jag då. "Om tick-tacket stör dem i början av kursen kommer de ge fan i det vid terminsfinalen, om de har lärt sig ordentligt", kanske yogaledarna har tänkt.

Om det var bra eller dåligt att just jag skulle lägga mig där under klockan är jag osäker på; sedan jag började tänka och lyssna alltmer på vardagsljuden för en del år sedan har jag både blivit van att lägga märke till ljuden och reflektera kring hur jag reagerar på dem. Det ljud som jag till följd av ljudintresset kanske är en av få att uppmärksamma, kan jag i nästa sekund välja att inte störa mig på och på så vis till viss del styra över ljudens påverkan. Något sådant tänkte jag nog också där jag låg och lyssnade till sekundvisaren som hoppade fram. Det behövde inte nödvändigtvis bli så störigt.

Värre var det med musiken. YOGAMUSIKEN. Den kom väl inte som en överraskning, men att det verkligen spelades sådan musik. Inte bara på hollywoodfilmyogapass. Det var Enya möter "Safety on board" en kvart utanför Nynäshamns kaj. Jag fick bestämma mig för att bara sluka det, alltsammans. Inte tycka om musiken, men acceptera att jag lyssnar på sådan musik en dryg timme i veckan och att den kanske faktiskt hjälper mig på olika sätt. Och redan veckan därpå tycktes jag kunna fokusera mer på själva övningarna, mindre på måsar och gotlandsengelska.

Det finns mer att berätta om ljuden i min nya gruppmotionstillvaro. Som att lektion för lektion bli mer bekväm vid att sjunga in- och uttoningsmantran till exempel (när jag väl vågade ta lite mer plats med rösten vibrerade det skönt i kroppen). Det kommer fler yogainlägg!