Ljudkalendern: Lucka 2 - Luftens osynliga musik

Ibland kommer jag att tänka på hur mycket som pågår i luften, sånt som inte syns men är ständigt närvarande. Oftast tänker jag inte på det, men när jag gör det känns det lite läskigt. Alla trådlösa nätverk, mobiltelefoner som söker täckning hela tiden osv.

Det har varit olika osynliga saker i luften som fått särskilt mycket uppmärksamhet och varit särskilt läskiga i olika perioder. När jag var liten och vår familj skaffade mikrovågsugn lärde vi oss genast alla livsviktiga regler: det är livsfarligt att stå närmare mikron än en meter, stoppa inte in någon sorts metall i mikron, inte ägg och inte heller ingenting, då är det kört. Så småningom kom mobiltelefonerna och de fick man inte prata i utan att veva ner bilfönstret lite först.

Nu för tiden törs jag knappt tänka på hur mycket som rör sig i luften, blir det aldrig fullt? (I våra huvuden åtminstone...)  Men ibland kan det vara fascinerande och roligt också. Vetenskapsjournalisten Frank Swain modifierade sin hörapparat tillsammans med en ljudkonstnär och fick uppleva ljuden av trådlösa nätverk >>

Ganska vackert va?

Ljudkalandern: Lucka 1 - Ett instrument som inte fanns på musikskolan

Det blir en adventskalender i år i alla fall. Den har inte varit självklar för jag har inte glömt förra (och första) försöket för två år sedan. Åtagandet visade sig vara lite av en pärs; att varje dag gräva fram något att stoppa bakom kalenderluckan var inte så lätt. Ett par dagar blev luckan tom, och det är ju förstås inget vidare.

Men jag har hittat en hel del fina ljudsaker på sistone som nu ligger samlade i bokmärkesmappen Ljud och hur ska de delas om inte utportionerade i kalenderluckor? Jag ska försöka hålla kalendern på en lagom ambitionsnivå. Det var nog där det sprack sist. I år kan det bli en länk bakom luckan, eller kanske en länk och en text, eller enbart en text. Den som följer får se, och höra.

---

Bakom årets första lucka gömmer sig ett musikinstrument som jag aldrig hade sett eller hört förrän för någon månad sedan. Hur många okända instrument finns det att upptäcka? Massor förstås! En bokstav skiljer det här instrumentet från det jag valde att börja spela som 10-åring >>

Throwback thursday: ICQ-ropet!

Ljud behöver inte låta mycket för att etsa sig fast i minnet. Ett litet läte som för alltid kommer att väcka minnen från tonåren och den allra första vuxentiden är ropet från ICQ-rösten (>>).

Efter några år som Facebookanvändare framstår den gamla kommunikationskanalen ICQ som fascinerande i sin enkelhet. För den som inte ICQ:ade: det var en kontaktlista där bekanta och obekanta människor kunde läggas till. Och så skrev vi till varandra och när ett meddelande kom hördes det lilla ropet - o-ow! Ett litet rop som snabbt kom att laddas med många olika betydelser. Förväntan, glädje, nervositet, irritation, magpirr och annat...

Jag undrar hur många gånger detta läte ljöd i familjens dator. Framförallt från mitt ICQ-konto tror jag ropet kom, följt av lillasysters. Programmet hängde med länge, till och med min förra dator - min första laptop, en vit Macbook från 2007 - hade ännu programmet installerat vid pensioneringen tidigare i år. Det blev dock tydligt att något annat hade fångat mina ICQ-kontakters intresse på internet och allt färre syntes i kontaktlistans onlinesektion. Och det lilla ropet, det hördes till slut aldrig längre.

Det fanns ingen poäng med att använda den här meddelandetjänsten när Facebook slukat och samlat så gott som hela bekantskapskretsar. Själv vägrade jag Facebook ganska länge. Först 2010 loggade jag in. Vid det laget bestod ICQ-listan av ett enda namn som tittade fram vid skärmens kant ibland, en vän som också fanns på Facebook men, kanske liksom jag, bara lät programvaran och kontaktlistan vara kvar i datorn. Nu har jag förstått att ICQ finns som mobilapp, men jag har inte hört talas om någon som använder den.

ICQ hade förutom det lilla lätet också en estetik som väcker minnen vid återseende. Jag hittade en lista som summerar programvarans speciella karaktärsdrag - titta, lyssna och minns! >>

Dela gärna med dig av dina ICQ-minnen i kommentarsfältet. Vad betydde lätet för dig? Och för andra i din närhet? Var det konfliktfritt att vara inloggad med ljudet på eller en källa till irritation? Minns du när du hörde lätet för första och sista gången? Berätta!

I högstadiets milslånga korridorer hade en ljudgömma som den här varit bra att ha.

För några år sen hade jag aldrig hörlurar på mig ute. Bara under bussresor. Dels hade jag ingen smart telefon med allt möjligt i att lyssna på, som jag har numera. Och dels tyckte jag att det var svårt att gå omkring med andra ljud än de som fanns runtomkring mig. Jag kände mig liksom handikappad när jag inte riktigt uppfattade vad som hände för att jag hade ljuden i öronen. Och om jag skulle kliva ombord på bussen till exempel, då måste jag ta ur lurarna eftersom jag annars blev osäker på hur högt jag skulle heja på chauffören. Känslan av den egna kroppen, rösten och allt som hände i närheten blev avtrubbad. Därför lyssnade jag på min lilla fickradio när jag tagit plats på bussen, inte så mycket annars.

Men nu! Nästan jämt promenerar jag med lurar. Det bästa är längre promenader där jag kan lyssna sammanhängande på en lång intervju eller nåt annat. Men lurarna är med även under kortare turer exempelvis till affären. Jag måste förstås fortfarande ta ur dem när jag hamnar i nåt direkt socialt läge, om jag ska betala för varor eller bara säga hej till butikspersonal när jag går in i nån mindre butik.

Jag skrev ju om podpromenader för ett tag sen (här >>), men nu gäller det en annan aspekt av att röra sig ute med lurarna. Jag har märkt att det här är ett bra gömställe, i ljuden från lurarna. Att det är en effektiv avskärmning från omvärlden är inget nytt; tankarna fokuserar på rösterna, berättelserna och musiken i stället för på saker där jag går. (Ibland uppstår ett speciellt samspel mellan det som hörs i lurarna och stämningen på platsen, som jag skrev om förut, men också det sker ju i ett sorts avskärmat tillstånd.) Gömstället skapas genom den här avskärmningen där jag inte går ensam med bara mina egna tankar om allt jag möter, utan med fokuset förflyttat exempelvis till radiopratet. Vad det gömmer en för? Folk!

När jag började på högstadiet var vi plötsligt flera hundra fler elever än i skolan där jag hade gått mina sex första år. I en stor entréhall med jättehögt i tak hade vi våra skåp och längs väggarna, både i stora hallen och i de milslånga korridorerna satt det elever på bänkar när man gick förbi. Usch! I sällskap med klasskamrater gick det bra, det kunde till och med vara spännande det här uppehållslivet i rastutrymmena. Men att gå förbi de där häckande eleverna ensam - det hände till exempel om jag kom tillbaka till skolan efter en saxofonlektion på musikskolan - var en liten pina. Den stora öppna busstationen var också jobbig. Folk som satt i kurer runtom när man skulle ta sig över till den andra änden (för min busslinje hade förstås sin kur allra längst bort). Det fanns ingen gräns för hur mycket andra, i mina tankar, kunde glo på en. Och vad tänkte de? Att man var konstig förstås.

Så där var det under alla åren i stora skolbyggnader med alltför långa korridorer, men jag tror att jag tänkte att så här kommer det ju inte kännas sen när man är vuxen. Vuxna tänker väl inte att andra tittar på dem när de går omkring på stan eller på jobbet? Men sen visade det sig att det inte gick över. Fortfarande går jag hellre i sällskap på torg och andra ställen där folk sitter och häckar. Sommartid är det uteserveringarna som är högstadiets entréhall. Och det är ju rätt så tätt med uteserveringar att passera inne i stan. Man får gå bakgator och byta till motsatt trottoar så gott det går.

Det är här ljudgömman hjälper. Med en röst i öronen är jag nästan inte ensam när jag går förbi ölhakets rökare på vägen hem från kontoret. Det är nästan så att jag glömmer bort mig själv emellanåt. För det är nog snarare mig själv och inte alla andra jag behöver glömma när jag går där. Oftast är jag glad för att det inte fanns smarta telefoner när jag var tonåring. Men just i såna här situationer, det hade varit ett skönt gömställe, kanske som en osynlig hand att hålla i, på vägen över busstationen eller från skåpet till klassrummet.

När bibliotekarien slutade hyscha

Nu har de hopat sig, sakerna jag har tänkt skriva om bibliotek. Först var det bara en grej för ett år sen, men den blev inte av att skriva om. Sen har jag varit med om några till biblioteksupplevelser som borde delges här i bloggen.

Jag börjar med det jag tänkte skriva om redan för ett år sen. Jag besökte Fisksätra bibliotek för att berätta om mina ljudprojekt och i fikapausen började jag prata med en bibliotekarie som var med och arrangerade sammankomsten. Av någon anledning kom vi in på att det ofta är bibliotekarierna själva som hörs mest på biblioteken och inte besökarna. Jag har tänkt på det här flera gånger under biblioteksvistelser. Bibliotekarierna pratar ofta med varann på normalhög, om inte högre, volym medan de går omkring bland hyllor och läsande besökare. Föreställningen om den hyschande bibliotekarien, har den någon verklighetsförankring idag?

Bibliotekarien jag pratade med, som jobbat i yrket länge vad jag förstod, gav sin förklaring vad gäller den högljudda personalen. Hon sa, ungefär: 'Förr hade bibliotekarierna håret i stram knut på huvudet, men sen fick vi veta att vi inte skulle vara så stränga längre. Vi skulle inte hyscha på besökarna.' Bibliotekariekårens image skulle förändras till en mer avslappnad. Och plötsligt var det bibliotekarierna som hördes mest! Så småningom kom tangentbordens knattrande som i och för sig inte behöver vara särskilt högljutt men ett kontinuerligt inslag i många av dagens biblioteksrum. Ändå lever väl biblioteket som symbol för tystnad vidare? ' Tyst som på ett bibliotek'.

Jag tyckte det var väldigt roligt att höra bibliotekarien berätta om den här förändringen. Kanske kan någon bloggläsare berätta mer?

Nästa biblioteksspaning. Jag gick till biblioteket i Hornstull i Stockholm för att förtidsrösta till EU-valet. Det var oerhört smidigt. Ingen kö, klart på en minut! Dessutom kändes det väldigt trevligt att rösta just där, det är praktiskt och sympatiskt att ett bibliotek också kan vara vallokal ibland. När jag och A var färdiga i röstningsrummet kom jag på att jag ju kunde passa på att låna några böcker också. Hade ganska länge planerat att låna några Barbro Lindgren-böcker, men förstås inte kommit iväg till bibblan förrän nu, EFTER att Lindgren tilldelats Alma-priset och Högalids samtliga Lindgren-fans hunnit norpa åt sig de populäraste titlarna. Två fanns det i alla fall kvar.

När vi gick mot lånestationen möttes vi av ett oväntat och fint ljud som kom från en gong-gong! Tydligen var det här stängningsritualen, att en av bibliotekarierna vandrade genom gången förbi alla bokhyllorna och läsplatserna med den lilla gong-gongen. Är det vanligt? Jag har aldrig upplevt det förut, men gillar det skarpt! Mycket bättre än ett torrt utrop i högtalarna.

Och det tredje gällande bibliotek (för tillfället). Jag gick tillbaka till samma bibliotek för att lämna tillbaka de första Lindgren-böckerna och låna ännu fler. Den här gången tänkte jag se vilka titlar som fanns inne på barnavdelningen. Barnavdelningen är främmande mark. Senast jag uppehöll mig på en sådan kan ha varit när vi, ett gäng högstadieelever, brukade äta risifrutti på bibblan i Norrtälje i väntan på orkesterrepititionerna på musikskolan. (Risifrutti var förmodligen förbjudet där inne, och kanske lämpade sig barnavdelningens soffhörn väl för att äta i smyg.) Inne på barnavdelningen i Hornstull var det fullt av just barn, små små, med föräldrar som satt på golvet utan skor.

Här var det, av förståeliga skäl, inte särskilt tyst eftersom både barnen och deras respektive vuxna pratade hela tiden. Jag fattade inte riktigt hur böckerna var sorterade, vilka som stod i vilka sektioner, och bläddrade lite hastigt här och där. En pytteliten hand grep tag i mitt ena ben där jag stod och bläddrade i en back. Att vara på bibblan handlade lika mycket, om inte mest, om att lära sig stå och hålla balansen som att vistas bland böcker för biblioteksminstingen intill mig. Och om att umgås förstås, med vuxna och andra barn.

Ett bibliotek är så många olika platser på samma gång och vilka sorts platser de är speglas i ljuden. Rop, skratt, intim (lågmäld) högläsning, koncentrerad tystnad, ivrigt knattrande. Och uppsluppna samtal bibliotekariekollegor emellan.

Bonus:
Radioprogrammet Hassan i P3 busringer till bibblan >>

Ögonen blir blanka när tåget passerar, gång på gång.

Nedanför min balkong på Skarpövägen

Idag läste jag om den årliga Ormingekarnevalen i DN:s reportage om Marko 'Markoolio' Lehtosalo som växte upp i Orminge. Jag har själv upplevt bitar av denna festhelg som har ägt rum på Nackaorten sedan 1980. Under närmare tre år bodde jag i en av de så kallade sockerbitarna, betonghusen som ligger liksom utströsslade över berg och grönska. 

En gång smög sig karnevalen på mig när jag satt vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag trummor spela sambarytmer och tittade upp och ut genom fönstret. Där borta på gångvägen kom ett långt och färgglatt karnevalståg med barn från skolan vars skolgård jag hade utsikt mot från min lägenhet. Hundratals barn. Ljudet blev allt starkare och jag plockade fram min inspelare för att fånga festligheterna från balkongen. 

I bland har jag lyssnat på den där inspelningen igen och vid varje lyssning inträffar samma sak. Jag blir tårögd. Mot slutet av inspelningen hörs barnen ropa sin karnevalsramsa och i mina öron är det ljudbilden av en stark gemenskap, stolthet och glädje. Några barn bor i sockerbitar av betong, som jag, medan andra bor i radhus och villor som omger miljonprogramsområdet. Hemma hos några står säkert flera stycken bilar på uppfarten och kanske en jättestudsmatta på gräsmattan, hos andra inte. Men de går i samma tåg genom samhället som är hemma för dem alla. I förmiddags kunde tåget vandra i sommarvärme från skolan och vidare förbi sockerbit efter sockerbit. Om det var till samma rytmer vet jag inte, men jag tror det lät minst lika glatt.

Lyssna på inspelningen >>

Podpromenader

Oftast promenerar jag ungefär samma vägar. Helst varje dag, men det blir inte riktigt så ofta. Fastän jag vet att det är skönt att gå där ute kan det ta emot att komma iväg. Tanken på promenadvägen kan kännas lite tradig, samma vägar igen och igen (även om de är de kanske finaste man kan gå i stan). Men jag vet ett knep för att jag inte ska ledsna och vända hem alltför tidigt. Det långa programmet. 

Innan jag ger mig iväg från lägenheten blir jag stående en stund i hallen med ytterkläderna på. Jag bläddrar genom mobilens radio- och podcastappar efter något som räcker för de närmaste tre kvartarna, minst. Men det ska inte bara vara något som varar en stund, det måste vara något jag känner för att lyssna på just då också, och med det är jag kinkig. Det är inte säkert att favoritmusikpodcasten som jag hade lust att höra på morgonen lockar just för promenaden. 

Till slut har jag hittat något. Lite varm har jag hunnit bli under jackan och halsduken, eftersom jag är så petig. Trasslar ut hörlurssladdarna, trycker på play och lämnar lägenheten. Jag går mina vanliga vägar i sällskap av rösten i lurarna. Promenadrutinen började nog på allvar under hösten och många berättelser, diskussioner och musikstycken har spelats i mina öron medan jag traskat på stigar av djup lera, hängt i svajiga trädgrenar för att ta mig uppför isiga backar, fotograferat stadssiluetter under vinterns alltför tidiga eftermiddagsskymningar, känt doften av benarolja när jag passerat småbåtarnas uppställningsplatser, sett hur träden plötsligt fått knoppar för att en vecka senare explodera i grönt. 

När jag går på de här ställena minns jag rösterna och berättelserna. Musiken precis när stigen svängde. Skånska i backen, amerikanska på raksträckan intill vattnet, västkust uppför trappan. Och jag minns mina promenader. Promenaden när jag funderade på något särskilt som rösten i lurarna berättat om, när jag tappade snytpappret och letade förgäves på snötäckta stigen, när jag försökte formulera en klok idé. I bland har jag nog inte lyssnat så noga vad de säger i lurarna, tankarna har vandrat iväg på egen hand. Och i bland är det just det som sagts i lurarna som blivit ett slags tema för den promenadstunden, då glömmer jag var jag är, vart jag går och hur länge. En gång i vintras fick jag skarva i promenaden med ytterligare en slinga för att få höra klart på hela det långa, långa programmet innan jag gick hem igen. I bland har jag stannat till, plockat ur lurarna och upptäckt allt jag stängt ute med hjälp av rösterna och musiken. Vissa gånger var det alldeles stilla, bara ett dovt dånande från trafiken långt bort i mörkret. Utan rösten i lurarna hade jag kanske inte ens vågat gå där ensam. Men först när rösten upphörde insåg jag att jag faktiskt var helt ensam där på stigen och att jag inte hade mött någon på en halvtimme.

Jag har tänkt ta en sådan här podpromenad strax. Vilken röst som får göra mig sällskap har jag inte bestämt än. Men jag vet att när jag kommer hem har jag hört berättelser som jag inte hade hört förut. Det gör inte så mycket att jag har gått samma väg för hundrade gången.

Fynd ur tv-arkivet och ett instrument som aldrig tystnar

Bild: Svt, Öppet arkiv

Som du kanske känner till spelade jag in en speciell orgel för några år sedan under min vistelse i Arvidsjaur med omnejd. Det var en "automatisk" orgel som spelade melodier från skivor med stansade hålmönster, som jag fick chansen att höra på plats med egna öron under ett besök i den lilla, lilla byn Gallejaur. Och ännu närmare bestämt i systrarna Karlssons hus, Anderslarsagården. Systrarna fanns inte längre när jag kom dit, men allt i huset fanns kvar. Orgeln, möblerna, diamantinristningen i fönsterrutan.

Orgelinspelningen laddade jag upp på Soundcloud men sedan har ljudfilen vilat i en mapp under åren, tills förra året när orgeln vävdes samman med andra inspelningar från trakten och från Marocko på kassetten Det är som musik >>

Häromveckan botaniserade jag i Svt:s fantastiska Öppet arkiv och jag vet inte riktigt hur jag klickade mig fram till mitt fynd. I ett knappt fem minuter långt reportage berättar Ebba Karlsson, sist kvar i byn av syskonskaran, om livet på platsen. Och i en sekvens ljuder orgeln med Ebba vid veven. Med en annan melodi än den min inspelningsapparat fångade. Det var fint att se den här lilla filmen, den påminde mig om hur orgelns ljud har klingat i många tider och i mångas öron; först för dem som bodde i byn, senare för dem som kommer dit för att se hur livet var förr, och genom min kassett kanske den ljuder också hemma i någons vardagsrumshögtalare eller hörlurar.

Här finns filmen Ebba i Gallejaur att se >>

Ljudet av en katt som drömmer

Efter nästan två veckors jul- och nyårsvistelse på landet kom vi tillbaka hem till Stockholm och lägenheten. För katten Sonjas del innebar jullovet en betydligt äventyrligare tillvaro än den vanliga hemma i stan. Efter några dagar på ferieorten övergick värdkattens reserverade och småfräsiga attityd i mer inbjudande och vilda jaktlekar där de två turades om att jaga varandra runt i huset så det bullrade, ibland flera timmar i sträck. Ingen trasmatta gick säker. Och inte heller småfåglarna utanför, visade det sig sista dagen innan hemfärd när Sonja bankade på kattluckan med munnen full av spretiga vingar.

Kattluckan som man skulle kunna tro ger frihet att röra sig som man vill mellan inne och ute har dock också kommit att stå för ett yttre hot. Då och då smäller det till och någon av katterna flyger in genom luckan och vidare in i huset, gärna upp på övervåningen. Utanför luckan står grannkatten Pelle. Hans dåliga ovana att jaga våra katter har gett kattluckans ljud en starkt orosfylld laddning. Varje litet läte från luckan får katterna att på millisekunden väckas ur den djupaste sömn, för det kan vara Pelle.

Strax efter att vi släckt lampan och sagt godnatt första kvällen tillbaka i stan hördes ett märkligt ljud. Ett pipigt gläfsande, kanske från en liten hund ute på gatan? Vi lyssnade till de små, höga ropen och förstod att de måste komma från vardagsrummet och den sovande katten. Vi vet att hon besitter en sådan pipig stämma, det kommer små rop då och då, men aldrig hade vi hört henne ropa i sömnen. Efter en stund bytte hon sovplats och somnade om mellan våra fötter i sängen. Jag kände hur det ryckte i kattkroppen, drömryckningar, små smackanden och så fler piprop! Jag försökte hålla mig för skratt och föreställde mig allt som kunde tänkas röra sig i kattdrömmen; jakter över hopkorvade mattor, Pelle som bankar på luckan, småfåglarna som hoppar retfullt mellan trädgrenarna ovanför huvudet...

En gång lyckades jag dokumentera Sonjas karaktäristiska piprop. Bara ett enda litet tjut, men det kan vara till hjälp för att förstå hur det kan låta när en katt kommit hem från sitt jullov. Pass på vid 00:06! >>

Minnen och magnetisk magi; med anledning av en släppt kassett och en märkvärdig återförening

B för Banda, PÅ för På, S för Stoppa.

Jag var nog ungefär sex år, kanske något yngre, när min kusin fick en bandspelare i födelsedagspresent, eller om det var i julklapp. Den var i ljusrosa plast med lila knappar, utom inspelningsknappen som var orange. Den hade handtag och på sidan en mikrofonhållare med en mikrofon i samma ljusrosa färg. Jag ville så klart ha en jag med. 

Att jag redan hade en liten bandspelare som fungerade utmärkt hade inte med saken att göra. Den var silverfärgad, inte rosa med lila knappar och handmikrofon. Jag tror jag tjatade rätt så ihärdigt om den där plastbandspelaren. Den fanns med i någon leksakskatalog och jag antar att jag noga informerade mamma och pappa om detta. 

Tjatet fick efter en stund effekt. Jag fick en ljusrosa bandspelare. Pappa monterade isär min silverfärgade Philips D6305, spraymålade omsorgsfullt delarna och monterade ihop dem igen. Ett tag senare fick jag en likadan plastbandspelare som min kusin hade. Den gamla bandspelaren hängde med ändå och turades om att finnas i mitt och min lillasysters rum under uppväxtåren. Den nyare bandspelaren i plast fick en mer portabel roll vad jag minns. Jag och kusinen spelade till exempel in ett slags dramatiserat dokumentärt äventyrsinslag innehållande möte med orm på grusväg med mera, med våra röster som guider. Material som presenterades under mellanstadieklassens roliga timme. 

Kassettbandspelarna och kassetterna var fantastiska just på det viset. Vi var i tioårsåldern och kunde på egen hand producera dessa ljudberättelser, samla våra favoritlåtar genom att varje lördag sitta beredda med pekfingret på REC under Tracks-sändningen i P3, göra egna radioprogram att spela upp för oss själva eller familjen. Bandspelarna rullade under dessa år också i många, många timmar i syfte att hålla oss sällskap i väntan på nattsömnen eller underhålla oss i baksätet på semesterresorna. 

Jag blev äldre och bandspelarens roll kom alltmer att handla om produktionen av blandband. Och möjligheten att kunna kopiera någon kompis kassett eller cd-skiva eller spela in en hel konsert från radio. Den radiosända och inspelade konserten med David Hasselhoff från lågstadietiden kunde spelas över med Radiohead och The Verve. Vad gällde blandbanden var jag perfektionist. Kändes låt nummer tre på b-sidan inte helt hundra spelade jag in sidan på nytt. Väntade medan varje låt spelades upp och in, försökte skapa precis lagom långa pauser. Sedan dog sysslan så småningom ut. Det sista blandbandet kan ha kommit till runt 2002 eller 2003. 

Ett decennium senare har jag bett pappa plocka fram min spraymålade bandspelare och jag tog med den hem efter senaste besöket i hembyn. Anledningen till detta var att jag snart skulle göra ett slags kassettcomeback, denna gång med min egen musik. Under våren fick jag frågan av Joakim Granlund som driver det högproduktiva enmansbolaget Zeon Light Kassett om jag inte skulle vilja göra en kassett med field recordings. Det ville jag gärna! Jag har under ganska många år spelat in ljud på alla möjliga platser och i olika mer och mindre vardagliga sammanhang, så det fanns att ta av. Men jag såg nu tillfället att göra något mer av dessa ljuddokumentationer, något som rörde sig mot ett mer musikaliskt uttryck samtidigt som ljudens dokumentära kvaliteter fanns kvar. Det blev ett arton minuter långt verk där inspelningar från två geografiska områden, Arvidsjaur med omnejd och Marocko, smälte samman med instrumentala inslag (inspelade i en klädgarderob och med en hemgjord kontaktmikrofon). För att själv kunna uppleva mitt verk på kassett behövde jag hämta hem min gamla bandare. 

Känslan var så bekant, inte alls ett eller två decennium bort, när jag i helgen plockade ut den fina oranga plastkassetten ur fodralet (vars "gångjärn"gnisslade till precis som de ska), satte den i däcket, stängde luckan och tryckte på "PÅ". Ljuden lät gälla, vissa partier kände jag knappt igen när de hördes från den här lilla högtalaren. Men jag ville lyssna i bandspelaren, inte via datorn och genom de vanliga, bra högtalarna. För det är inte bara musiken, det är alla ljuden. Varje moment som det innebär att lyssna på kassett, moment i vilka minnena från alla de gånger jag någonsin har upplevt dessa ljud finns lagrade. Plastigheten, fodralgnisslet, kassettskallret, bandspelarsuset tillsammans med känslorna musiken väcker och så hackandet när bandet tar slut. Det var en fin och högtidlig stund.

"Det är som musik" finns att köpa på kassett (klart roligast och då ingår en fin, lång text av Johan Jacobsson) och i digital form från Zeon Light Kassett >> Jag har också en hel trave kassetter om du befinner dig i stockholmsområdet och känner att du måste få lyssna på stört.

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light