1 mars 2013

I tanken satt jag plötsligt på Gotlandsfärjan

Jag gillar inte att motionera i grupp. Eller, jag kanske skulle gilla det, men jag har ingen lust att ta reda på det. Vill inte gå på Friskis & Svettis (det gjorde jag dock ibland på landet, innan jag flyttade hemifrån),  och absolut aldrig till ett gym. Att prestera bland främlingar hör nog till en av huvudorsakerna, jag fantiserar alltför lätt att folk runt omkring mig bryr sig om vad och hur jag gör. En annan orsak är miljöerna som gruppmotionen äger rum i. Musikval och volymstyrka är helt i händerna på någon annan än mig själv. Det bryr jag mig också, förmodligen för mycket för mitt eget bästa, om. Att tvingas höra musik som jag kanske till och med hatar, eller åtminstone i många fall säkert aldrig har lyssnat till på eget bevåg. (Av den anledningen skulle gruppträningen i och för sig ha en musikaliskt nutidsorienterande effekt, men viss kunskap låter jag vara.)

För några veckor sedan började jag i alla fall på en yogakurs. Det är ju gruppträning men kändes ändå inte otänkbart. Har funderat på att pröva sedan ganska länge och nu hade jag en kommunal friskvårdspeng att sätta sprätt på. Valde ett yogaställe som ligger bra till geografiskt och som såg rätt mysigt ut utifrån en första kort visit. Lite rökelse doftade det, men långt ifrån huvudvärksmycket. Det skulle nog bli bra.

När kursen började veckan därpå la jag mig, av gruppskygghet, på en av mattorna allra längst bak i salen. Eftersom jag aldrig yogat tidigare tänkte jag att längst bak är bra eftersom jag kan se de andra men de inte ser mig (och jag inte heller ledarens instruktioner så väldigt bra, visade det sig). La mig där och försökte varva ner tills passet satte igång. Blundade, lyssnade. Märkte ganska omedelbart att jag hade valt en plats precis intill en rätt högljudd väggklocka. "Hur kan de hänga upp en högt tickande klocka i en yogasal?", var min första tanke. "Är de så ouppmärksamma?" Men sedan tänkte jag vidare på hur ett av målen med yogan är att träna sig i att inte hänga upp sig på alla intryck och allt som eventuellt stör. "Klockan hänger kanske där med flit", tänkte jag då. "Om tick-tacket stör dem i början av kursen kommer de ge fan i det vid terminsfinalen, om de har lärt sig ordentligt", kanske yogaledarna har tänkt.

Om det var bra eller dåligt att just jag skulle lägga mig där under klockan är jag osäker på; sedan jag började tänka och lyssna alltmer på vardagsljuden för en del år sedan har jag både blivit van att lägga märke till ljuden och reflektera kring hur jag reagerar på dem. Det ljud som jag till följd av ljudintresset kanske är en av få att uppmärksamma, kan jag i nästa sekund välja att inte störa mig på och på så vis till viss del styra över ljudens påverkan. Något sådant tänkte jag nog också där jag låg och lyssnade till sekundvisaren som hoppade fram. Det behövde inte nödvändigtvis bli så störigt.

Värre var det med musiken. YOGAMUSIKEN. Den kom väl inte som en överraskning, men att det verkligen spelades sådan musik. Inte bara på hollywoodfilmyogapass. Det var Enya möter "Safety on board" en kvart utanför Nynäshamns kaj. Jag fick bestämma mig för att bara sluka det, alltsammans. Inte tycka om musiken, men acceptera att jag lyssnar på sådan musik en dryg timme i veckan och att den kanske faktiskt hjälper mig på olika sätt. Och redan veckan därpå tycktes jag kunna fokusera mer på själva övningarna, mindre på måsar och gotlandsengelska.

Det finns mer att berätta om ljuden i min nya gruppmotionstillvaro. Som att lektion för lektion bli mer bekväm vid att sjunga in- och uttoningsmantran till exempel (när jag väl vågade ta lite mer plats med rösten vibrerade det skönt i kroppen). Det kommer fler yogainlägg!

Inga kommentarer: