Allt för ljuden – fältinspelarens ofrivilliga koreografi

Ovanpå dammluckorna, Skebobruk. Foto: Karin Mattsson

När jag har spelat in ljud, som jag har gjort sedan ett drygt decennium, har det ofta inte varit så bekvämt, rent fysiskt. Jag blev påmind om den kroppsliga aspekten av field recording i helgen när jag satt hukad, stilla på en snötäckt träspång under dammluckorna i Skebobruk, min uppväxtby i norra Roslagen. Dit ner, till spången alldeles nära vattnet som är spegelblankt på sjösidan av dammluckorna och livligt forsande vidare på andra sidan, klättrade jag efter att först ha stått en stund uppe på bron med min lilla inspelare. Mamma som följde med under på inspelningspromenaden gjorde mig uppmärksam på att det bildats isformationer vid själva dammväggen och när vattnet rann inuti dem uppstod ett speciellt läte. Gick det att klättra nerför den branta trappan, trots mycket snö, och spela in det porlande fenomenet riktigt nära kanske? Jo, någon hade nyligen klättrat i trappan, fotspåren såg färska ut. Jag gjorde detsamma. 

Där nere satte jag mig på huk och sträckte fram mikrofonen mot isformationen, tryckte på den röda cirkeln och lät inspelningen pågå i några minuter. När knappen väl tryckts ner, då finns det inget utrymme för att skifta position, sträcka ut benen, lägga tyngdpunkten på andra foten. Minsta lilla rörelse kan sätta avtryck i inspelningen. Rör jag något av fingrarna som håller i inspelaren kommer rörelsen sannolikt att höras när jag spelar upp ljuden. Man får hålla ut. 

För kanske tio år sedan hade jag fått idén att göra en längre inspelning på en plats där Stockholms innerstad hörs som en matta, på håll. Det var en vintereftermiddag och valet föll på Erstaterrassen på Södermalm. Där uppe stod jag i säkert 20, 30 minuter, närmast blickstilla i kylan. När jag kom hem och förde över inspelningen till datorn upptäckte jag ett irriterande upprepat läte genom inspelningen, en detalj som jag inte uppfattat under inspelningen. Bortkastad tid i minusgrader, kan man tycka. Samtidigt är de där orörliga stunderna med mikrofonen speciella i sig, oavsett hur inspelningarna blir. Det är en särskild närvaro att stå stilla, inte kunna pilla på en mobiltelefon eller så. Tiden går snabbt när man har roligt, och tiden går ganska snabbt när man lyssnar. Det kan ta en stund att liksom landa i stunden, men det händer så småningom, då framträder ljuden mer och mer. 

Att spela in är också tillfällen att komma nära inpå platsen, närmare marken eller vart man nu riktar sig. Det är en närhet och rörlighet som jag ibland saknar sedan barndomen, jag skrev om det i höstas när löven föll (>>). En vuxen kropp är sällan riktigt nära omgivningen, men oftast upprätt stående eller sittande på någon möbel. 

Alla ljudfilerna på datorn, i mappar som heter 12, 13, 14..., den nyaste 18, efter årtal, är påminnelser om alla de där tillfällena när jag hängt över räcken fastän revbenen värker, stått med armen sträckt genom kohagens elstängsel tills det surrar i handen av bristande blodcirkulation, och som idag känt kylan från fönsterbrädans marmor mer och mer tränga in i handen jag stödde mig på medan mikrofonen fångade Hesa Fredriks råmande utanför fönstret (det var förresten första gången jag hann med att spela in signalen, som annars har kommit som en överraskning).

Den här aspekten av field recording-verksamhet, kroppen som anpassas på alla möjliga och närmast omöjliga sätt för att fånga ljuden, är vad man brukar kalla tyst kunskap. Fältinspelarnas ofrivilliga koreografi. Få som spelar in tänker nog på vad kroppen ägnar sig åt i dessa situationer, det är inget som går att planera i förväg. Uppmärksamheten fokuseras i lyssnandet och kroppen stannar upp, hur länge det blir vet man inte. 

(Hur stretchar en fältinspelare?)

Foto: Elin Franzén

Möjliga och omöjliga steg

En liten person passerade just i korridoren utanför dörren till mitt arbetsrum. Jag såg det inte men hörde. Det är stor skillnad på en liten, som i ung, persons steg och en vuxens. Nu passerade den lilla personen igen, med ett slags hoppsasteg, dem känner man ju igen. Och nu en gång till, i full fart strumpfota och med högljudd andning.

En vuxen förväntas gå i en fast takt, gärna målmedvetet. Vid något tillfälle i mellanstadieåldern, eller om det var något senare, kommenterade pappa min slängiga gångstil och upplyste mig om riktlinjerna för rekommenderad gångstil i lumpen: 'man ska gå som att man är på väg någonstans'. Men vart vet man ju inte alltid så exakt. Dessutom är en mellan- eller högstadiekropp så fylld av självmedvetenhet att ingen rörelse är självklar – hur går man normalt?? Senare, som vuxen, kommer allt det där falla sig naturligt, tänkte jag. Inte går väl en vuxen omkring och tänker på huruvuda hon går normalt eller ej? Men det gör de, har det visat sig. För jag gissar att jag inte är ensam.

Jag avundas barnens rörelsefrihet, det är mycket som inte längre är möjligt i högre åldrar. Springa spontant i korridoren om man känner för det (långa korridorer vill ju bli sprungna i), hoppa i löv (som jag beklagade mig om i ett höstinlägg), testa en rolig gångstil på väg till tunnelbanan, balansera på någon kant, stock eller sten.

Det är ett ganska ovanligt inslag här på arbetsplatsen, att höra snabba, tassande, oregelbundna steg fram och tillbaka i korridoren. Det låter fint.

Händelser en fredag

Fredag förmiddag satt jag hemma i soffan med datorn när jag hörde intensiva utrop från småfåglar utanför. Det går oftast att höra och se många olika fåglar i träddungen utanför vardagsrummets fönster, men lätena måste ha stuckit ut från det vanliga för jag tittade upp från skärmen och såg en större fågel uppe i stora tallen. Den var i färd att slita något (eller någon, förstod jag genast) i stycken. Därav småfåglarnas rop i den vinterkala syrenbusken intill. För andra gången inom en veckas tid såg jag just det här hända, föregående helg under en promenad i Aspudden. Det förvånade mig lite att småfåglarna hade modet att stanna kvar så nära den rovfågel som alldeles nyss slagit klorna i en, kan man anta, släkting. De ropade och tittade upp mot tallgrenen så länge rovfågeln satt där. Så snart den flög iväg med sitt byte tystnade det i busken. Jag undrade om de skulle minnas vad som inträffat resten av dagen, kanske för en längre tid framöver, eller om de glömde och gick vidare i sitt småfågelsliv så snart de upphört med ropen.

-

Jag går ogärna in på stora Ica-butiken när det är som mest folk i farten, runt 17-18 om vardagarna. På fredag eftermiddag, eller snarare mot kvällen, behövde jag i alla fall gå in där på vägen hem från jobbet för att köpa något enkelt till middag. När jag svängt av mot det långa hyllpartiet med chips hörde jag musik som lät som att den framfördes live i butiken. Efter den välsorterade folköls- och läskavdelningen passerade jag baren (en sådan finns!) och där satt han, trubaduren. Jag som då och då brukar fnysa åt att man förväntas vilja slå sig ner inne i butiken och ta ett glas vid charken fnös nog lite extra inombords när jag bevittnade detta fredagstilltag. Kanske är kunderna som sitter där med sina glas smartare än oss andra som sneglar och går förbi. Medan jag själv vill ta mig genom den stora butiken så fort jag kan och efteråt ta ett glas i lugn och ro hemma har de kanske gett upp och liksom omfamnat det som annars är ett ont måste. I stället för att stressa genom hyllgångar och fnysande vänta på folk som blockerar gångarna sätter de sig ner och tittar på alltihop, och lätt berusade av ett glas vin orkar de inte stressa vidare, helgen har redan börjat. Det är väl jag som är ovan vid att matbutiken inte främst är en nödvändig passage, och ljudet av U2-låten från enmansbandet i Ica-baren väckte en kluven reaktion: 'Är det möjligt?!/Det är väl typiskt och självklart!'. 

Tilltagande vind

När radiodokumentären om Jakob Hellman tystnar börjar jag genast fundera på något annat att lyssna på, men jag hejdar mig när jag hör blåsten utifrån. En rejäl blåst! Eftersom den mulna himlen över Stockholm reflekterar stans belysning syns trädgrenarna vaja som svarta siluetter mot det grå fastän klockan är över elva. Det är ett favoritväder det här, när blåsten tilltar och jag själv sitter i lä inomhus men hör alltihop. Kanske tycker jag så mycket om blåsten för att jag inte råkat ut för den på allvar, inte befunnit mig för nära ett fallande träd eller för långt från värmen inomhus och möjligheten att tina upp. Det är ett spännande ljud, som att något är på väg (ska man helst stanna inne i morgon? Ett undantagstillstånd från det vanliga?) Fastän lägenheten ligger i en stad kan den kännas som en stuga med dånet i den mörka dungen utanför. Allra närmast hörs suset från elementet som står på max.

I väntan på vinterns läten och tystnader

Det slog mig just att den där dämpade effekten som upplevs så tydligt efter det första kraftigare snöfallet, som jag har skrivit om säkert flera gånger genom åren, ännu inte har infunnit sig den här vintern. Eller gjorde den det vid första snön redan i november? Jag minns inte.

Det är en hittills närmast snöfri vinter i stockholmsområdet. Tjugondag Knut har just passerat, adventsstjärnan ska väl plockas ner snart, men det känns snopet på något vis, att gå mot våren utan att det har knarrat nämnvärt under skorna. Både tystnaden och lätena som hör vintern till (eller kanske föreställningen om Vintern), är frånvarande än så länge.

Snöplogarna har jag ju skrivit om förut (bl.a. här >>), också de är frånvarande. Inget skrapande buller om nätterna, bara den vanliga trafiken som avtar på kvällen och hörs igen mot morgonen. Prognosen har utlovat ett riktigt snöfall i veckan som kommer, öronen är förväntansfullt spetsade inför de ljud och tystnader som eventuellt kan uppstå.