Varje gång jag går på bio påminns jag om utmaningarna det innebär; att koncentrera sig på, kanske till och med njuta av, en film i en lokal där det sitter en massa andra personer, alla med sin personliga uppfattning av hur bioupplevelsen bör te sig. Jag ska inte skriva om hur störigt det kan vara (ok, bara ett exempel: när jag för ett par år sedan såg Norwegian Wood på Bio Rio i Hornstull nynnade kvinnan bredvid med när titelspåret dök upp, och småpratade sig genom filmen med sitt sällskap, trots hyschanden och diskreta tillsägelser från grannstolarna).
Jag vill berätta om filmen jag senast såg på bio, Uppe på vallmokullen. Baserade mina förväntningar på tidigare Ghibli-erfarenheter och hoppades på en finstämd stund där inne i biomörkret. Och så blev det. Fina miljöer i en fin berättelse. Jag blir lätt matt vid tanken på allt arbete bakom animerade filmer, inte minst en så detaljrik film som den här. En del i detaljrikedomen fanns i ljuden. Fotstegen mot olika sorters underlag, sörplande matljud, en mysig båtmotor... Den noggranna ljudläggningen betydde mycket för stämningen. Genom ljuddetaljerna kom också bilderna till sin rätta, ännu mer. Ljud och bild så som de hänger samman i det verkliga livet. Det räcker inte att se en cykel fara fram på vägen för att känna själva platsen, gruset måste höras också.
(Utmaningen under detta biobesök visade sig bestå i att en mamma läste undertexterna för sina barn genom hela filmen. Det kommer aldrig sluta förundra mig hur en del människor tycks omedvetna om alt. ointresserade av att de delar sina "vardagsrum" med andra. Efter ett par ilskna tweets och klagoredogörelser över jobbluncher blev nog ändå filmen det bestående minnet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar