Ljudkalendern: Lucka 8 - Tyst tisdag

Lägenheten är inte sig själv idag. Vi har nämligen lämnat katten Sonja på landet där hon ska bo över jul och nu är det som om jag hörde hennes olika läten överallt här hemma fast jag vet att hon är upptagen med något spännande på ferieorten långt från stan. Redan när jag stängde hissdörren och gick mot lägenheten hörde jag i mitt huvud hur hon jamade där inne i hallen. Nej, just det, hon är ju inte hemma! Jag klev in i hallen och i huvudet hördes dunsen när hon hoppar ner från sin viloplats för att komma och hälsa. Under de första minuterna tillbaka här hemma blir jag lurad av min hjärna om och om igen. Katten bor visst lika mycket i huvudet som i lägenheten.

En särskilt tyst tisdag som idag passar därför temat tystnad bra för kalendern. Det blir ett avsnitt av podcasten Vi-podden där prästen Rebecka Tudor och terapeuten och författaren Per Naroskin vrider och vänder på tystnaden. Vad händer om man är tyst väldigt, väldigt länge? Och hur kommer det sig att det är mer högstatus att tiga än att tala? 

Lyssna >>

Ljudkalendern: Lucka 7 - Grøtete Vokal

Lucka sju innehåller en youtube-favorit i kategorin musikhumor. Jag hänger inte med särskilt väl i den nyaste musiken men tillräckligt för att ha svårt att sluta fnissa åt den här gestaltningen av soundet som präglat senaste årens pop. Ju grötigare vokal desto hippare >>

Ljudkalendern: Lucka 6 - Kollektiva meddelanden

Sjätte luckan innehåller ett ljudfenomen som jag länge har tänkt skriva något om. Jag tror det var förra året jag råkade på ett blogginlägg som i förbifarten nämnde företeelsen som jag blev väldigt nyfiken på och började googla mig till mer info om. I Japan spelas en särskild melodi, Yuyake Koyake (Sunrise Sunset), i offentliga högtalare runtom i landet klockan fem på eftermiddagen. Melodin signalerar att det är dags att gå hem, främst för skolbarnens del om jag har förstått det rätt. Melodin komponerades för ungefär 80 år sedan av Nakamura Uko, läser jag. Och i hans födelsestad fanns busshållplatsen Yuyake Koyake.

Det finns en hel del videodokumentationer av det här på nätet, här är en där melodin hörs tydligt >>

När jag upptäckte fenomenet började jag fundera på vilka andra kollektiva ljudfenomen som finns. Ljud som inkluderar alla (hörande, i alla fall) på platsen och som bär på ett särskilt kollektivt budskap. Böneutrop var ett fenomen som dök upp i huvudet. Det var en häftig upplevelse under besöket i Marrakech för några år sen, att för första gången höra de många utropen ljuda och liksom spela tillsammans med sina individuella klanger och tempon från olika håll i staden. 

Vad finns det för kollektiva ljudmeddelanden i Sverige? Glassbilen, tänker jag genast. Och Hesa Fredrik (läs ett tidigare inlägg här >>). De här signalerna skiftar betydelse över tid, dels i relation till min egen ålder - glassbilens melodi väckte betydligt starkare reaktioner i mig som liten än nu för tiden - och dels beroende på samhället i olika tidsperioder. Hesa Fredriks klang har varit färgad av olika grader av allvar i olika tider. Vad betyder Yuyake Koyake för en vuxen japan tro? Det vill jag ta reda på under den kommande vistelsen i landet om ett tag!

Kommer du på fler kollektiva ljudfenomen? Skriv gärna en kommentar!

(Bild: https://www.youtube.com/watch?v=eBcWL4VRnv8)

Ljudkalendern: Lucka 5 - En kommersiell knackning genom fängelseväggen

Nu blir det ett radiotips! Under hösten har Musikmagasinet i P2 sänt en fantastisk serie om relationen mellan kropp och musik, producerad av Birgitta Tollan. Varje avsnitt har ett tema, t.ex. musikens betydelse vid sjukdom och smärta, tävling eller för kirurgens arbetskoncentration.

I seriens första avsnitt hörs bl.a. journalisten Martin Schibbye som berättar om hur det kändes att få tillgång till sin egen musiksamling hemifrån under tiden som fängslad i Etiopien. Och vilken gammal reklamjingelrytm han knackade mot väggen för att få kontakt med kollegan Johan i cellen intill.

Kropp och musik >>

Ljudkalendern: Lucka 4 - Sök bland arbetets läten

Jag blir emellanåt tipsad om alla möjliga ljudrelaterade projekt och företeelser, vilket är väldigt roligt. Flera av dessa tips stoppar jag in i denna ljudkalender. För ett tag sen kom ett tips om en häftig hemsida: Work With Sounds. Sidan och projektet är ett samarbete mellan sex europeiska museer (bl.a. Arbetets museum i Norrköping) och samlar ljudinspelningar från olika arbetsområden. Här t.ex. startljuden från en Macintosh, årgång 1989 >>

Ett heltidsarbete i sig att botanisera bland de många kategorierna, sätt igång! Work With Sounds >>

Själv har jag förresten länge haft en idé om att fånga ljuden på min pappas arbetsplats, ett tryckeri med härliga rytmiska maskinljud. Än har det inte blivit av, men dokumentationen står kvar på önskelistan.

Foto: http://www.workwithsounds.eu

Ljudkalendern: Lucka 3 - Ljud och ofrivillig väntan

Tredje luckan är en överraskning även för mig. Det blir en lägesbeskrivning. Idag har jag flugit från Stockholm till Skellefteå i ottan för att berätta om mina ljudprojekt och göra en soundwalk. Jag tror det har gått ganska bra och det kändes skönt att sätta sig på flygbussen mot returflyget på eftermiddagen. Slumrade nog till en kort stund på bussen. Väntat, efter ytterst lite sömn föregående natt.

Men när vi resenärer sitter vid gaten och väntar på att bli ombordsläppta dröjer det. Ett ospecificerat tekniskt fel ropas ut i högtalaren. En stund senare avslöjas att någon i besättningen på vårt plan har råkat putta ut räddningsrutchkanan och planet får inte användas.

Tre timmar har vi att fördriva på denna lilla flygplats. Vi får matkuponger och många ställer sig omedelbart i kö för att lösa in dem. Själv hoppas jag på fri wi-fi, och det finns. Så nu sitter jag i den nästan folktomma hallen med bagageband en bit bort från den sorliga avgångshallen. I den här stillsamma hallen råder en minst sagt avkopplande ambientstämning. Nerför en vägg av stenblock porlar vatten. Några andra resenärer som också valt bort sorlet pratar i andra änden av rummet, de är från Japan tror jag, men kan lite svenska. Nu pratar de på engelska, men jag hör inte vad som sägs. Själv har jag parkerat mig på en röd soffa i ett hörn med datorn som spelar en låt av Chihei Hatakeyama och Hakobune (den här >>). Den passar fint till det porlande vattnet och de enstaka rösterna. 

Har lyckats skräddarsy en ganska behaglig miljö att fördriva de ofrivilliga timmarna i. Nu gäller bara att jag inte hamnar intill samma pratkvarnar på flyget som i morse. Jag har sett (och framförallt hört!) att de ska med samma flyg som jag tillbaka. Den välbehövliga tupplur jag hade hoppats på under morgonresan uteblev och jag satt i stället med hopknycklade näsdukar i öronen och i en högst oergonomisk ställning med huvudet tätt mot fönstret för att försöka släcka ut de intensiva och oupphörliga rösterna med hjälp av flygplanets dån. Det gick så där.

Ljudkalendern: Lucka 2 - Luftens osynliga musik

Ibland kommer jag att tänka på hur mycket som pågår i luften, sånt som inte syns men är ständigt närvarande. Oftast tänker jag inte på det, men när jag gör det känns det lite läskigt. Alla trådlösa nätverk, mobiltelefoner som söker täckning hela tiden osv.

Det har varit olika osynliga saker i luften som fått särskilt mycket uppmärksamhet och varit särskilt läskiga i olika perioder. När jag var liten och vår familj skaffade mikrovågsugn lärde vi oss genast alla livsviktiga regler: det är livsfarligt att stå närmare mikron än en meter, stoppa inte in någon sorts metall i mikron, inte ägg och inte heller ingenting, då är det kört. Så småningom kom mobiltelefonerna och de fick man inte prata i utan att veva ner bilfönstret lite först.

Nu för tiden törs jag knappt tänka på hur mycket som rör sig i luften, blir det aldrig fullt? (I våra huvuden åtminstone...)  Men ibland kan det vara fascinerande och roligt också. Vetenskapsjournalisten Frank Swain modifierade sin hörapparat tillsammans med en ljudkonstnär och fick uppleva ljuden av trådlösa nätverk >>

Ganska vackert va?

Ljudkalandern: Lucka 1 - Ett instrument som inte fanns på musikskolan

Det blir en adventskalender i år i alla fall. Den har inte varit självklar för jag har inte glömt förra (och första) försöket för två år sedan. Åtagandet visade sig vara lite av en pärs; att varje dag gräva fram något att stoppa bakom kalenderluckan var inte så lätt. Ett par dagar blev luckan tom, och det är ju förstås inget vidare.

Men jag har hittat en hel del fina ljudsaker på sistone som nu ligger samlade i bokmärkesmappen Ljud och hur ska de delas om inte utportionerade i kalenderluckor? Jag ska försöka hålla kalendern på en lagom ambitionsnivå. Det var nog där det sprack sist. I år kan det bli en länk bakom luckan, eller kanske en länk och en text, eller enbart en text. Den som följer får se, och höra.

---

Bakom årets första lucka gömmer sig ett musikinstrument som jag aldrig hade sett eller hört förrän för någon månad sedan. Hur många okända instrument finns det att upptäcka? Massor förstås! En bokstav skiljer det här instrumentet från det jag valde att börja spela som 10-åring >>

Throwback thursday: ICQ-ropet!

Ljud behöver inte låta mycket för att etsa sig fast i minnet. Ett litet läte som för alltid kommer att väcka minnen från tonåren och den allra första vuxentiden är ropet från ICQ-rösten (>>).

Efter några år som Facebookanvändare framstår den gamla kommunikationskanalen ICQ som fascinerande i sin enkelhet. För den som inte ICQ:ade: det var en kontaktlista där bekanta och obekanta människor kunde läggas till. Och så skrev vi till varandra och när ett meddelande kom hördes det lilla ropet - o-ow! Ett litet rop som snabbt kom att laddas med många olika betydelser. Förväntan, glädje, nervositet, irritation, magpirr och annat...

Jag undrar hur många gånger detta läte ljöd i familjens dator. Framförallt från mitt ICQ-konto tror jag ropet kom, följt av lillasysters. Programmet hängde med länge, till och med min förra dator - min första laptop, en vit Macbook från 2007 - hade ännu programmet installerat vid pensioneringen tidigare i år. Det blev dock tydligt att något annat hade fångat mina ICQ-kontakters intresse på internet och allt färre syntes i kontaktlistans onlinesektion. Och det lilla ropet, det hördes till slut aldrig längre.

Det fanns ingen poäng med att använda den här meddelandetjänsten när Facebook slukat och samlat så gott som hela bekantskapskretsar. Själv vägrade jag Facebook ganska länge. Först 2010 loggade jag in. Vid det laget bestod ICQ-listan av ett enda namn som tittade fram vid skärmens kant ibland, en vän som också fanns på Facebook men, kanske liksom jag, bara lät programvaran och kontaktlistan vara kvar i datorn. Nu har jag förstått att ICQ finns som mobilapp, men jag har inte hört talas om någon som använder den.

ICQ hade förutom det lilla lätet också en estetik som väcker minnen vid återseende. Jag hittade en lista som summerar programvarans speciella karaktärsdrag - titta, lyssna och minns! >>

Dela gärna med dig av dina ICQ-minnen i kommentarsfältet. Vad betydde lätet för dig? Och för andra i din närhet? Var det konfliktfritt att vara inloggad med ljudet på eller en källa till irritation? Minns du när du hörde lätet för första och sista gången? Berätta!

I högstadiets milslånga korridorer hade en ljudgömma som den här varit bra att ha.

För några år sen hade jag aldrig hörlurar på mig ute. Bara under bussresor. Dels hade jag ingen smart telefon med allt möjligt i att lyssna på, som jag har numera. Och dels tyckte jag att det var svårt att gå omkring med andra ljud än de som fanns runtomkring mig. Jag kände mig liksom handikappad när jag inte riktigt uppfattade vad som hände för att jag hade ljuden i öronen. Och om jag skulle kliva ombord på bussen till exempel, då måste jag ta ur lurarna eftersom jag annars blev osäker på hur högt jag skulle heja på chauffören. Känslan av den egna kroppen, rösten och allt som hände i närheten blev avtrubbad. Därför lyssnade jag på min lilla fickradio när jag tagit plats på bussen, inte så mycket annars.

Men nu! Nästan jämt promenerar jag med lurar. Det bästa är längre promenader där jag kan lyssna sammanhängande på en lång intervju eller nåt annat. Men lurarna är med även under kortare turer exempelvis till affären. Jag måste förstås fortfarande ta ur dem när jag hamnar i nåt direkt socialt läge, om jag ska betala för varor eller bara säga hej till butikspersonal när jag går in i nån mindre butik.

Jag skrev ju om podpromenader för ett tag sen (här >>), men nu gäller det en annan aspekt av att röra sig ute med lurarna. Jag har märkt att det här är ett bra gömställe, i ljuden från lurarna. Att det är en effektiv avskärmning från omvärlden är inget nytt; tankarna fokuserar på rösterna, berättelserna och musiken i stället för på saker där jag går. (Ibland uppstår ett speciellt samspel mellan det som hörs i lurarna och stämningen på platsen, som jag skrev om förut, men också det sker ju i ett sorts avskärmat tillstånd.) Gömstället skapas genom den här avskärmningen där jag inte går ensam med bara mina egna tankar om allt jag möter, utan med fokuset förflyttat exempelvis till radiopratet. Vad det gömmer en för? Folk!

När jag började på högstadiet var vi plötsligt flera hundra fler elever än i skolan där jag hade gått mina sex första år. I en stor entréhall med jättehögt i tak hade vi våra skåp och längs väggarna, både i stora hallen och i de milslånga korridorerna satt det elever på bänkar när man gick förbi. Usch! I sällskap med klasskamrater gick det bra, det kunde till och med vara spännande det här uppehållslivet i rastutrymmena. Men att gå förbi de där häckande eleverna ensam - det hände till exempel om jag kom tillbaka till skolan efter en saxofonlektion på musikskolan - var en liten pina. Den stora öppna busstationen var också jobbig. Folk som satt i kurer runtom när man skulle ta sig över till den andra änden (för min busslinje hade förstås sin kur allra längst bort). Det fanns ingen gräns för hur mycket andra, i mina tankar, kunde glo på en. Och vad tänkte de? Att man var konstig förstås.

Så där var det under alla åren i stora skolbyggnader med alltför långa korridorer, men jag tror att jag tänkte att så här kommer det ju inte kännas sen när man är vuxen. Vuxna tänker väl inte att andra tittar på dem när de går omkring på stan eller på jobbet? Men sen visade det sig att det inte gick över. Fortfarande går jag hellre i sällskap på torg och andra ställen där folk sitter och häckar. Sommartid är det uteserveringarna som är högstadiets entréhall. Och det är ju rätt så tätt med uteserveringar att passera inne i stan. Man får gå bakgator och byta till motsatt trottoar så gott det går.

Det är här ljudgömman hjälper. Med en röst i öronen är jag nästan inte ensam när jag går förbi ölhakets rökare på vägen hem från kontoret. Det är nästan så att jag glömmer bort mig själv emellanåt. För det är nog snarare mig själv och inte alla andra jag behöver glömma när jag går där. Oftast är jag glad för att det inte fanns smarta telefoner när jag var tonåring. Men just i såna här situationer, det hade varit ett skönt gömställe, kanske som en osynlig hand att hålla i, på vägen över busstationen eller från skåpet till klassrummet.