Tunnelbaneresenärernas transformationer – med anledning av nykomlingen C30

Det känns inte som särskilt länge sedan de nya tågen sattes i drift i Stockholms tunnelbana, alltså de nya tågen runt millenieskiftet. Jag minns första resan med ett av de nya. Då bodde jag inte i Stockholm, utan var i stan över dagen. Klev väl på vid Tekniska högskolan, som vanligt när jag anlänt med buss norrifrån. Det jag minns från detta nya tåg är akustiken. Tyst som på ett bibliotek, minns jag att jag tyckte. Själva tåget gled fram i tunneln alldeles tyst, och resenärerna anpassade sig och talade med dämpade röster. På de tåg som hittills transporterat oss i tunnlarna bullrade det en del och emellanåt tjöt så det skar i öronen. Så låter det ju fortfarande på de gammeltåg som ännu rullar i stan, de med honungsgula väggar och bruna plyschsäten.

Nu blev jag just varse de nyaste nya tågen som är på väg att ersätta de äldre. Om det är de äldsta som ersätts eller t.o.m. de förra "nya", millenietågen, vet jag inte. Det jag hittills har snappat upp om de här nya, C30 heter de visst, är att de har en ny klädsel på sätena som ska vara inspirerad av gatumönstret på Sergels torg. I övrigt har jag inte satt mig in i vad det nya innebär, men nyss gjorde jag en sökning och hittade flera videosnuttar av ivriga tågentusiaster som vill dela med sig av sina premiärfärder med C30. Det ser nytt ut, lite "framtid", som man kunde vänta sig. Men också lite framtid på ett retrosätt, framtid som man föreställde sig den förr. 

Vad som inte framgår så tydligt i videosnuttarna jag sett är hur det låter ombord. Är de nya tågen ännu tystare än de förra? Är det ens eftersträvansvärt att konstruera allt tystare tåg även om det är tekniskt möjligt? Vi som åker blir formade av dessa miljöer. Innan de nuvarande tågen kom fick vi ta i för att överrösta tågets ljud om vi ville samtala under resan och vara beredda att hålla för öronen när det tjöt som värst. De tåg som skjutsat oss de senaste årtiondena har däremot tillåtit oss att lyssna på musik, ljudböcker och poddar i lurar utan att vi behövt höja volymen till ohälsosamma nivåer, så länge livet i vagnen varit hyfsat lugnt vill säga. 

Hur blir vi med de nya tågen, kan man undra? Vi får börja lokalisera på nytt, var i vagnen vi helst vill vara (sätena har en annan placering än på de äldre tågen), testa våra röster gentemot den nya akustiken. Vi tar ju också med oss andra läten in i tågen jämfört med när de äldre tågen var nya. De med de honungsgula väggarna har bland annat fyllts av pappersprasslet från tidningar i pre-tabloidformat, medan millenietågen har haft mängder av de behändigare (och gratis) Metro-tidningarna liggandes på sätena och inkilade vid fönsterhandtagen. Tidningsprassel kommer C30 knappast att få uppleva.

Den som reser ofta kommer hur som helst snart att integrera C30 i sin kropp, vänja sig vid ljudmiljön och ta plats på sitt favoritsäte (när det är ledigt). Lite otur är det att saker och ting inte är som vanligt när de nya tågen rullar ut längs röda linjen nu i sensommaren. Ännu är vi många som jobbar hemma p.g.a. corona och som går och cyklar så långt det är möjligt. För oss blir C30 en present att se fram emot, när det nu kan bli dags att åka igen. Men någon resa blir det ändå för mig då och då, jag får se vilket slags tåg som rullar in på perrongen nästa gång. Och hur jag blir som C30-resenär. 

Om nya tågen >>

I väntan på Guldbron

Bild från svtplay.se

Förmiddag på kontoret. Sitter i fåtöljen på mitt rum och läser underlag inför eftermiddagens seminarium. Seminariet varar, som varje onsdag, mellan klockan ett och tre. Just den här onsdagen sammanfaller seminarietiden med den tid som annonserats för den så kallade Guldbrons ankomst till Slussen. Jag vet inte varför vinterns notiser om brons långa färd från Kina har väckt en viss munterhet hos mig, jag kände inte ens till att en guldbro ingick i den nya Slussen-planen. Kanske är den sortens nyhet välkommen just för att den skiljer ut sig från allt elände. Parallellt med Guldbrons resa har Covid-19 rusat genom världen.

I alla fall, i jobbfåtöljen slår det mig att Svt sänder live från Slussen redan nu, timmar innan bron förväntas skymta i Saltsjöinloppet. Sändningen växlar mellan några olika kamerautsnitt, överblicksvyer över Slussenområdet, Gröna Lunds roterande guldsol, en lyftkran i gråmulen blåst... Det fina med den här tillsynes händelselösa "Slow tv"-sändningen är att man också monterat upp mikrofon och i bakgrunden låter jag den konstanta, dova stadsdronen ackompanjera mina arbetsuppgifter. Dramatiken – Guldbrons ankomst – blir jag däremot tvungen att skåda i efterhand så snart seminariet är slut. Och kanske får jag en skymt från tunnelbanefönstret när det är dags att åka hem ikväll.

Guldbron, livesändning på Svt Play >>

Nattskärra

Man förstår att man inte är ensam på skogsvägen i skymningen, då och då prasslar det plötsligt till i vägrenens höga gräs, i diket eller buskagen. Stannar upp varje gång men ingen syns till. Ett annat läte blir avgörande för att vända om och gå hemåt igen; antingen är det ett avlägset hundskall eller ett närmare grymtande?! Vildsvin hinner jag tänka medan jag lyssnar. Om de grymtar i skymningen vet jag inte.

Tillbaka vid mammas hus, elvatiden och lite mörkare men så här bara en vecka efter midsommar varar ju skymningen länge. Schersmin, fläder och prästkragar börjar lysa. Fyller vatten i kanna ur regntunnan och vattnar mammas odlingar (en slokande smultronplanta i kruka påminde mig). Det är efter vattningen jag hör ett knarrande läte strax bortom granhäcken. Den närmaste liknelsen jag kan komma på är grodsång men det här måste vara någon sorts fågel, en jag aldrig hört förut vad jag kan minnas. Det låter nästan elektriskt, som om elledningarna som korsar vägen en bit fram plötsligt börjat surra. Lätet böljar med upprepade skiftningar i tonläge utan paus. När jag går sakta åt det håll lätet kommer från blir det tyst. Hör sedan inget mer.

Äter macka i köket och söker på "fågel läte knarrande". Den näst översta sökträffen är en länk till Sveriges Radio, ett avsnitt från serien P2-fågeln från 2009 som handlar om nattskärran. Inslaget börjar med en ganska lång inspelning av fågelns knarrande och där är den böljande repetitiva sången, precis den jag just hört.

På Wikipedia står det: "Det finns ett hundratal dialektala namn på nattskärra som blakka, hörknarr, kvällknarr, nattblacka, nattblarra, nattnorpa, nattskräv(l)a, nattskäddra, spinnrock och spånkäring. Alla dessa namn anser man härstammar från nattskärrans besynnerliga nattliga läten." Och om lätet: "Nattskärran uppmärksammas främst genom sin sång som oftast framförs nattetid från en upphöjd plats. Den kan närmast jämföras med ljudet av en motorcykel som kör förbi på långt avstånd. Denna sång framförs i timtal nästan utan paus i skymningen och på natten."

Kvällens sång blev kortvarig, kanske får jag höra mer i morgon om jag kommer ihåg att gå ut runt elva. Eller så blir det här enda gången, det dröjde ju trettiosju år innan jag hörde den för första gången.

P2-fågeln:s inslag om nattskärran >>

Allt för ljuden – fältinspelarens ofrivilliga koreografi

Ovanpå dammluckorna, Skebobruk. Foto: Karin Mattsson

När jag har spelat in ljud, som jag har gjort sedan ett drygt decennium, har det ofta inte varit så bekvämt, rent fysiskt. Jag blev påmind om den kroppsliga aspekten av field recording i helgen när jag satt hukad, stilla på en snötäckt träspång under dammluckorna i Skebobruk, min uppväxtby i norra Roslagen. Dit ner, till spången alldeles nära vattnet som är spegelblankt på sjösidan av dammluckorna och livligt forsande vidare på andra sidan, klättrade jag efter att först ha stått en stund uppe på bron med min lilla inspelare. Mamma som följde med under på inspelningspromenaden gjorde mig uppmärksam på att det bildats isformationer vid själva dammväggen och när vattnet rann inuti dem uppstod ett speciellt läte. Gick det att klättra nerför den branta trappan, trots mycket snö, och spela in det porlande fenomenet riktigt nära kanske? Jo, någon hade nyligen klättrat i trappan, fotspåren såg färska ut. Jag gjorde detsamma. 

Där nere satte jag mig på huk och sträckte fram mikrofonen mot isformationen, tryckte på den röda cirkeln och lät inspelningen pågå i några minuter. När knappen väl tryckts ner, då finns det inget utrymme för att skifta position, sträcka ut benen, lägga tyngdpunkten på andra foten. Minsta lilla rörelse kan sätta avtryck i inspelningen. Rör jag något av fingrarna som håller i inspelaren kommer rörelsen sannolikt att höras när jag spelar upp ljuden. Man får hålla ut. 

För kanske tio år sedan hade jag fått idén att göra en längre inspelning på en plats där Stockholms innerstad hörs som en matta, på håll. Det var en vintereftermiddag och valet föll på Erstaterrassen på Södermalm. Där uppe stod jag i säkert 20, 30 minuter, närmast blickstilla i kylan. När jag kom hem och förde över inspelningen till datorn upptäckte jag ett irriterande upprepat läte genom inspelningen, en detalj som jag inte uppfattat under inspelningen. Bortkastad tid i minusgrader, kan man tycka. Samtidigt är de där orörliga stunderna med mikrofonen speciella i sig, oavsett hur inspelningarna blir. Det är en särskild närvaro att stå stilla, inte kunna pilla på en mobiltelefon eller så. Tiden går snabbt när man har roligt, och tiden går ganska snabbt när man lyssnar. Det kan ta en stund att liksom landa i stunden, men det händer så småningom, då framträder ljuden mer och mer. 

Att spela in är också tillfällen att komma nära inpå platsen, närmare marken eller vart man nu riktar sig. Det är en närhet och rörlighet som jag ibland saknar sedan barndomen, jag skrev om det i höstas när löven föll (>>). En vuxen kropp är sällan riktigt nära omgivningen, men oftast upprätt stående eller sittande på någon möbel. 

Alla ljudfilerna på datorn, i mappar som heter 12, 13, 14..., den nyaste 18, efter årtal, är påminnelser om alla de där tillfällena när jag hängt över räcken fastän revbenen värker, stått med armen sträckt genom kohagens elstängsel tills det surrar i handen av bristande blodcirkulation, och som idag känt kylan från fönsterbrädans marmor mer och mer tränga in i handen jag stödde mig på medan mikrofonen fångade Hesa Fredriks råmande utanför fönstret (det var förresten första gången jag hann med att spela in signalen, som annars har kommit som en överraskning).

Den här aspekten av field recording-verksamhet, kroppen som anpassas på alla möjliga och närmast omöjliga sätt för att fånga ljuden, är vad man brukar kalla tyst kunskap. Fältinspelarnas ofrivilliga koreografi. Få som spelar in tänker nog på vad kroppen ägnar sig åt i dessa situationer, det är inget som går att planera i förväg. Uppmärksamheten fokuseras i lyssnandet och kroppen stannar upp, hur länge det blir vet man inte. 

(Hur stretchar en fältinspelare?)

Foto: Elin Franzén

Möjliga och omöjliga steg

En liten person passerade just i korridoren utanför dörren till mitt arbetsrum. Jag såg det inte men hörde. Det är stor skillnad på en liten, som i ung, persons steg och en vuxens. Nu passerade den lilla personen igen, med ett slags hoppsasteg, dem känner man ju igen. Och nu en gång till, i full fart strumpfota och med högljudd andning.

En vuxen förväntas gå i en fast takt, gärna målmedvetet. Vid något tillfälle i mellanstadieåldern, eller om det var något senare, kommenterade pappa min slängiga gångstil och upplyste mig om riktlinjerna för rekommenderad gångstil i lumpen: 'man ska gå som att man är på väg någonstans'. Men vart vet man ju inte alltid så exakt. Dessutom är en mellan- eller högstadiekropp så fylld av självmedvetenhet att ingen rörelse är självklar – hur går man normalt?? Senare, som vuxen, kommer allt det där falla sig naturligt, tänkte jag. Inte går väl en vuxen omkring och tänker på huruvuda hon går normalt eller ej? Men det gör de, har det visat sig. För jag gissar att jag inte är ensam.

Jag avundas barnens rörelsefrihet, det är mycket som inte längre är möjligt i högre åldrar. Springa spontant i korridoren om man känner för det (långa korridorer vill ju bli sprungna i), hoppa i löv (som jag beklagade mig om i ett höstinlägg), testa en rolig gångstil på väg till tunnelbanan, balansera på någon kant, stock eller sten.

Det är ett ganska ovanligt inslag här på arbetsplatsen, att höra snabba, tassande, oregelbundna steg fram och tillbaka i korridoren. Det låter fint.

Händelser en fredag

Fredag förmiddag satt jag hemma i soffan med datorn när jag hörde intensiva utrop från småfåglar utanför. Det går oftast att höra och se många olika fåglar i träddungen utanför vardagsrummets fönster, men lätena måste ha stuckit ut från det vanliga för jag tittade upp från skärmen och såg en större fågel uppe i stora tallen. Den var i färd att slita något (eller någon, förstod jag genast) i stycken. Därav småfåglarnas rop i den vinterkala syrenbusken intill. För andra gången inom en veckas tid såg jag just det här hända, föregående helg under en promenad i Aspudden. Det förvånade mig lite att småfåglarna hade modet att stanna kvar så nära den rovfågel som alldeles nyss slagit klorna i en, kan man anta, släkting. De ropade och tittade upp mot tallgrenen så länge rovfågeln satt där. Så snart den flög iväg med sitt byte tystnade det i busken. Jag undrade om de skulle minnas vad som inträffat resten av dagen, kanske för en längre tid framöver, eller om de glömde och gick vidare i sitt småfågelsliv så snart de upphört med ropen.

-

Jag går ogärna in på stora Ica-butiken när det är som mest folk i farten, runt 17-18 om vardagarna. På fredag eftermiddag, eller snarare mot kvällen, behövde jag i alla fall gå in där på vägen hem från jobbet för att köpa något enkelt till middag. När jag svängt av mot det långa hyllpartiet med chips hörde jag musik som lät som att den framfördes live i butiken. Efter den välsorterade folköls- och läskavdelningen passerade jag baren (en sådan finns!) och där satt han, trubaduren. Jag som då och då brukar fnysa åt att man förväntas vilja slå sig ner inne i butiken och ta ett glas vid charken fnös nog lite extra inombords när jag bevittnade detta fredagstilltag. Kanske är kunderna som sitter där med sina glas smartare än oss andra som sneglar och går förbi. Medan jag själv vill ta mig genom den stora butiken så fort jag kan och efteråt ta ett glas i lugn och ro hemma har de kanske gett upp och liksom omfamnat det som annars är ett ont måste. I stället för att stressa genom hyllgångar och fnysande vänta på folk som blockerar gångarna sätter de sig ner och tittar på alltihop, och lätt berusade av ett glas vin orkar de inte stressa vidare, helgen har redan börjat. Det är väl jag som är ovan vid att matbutiken inte främst är en nödvändig passage, och ljudet av U2-låten från enmansbandet i Ica-baren väckte en kluven reaktion: 'Är det möjligt?!/Det är väl typiskt och självklart!'. 

Tilltagande vind

När radiodokumentären om Jakob Hellman tystnar börjar jag genast fundera på något annat att lyssna på, men jag hejdar mig när jag hör blåsten utifrån. En rejäl blåst! Eftersom den mulna himlen över Stockholm reflekterar stans belysning syns trädgrenarna vaja som svarta siluetter mot det grå fastän klockan är över elva. Det är ett favoritväder det här, när blåsten tilltar och jag själv sitter i lä inomhus men hör alltihop. Kanske tycker jag så mycket om blåsten för att jag inte råkat ut för den på allvar, inte befunnit mig för nära ett fallande träd eller för långt från värmen inomhus och möjligheten att tina upp. Det är ett spännande ljud, som att något är på väg (ska man helst stanna inne i morgon? Ett undantagstillstånd från det vanliga?) Fastän lägenheten ligger i en stad kan den kännas som en stuga med dånet i den mörka dungen utanför. Allra närmast hörs suset från elementet som står på max.

I väntan på vinterns läten och tystnader

Det slog mig just att den där dämpade effekten som upplevs så tydligt efter det första kraftigare snöfallet, som jag har skrivit om säkert flera gånger genom åren, ännu inte har infunnit sig den här vintern. Eller gjorde den det vid första snön redan i november? Jag minns inte.

Det är en hittills närmast snöfri vinter i stockholmsområdet. Tjugondag Knut har just passerat, adventsstjärnan ska väl plockas ner snart, men det känns snopet på något vis, att gå mot våren utan att det har knarrat nämnvärt under skorna. Både tystnaden och lätena som hör vintern till (eller kanske föreställningen om Vintern), är frånvarande än så länge.

Snöplogarna har jag ju skrivit om förut (bl.a. här >>), också de är frånvarande. Inget skrapande buller om nätterna, bara den vanliga trafiken som avtar på kvällen och hörs igen mot morgonen. Prognosen har utlovat ett riktigt snöfall i veckan som kommer, öronen är förväntansfullt spetsade inför de ljud och tystnader som eventuellt kan uppstå.

Alla löv jag lekte bland + 10 år med bloggen!

För några dagar sedan gick jag på trottoaren intill vägen som löper förbi vår lägenhet. Jag var strax framme vid infarten till huset och på den sluttande asfalten låg nyfallna, gula lönnlöv. De var så många att de börjat lägga sig i lager och när jag gick över dem la jag märke till det särskilda ljud som uppstår just när man rör om bland fallna löv.

Kanske hörde jag ljudet i en halv sekund, men det räckte för att jag skulle påminnas om hur mycket tid jag vistades bland gula löv som liten. Att löven föll innebar särskilda lekar som inte var möjliga resten av året. Samla löv i högar att ta sats och landa i, kratta löven till fantasiväggar på gräsmattan inom vilka en lekvardag spelades upp (och det var lätt att ändra planlösningen!), plocka särskilt fina löv som blev till pysselmaterial inomhus...

Som vuxen har det där intima umgänget med höstlöv upphört helt, tänkte jag medan jag fortsatte mot vårt hus. Aldrig är jag bland löven längre, med näsan mitt i den härliga doften. Skor som rör upp några löv i förbifarten är allt, och både ljuden och dofterna upplevs numera från ett visst avstånd, det mellan fötter och huvud. Det är tråkigt att tänka på att jag kanske aldrig kommer att använda löv och njuta av dem med alla sinnen igen på det sättet jag gjorde i barndomen. Vad hindrar mig? Att jag är vuxen. Att bli vuxen är i det här avseendet en riktig nitlott. Få vuxna människor skulle nog, utan barns sällskap, ta den risk det skulle innebära att ta sats mot en lövhög och hoppa med full kraft (efter att först ha räfsat ihop högen). Jag tänker inte på den kroppsliga skaderisken, utan främst den sociala. Någon kan ju se! Och en vuxen går, bara går förbi löven, som om de inte var det mest inbjudande man kan tänka sig under en oktoberpromenad.

I stället får vi vuxna smyga till oss umgänge med löven. Räfsa ihop dem i högar som bärs till en kompost om vi har en sådan, eller som när jag gick där på trottoaren, passa på att plöja genom löven med skorna och påminnas om större lövupplevelser i det förflutna. Det är ju också ganska härligt.

Samtidigt som löven faller för fullt fyller Kitchen Sink Sounds tio år. Vid en närmare titt i bloggarkivet står det 16 oktober 2007 på det allra första inlägget. Det handlade om en iakttagelse under promenadsträckan över campusområdet vid Stockholms universitet (>>). Hösten 2007, när jag fick idén om en blogg med ljud som tema, började jag läsa etnologi på SU. Och ljud blev snart min inriktning även där. Och så har det fortsatt, avhandlingen som jag jobbar med om dagarna på etnologiska avdelningen handlar om ljud i människors vardag (närmare bestämt via radiolyssnande). I bland har det nog verkat som att jag övergett bloggen. Kan man säga att man bloggar om arkivet skvallrar om två-tre inlägg på ett år? Det är i glesaste laget, men genom åren har jag faktiskt alltid tänkt att det ska komma mer, vid tillfälle. Bloggen lever, hipp hipp hurra!

Om du vill fira tioårsjubileet blir jag glad för kommentarer under inlägget. Om löv, bloggen, vad du vill.

Lokal musikhistoria via kollektivtrafikens högtalarsystem

Ombord på monorailtåget på Okinawa.
Bild ur en youtubevideo, se länken sist i texten.

En av de field recording-bitar som hörs på min och Andreas Tillianders färska skiva Japan (>>) spelade vi in under färden med monorailtåget mellan flygplatsen på Okinawa och staden Naha, där vi skulle tillbringa ett par dagar under vår månad i Japan våren 2015. Det var en ganska kort färd, kanske 20 minuter, men innan det blev dags att kliva av hade vi hunnit höra bitar ur en rad traditionella låtar från området. Inför varje stationsstopp spelades nämligen en melodi i tågets högtalare och stationens namn ropades ut. Det lät gulligt, ett glatt pling-plongigt ljud. Att det var just traditionella, lokala melodier insåg vi lite senare när vi började vandra omkring i Naha. Från butikers och restaurangers högtalare hörde vi vissa låtar om och om igen. Vi fattade att det måste vara hitsen.

Haisai Ojisan är en av de låtar som dök upp flera gånger längs våra promenader, här finns den i en fin 70-talsinspelning >> Jag ska inte fördjupa mig i genren just nu, men jag gillar verkligen den glada stämningen i den här låten. Rytmen, klangen i den typiska 'okinawaukulelen', lyssningen känns som en vitamininjektion! Jag vill läsa in mig mer på områdets musiktradition så småningom...

Varför har vi ingen motsvarighet i den svenska kollektivtrafiken? En kort snutt av en lokal melodi när tåget närmar sig stationen. Rättvikarnas gånglåt (>>) t.ex., skulle nog pigga upp såväl en hemvändande resenär som en på tillfälligt besök i Dalarna (och kanske specifikt Rättvik). Det rör sig inte om någon längre bit som stör det eventuella lugnet i tågkupén, men en kort musikalisk markering för just det geografiska område som tåget rullar in i kanske inte vore så tokigt? Det som först mest blev en glad överraskning ombord på monorailtåget till Naha, kom så småningom att bli en av våra ingångar till den lokala musiken. När melodierna senare dök upp på fler ställen och vi började känna igen dem blev det ännu roligare. Ett sätt att lära känna platsen, och efter vår vistelse i Japan har jag återkommit till musiken genom googlingar och lyssning på nätet. En liten Okinawa-'ucke' har vi också här hemma, men den behöver stämmas och jag har ännu inte försökt lära mig tekniken för att få till den spänstiga Okinawa-rytmen.

Vilka musikstycken kunde vara lämpliga för kollektivtrafiken runtom i Sverige? Känner du till några exempel där musik redan används på det här sättet?

Här kan du höra hur det låter ombord på tåget på Okinawa. Ungefär vid 00:40 börjar en melodi >>